Min systers svada

Utdrag ur systers munsvada 1:

Vi försöker parkera i centrala stan, ser en familj som är på väg att sätta sig i sin bil för att lämna en plats. Vi placerar oss på ett uppenbart vi-vill-ta-platsen-när-ni-kört-ut-sätt. Ändå tar det tid. Min syster:
"Ååå, vi behöver inte skynda oss, vi stressar aldrig, vi har varit ute och skogmullat med våra barn Tindra och Sindra och nu ska vi mata dom med barkbröd som jag jäst själv i vårt kollektivkök... och den här kjolen har jag broderat själv med linfröinoljat garn odlat av självständiga arbetare i främre peruanien..." Varpå hon vänder sig till mig: "Det värsta är ju att det är exakt så du vill va!!" Jag svarar inte för jag är för upptagen att frusta i en skrattattack.

Utdrag 2: reklam för ansiktskräm avbryter efterlängtad film. Andie McDowell: "To regenerate my skin I need this new cream from..." min syster: "To regenerate my life I need a good, hard dick! which is hard to find." Andie: "because you're wort it" min syster: "you aint worth NOTHIN'... BITCH".

Återigen frustande skrattattack.

Min familj är så ljuvligt dysfunktionell.

Ett tjyvinlägg

Universitetsbiblioteket, kl snart tre, tjyvbloggande på arbetstid ej utan skam. Cyklande i hällregn till nya rummet med matkassar, svärandes och nästan gråtandes kånka dem uppför trappen. Igår sprang jag i slottsskogen för jag hade ångest. Prettoångest, lämnadångest, tjockångest. Jag har aldrig känt mig så lite som mig själv som när jag skumpade min kropp längs med änderna och alla de feta maskarna som krälar upp ur gräsmattorna.

Läser Linda Skugge igen. Å vad jag tyckte om Linda Skugge! Kommer ni ihåg henne? Hennes beslut att inte längre kalla sig feminist och bli moderat var nästan som ett svek in på huden, så mycket kan en skribent inverka på ens liv.

Mina kissar, älskade fittfinor, jag saknar er. Det är bara med er jag kan prata om mig själv utan att känna att jag har emotionell inkontinens. Jag bara skvätter känslor på folk. Det får mig att känna mig nästan äcklig. Jag är så glad att jag har er i mitt liv.

à la prochaine

Manlig bekräftelse

I min på väg att bli sjuk-yra funderar jag över manlig bekräftelse. Eller alltså, det är något som jag funderat på ett tag. Jag önskar mig ett mer okomplicerat förhållande till manlig bekräftelse. Som det är nu blir jag mest skrämd, äcklad och/eller nervös av män som vill bekräfta mig. Och vaddå bekräfta förresten? Varför i helvete ska jag behöva en MAN som bekräftar mig? Bekräftar vad? Min existens? News-flash: jag finns ändå. Som kvinna. Jag lovar. Jag är lika mycket kvinna utan manlig bekräftelse. Bara lite mer störande.

Oj, ok, ni ser, jag blir arg bara jag tänker på det. Det är hemskt att jag önskar mig överslätande strategier för att lära mig att handskas med mäns behov av att bekräfta mig. Jag tänker mig att bekräftande är något önskvärt och fint, så länge vi lever i ett schysst samhälle. Jag tolkar bara in hemskheter i bekräftelsen, och det gör jag sedan jag blev feminist. Innan hade jag inga problem med manlig bekräftelse - jag tyckte bara att det kändes roligt att få mäns uppskattning. Kanske är det för att jag får för lite av den nu när jag inte är 18 och skitsnygg och skitfull på krogen varje helg (10 år senare, fortfarande på krogen skitfull, så jag tror vi fokuserar på åldern där va) som har gjort mig till en bitterfitta alternativt 5-åring som säger: "jaha, men tänk om jag inte vill ha den då?" Precis som man sa för att krama ur den sista känslan av makt på dagis när någon snodde ens favoritkudde.

Tänk om jag visst vill ha den, men på mina villkor?

Jag var en latent liten feminist

Som barn funderade jag sällan. Jag upplevde min existens mer som ett ständigt hanterande av händelser jag aldrig kunde kontrollera. Detta är förstås extremt uttröttande. Jag försökte så ständigt att hantera min livssituation att jag sällan kände mig avslappnad. Jag kände mig helt enkelt ofta som ett offer för omständigheter jag inte kunde göra något åt och gick lika ofta omkring med en frustration över att det var nånting jag inte förstod. Det var nånting jag missat.

Det är inte så längre, och det jag anade som barn blev också sant: det är fan lättare att vara vuxen på många sätt. Jag kämpar inte längre lika mycket med mig själv utan har nått en slags självacceptans jag endast kunde drömma om som barn. En del av detta, och jag poängterar en del eftersom att jag anser mitt jag som aldrig färdigt utan snarare en work-in-progress, varför det alltid kommer vara saker och ting jag inte förstår, har att göra med mitt feministiska uppvaknande, och jag tänkte med detta inlägg dela med mig lite barndomsminnen för att förklara hur detta att jag kallar mig feminist också har gjort det något lättare att hantera... ja vad? Livet kanske?

Mitt första minne utspelar sig på badhuset i gamla staden (ödesmusik). Jag står på trappan till tremeters-svikten och huttrar i en förmodligen rosa baddräkt. Ungarna köar för att göra magplask från trampolinen och jag är sju år och tillräckligt cool för att hoppa. Framför mig står en tjej. Bakom mig står en kille. De är lite äldre än mig, kanske runt tio-elva år och jag har hamnat mitt i en konflikt. Killen sträcker sig hela tiden förbi mig för att nypa tjejen i rumpan. Jag purknar till. Djävla jobbig kille. Nästa gång han sträcker fram handen ger jag den en stadig klatsh så det ekar i byggnaden. Han stirrar förvånat på mig. "Vaffan gör du?" utbrister han, och lägger till: "Jag gjorde inte på dig!". "Nä, men du gjorde på henne" snäser jag och vänder mig mot tjejen framför mig för att söka stöd. När jag möter hennes blick förstår jag två saker:

- Hon ville att han skulle tafsa på henne. Jag la mig i något jag inte hade med att göra.

- Jag var inte en sån man ville tafsa på.

Jag riktigt kunde känna min hjärna arbeta: "note to self: du ska vilja vara en tjej som killarna vill tafsa på". Utan att på den tiden läst min Bourdieu förstod jag att det var hett socialt och kulturellt kapital, tafsfrekvensen. Så jag skämdes så till den milda grad att min kroppsfärg förmodligen närmade sig den på min cerisa baddräkt.

Ett annat minne från barndomen är när jag läser i en skolbok - inte en blaska - att män gillar kvinnor som sitter med föttern inåtvända. Förstår ni betydelsen av det här? Föreställ er en människa som sitter med fötterna inåtvända. Man ser ut som en liten, osäker sak. Jag kommer inte ihåg vad detta var för bok, men jag minns hur jag började rätta mina tidigare parallella fötter till förmån för detta sätt att sitta... för så gjorde man som attraktiv kvinna. Jag tränade min kropp att se mer undergiven ut. Detta är så klart politiskt. Jag förstod inte då! Hur saker och ting kunde varit annorlunda. Även om jag anade, tänkte jag inte, jag ville bara vara en bra... människa antar jag.

Man kan helt enkelt sammanfatta det som att feminismen har hjälpt mig förstå att jag kan vara en person som inte behöver nedlåta sig till att bli objekt eller behandla sig självt som en undergiven idiot för att bli gillad eller accepterad. Eller snarare att det accepterande och gillande man får genom dessa metoder är åt helvete och fan inte värt piss. Jag lärde mig något om självrespekt.

Det är inte utan viss eftertänkelse jag kallar mig något. Man behöver inte ha läst Bauman eller Camus för att förstå riskerna i att erkänna sig till en ideologi. Saken är bara den att jag är akademiskt sönderfuckad och har därför alltid förstått feminismen som ett teoretiskt ramverk kring en hel del spretiga tankebanor snarare än en ideologi. Men det är just den politiska spänningspunkten i feminismen som lockat mig. Ingen annan teori kan på samma sätt förklara mitt liv och mina upplevelser som verkligen inte bara är mina utan delas av... alla kvinnor? Inte på identiskt sätt, men så lika.

Nu tar jag inget på så stort allvar att det kan ingraveras i min identitet, som jag tidigare skrev skulle jag aldrig göra misstaget att tro att mitt jag någonsin är fixt eller färdigt, men för den politiska sprängkraften i feminismen, den självrespekt den ändå gett mig. Jag känner inte längre att det hela tiden är något jag missar. Är jag feminist, baby.

Det är för svårt

Jag älskar att följa bloggdebatter kring aktuella samhällsfenomen. Det gläder mig att det finns så många smarta, välformulerade, vettiga bloggare där ute på nätet. Jag vill gärna ställa dem i motvikt till de otaliga idioter som kommenterar artiklar och krönikor. Vissa av dessa kommenterare krälar verkligen ur sina hålor för att uttrycka sitt förakt för feminister, bögar, muslimer och andra människor som verkar nagla i deras ögon. Det är så att man blir mörkrädd.

Senaste skandalen har självklart varit kring Rolf Hillegren och hans förringanden av våldtäkter inom relationer. Bloggarna kokar av indignation men på kommentarerna kan man läsa att hans uttalande inte är inte mer än rätt och rimligt. Eller som när en gammal klasskamrat blev antastad på gatufesten i gamla staden och skrev en arg krönika i lokala tidningen, vad fick hon veta? Att hon hade sig själv att skylla. Vad var det hon borde förstått? Att hennes tillgång till det offentliga rummet sätts ur spel när hon vistas bland alkoholpåverkade män? Så lustigt.

Jag beudrar alla bloggare som skriver om sånt här, det gör jag verkligen. Jag tycker det är för svårt. Jag har svårt att beskriva min frustration inför att vi lever i ett rättsamhälle som aldrig tar kvinnors förståelse och upplevelser av våld på allvar. Där vi själva ska ta ansvar för de brott som begås mot oss.

Jag kan bara sammanfatta det till: Jag vill skära kuken av det här manssamhället.

För min barndomsvän som våldtogs av sitt ex när de skulle träffas för att prata om deras uppbrott, där hon fick veta att han ville "ta det som var hans" en sista gång. Vill jag klippa snopp.

För den gång jag själv övertalades ha sex eftersom att jag fick veta att jag skulle "få ett helvete om jag inte ställde upp". Vill jag såga penis.

Egentligen är jag inte så ninjafeministisk. Jag blir bara så arg ibland. (Eventuell pantad kommenterare skulle förmodligen anse att jag inte fått nått på länge ev. är ful)

Commitment

Jag hade tänkt skriva något om vänskap och commitment här, men vad jag än skriver så känns det ihåligt. Behöver vi i våra relationer skriva ett "socialt kontrakt" för att vara säkra på att vi finns där för varandra, eller är det något man ska lära sig lita på?

Jag är inte så jävla säker, men när man upptäckt att materiella förhållanden knappast gör en lycklig, utan att det relationer och beroende till andra människor som är the shit, så önskar man att den andra parten också fattat det. Kanske har jag haft tur som aldrig behövt oroa mig. Jag vet att jag kan ringa till mina vänner mitt i natten om det krisar. Om något händer så finns det där. Är det inte själva osäkerheten kring att inte veta om de finns där eller inte som är själva problemet?

Jag känner att jag ställer fler frågor än ger svar, men jag önskar att jag många gånger var mer tydlig med att jag finns där för mina vänner, så att ingen nånsin ska sväva i osäkerhet kring det. Det skulle göra mig jätteont att inse, att de inte tror jag att finns där. Egocentriskt?

Skitens vägar

Detta inlägg är inspirerat av bajs. Och djur. Och Arbete. Jag befinner mig nämligen hos min syster på landet, vars gästfrihet ofta förutsätts av att man hjälper till med hästarna, och då menar jag inte rida eller nåt liknande glamouröst, jag menar mocka. Lasta skit. Kratta bajs. Det är helt sanslöst så mycket avskräde dessa djur producerar. Jag snackar kubikmeter per dygn. Turligt nog har jag kommit fram till att det finns ingenting så stimulerande för filosoferande som att mocka boxar, varav detta inlägg är frukten utav.

Jag var länge svårt skeptiskt mot hästar. Som liten följde jag min syster till stallet och gick t.o.m i ridskola där jag osäkert skumpade fram på uttråkade ponnysar. Jag fick inte mersmak, tvärtom började jag sakta misstänka, efter att blivit biten, bortföst och ignorerad av dem, att hästar inte tycker om mig (ett av min barndoms mest förnedrande minnen är fö när jag blir ombedd att hålla en häst vilken omedelbart känner av min osäkerhet och drar iväg med mig, varpå jag skräckslaget börjar böla).

Jag har i efterhand såklart insett fåfängan i min slutsats. Problemet med mig som barn var att jag led av en låg självkänsla, vilken ofta tog sig uttryck i att jag trodde världen snurrade kring mig och att alla händelser på något sätt hade med mig att göra. Eftersom att jag som vuxen (tack och lov) inte längre tar mig själv på så stort allvar förstår jag nu att hästarna är vad de är - djur. Om de beter sig mot mig på vissa sätt som jag inte förstår eller tycker om kan jag i alla fall inse att de har sina egna anledningar som inte behöver ha något med mig att göra. Så min relation till hästar har långsamt utvecklats från rädsla till acceptans (på avstånd) till respekt till gillande till villkorslös kärlek. Jag har gått så långt att jag sa till en vän att jag numera blir glad när jag känner lukten av hästbajs, varpå jag fick en underlig min tillbaka.

Jag kan ju tillägga att jag inte gillar alla hästar. Syrrans valack (kastrerad hingst för er som inte är nördar) t.ex, har jag en ganska komplicerad relation till. Han är precis som en obstinat tonårsgrabb. En gång när jag skulle mocka i hans hage ställde han sig som en överdimensionerad hök och övervakade mitt jobb. Jag blev irriterad och tog tag i hans grimma för att fösa bort honom. Då stegrade han sig teatraliskt och travade upprört bort. Han är en sån dramaqueen. Men min vän som var med mig blev rädd. Han känner ju inte Chester och hans egenheter. Så hur mycket jag än önskar att vi kunde bli vänner, Chester och jag, kommer det nog inte hända. Jag har helt enkelt inte kapaciteten och erfarenheten. Det är ok.

Tillbaka till skiten. När jag står och lastar skit på en skottkärra känner jag inte avsmak. Jag är i perfekt harmoni. Erkännes att jag nynnande "Mr. Hanky, the christmans poo" från ökänt Southparkavsnitt när jag höll på som bäst. Det krävs fan finess för att mocka ett stall! Syrran anklagar mig alltid för att "inte se skiten" och jag måste säga att jag beundrar hennes elegata snärtande av lortklumpar i skottkärran. Första gången jag elegant försökte snärta på samma sätt landade bajsklumpen i mina stövlar. Jag antar att övning ger färdighet.

Jag funderar på likheterna med att ha barn och ha häst. Jag brukade tänka att man måste vara en speciell människa för att kunna hålla på med hästar. Man lägger ned så enormt mycket pengar och tid på hästar, alltså måste man älska dem förbehållslöst. På samma sätt med barn. Det ligger säkert sanning i det, jag menar vi köper saker till våra barn och spenderar tid med dom för att vi älskar dom, men jag tror också att vi börjar älska något vi lägger ned mycket tid och pengar på. Något vi gör varje dag, hela tiden kommer ingå i definitionen av vår identitet. Man är hästmänniska. Man är förälder. Jag tror helt och hållet på den gamle skäggige gubbens (nej, inte gud) tes om att vi förverkligar oss själva genom vårt arbete, men att arbete i kapitalismens tid blivit alienerande.

Så tänkte jag vilken dum djävel kom på att barn, hus och hem skulle vara kvinnans lott, hennes självförverkligande? Det är ju en stor förolämpning mot alla kompetenta män, men en sak slår mig när jag skådar den rena boxen: det som traditionellt har varit mäns arbete kan definieras av deras tydliga resultat, deras slutprodukter. Se, en färdig bil. Skåda, en avslutad affär. Frukten av kvinnors jobb är så diffus. Ett barns... identitet? Den är aldrig skapad av en instans. Tvättkorgen? Welcome to the neverending story. Osv. Att kvinnor tidigare blev förvägrade andra arbeten verkar för mig så... oförmänskligande.

Sara Lidman beskrev i sitt underbara epos "Jernbanan" ett samtal mellan en fader och en son. De lever i det karga Norrland och pappan behandlar hästskiten som guld eftersom att den är en så utmärkt gödsel. De möts en kväll och sonen frågar sin pappa: "vad tänker du på?" han svarar: "skitens vägar" och sonen inser att han måste bort därifrån, längre bort från skitens vägar. Jag förstår exakt vad han menar. Men inte när jag mockar hästbajs, det gör jag utan problem.

Jag förstår snarare när jag säljer köttbuffé.

Om glamour

Igår, när en berusad ung man lade en tung näve på min axel, lutade sin rakade skalle mot min och rapade i mitt öra med ett reaplans decibelnivå, tänkte jag:

Jag måste få lite mer glamour i mitt liv.

Jag vet nu varför alla dessa unga flickor drömmer om att bli fotomodeller, detta köttstyckeyrke där man agerar klädhängare vilken jag aldrig förstått: det är för glamouren!

Eller varför dessa finniga småpojkar drömmer om rockstjärnelivet, för glamouren! För att slippa det livet som verkar så i förväg utstakat!

För det är när vi torkar andras bajs, säljer andra skit de inte vill ha för att kunna betala hyran, bär tunga tallrikar med mat till gäster som nyper dig i röven, som vi är som längst ifrån veckomagasinernas glossiga drömlivsbeskrivningar.

Var det inte så att de var till för alla?

Men då har vi ju kärleksdrömmarna, tvåsamhetsglansen, romantiken och den osjälviska kärleken till barnen? Vi kan ju föreställa oss att allt vårt arbete är till för dom när vi inte vill tänka att vi aldrig hade några andra val.

Jag vill vara Jonas Hassen Khemiri! Jag vill vara författare och bo i Berlin där andra vill diskutera fördelarna med andvändningen av "du", sitta på intellektuella caféer i Paris och konversera på franska, vara ung, ung och vacker för evigt.

Men jag har ju fått en praktik nu. Och jag hoppas det är ett steg längre ifrån arbeten där jag sliter ut min kropp och förnedrar min själ. Med skam kikar jag tillbaka över axeln på de som inte har ett val, dem som måste göra dessa arbeten för de hade inte samma privilegier som jag.

Djävlar, nu kommer jag försent till jobbet

Mat

Jag vet inte riktigt om jag vill gå dit. Hit. Prata om mat. Och kropp. Och sexualitet. Och fucking emancipation. Men nu kastar jag mig ut.

Min relation till mat är faktiskt god. Mat är gott. Jag tror jag skulle må sämre av att noja kring den än vad jag gör av att faktiskt äta den (onyttiga maten). Så rationell är jag. Så jag nojar inte. Men...bland mina vänner är det ganska vanligt att "skämtsamt" säga att man har ångest kring mat, måste hetskräkas, önskar sig bulimi, måste spinna i 3 år för att få äta den där bullen och så vidare och så vidare.

Det här talet kring mat och kropp fascinerar mig, men gör mig också väldigt ledsen. Jag tror inte jag talar om det särskilt ofta. Men jag har också en ganska okomplicerad syn på min kropp. Och min kropp lyder min minsta vink. Tycker jag att magen väller så kan jag VÄLJA att träna i en vecka och vips så är den ganska platt igen. Talet gör mig dock mest ledsen. Det gör mig ont att vi all, fina människor lägger ned tid på att ångesta kring våra kropp när vi skulle kunna göra så många fantastiska saker med vår tid. Njuta av maten. Njuta av vår kropp. Det är sant - jag ser det faktiskt i första hand som ett slöseri med tid. Det kan låta simpelt som feministisk analys där man kan tala om ideal, våra kroppar som produkter (typ cyklar: smörja här, spänna där), den manliga blicken och så vidare och så vidare. Men för mig är tiden som är det avgörande. Slöseri.

Det andra som gör mig ledsen med fixeringen vid mat är skadan det gör för systerskapet. Genom att tala om det uppmärksammar (kanske tom startar?) vi mat- och viktångest hos andra tjejer. Kanske kan det brygga broar mellan tjejer att tala om sitt sjuka förhållande till mat, men gör det inte i långa loppet mer skada än nytta? Jag antar att det andra som stör mig är platsen frågan tar. Att den inte bara tar tid i anspråk, den tar även plats i anspråk. Plats som kunde ha utnyttjats till något mer positivt, fritt och härligt.

Jag tänker inte komma med nåt käckt råd "så här gör du", men fan, kan vi inte bara inse att vi är biologiska varelser som skiter och äter? Vi behöver inte acceptera kroppsnojor som en normalitet i våra liv. Fat is a feminist issue och vi måste fan inse att det inte är en bra taktik att finna sig tillrätta i en mansdominerad värld genom att självsvälta, hetsäta eller moffa onyttig mat. Nä, förlåt, nu lät jag käck. Kanske är det tvärtom vi ska göra ändå - tala om vårt sjuka förhållande till mat, granska våra beteendemöster in i minsta detalj, föra upp våra kroppsnojor i ljuset och avslöja en bluff, ett luftslott?

Att ta betalt eller hur jag lärde mig om saker och tings värde

Klockan är tre på eftermiddagen och jag börjar bli berusad. Jag sitter på en fancy uteservering med fem irländare som envisas med att fylla på mitt glas med rosé. När jag avböjer mer att dricka med invändningen att jag inte borde bli full eftersom att jag ska träffa mina föräldrar lite senare kontrar de med att beställa in en Bailey´s. Jag dricker den artigt och vips trollas en ny fram. Så mycket för mina goda pretentioner.

Jag hade mött dessa joviala män dagen innan. Jag har ett fullständigt förnedrande arbete som restaurangvärdinna på en pub i centrala delarna av stan. Det innebär att jag försöker övertyga förbipasserande nyfikna att pröva grillbuffén från 99kr vilken serveras i matsalsvåningen. Jag antar att det är höjden av ironi att de ställt en vegetarian att sälja köttfest. Kort sagt, det är ett skitjobb och varje kväll när jag kommer hem efter ett arbetspass bultar mina fötter av indignation över att måsta bära min upprätta tyngd i mer än tio timmar. Det värsta med jobbet är ändå alla bittra människor man möter. För att vara någorlunda berest har jag odlat fördomen att nordfolk är ena vrångtarmar. Med sur min beställer de in det billigaste och ett glas vatten varefter de purket betalar en nota de anser sig kunnat egentligen ha sparat in på kaffe och bullar i frysen hemma. Dricksen brukar ligga på gentila två kronor. Därför är det så befriande när det kommer andra slags nationaliteter till uteserveringen. Fransmännen beställer värdigt in hela vinflaskor vilka de sakta avnjuter medan de konverserar på det där ljuvliga språket de har och jag önskar jag hade mer av. De benämnda irländarna anlände till stället vid ett-tiden i förrgår och började beställa in en ishink med öl. Hela eftermiddagen satt de och tillsammans avnjöt solsken, vin, öl och mat kryddat med bullriga skratt och den där ljuvliga accenten de har. De flörtar med servitrisen och berömmer hennes arbete. Dricksar generöst. Njuter av livet, liksom. Jag njuter av deras uppenbarelse som är så annorlunda än vad jag är van på det där stället. Åtminstone lyckas de få min tid där vilken brukar snigla sig fram i ultrarapid att gå väsentligt mycket fortare. När de tillslut går vid femtiden frågar de om jag inte ska joina dem på en öl när jag slutat och jag tänker ja va fan och ger diskret bort mitt nummer så att min chef inte ser. Jag ville va del i det där, allt skratt och all generositet. Dessutom var en av dom rätt het.

Så, jobbsvettig och speedad på det där sättet man bara kan vara när man är sjukt trött efter att jobbat ett tio-timmars pass glider jag in på Dubliner’s där dom (självklart) är. Kvällen blir lika trevlig som jag hoppats på, de bjuder på öl och skratt och vi pratar om min Dublin-sejour två år tidigare. Det visar sig att Mr het och jag vid den tiden bodde endast en gata ifrån varandra och att vi förmodligen måste ha mötts på spårvagnen flera gånger. Han börjar flörta ohämmat och jag njuter av uppmärksamheten, smidandes planer på att få honom naken i min säng. Det kommer mer svenskor till gänget, attraherade av den glada stämningen och kanske även av gratisölen. Till slut bryter de upp för att gå vidare och då tar jag och James, som han heter, en taxi hem till mig.

Nästa dag tar jag honom på en liten guidad runda av stadens finest, vi äter brunch på mysigt fik och strosar i regnet. Vi pratar olika skillnader i engelska accenter och irländsk historia. Det var trevligt. Så ringer hans vänner och vi möts upp på den fräsiga restaurangen med uteserveringen jag talade om i början av detta inlägg. De hälsar med menande miner och skrattar åt oss. Vi skojar och säger att vi har sjuk träningsvärk och behöver en hel del stretching efter en sån helnatt. De andra ser faktiskt smått chockerade ut för några sekunder och jag funderar över katolska influenser över sexualmoralen innan vi sätter oss och det ständiga påfyllande av mitt vinglas tar sin början. Jag tar upp det här med bjudandet och undrar vad det hela med att jag inte får betala för mig själv egentligen handlar om, jag har ju arbete som de, kunde jag inte få bjuda på en runda kanske? Så kommer det:

- Du betalade för dig förra natten, du.

Det var den lille äldre mannen, han jag nästan inte talat något med, han som inte riktigt gett lika jovialt intryck som de andra, som sa det. James ber honom i en allvarligt men samtidigt skämtsam ton att Not to go there men det var försent, nånting inuti mig föll och kraschade mot en botten, vinet fick en plötslig fadd smak och jag visste inte vad jag skulle säga. Så på några sekunder beslöt jag att inte låta kommentaren förstöra stunden, förstöra natten eller förra dagen, det var den inte värd. Men jag var förfärad, och förvånad. Kanske var det sanningen i det han sa som slog mig som ett slap in the face. Lite visste han att vi hade haft en jämförelsevis oskyldig natt, ingenting hände faktiskt, men det spelar ju ingen roll.

Och jag tänker bara: betala för er tjejer. Män har gjort pengar den enda riktiga valutan i en värld där de kan hindra andra att ha tillgång till det. Skönhet inte är något de jämförelsevis har och därför har de avundsjukt gjort andra värden, så som pengar, värdefulla för att kunna ta makten och härligheten och allt annat de förvägrat andra. Så länge vi inte får betala för oss själva kan de kalla oss prostituerade i ett vidrigt spel de kan kontrollera, ett spel de samtidigt kan locka in oss i och därefter anklaga oss för att utnyttja.

Jag är glad att jag träffade dem, inte minst James, och visst tycker jag irländare kan sprida sig för att lära andra lite om levnadskonst och njutning, men helt ärligt: 1800-talet ringde, och de vill ha sina värderingar kring relationerna mellan män och kvinnor tillbaka.

Tack för komplimangen, djävla idiot

Jag gillar att promenera genom den här staden, tom efter de typiska surskurarna då man får kryssa mellan sniglar enorma som kubanska cigarrer och deras mosade olycksbröder och -systrar. Promenader är liksom perfekt för hjärnbarksaktiverandet. Idag hände det däremot något som får mig att vilja krevera.

Jag kom lojt svassandes uppför sprängkullsgatan efter en härlig lunch med en vän på tillfälligt besök från Stockholm där hon delgett mig hennes senaste erotiska äventyr (jag älskar hur den tjejen tar för sig) då följande sker: en man stannar mig. Bara, du du, ursäkta? Ja? säger jag. Får frågan: Hur är det? Varpå jag svarar förvirrat: Jo bra? Han önskar mig en bra dag och jag säger något liknande tillbaka och fortsätter min promenix, förutom att nu har min sinnesfrid bytts ut mot en sinnesförvirring. Vad fan ville han? Ville han visa uppskattning? Uppvisa sin existens? Varför i hela friden denna meningslösa kontakt med en vilt främmande människa?

Så ilsknade jag till. Varför i helvete tar den där killen bara för självklart att han får kliva in i min väg och ta flera minuter av min dyrbara tid, tid som jag inte vill slösa bort på meningslöst ordflängeri om läget? Jag avskyr hur han måste se det som självklart att kvinnor, deras tid och uppmärksamhet, är något tillgängligt för honom när han känner för det. Jag blir så djävla förbannad när jag tänker att han förmodligen tror att jag reagerar positivt på hans uppmärksamhet, som om hans uppenbarelse var en lisa för min själ. Kanske tog han min förvirring för sexuell upphetsning? Men vet det här: om du tänker något om mig, mitt utseende, så är det fan inte mitt problem. Jag har ingen lust att bli störd av din åsikt.

Och män gnäller om hur de inte har makt i det sexuella spelet, hur komplimanger alltid avvisas med fientlighet från det täcka köner, a men bou hou! Så länge män väljer att förstå kvinnor som diametralt olika dem själv och ett mysterium kan de komma undan med deras självömkan. För att aldrig sätta sig in i någon annans situation är inget annat än lathet och inte minst en anvarslöshet. Mannen som mötte mig borde funderat: Har jag rätt att störa henne och ta av hennes tid, utan att ha något av vikt att komma med? För svaret är ett Goddamn Nej.

Det lustiga är jag nästa dag fick veckans Göteborgs Fria där jag kunde läsa om en situation liknande min. Tjejen i novellen hade blivit stannad av en man som förklarade att han ville bli hennes vän. Och hör och häpna, hon skäller ut honom! Och säger det jag önskar jag sagt. Om hur hans åsikt inte är hennes problem och att hennes tid är dyrbar och inte att slösas med av nollor till män. Det bästa var att den tjejen följer efter honom, menar att nu ska vi va vänner du och jag, nu djävlar ska jag ha valuta på de minuterna du just slösat bort ur mitt liv. Och han blir självklart livrädd. Jag stornjöt i fulla drag.

För jag avskyr hur jag bara piper "eh va?". Nästa gång hoppas jag att jag iskallt ber honom dra åt pepparn. Det ska fan va konflikträdd.

Smart

Ingen skrivinspiration. Trots arbetslöshet och en ocean av fritid, men what the heck. Bifogar ett debattinlägg som är något av det smartaste jag läst på länge. Jag blir så glad när någon försöker tänka lite längre. Lite bortom, liksom.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article5496490.ab

Hon driver även en helt brillant blogg under namnet Neonbibeln. Och jag menar brillant!

Yes. Ses i Lappland darlings!

Marknadsanpassning och ångestsåskastning

Sommaren är här, med uteserveringar, tågluff i Europa, dans under bar stjärnhimmel, picknickar, hav och salt, hångel och billigt rosévin. Eller hur var det nu?

Jag är arbetslös. Och på bloggosfären läser jag inlägg av folk i samma situation som jag. Hur djävligt det suger att ännu en gång jobba på det där vårdjobbet som betalar mindre än ett soc-bidrag. Hur djävligt det suger att sitta tre timmar på arbetsförmedlingen för att bara registrera sig. Hur överdjävligt det suger att be om pengar från mamma och pappa när man börjar närma sig 30-sträcket. Hur man tänker att snart får ni lägga in mig på psyket, jag klarar inte ångesten.

När vi utbildade oss tillsammans, hade vi framtidsdrömmar? Vi tänkte alla att det skulle ordna sig va? Och njöt över att tillsammans utforska världen med våra nya genusglasögon. Jag har alltid vetat att det skulle ordna sig för er! Hur skulle det kunna göra annat? Ni är de smartaste, mest analysbegåvade, hårt arbetande tjejer jag någonsin träffat. Och ni ska veta att jag pöser över som en överjäst deg i stolthet över hur det faktiskt ordnat sig för er, hur arbetsgivarna har kommit till er och erkänt er kompetens!

Så kommer förstås min stora skam. För mig har det inte ordnat sig. För mig är jobberbjudandena lika vanliga som femlingfödslar, stjärnfall och jämställda heteroförhållanden. Det äckligaste är hur det gräver på självkänslan. Den där frätande tanken att det inte ordnar sig för mig. För jag kanske inte är det som mamma och pappa sa, fin bra och duktig. Skräcken att jag inte är som ni.

Jag och H, som är typ världens smartaste tjej och som tills nyligen satt i samma sits som jag, talade om hur likt arbetssökning är dejting. Man får se till att vara attraktiv så man får napp, sen kommer dom där uttjatade replikerna: ”Tyvärr, vi har gått vidare med en annan sökanden”, ”Vi söker någon med en annan profil”, ”Det är inte dig det är fel på, det är mig…”. Liknanden är onekligen skrattretande.

Men det är bara att bryta ihop och börja om, som Per Elofsson sa va? För det är inte sant att jag inte är attraktiv. Varken på arbetsmarknad eller köttmarknad eller whatever. Det är bara lite tungt just nu.

Den svåra diskussionen

Igår kom jag från seminariet i genuskursen och var så ledsen, jag ringde dig Bea och försökte förklara vad som upprört mig, kanske lyckades jag inte och jag känner att jag måste försöka bena ut vad som var problemet, för det var det första jag tänkte på när jag vaknade och jag mår fortfarande dåligt över det.

Vi pratade om boken "Berättelsen om O" av Pauline Régane (psesudonym) vilken är en erotisk klassiker från 50-talet. Bref, historien behandlar en kvinna som underkastar sig sig att bli piskad, våldagen och ägd av sin och andra män och även finner glädje och njutning i denna behandling. Jag hade svårt att läsa boken. Kanske är det för att jag har haft ont i kroppen på senaste tiden som gav en extra udd till motviljan inför tanken att uthärda svår misshandel och tortyr, och för vad? För kärleken, för friheten i att vara totalt maktlös, att vara ägd? Finns det inte ett element av total ansvarslöshet i detta som lockar, och är det inte en extrem beskrivning av den normativa kärleken där kvinnor älskar genom att underordna sig, sätta andras behov före sina egna, acceptera en passiv roll i ett spel? Vem är ett offer i ett spel där man varje dag väljer sin passivitet?

Diskussionen blev svår när vi pratade om hur boken skulle mottagits om de sexuella elementen i boken togs bort, skulle det inte vara en ren beskrivning av tortyr? Nu är den en "erotisk klassiker". Två tjejer i gruppen ansåg att man inte kan skilja våldet från sexet. Att den fria viljan existerar så tydligt att boken inte är jobbig överhuvudtaget. Att vi inte kan döma när hon fått valet, att vi inte kan prata om accepterad sexualitet och oacceptabel sexualitet. Jag undrade trots allt, vad gör vi med en sexualitet som denna i en värld där vi strävar efter jämställdhet? Många ville prata normaliseringsprocess och problemet med den fria viljan och det blev en riktig debatt, nästan hätsk stämning.

Jag tror dråpslaget kom när dessa två tjejer, unga snygga coola och queera, upprörs och menar att man på samma sätt pratade om homosexualitet för några år sedan. Jag sitter alltså på motsatt sida om dessa coola tjejer och känner mig så hjälplöst omodern och förtvivlad över tanken på att allt ska accepteras där den fria viljan hävdas...

Jag förföljde dem ut, jag skäms men jag vill bli omtyckt av dessa tjejer, vill övertyga dem att de inte förstått när de säger att feminismen skapar av alla kvinnor offer och alla män förövare. En av dem säger, att det finns förmodligen ett problem med tjejer som skulle önska att be deras killar dra dem i håret när de har sex men inte vågar för att bli betraktade som horor. Allt jag tänker på då är alla förhållanden, världen över, där kvinnor förnedras, missshandlas och våldtas av mannen som är deras pojkvänner och älskande. Och hur dessa tjejers argumentation skulle kunna tolkas som att all den feministiska kampen mot detta faktum är förtryckande i sig efter som att den förnekar den fria vilja, olika sexuella uttryck och offergör kvinnor.

Allt för en bok som bara är en fantasi... du sa beatrix att vi försöker hjälpa människor som skär sig. Tjejen som inte vågar uttrycka sina machochistiska önskningar i sängen önskar inte bli slagen på käften när hon dricker sitt morgonkaffe.

Jag är rädd för motsättningar mellan "klassiskt skolade feminister" och moderna, queera kvinnor. Jag är rädd för deras relativisering och jag är rädd för att själv vara omodern och förbjuda, skapa gränser, döma. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Allt jag vet att jag tog en ställning igår och jag känner inte att det var fel.

Ett icke-inlägg

Ville bara skriva något mer upplyftande, i kontrast till det senaste alstret. Kanske hävda lite åsikter eftersom att det är det man bör göra när man har en blogg. Men va fan. Var inte tanken att vi skulle vara bitterfittiga när vi startade bloggen som ingen, inte ens vi, läser? för ibland är det svårt att inte va sur.
Men saken är att jag inte ens är speciellt sur. Så det här blev inte ett inlägg om nånting.

Eller ok jag har en åsikt. Det är synd om små medelklassflickor utanför arbets- och bostadsmarknaden.

Och hör sen.