Coco och ambivalensen

Igår gick jag och såg Coco - livet före Chanel, filmen av Anne Fontaine med allas indieälskling Audrey Tatou. Jag tyckte om den, men det är nog ordet ambivalens som bäst beskriver min känsla för filmen och hela fenomenet med Coco Chanel bäst.

Bref: Coco Chanel kom från de lägsta samhällsförhållandena och klättrade sig upp till framgång mha sin talang, egensinnighet och inte minst beskydd av rika mecenater och älskare. Filmens huvuddel utspelar sig på det slott där hon mer eller mindre ockuperar ett rum och våldgästar den rike man hon mött som kabarésångerska. Till en början utspelar sig de förnedrande scener som kommer till följd av de maktobalanser situationen bjuder - mellan henne som fattig kvinna och han som rik man. Han förnedrar henne genom att låta henne äta bland tjänstefolket och gömmer henne för sina rika vänner. Han tvingar sig på henne när han är full. När han försöker skicka tillbaka henne till det trasiga liv hon kom från vägrar hon och undanmanövrerar hans uteslutningsmetoder för att tillslut utgöra en naturlig del av hans entourage av rikt folk och kända skådespelerskor. Motvilligt bestämmer jag mig för att beundra Coco's förvånande förmåga att placera sig själv utanför alla hierarkier - i förhållande till män eller överklassen - genom vad jag tolkar som en outgrundlig, tjockskallig vägran att förstå sig själv som värd något annat än det bästa.

Men jag kan inte förstå hur hennes rike man vänder från att vilja bli av med henne till att bli förälskad och beroende av hennes närvaro? Var det gentlemannen i honom? Cynikern i mig säger att det inte är möjligt. Det spelar ingen roll hur vacker hon var, tron att kvinnors skönhet och kärlek ska nedmontera alla maktbalanser av vidrighet mellan könen är en chimär gjord för att vi kvinnor ska bli idioter. Askungehistorier existerar inte.

Audrey Tatou är som vanligt helt förtrollande. Hennes Coco är både känslokall och driven och i stunder mycket känslosam. Och ruskigt smal. Jag har pratat med vänner om den förödande Audrey-effekten. Efter att sett en film med henne vill man inget annat än att flytta till Paris. Och banta.

I en av mina akademiska uppsatser försökte jag mig på en beskrivning av förhållandet mellan kvinnors känsla för och förståelse av sina kroppar kopplade till kläder. Min slutsats var att kläders betydelse för representationen av självet inte kan tas för givet. Coco Chanel "befriade" sekelskiftets kvinnor från korsetter, tunga hattar, metervis med tyg och fåniga klänningar i skira färger och ersatte dem med lediga kläder inspirerade av mansplagg och den nya tiden. Hon tog plats i en modevärld som tidigare varit strikt mansdominerat - jag läste i ett repotage att hon menade att män inte ska klä kvinnor eftersom att de föraktar dem - så underbart cyniskt och självklart helt korrekt analys för sin tid. Detta var naturligtvis en revolution - samtidigt hade hon aldrig hade fått sina chanser om det inte varit det ekonomiska och känslomässiga stöd hon fått av rika män. Att klädbranchen har en kvinnlig förebild i Chanel är både upplyftande och något att fundera på. Kläder och mode speglar den tid vi befinner oss i, och jag beundrar hennes förakt för Dior's "the new look" som i efterkrigstiden ville återigen pressa ned kvinnor i timglasfiguren. Men finns det inte risker i detta vad som kan verka en väg till makt för kvinnor genom våra utseenden och ytor? Icke heller att förglömma Chanel's nazistiska period vilket allvarligt borde skada den respekt hon åtnjuter.

Jag står ofta villrådig inför den ambivalens jag känner inför kläder. Jag känner mig ofta "empowered" av det jag tar på mig. Jag älskar känslan av att ta på mig de kläder jag ärvt av min mamma och syster. Hur kan man förneka det symbolvärde och förkroppsligande av den kärlek och respekt jag känner för dem genom att bära deras kläder? Hur jag beundrar och verkligen inspireras av en kreativ stil. Det kan verkligen vara ljuvligt. Men är det inte endast en sida av myntet? Faktum är att jag känner mig befriad nu när jag inte har råd att köpa mer kläder, följa nåt sabla mode. Dessutom måste man vara blind och iq-befriad om man inte ser den koppling av ohälsa till mode och kläder som följer med en hets, en statusjakt, ett vidrigt kroppsideal, sättet kläder markerar och så tydligt visar oss de skiktningar som existerar i vårt samhälle. Oscar Wilde menade att det enda som är intressant med människan är hennes yta. Ibland känns detta påstående otäckt sant.

Det finns så mycket att säga om det här. Nästa film blir Young Victoria. I love my job.

Rädda stödet till kulturtidsskrifterna

Detta med att kulturtidsskrifter som diskuterar politik inte längre ska få presstöd gör mig så djävla fly förbannad. Moderatdjävlar. Tafsa inte på våra utrymmen för samhällskritik.

Skriv under det på det här uppropet för att rädda tidskrifter som Bang, Fronesis och Expo.

Kvinnan som våldsam - filmens pseudofeminism

Igår kväll såg jag en så bedrövlig smörja till film - Arthur tror jag den hette, med Clive Owen och Keira Knightley, så dålig att jag blev tvungen att sätta mig och skriva ett inlägg om skiten. Att dissekera kultur är ju som bekant min favoritsysselsättning och som roligast blir det ju när man får dissa nåt som verkligen förtjänar det. Nedan följer en analys av det element i filmen som stör mig som mest.

Filmen handlar om Arthur, bister mörk och manlig, som har lite blandat ursprung varför han slits mellan olika lojaliteter. När han räddat livet på lantlollan Guinevere förstår han var han hör hemma och väljer att slåss för frihet (ripoff på känd Mel Gibson-film, någon?). Hans trogna män blir först lite kinkiga men förblir så klart lojala. Tillsammans (sk)rider de ut i en orgie av våld med en pilbågeförsedd men inte speciellt välklädd Guinevere som sidekick. De segrar. Nån dör. Jag, av vämjelse och tristess.

Det finns så mycket att störa sig på denna film att det blir lite som att sparka in en öppen dörr, je sais. Den tunna intrigen? Den obefintliga historien? De löjliga replikerna? (Det var meningen att du skulle ta mitt liv, Gud! Inte detta!) Men det som kliat obehagligast i min hjärna är kanske inte helt otippat karaktären Guinevere.

Feminister har sedan tidernas begynnelse analyserat gestaltningen av kvinnor på film. Tacka fan för det. Jag kan omöjligt vara den enda som inte förbittrats över att de enda man kan vända sig till som representation på den vita duken är antingen ljuva, väna varelser eller bittra ragator? Är det endast jag som avskyr att de flesta filmer handlar om mäns kriser där kvinnor endast är med i relation till dessa kriser, antingen som orsak till dem eller som vägen ut ur dem? Var är filmerna där hon erövrar plats, blir synlig, är komplex? (Det är ingen slump att tjejer världen över älskar Dirty Dancing. Den sexuella jämställdheten kom aldrig längre än så. För en bra analys av filmen - se för övrigt det här inlägget)

Till Keira's Guinevere alltså. Hon är en tjej med skinn på näsan. Grälar på Arthur och får honom att ändra sig (ack! alla tjejers inutila önskan). Fryser gör hon uppenbarligen inte lätt eftersom att hon springer runt i skira klänningar som lämnar hennes kantiga axlar och bröstparti nakna under bitande frostmorgonar. Skjuter pilbåge som en hel karl med blåmelerad krigsmålning på de blottade tuttarna. Det är just denna aspekt av filmen, den krigiska kvinnan, en kategori kvinnor som gjort sig populära på filmduken ända sen vadå? andra vågens feminism? som jag finner intressant.

Jag antar att denna film är gjord för att främst locka yngre åldrar. Kanske har man funderat på hur man ska locka den kvinnliga delen av tittarskaran och kom på att aha! Vi plockar in en stark kvinnlig karaktär. Manliga filmskapares bidrag till den feministiska utveckligen verkar ofta vara denna krigiska kvinna; The long kiss goodnight, Kill Bill (med sin vidriga syn på modersskap), Nikita, Alien, GI Jane, Jeanne d'Arc, you name it. Jag tror att det kan vara viktigt att förstå vår fascination över dessa våldsamma kvinnor och vad de egentligen säger om våld i vårt samhälle och på film. Vad utmanar hon egentligen, kvinnan med kniven/pilbågen/skjutvapnet?

För att förtydliga har jag nödvändigtvis inte något emot skildringen av våld på film. Filmers ambition är väl oftast att gestalta verkligheten, och verkligheten är våldsam till sin natur . Problemet med våld är att det precis som sex, bör vara väl avvägt för att förstärka eller ge något till filmens handling. Tyvärr används ofta våld (och sex) som ett publikfrieri vilket ofta verkar på bekostnad av ett större, narritativt syfte. Detta behöver inte vara fallet, ett bra exempel menar jag är The Matrix. Men när det gäller den våldsamma kvinnan finns mycket att rynka på ögonbrynen för.

Det är övertydligt att den våldsamma kvinnan aldrig får släppa på sin feminitet. Ett befriande undantag i detta kan argumenteras vara Sgt Ripley i Alien, vilken möjligen accepterades eftersom att det var ett framtidsdrama - inte verkligt, liksom. Den våldsamma kvinnan får gärna slåss men inte utan att vara vacker och smal. Hon är självklart också attraherad av en maskulin hjälte med vilken hon ligger med - underkastar sig - och därmed inte längre innebär något hot mot hegemonin. Hon får vara våldsam så länge hon inte hotar maskuliniteten hos (den vita) hjälten. Våldsamma kvinnor på film blir inte sällan våldsamma efter att blivit sexuellt trakasserade av män - hennes band till hjälten neutraliserar denna konsekvens och vaggar oss tillbaka i förståelsen av den heteosexuella kärlekens helande effekt. Denna allians bjuder självklart också publiken att förstå att hon inte är horan i dualismen hora - trofast fru/madonna. Det unkna i kråksången är självklart att karaktäriseringen av den våldsamma kvinnan tillfredställer den manliga fantasin om den sexiga tjejen - under täckmantel av att karaktärisera den starka, krigiska kvinnan.

Jag vet vad som bör göras för att råda bot på skiten: Fram för fler kvinnliga filmskapare att gestalta kvinnor där de inte reduceras till stereotyper. Jag vet att män kan det, och har gjort det. Men allt för många filmer visar också att motsatsen är alarmerande påtaglig.

Lästips!
Neroni, Hilary: The violent woman. Femininity, narrative and violence in contemporary american cinema

Hermele, Vanja (red.): Män, män,män och en och annan kvinna

Livet som svårstyrt

I helgen tog jag ledigt från mitt liv. Sjuk, trött och svårmodig landade jag hos min syster på vischan och drog ut sladden till mig själv. Självömkande kröp jag in i den livmoder min familj utgör. Ta hand om mig. Jag orkar inte.

På fredagen kvitterade jag ut ett paket antibiotika på apoteket för att bota min nydiagnosticerade och envisa bihåleinflammation. Med tabletter stora som vindruvor ska jag fördriva denna sjukdom ur min näsa. Begone, demon! Efter att hjälpt till i stallet svullnade mina ögon igen och sömngångeartat följde jag farsan på stormarknaden med det omöjliga uppdraget att hitta mat som vegetariandotter, barn och vuxna vill förtära. När vi kom hem däckade jag i sängen. När jag väl vaknat började jag stortjuta, precis som småbarna. Jag vill inte må så här längre! bölade jag. Jag är så trött på att vara trött!

På söndagen märkte jag klar skillnad. Jag mockade alla boxar, tog in ponnyn Tea som också lider av inflammation, fast i lederna varför hon inte får ridas, borstade och masserade henne länge. Sedan gick vi på en promenad, hon och jag. Tea gillar massage. Hon snörper ihop läpparna till en strut och tittar tacksamt på mig med sina dinosaurieögon. Under promenaden verkade hon mest uttråkad, dock. Åtminstone tolkade jag hennes djupa suckar som seriös tristess. Hon diggar mest att gå omkring och käka gräs med sina ponnypolare.

På kvällen kände jag mig så pass mycket bättre att jag tackade ja till att rida. Jag fick låna ridskolehästen Timjan. Hon är en ardenner på dryga 500kg med hovar som dasslock och rikligt med hovskägg. Det kändes som att manövrera en epa-traktor av kött. Hon är väldigt snäll men egensinnig. När jag försökte trava henne gick det så länge hon själv hade lust. Vid vänstersvägar lutade hon visserligen huvudet åt vänster, men kroppen liksom fortsatte åt höger. När hon blev less visade hon det genom att börja lufsa mot stallet. Nobody messes with Timjan. Och uppe på henne satt jag som en liten fjant och slet i tyglarna.

Det var inte så traumatiskt (även om träningsvärken hindrar mig att gå i trappor idag) eftersom att jag aldrig var rädd. Kanske frustrerad, men det är en jäkla skillnad. Väl nere på marken igen kunde jag inte låta bli att göra paralleller till livet. Att sitta vid tyglarna till mitt eget liv har inte gått så bra på sistone. Visst stjälper det en hel del att jag varit sjuk så sabla mycket, men det är något annat. Jag känner mig ofta fast i något jag inte kan kontrollera överhuvudtaget. Jag antar att det gäller att inte vara rädd. Men det är jag.

Det kan vara svårt att ta tag i tyglarna när man inte ser någon mening med det. Men jag antar att igen har lärt sig att rida utan en massa hårt jobb och flera avkastanden ur sadeln.

Dagens tjuvlyssnat

Min pappa är på besök för att umgås med sina barn och barnbarn. När man endast träffar sina dotterdöttrar någon gång per år pga det enorma geografiska avståndet blir varje besök ofta en ny situation av lära-känna-igen. Oj vad du växt sen sist, jaha du kan stava till ditt namn nu, nehej du gillar inte strömming längre det gick ju när du var liten.

Så råkar jag överhöra jag ett av dessa tillfällen av bekantande mellan min far och min systerdotter. Det låter så här:

- Jaså du leker med dockor, vad heter han då, är det en sån där Kent??
(här kan jag inte riktigt avgöra: är min far så illa bevandrad i den amerikanska dockindustrin att han inte har koll på dessa världsberömda figurers namn? eller försöker han vara rolig?)
Min systerdotter skrattar i alla fall inte. Hon rynkar ihop ögonbrynen och replikerar:
- Det är ingen Kent, det är faktiskt en Barbie-hanne!

Jag skyller på för långvarigt umgänge med allehanda djurarter i deras omedelbara närhet.

Ingenjör - Ingentinggör

Första gången jag erfor att människor innehar olika positioner som innebär olika saker var jag 12 år. Jag gick i sexan, satt i bilen med min pappa, mina kusiner och pappa vänder sig om till baksätet och säger:

- Jasså du, du har gått ut och sagt att farsan är finare än han är. Nä nån ingenjör blir jag aldrig gumman, jag är en vanlig grovarbetare.

Ja, det var ungefär så han sa. Och han sa så för att jag hade förstått att det var finare att vara ingenjör än parkanläggare. Men att jag tyckte att de sysslade med ungefär samma saker när jag läste nån slags arbetsbeskrivning och därför sagt att min pappa är ingenjör i klassrummet när man ska diskutera vad en föräldrar är/gör (DET är förresten det hemskaste som finns! Hoppas de inte gör så fortfarande i klassrummen. Snacka om stressande. Och ändå gick jag i en skola i ett område i en stad som är överrepresenterad i brottsstatistiken, dvs jag var vid gott sällskap).

12 år var jag. Denna medvetenhet, var ändå något som jag inte gjorde nånting av. Jag gick inte med i nåt politisk förbund, jag funderade inte så särskilt mycket mer över människors olika villkor. Inte så konstigt, för att göra det måste man ha kulturellt kapital. Och jag hatar det där kulturella kapitalet. Det är så himla mycket som jag inte förstår. Jag kan inte dra kopplingar till nån jäkla stor tradition, jag förstod inte Emily Brontës böcker, inte heller Donna Tarrt. De var väl bra, men mig lämnar de ett stort hål. Däremot kan jag gå och se "Shopping & f***ing" och förstå precis vad de vill säga. Men då säger kompis med kulturellt kapital från barnsben: "Måste vi låta det betyda så himla mycket, måste vi förstå allting?" Och jag blir tokig och säger: Ja, ja, JAG måste fan förstå. För mig är det så mycket som är så osjälvklart att jag gärna tar till mina teoretiker som jag faktiskt har läst och faktiskt kan applicera på något för en gångs skull när jag för en gångs skull kan.

Där har vi de olika positionernas beständighet. Ja, jag låter inte så jävla uppmuntrande om en bättre värld to come, men så skjut mig.

Galna män

Medan andra faktiskt verkar komma ut lite granna sitter jag inne och är helt besatt av tv-serien Mad Men.

Vad ni än gör, se den.

Genialiskt.

Top Boy - en recensionsfantasi

Igår var jag på Pustervik och såg Top Boy. Jag blev så exalterad av hur bra det var att jag gick raka vägen hem, låtsades att jag var kulturkritiker och skrev ned en recension. Jag är så finkulturell att jag kan starta en egen teaterhorablogg snart. Så här lät det:

Top Boy

Idé/manus/regi: Ulf Stenberg, Emil Rosén och Birgitta Ingras Skådespelare: Ulf Stenberg Dansare: Emil Rosén Dramaturg: Birgitta Ingras Koreografi: Emil RosénMusik: Emil Rosén, Kalle Källman och Ulf Stenberg

Top boy är en föreställning i monologform med en skådespelare och en dansare på scenen. Rollkaraktären Tommy berättar sin historia om hur han som ung punkare utvecklas till luttrad fotbollshuligan. Dansaren förstärker skickligt historien genom att karaktärisera olika biroller i Tommys liv. Tillsammans spottar, slåss, hoppar och ramlar de fram historien om vägen till våldet och händelserna som till slut förändrade allt. Skådespeleriet är lysande och gestaltas perfekt tillsammans med episoderna av manglande punkmusik och koreografi.

Under föreställningen kommer jag att tänka på filmen Fight Club. Jag gissar att det inte är en slump att den också nämns i monologen. Parallellerna är uppenbara: maskulinitet, män i grupp, våldet som för gruppen närmare samman, ett förakt mot ett samhälle som inte erbjuder några reella medel till självförverkligande. Allt bleknar inför den äkta känslan in ett slagsmål. Vansinnet, förvridningen av normer, våldet som går för långt och drabbar oskyldiga, tvekandet och tillslut viljan att hoppa av: allt detta har Top Boy och Fight Club gemensamt. Ändå är de två helt olika skildringar av vägen till våldet.

Jag såg Fight Club som en moderniseringskritik, komiskt symboliserat av en lägenhet full med trendiga IKEA-möbler, en kritik mot ett konsumtionssamhälle som lämnar individen utan en känsla av verkligt värde eller autencitet. Top Boy är en berättelse om fotbollsvåldet och lojaliteten till supportergruppen; firman. Föreställningen visar hur rätt och fel förvrids i våldet och bara lämnar en dålig eftersmak i munnen. Utan att glorifiera eller sentimentalisera visar Top Boy hur våldet kan bli något med en egen motor som går även utan de vinster av gemenskap och respekt som tidigare varit dess grund. Hur allting går överstyr och skräcken för gränsernas flytande karaktär tar över. Hur långt kan man gå? Tänk om man en dag till slut slår ihjäl någon?

Det som slår mig är den logik av rätt och fel som följer våldet. Tommy är inte pundare, han misshandlar ingen med vapen. Man vinner bara om man riskerar något. Man tar inte fem killar mot tjugofem, man använder bara nävarna. Män slåss mot andra män på lika villkor och vinsten av en fair fight ger ett segerrus som varar i dagar. Sammanhållningen med firman på rättfärdiga grunder ger känslan av att vara i krig. Tillsammans slåss man och man ger allt för sina killar, man backar inte ur. Man vinner äkta kärlek. Och respekt. Frågan ställs på sin spets: Varför behöver män en yttre fiende att slåss emot för att skapa gemenskap och närhet? Vad erbjuds dessa killar i utbyte för att kunna bryta med våldet? Vad har de blivit erbjudna för att de så mycket hellre skulle bjuda in våldet och låta sina liv kretsa kring det? Svaret låter sig anas i slutet på föreställningen. Vem kunde Tommy vända sig till? Var kunde han annars gå för att bli sedd och bekräftad, utom till firman? I samtalet med sin frånvarande pappa framträder en annan typ av manlighet. En manlighet som inte var där, men som borde ha varit det.

Jag ser Top Boy och föreställer mig en plats i den, vilken hade det varit? Som kvinna; alltid flickvän eller mamma. Aldrig som del i gemenskapen och våldet. Ändå är en teaterföreställning om män paradoxalt nog alltid en föreställning om det mänskliga, och jag känner igen mig i önskan till våldet, till adrenalinkicken och vetskapen om att slåss tillsammans med dem som står på samma sida. Våldet är ett så enkelt medel till makt. Icke-våld som sätt till förändring, politiskt arbete, arbeten för att förändra attityder, allt sånt tar sån tid. Effekterna av sådant arbete är sällan synligt. Våldets konsekvenser är så synliga, de står skrivna i klarrött.

Tommy frågar: ”Vilken vettig tjej skulle vilja ha mig?” och jag tänker på kvinnor som förälskar sig i fängelsekunder, det uttjatade ”jag-kan-förändra-honom-med-min-kärlek”. Han har rätt, en vettig tjej håller sig på mils avstånd från killar som honom. Vilken kärlek kan konkurrera med den äkta kärlek en man endast kan få av andra män? Men vi kvinnor är också upplärda i att tända på just den maskulinitet Tommy uppvisar. Kraftfull. Stark. Handlingskraftig. Muskulös. Med en tydlig känsla för rätt och fel, med ett inre sår som blöder känslor i vissa stunder. Andlöst sitter publiken och lyssnar på monologens vrålande, tyst betraktar vi den aggressiva dansen/slagsmålet. Jag har varit på så många teaterpjäser där publiken pratat, skrattat på fel ställen, ropat ut hånfulla kommentarer. Maskulinitet gör oss respektfulla. Jag kan inte låta bli att önska att det fanns medel för kvinnor att ta plats på samma sätt.

Djävelskapets allmänhet eller allmänhetens djävelskap

Igår befann jag mig med mina vänner i en situation som dyker upp ibland och framkallar viss social ångest: vi var outklädda på en utklädningsfest. Smått generade smuttade vi på välkomstdrinkar framställda av glittriga clowner och bleksminkade mimartister. Asocialt ockuperade vi sängen i vardagsrummet och tänkte att vi inte skulle göra det, men jo, vi talade nästan endast med varandra, och jo, vi kommenterade de andras dräkter. Lite småcyniskt kom vi fram till att utklädnader ofta går ut på att lyckas med konststycket att klä sig så lite som möjligt och ändå vara utklädd.

En av de mest lyckade utklädnader jag sett var förövrigt en kille som snickrat ihop en toalett i kartong som han trätt över sin vitmålade kropp. Detta var på halloween. Alla kände igen sig i skräcken. Eller tjejen som kom som white trash på en fest där man skulle klä ut sig till sitt egentliga jag. Jag vet inte.

Min vän berättade att hon i veckan haft en traumatisk upplevelse, en upplevelse jag själv och förmodligen den större delen av den kvinnliga befolkningen varit med om, nämligen att bli utsatt för en blottare. Vilket är vad detta inlägg ska handla om, inte främst utklädnader.

Min vän hade en tidig morgon på centralstationen suttit ensam förutom en man på bänkraden framför sig. Hon märker i ögonvrån att hans hand verkar röra sig mot hans nedre region, varpå han börjar klia sig i skrevet. Oerhört obehagligt beteende, men vad ska man göra? min kompis ignorerar honom. Tills hon inser att handen åkt in innanför gylf och monotoniskt rörelsemönster har satt igång. Överväldigad av äckel samlar hon ihop sina saker och går därifrån. Är arg på sig själv för att hon inte skrattade åt honom eller gjorde något annat som tog hans makt i från honom.

Jag hade en liknande upplevelse när jag för några år sedan bodde i Lund. Eftersom jag hade vänner i Malmö och för att jag tyckte mycket mer om denna stad framför den jag bodde i, pendlade jag ofta med buss. En kväll på väg till Lund sätter sig en man framför mig. Jag reagerar på att han inte sätter sig mot fönstret utan tar sätet mot mittgången, konstigt beteende. Vi är ensamma fram i bussen, men långt ifrån ensamma i bussen. Det lustiga är att så fort han satte sig gick mina känselspröt igång. Nåt stämde inte. Men jag ignorerade det i brist på bevis. Jag märker att mannen stirrar på mig genom speglingen i rutan. Jag blir irriterad, laddar min mest giftiga blick och tittar mot honom. Han sitter och runkar. Hans lilla penis är helt röd och glänser.

Min reaktion är identiskt med min kompis: jag kastar mig överväldigad av äckel längre bak i bussen och försöker lugna pulsen. Resten av resan in till Lund är så absurd. Jag föreställer mig att han kommer följa efter mig hem. Att han kommer våldta mig. Samtidigt stiger ilskan i mig. När vi kommer fram går jag av, väntar in honom, fyrar av ett långfinger mot honom och springer hem.

I efterhand kändes min retaliation oändligt futtig. Varför ställde jag mig inte upp och skrek: "Men det här äcklet sitter och RUNKAR släng UT honom!!!". Vilket han säkert hade blivit. Så resultatet av hans handling blev att jag klandrade mig själv. Hade det haft nån effekt? Eller sitter han och runkar framför någon ny?

Jag och min kompis pratade om vad som är värst, att det finns vidriga äckel där ute som samlar glädje i att skrämma skiten ur tjejer genom att visa kuken eller andra sätt, människor som är helt väsenskilda en själv, ett helt annorlunda... folk? Eller att impulsen finns hos oss alla? att sidan att upphetsas av andras skräck finns någonstans i mig och henne också och att detta är ändå det värsta?

Jag tänker att det värsta är att det finns detta obegripliga hos andra. Men jag vet inte.

Nästa gång det händer ska jag ialla fall fanimej skrika, skratta vadsomhelst. Bara nånting.

Var det bara så här, eller är det något jag missar?

Inom universitetsvärlden, där jag har mitt arbetsställe, slits jag mellan två känslor.

Ibland känner jag så här:

Fan, jag kan ingenting, fattar inte ett skit och kommer aldrig förstå, jag är så jävla blåst, kan inte förstå det som man borde förstå, måste läsa typ grundböcker från a-kurser för att försöka förstå vad det är jag sysslar med, kan inte ställa rätt frågor, gör bort mig om jag öppnar munnen och ställer en fråga, tänker helt fel, tar upp fel saker, har ingen teoretisk grund till mina tankar, förstår inte den enklaste ekvationen.

Å andra sidan känner jag ofta såhär:

Jag förstår precis det här på djupet, bättre än vad du gör med dina enkla funderingar och frågor. Liksom Gaaah, är du helt dum i huvvet - det är ju så här man ska tänka, hur kan du inte förstå det? My goood vad jag måste vara smart som förstår det, eftersom ingen annan verkar fatta. Jag kan trolla med teoretiker, förstår precis hur jag ska lägga upp arbetet i statistikprogrammet och trollar fram de snyggaste resultaten, förstår allt från grunden - kan härleda minsta fråga till teoretiskt relevanta grejor.

Jag tänker ofta på hur akademin vill lura mig att tro att det är svårare än vad det är. Bara för att kunna utesluta. Ibland är jag med i gänget, ibland är jag inte med i gänget. Som om det är nån på gympalektionen i mellanstadiet som står och pekar - ibland blir jag vald först, ibland blir jag vald sist. Det är väl den här klassiska grejen: att bli avslöjad som en bluff. Jag tror ofta att det är något fundamentalt jag missat, något som alla andra kan/förstår/vet men inte jag. Ibland känns det som om det är så himla triviala saker som sker inom akademin att jag bara vill skratta. Vaddå - måste ni skriva ut det där ordet, som om folk inte skulle fatta annars?

Snedrekryteringen till högskolan och universitet består. Jag får väl leva med mina två sidor, och jag tror inte att de är utmärkande bara för att jag är uppväxt i arbetarklassförhållanden och nu är verksam inom akademin, jag tror faktiskt vem som helst känner igen sig.

Ägg

Direkt när jag kliver in i gruppträningssalen känner jag något varmt och blött i trosorna. Det är inte mensen. Det är inte kiss. Det är alla mina ägg! Ägglossning! Till saken hör att jag endast går på det här passet för den snygge instruktörens skull. Han är hetare än hetast. Så istället för att tänka på hur mycket jag faktiskt lyfter tänker jag på hur det vore att ligga med instruktören. Jamen, ni vet, vanliga hederliga sexfantasier. Och nu försökte alltså min kropp göra ett statement: Jag föder ditt barn! Befrukta mig!

Det är så härligt när man börjar komma upp i den åldern då biologin knackar en på axeln och säger hej.

Gaaah!

Jag hatar när kvinnor med relationer bara vill göra planer när deras partners är upptagna. Precis som i Annika Norlins (som i Säkert!) "Sanningsdan" är det!

Du fick en kille och ringde aldrig igen  Förutom när han jobbar då kan det va fint  Att ha middag bara tjejer dricka vin  Prata om hur jobbigt det är och så,  när två Hydman Vallien-glas går sönder på sommarstället  Åååh!

Kan de iaf inte bara ljuga och säga: "Jag vill jättegärna träffa dig". PUNKT." Inget: Ja, men vad trevligt, vi tar ett glas vin/går på bio/äter middag för Per/Johan/Magnus ska ändå iväg och träna/jaga/lana ikväll.

Jag hatar dessutom när män i 30-års åldern (dvs de som jag ska ragga på) är tillsammans med 23-åringar.

Det var bara det.

Modersmonstret igen eller hur jag upprörde en biologistisk psykoanalytiker

Imorse gick jag tillsammans med mina arbetskamrater till stadsbiblioteket för att lyssna på en föreläsning om stress och sömn. Det var en vacker höstmorgon med strålande solsken och jag tänkte att det blir en fin dag. Jag hade fel.

Väl inne vid auditoriet står en kvinna på runt 60 år. Hon är psykoanalytiker och kognitiv beteendevetare. Föreläsningen börjar med en genomgång av vår reptilhjärna. Hon skissar pedagogiskt upp ett huvud i genomskärning. Hon berättar om synapser, dopamin, oxytocin och annat som berör det centrala nervsystemet.
Pedagogiskt går hon fram till en av de i huvudsak kvinnliga åhörarna och berättar om hur hon som moder kan tala till sitt barn och antingen bekräfta eller orsaka skam.
Pedagogisk går hon igenom hur vi reagerade vid lejonattack när vi levde på savannen för 70000 år sedan.
Pedagogisk talar hon om våra olika hjärnhalvor och hur genetiken spelar in i vårt beteende, har vi en orolig moder kan detta givetvis ge oroliga barn.
Pedagogiskt ger hon exempel på mushonor som varit omhändertagande mot sina små musbarn jämfört med musmammor som inte varit det.

Pedagogiskt frågar hon om det är något vi undrar över? Jag räcker upp min hand. Jag måste försöka beskriva detta absurda som händer.

- Varför pratar du endast om mödrar? Inte ens när du pratar genetik nämner du pappan. Vi har tre män här i publiken, en av dem vet jag är småbarnsfar, har det du säger ingen relevans för honom?

Gud. Hade jag stoppat min fråga om jag vetat reaktionen? ... hell no.

För all hell breaks loose. Hon blir extremt opedagogiskt förbannad. Hon menar att det är faktiskt ok numera, att tala om den betydelse mammorna har utan att bli tystad, man behöver inte längre vara så politiskt korrekt, man kan erkänna detta nu! Hon vill veta, vad jag antar är en finare omskrivning av "var fick du luft ifrån", vad jag egentligen vet om saken. Jag berättar om min utbildning, att jag också är beteendevetare. Att jag inte känner igen det hon säger. Att helt ärligt, är hennes utlägg omoderna. För att inte tala om ouppdaterade.

Detta kan verka elakt. Kanske är jag för akademiskt skolad där konstruktiv kritik kan vara "du har HELT fel". Någon i publiken gör den vänliga tolkningen att det hela egentligen handlar om hennes retorik och inte politik. Men jag tänker, hur kan du så dåligt anpassa din föreläsning efter din publik? Det sitter pappor här. De vill vara del i sina barns liv från ett tidigt stadium. Avvisa inte deras betydelse, osynliggör dem inte. Jag tänker, hennes utlägg handlar om ett bestämt sätt att vilja att saker och ting var. Ett sätt som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

Denna föreläsare blir så arg. Hon föreläser om stress och hennes puls verkar gå upp till 120 när hon blir ifrågasatt. Så börjar hon tala om amningen. Hur det är faktiskt så att vi inte KAN ändra vår biologi! Hur det faktiskt ÄR så att kvinnor ammar. Och män HAR inte dessa hormonrusher som kvinnor får. Det bara ÄR så! DÄRFÖR knyter barnen an till modern!

Jag kontrar att forskningen kring amning är väldigt ambivalent. Hur jag har en god vän som inte ammade utan delade flaskmatningen med sin kille. Hur detta gick alldeles utmärkt och hur hennes son har en varm anknytning till henne och till sin pappa. Hur det faktiskt är rätt vanligt att kvinnor inte kan amma, så varför lägga denna skuldbörda, dvs barnets hela psykiska utveckling på kvinnor? Dessutom, om kvinnor ammar, gör dem det i snitt fem månader. Menar du verkligen att dessa fem månader är helt betydande för ett barns psykiska väl och ve?

Min puls går också upp. Jag försöker inte gå upp i rösten, men jag är arg. Det värsta är de andra kvinnorna i publiken, de medelålders. De hånskrattar åt mig. De ber mig vara tyst. Jag tänker att det inte leder till något och gör just det, tystnar. Jag känner hur det hettar i ansiktet. Alla gör sig beredda för att gå vidare med föreläsningen. Så kommer det:

"Jag tycker du kan göra en egen föreläsning då, om du är så duktig på det där med genusvetenskap!"

Jag sitter tyst inför föreläsarens påhopp. "Det kan du ge dig fan på att jag ska" tänker jag, men blir ganska förskräckt. Det var fult.

Jag är lycklig att jag har så fina arbetskamrater. Jag tror nog att de önskat att jag kanske inte tagit diskussionen så långt, men de menade att hennes reaktion inte gjorde henne speciellt trovärdig, att hon borde funderat över sin egen reptilhjärna kanske. Att hon reagerade onödigt. Till min förskräckelse får jag veta att bibliotekets personal bett henne om ursäkt för att det blev som det blev.

Jag får nog följa hennes råd i stresshantering. Acceptera och gå vidare. Men det är något som gnager i mig. Kanske är jag paranoid när jag anar en backlash. Nånting i denna Anna Anka-tid är så fel. Ändå tror jag att psykoanalytikern kommer skriva i sitt "bokslut" (hennes eget tips på hur man får en god nattsömn) att hon inte reagerade på föredömligast sätt idag.

Men jag ska arbeta till min död att slå ihjäl myter kring moderskap som frodas i pseudoakademiska kluster som dessa, om jag så ska bli misogyn på kuppen. Jag kommer aldrig hålla käft (insert filmmusik till Rocky).

Men åh vad jag önskade ni var där. Gud vad jag saknar er.

Vardagsdramatik

Onsdag: Jag och en vän möts på stan för att äta lunch ihop. På gatan cyklar en äldre man förbi oss. Bakom honom kryper en läcker sportbil i cyklistens tempo, dvs snigelfart. Plötsligt brister det för bilföraren:

"MEN FLYTTA PÅ DIG CYKLISTDJÄVEL!!! JAG HATAR CYKLISTER!!"

Jag höll på att göra i byxan. Agressiva män bakom ratten är sjukt läskigt.

Torsdag: Jag går efter jobbet in på en liten 2nd hand butik på vägen hem. Där inne råder ordnat kaos. Säckar med inlämnade kläder dekorerar varje kvadratmeter av lokalen. På dem ligger ilskna skyltar med texter liknande "Rör inte! Dessa kläder behöver märkas! Respektera detta!" En av tanterna i butiken upptäcker att någon rört i en ouppackad påse. "Ne-e!" utropar hon. "Nu är det nån som har varit i påsen! Jag blir så förbannad! Skit! Fan också!" Varpå hon börjar svära i en lång tirad.

"FAN! DJÄVLAR! HELVETE OCKSÅ!"

Det hela är overkligt genant. Rodnandes gör jag vad varje svensk gör: försöker synas så lite som möjligt och hoppas på att tanten ska lugna ned sig snart. Så får en kund ett nervous breakdown:

"NEJ! här går det inte att vara! USCH! far åt helvete med dig!" riktat till tanten. Och stormar ut.

Ökad genans.

Jag hittade inget att köpa.

Le Kulturelit encore un fois

Varken jag eller kulturprogrammen i mediabruset verkar kunna släppa Göran Hägglund och hans tirader mot kultureliten, och även om otaliga bloggar kommenterat skiten på ett alldeles brillant sätt (tack Rebecka Ahlberg... mfl) känner jag att frågan fortsätter rista sina smutsiga naglar över min inre tavla. Jag är fortfarande sjukt indignerad över detta.

Varje gång ett försökt till att etablera ett "dem - vi" görs bör med rätta känselspröten utfällas och ana manipulation. Vad är egentligen den tänkta funktionen med detta? Vem i helvete är vanligt folk och vem är kulturelit? Och varför antar man att den ena gruppen föraktar den andra och inte att båda hyser viss motvilja mot den andre?

Ett litet uttdrag av egenupplevd uppdelning i persona:
Jag spenderade ett halvår i Frankrike förra hösten för att uppfylla en gammal dröm om att lära mig lite franska. Samtidigt hade jag privilegiet att ta flera olika danskurser i veckan - life was sweet. Jag började tidigt hänga med några andra tjejer i klassen vilka var rätt lika mig - vi förenades i vårt intresse för musik, film, litteratur, politik och Rayban-solglasögon. Vi hängde hellre på en rockbar vid namn Brigand istället för The Dubliner. När vi hade i läxa att återberätta en nyhetsartikel för klassen utmanade vi oss själva och valde artiklar ur Le Monde eller liknande - jag kommer ihåg att jag presenterade Le Clézio när han vunnit nobelpriset. Vi var ambitiösa och utvecklades snabbt i franskan (de andra lite mer än mig... nåja). Vi bet tyst ihop inför förslaget att det skulle sjungas "Tänd ett ljus" när vi skulle göra luciatåg i domkyrkan (brrr...). Osv. Vi fick snart epitetet - kultureliten. Det lustiga var många av de andras förbryllande antagande att vi tyckte att vi var bättre än dem - det tyckte vi naturligtvis inte. Vi kände helt enkelt att vi hade mest utbyte av varandra. För bövelen. Jag har tagit tillräckligt många kurser för att veta att klasser alltid delar in sig i grupper. Det betyder inte att dessa grupper nödvändigtvis ogillar varandra sinsemellan.

Det hela var ganska absurt, men det illustrerar ändå frågan på ett intressant sätt: resten av klassens (eller åtminstone de som hördes) märkvärdiga självkänsleförlust gentemot oss. De upprättade hierarkierna, började leta sig till samma ställen som vi, diskutera våra samtalsämnen, ängsligt titta sig om efter vad vi gjorde, irriterat fräsa "Jaha men DU är ju så duktig alltså kan du ta artiklar ur Le Monde" utan att någon av oss yttrat ett ord om saken. Det gjordes tom försök att splittra oss genom att endast bjuda två av oss till fest. Där fanns en klar värdeskala som verkade universiell, inte subjektiv. Vi betraktade det hela ibland med humor, ibland med lätt obehag. Det var lustigt.

Igår debatterades frågan kring kultureliten i Babel där jag tyckte Johan Hakelius sa något intressant (jag har förövrigt häcklat honom i den här bloggen för att vara bitterfitta - alla är vi mångsidiga). Han menade att vi i Sverige lägger en låg ribba på kunskapsnivåerna i skolan varpå han gjorde en jämförelse med Frankrike där fler unga studerar filosofi då de på ett tidigare stadium blir introducerade för mer komplex litteratur. Vi i Sverige erbjuder dåliga verktyg för att dyrka upp svårare sammanhang. Nu verkar han klanka ned på en jämlikhetssträvan i allt detta, men tanken är ändå intressant. Skulle en högre allmän bildningsgrad förhindra självkänsleförlust inför att andra väljer Le Monde istället för Se & Hör? (sen måste man väl också fråga sig om hur detta ska göras, och om nånting liknande en litterär och filosofisk kulturkanon inte redan existerar och marknadsförs på våra skolor...)

Det Hägglund gör är att ställa bildning mot icke-bildning, där bildning blir ingenting annat snobberi och elitism, inte en strävan till problematisering, djupare analyser och icke-normativt tänkande. Ett försök att komma bortom, längre. Självklart tjänar det ett syfte för Hägglund att vulgarisera bildning . I hans drömvärld passar inte problematiserande människor in. De röstar nämligen inte på honom eftersom att han står för värderingar som känns lika moderna som barnaga, vävtapet och pigingångar. Vill du bedriva omodern politik bör du hålla ditt folk obildat och romantisera en bild av en vardag fri från politik.

Men jag bara: Dröm vidare, Hägglund. Hur kan du vara så dum att du tror att folk skulle svälja ditt vulgära försök till splittring och uppdelning. Det är goddam löjligt.

Mammamonster

Som en konsekvens av fattigdomen slänger jag mig över gratiskultur som Ingvar Oldsberg över 18-åringar en helt vanlig kväll på Svanen, varför jag begav mig till Domkyrkan för att beskåda Requiem för Bobby igår kväll. Genom en blandning av teater och sång utspelas händelserna efter mordet på Bobby, 10 år. Tre kvinnor i polisuniform sjunger klassisk requiem, folkmusik på svenska och nyskriven text som möjligen ska vara Bobbys egna ord, eller alla barns ord vilka blir misshandlade av vuxna: Se mig, håll mig, hjälp mig mamma. Självklart bölade jag och försökte förgäves att inte trumpeta när jag snöt mig i medhavd pappersnäsduk.

Jag minns inte så mycket om Bobbys historia så jag googlade så snart jag kom hem. Bobby var en förståndshandikappad pojke som systematiskt blev misshandlad och tillslut dödad av sin mamma och sin styvpappa. Ändå. Det är så tydligt i konserten att mammans brott är det mest obegripliga, det mest monstruösa. Som vanligt. Du som burit mig under ditt bröst. Se mig nu.

Regissören talar innan konserten om vuxnas brott mot barn och det vi inte kan förstå. Att barnens totala beroende av oss gör oss mänskliga. Är det inte ändå som att vi förstår mäns våld mot barn annorlunda än kvinnors? Reproducerar inte denna annorlunda förståelse av föräldraskap, beroende på kön, kvinnors större och mer betydelsefulla roll som mödrar i jämförelse med fäder?

Jag menar inte att klanka ner på konstnärliga försök att visualisera en svårvisualiserad smärta, även om just försvunna barn är ett vanligt tema, inte minst inom film (se Emma Wilsons Cinema's missing children för en intressant diskussion kring temat försvunna barn vilket ersatt det klassiska temat "the vanishing lady" ).

Men är det bara jag som totalt tvivlar på någon slags medfödd, helig moderlighet?

Jag har förövrigt sett mycket kultur som fått mig att böla på sistone. Detta kan ju naturligtvis vara en konsekvens av mitt dallriga inre (benägenheten att börja böla alltså, inte att ta del av kulturen), men det har fått mig att fundera mycket över växelprocessen mellan emotioner och politiken. Jag är inte den första att ha dessa tankar (har främst Deborah Lupton och Nira Yuval-Davies att tacka för detta) men det är ju så, att känslorna på samma sätt är länken mellan kroppen och tanken som mellan kulturen och den politiska processen. Jag går ut ur Domkyrkan och tänker "Fy Fan det måste blir ett SLUT på barnmisshandeln!!" (något vulgariserad version av publikkänslor påverkade av kulturuttrycket, i förlängningen handlingar, i förlängningen politiken).

Jag ser nödvändigtvis ingen fel i detta. Utom när Johan Norberg får beklaga sig över statligt ägande på bästa Metrouppslag. Ungefär lika politiskt korrekt som att ge nån från RKU lite spaltplats. Timbrofolk har inget i dagsljus att göra. Därmed basta.

Fortsätter att frälsas

Efter en paus i Bröggerläsningen tänkte jag återuppta boken "Fräls oss ifrån kärleken". Jag hade ju ändå kommit så långt som till kapitel 9. Just kapitel 9 handlar om kärlekens monogami. Och det står så här t.ex:

"Man tror att det enda det handlar om är att hitta rätt föremål och att allt därefter går av sig självt. Det är samma sak som att någon gärna vill måla och så - istället för att lära sig den konsten - anser att han bara ska vänta på det rätta motivet, och att han kan måla vackert bara han hittar det" (s 146!)

Och det låter ju lagom gulligt. Älska alla, så kommer alla älska dig. Lär dig att älska asfalten, tandborstsstunden, resorbhandlandet, jobbångesten, skrivkrystandet, spotifyspellistorna, snea tänder, ölmagar, blomvattnandet, räkningsbetalandet, fisarna, tv-tittandet, öldrickandet, pratandet...ja lär dig älska ditt liv så som det är, och kärlek kommer komma till dig. Låter ju som taget ur Mia Törnbloms Marie Antoinette-fantasier*.

*fast jag hörde på p1 att detta tydligen är fejk. Marie Antoinette ska inte alls ha sagt nåt så världsfrånvänt att bönderna skulle äta bakelser. Men nu minns jag inte lösningen. Nån som också hörde det, eller vet något mer?

Jag förstår inte heller charmen med True Blood och här finns ett blogginlägg som tar upp allt och lite till som jag stör mig på med den serien. Det enda som är nära snyggt är vinjetten!

Chester och värdet

Vi mockar alla hagar och boxar innan vi sätter på Winchester hans grimma och leder honom till dörröppningen. Där har min syster redan placerat hästtrailern med vidöppen dörr. Med korta ryck i grimskaftet lockar jag honom in i det lilla utrymmet medan min syster puttar på bakifrån. Till slut går han med på att gå in och låter sig bjudas på hö ur en blå Ikea-säck.

Vi åker till hästkliniken i Åby och är nära att tappa Chester när vi tvingar honom att backa ut ur trailern. Inuti kliniken finns flera boxar lediga, vi ställer Chester i en av dem. Brevid honom står ett grått halvblod helt stilla med en djupt deprimerad min. Allt luktar häst: hö. läder och skit.

Vi får vänta i väntsalen några minuter. Jag läser i en skvallertidning att Nichlas Wahlgren måste LÄMNA sin tjej och gäspar uttråkat. Så kommer veterinären. Hon är liten som en myra brevid Chester. Min syster får springa med honom fram och tillbaka i en vitkalkad korridor, varpå den lilla veterinären böjer kraftigt hans högra framben. Min syster håller honom stadigt i grimman för att han ska hålla sig stilla, men vi vet båda att det också är för att han inte ska bita veterinären. Han gör det ofta. Sen får de springa igen. Jag sätter mig i väntsalen igen och efter en ganska lång tid kommer min syster tillbaka. "Han är fortfarande inte bra. De ger honom en spruta nu". Jag kan se att hon är gråtfärdig. Han har varit dålig ett halvår nu.

En veterinärassistent ger honom sprutan. Hon är stor och kraftig och har brunt, stubbigt hår. Hon tar fram en tång, fångar hästens överläpp och klämmer till. Han ser lika förtvivlad ut som jag blir. "Det är för att han ska koncentrera sig på smärtan i läppen, inte i benet" förklarar hon. Jag får anstränga mig för att inte få tjuthaka, det ser så hemskt ut. När allt är klart lyser en röd strimma av blod vid hans högra hovknöl efter sprutan. Veterinärassistenten klappar honom på bogen. "Så" säger hon, "nu gav jag honom lite lugnande. Det bör inte bli något problem att få in honom i trailern". Ganska snart börjar Chester säcka ihop. Han ser verkligen drogad ut. Medan min syster hämtar bilen och parkerar trailern framför ingågen står jag och håller i hans grimskaft och klappar honom. Det skulle jag aldrig kunna göra normalt. Han skulle försöka bita mig eller kanske visa upp vilken liten flugviktare jag är genom att dra i väg med mig. Nu hängde han bara med huvet och verkade inte medveten om att jag var där. "Fina Chester!" tänkte jag. Han är verkligen en ovanligt vacker häst. Lång och smäcker och ståtlig. Rödhårig man och mahognybrun päls som blänker i ljuset från de hemska kliniklysrören.

Vi får in honom, inte utan problem, men till slut går det. På vägen hem ringer min systers man och får veta den dåliga nyheten. Vi vet att hon i värsta fall måste ta bort honom om han inte blir bra. Min syster undrar om mitt ex har ringt. "Nej" svarar jag. "Jaha" säger hon. "Så mycket betydde du för honom". Jag känner hur ett långsamt slem av svart sorg glider genom mig och landar någonstans i magen. På radion spelar Sade "No ordinary love", en av våra gemensamma 90-talsfavoriter, jag tänker att låten skulle kunna handla om relationen till ett djur och klockan blir tio, en helt vanlig torsdag kväll.

Jag drömmer mardrömmar om hur jag gråter, gråter gråter och vaknar helt utmattad för min skalle har tömt alla reserver. Jag måste veta att det inte är sant. Elsie Johansson skrev i sin fantastiska bok "Mosippan" om hur Nancy blir lämnad av sin ungdomskärlek:

"Kanske kunde kärleken bara drömmas? (...) Ändå, trots allt! Bakom tårarna och sorgen och den kompletta oförmågan att förstå och acceptera vägrade jag tro på det där intet. (...) Han måste ha älskat mig! Jag fick inte sluta tro på det - jag måste få tro, jag måste få tro! Vem var jag annars? Vad var jag värd?"

Allting beror på vad jag själv nu väljer att tro. Att det betydde något. Och dessutom! Om det nu var betydelselöst, är det inte för att jag är det. Eller värdelös.

Inte alls.

Det här trasiga livet, ska det vara så här det ska vara? (ja, jag har druckit vin. Och drink)

Eftersom jag har levt som student från och till i nästan mitt hela vuxna liv är jag van vid ångesten och trasigheten på söndagarna. Sådär när man bara undrar vad fan det var som hände under helgen egentligen och hur kommer det sig att jag ligger här och är helt förstörd...? Men nu när jag ska föreställa en arbetande person funkar inte de helgerna längre. Jag kan inte komma in på måndag, vara helt utsliten, förstörd och förvirrad av för många vinglas, för många drinkar, för många efterfester och undra vad det är jag gör på jobbet egentligen. Jag måste komma in pigg och färsch, rosig på kinderna av solskenspromenader och fikor. Nyktra tillställningar med middagar, bullbak och tv-soffa. Men hur kul är det egentligen? Hur normalt är det, och när fan ska jag bli vuxen?