Top Boy - en recensionsfantasi

Igår var jag på Pustervik och såg Top Boy. Jag blev så exalterad av hur bra det var att jag gick raka vägen hem, låtsades att jag var kulturkritiker och skrev ned en recension. Jag är så finkulturell att jag kan starta en egen teaterhorablogg snart. Så här lät det:

Top Boy

Idé/manus/regi: Ulf Stenberg, Emil Rosén och Birgitta Ingras Skådespelare: Ulf Stenberg Dansare: Emil Rosén Dramaturg: Birgitta Ingras Koreografi: Emil RosénMusik: Emil Rosén, Kalle Källman och Ulf Stenberg

Top boy är en föreställning i monologform med en skådespelare och en dansare på scenen. Rollkaraktären Tommy berättar sin historia om hur han som ung punkare utvecklas till luttrad fotbollshuligan. Dansaren förstärker skickligt historien genom att karaktärisera olika biroller i Tommys liv. Tillsammans spottar, slåss, hoppar och ramlar de fram historien om vägen till våldet och händelserna som till slut förändrade allt. Skådespeleriet är lysande och gestaltas perfekt tillsammans med episoderna av manglande punkmusik och koreografi.

Under föreställningen kommer jag att tänka på filmen Fight Club. Jag gissar att det inte är en slump att den också nämns i monologen. Parallellerna är uppenbara: maskulinitet, män i grupp, våldet som för gruppen närmare samman, ett förakt mot ett samhälle som inte erbjuder några reella medel till självförverkligande. Allt bleknar inför den äkta känslan in ett slagsmål. Vansinnet, förvridningen av normer, våldet som går för långt och drabbar oskyldiga, tvekandet och tillslut viljan att hoppa av: allt detta har Top Boy och Fight Club gemensamt. Ändå är de två helt olika skildringar av vägen till våldet.

Jag såg Fight Club som en moderniseringskritik, komiskt symboliserat av en lägenhet full med trendiga IKEA-möbler, en kritik mot ett konsumtionssamhälle som lämnar individen utan en känsla av verkligt värde eller autencitet. Top Boy är en berättelse om fotbollsvåldet och lojaliteten till supportergruppen; firman. Föreställningen visar hur rätt och fel förvrids i våldet och bara lämnar en dålig eftersmak i munnen. Utan att glorifiera eller sentimentalisera visar Top Boy hur våldet kan bli något med en egen motor som går även utan de vinster av gemenskap och respekt som tidigare varit dess grund. Hur allting går överstyr och skräcken för gränsernas flytande karaktär tar över. Hur långt kan man gå? Tänk om man en dag till slut slår ihjäl någon?

Det som slår mig är den logik av rätt och fel som följer våldet. Tommy är inte pundare, han misshandlar ingen med vapen. Man vinner bara om man riskerar något. Man tar inte fem killar mot tjugofem, man använder bara nävarna. Män slåss mot andra män på lika villkor och vinsten av en fair fight ger ett segerrus som varar i dagar. Sammanhållningen med firman på rättfärdiga grunder ger känslan av att vara i krig. Tillsammans slåss man och man ger allt för sina killar, man backar inte ur. Man vinner äkta kärlek. Och respekt. Frågan ställs på sin spets: Varför behöver män en yttre fiende att slåss emot för att skapa gemenskap och närhet? Vad erbjuds dessa killar i utbyte för att kunna bryta med våldet? Vad har de blivit erbjudna för att de så mycket hellre skulle bjuda in våldet och låta sina liv kretsa kring det? Svaret låter sig anas i slutet på föreställningen. Vem kunde Tommy vända sig till? Var kunde han annars gå för att bli sedd och bekräftad, utom till firman? I samtalet med sin frånvarande pappa framträder en annan typ av manlighet. En manlighet som inte var där, men som borde ha varit det.

Jag ser Top Boy och föreställer mig en plats i den, vilken hade det varit? Som kvinna; alltid flickvän eller mamma. Aldrig som del i gemenskapen och våldet. Ändå är en teaterföreställning om män paradoxalt nog alltid en föreställning om det mänskliga, och jag känner igen mig i önskan till våldet, till adrenalinkicken och vetskapen om att slåss tillsammans med dem som står på samma sida. Våldet är ett så enkelt medel till makt. Icke-våld som sätt till förändring, politiskt arbete, arbeten för att förändra attityder, allt sånt tar sån tid. Effekterna av sådant arbete är sällan synligt. Våldets konsekvenser är så synliga, de står skrivna i klarrött.

Tommy frågar: ”Vilken vettig tjej skulle vilja ha mig?” och jag tänker på kvinnor som förälskar sig i fängelsekunder, det uttjatade ”jag-kan-förändra-honom-med-min-kärlek”. Han har rätt, en vettig tjej håller sig på mils avstånd från killar som honom. Vilken kärlek kan konkurrera med den äkta kärlek en man endast kan få av andra män? Men vi kvinnor är också upplärda i att tända på just den maskulinitet Tommy uppvisar. Kraftfull. Stark. Handlingskraftig. Muskulös. Med en tydlig känsla för rätt och fel, med ett inre sår som blöder känslor i vissa stunder. Andlöst sitter publiken och lyssnar på monologens vrålande, tyst betraktar vi den aggressiva dansen/slagsmålet. Jag har varit på så många teaterpjäser där publiken pratat, skrattat på fel ställen, ropat ut hånfulla kommentarer. Maskulinitet gör oss respektfulla. Jag kan inte låta bli att önska att det fanns medel för kvinnor att ta plats på samma sätt.