Livet som svårstyrt

I helgen tog jag ledigt från mitt liv. Sjuk, trött och svårmodig landade jag hos min syster på vischan och drog ut sladden till mig själv. Självömkande kröp jag in i den livmoder min familj utgör. Ta hand om mig. Jag orkar inte.

På fredagen kvitterade jag ut ett paket antibiotika på apoteket för att bota min nydiagnosticerade och envisa bihåleinflammation. Med tabletter stora som vindruvor ska jag fördriva denna sjukdom ur min näsa. Begone, demon! Efter att hjälpt till i stallet svullnade mina ögon igen och sömngångeartat följde jag farsan på stormarknaden med det omöjliga uppdraget att hitta mat som vegetariandotter, barn och vuxna vill förtära. När vi kom hem däckade jag i sängen. När jag väl vaknat började jag stortjuta, precis som småbarna. Jag vill inte må så här längre! bölade jag. Jag är så trött på att vara trött!

På söndagen märkte jag klar skillnad. Jag mockade alla boxar, tog in ponnyn Tea som också lider av inflammation, fast i lederna varför hon inte får ridas, borstade och masserade henne länge. Sedan gick vi på en promenad, hon och jag. Tea gillar massage. Hon snörper ihop läpparna till en strut och tittar tacksamt på mig med sina dinosaurieögon. Under promenaden verkade hon mest uttråkad, dock. Åtminstone tolkade jag hennes djupa suckar som seriös tristess. Hon diggar mest att gå omkring och käka gräs med sina ponnypolare.

På kvällen kände jag mig så pass mycket bättre att jag tackade ja till att rida. Jag fick låna ridskolehästen Timjan. Hon är en ardenner på dryga 500kg med hovar som dasslock och rikligt med hovskägg. Det kändes som att manövrera en epa-traktor av kött. Hon är väldigt snäll men egensinnig. När jag försökte trava henne gick det så länge hon själv hade lust. Vid vänstersvägar lutade hon visserligen huvudet åt vänster, men kroppen liksom fortsatte åt höger. När hon blev less visade hon det genom att börja lufsa mot stallet. Nobody messes with Timjan. Och uppe på henne satt jag som en liten fjant och slet i tyglarna.

Det var inte så traumatiskt (även om träningsvärken hindrar mig att gå i trappor idag) eftersom att jag aldrig var rädd. Kanske frustrerad, men det är en jäkla skillnad. Väl nere på marken igen kunde jag inte låta bli att göra paralleller till livet. Att sitta vid tyglarna till mitt eget liv har inte gått så bra på sistone. Visst stjälper det en hel del att jag varit sjuk så sabla mycket, men det är något annat. Jag känner mig ofta fast i något jag inte kan kontrollera överhuvudtaget. Jag antar att det gäller att inte vara rädd. Men det är jag.

Det kan vara svårt att ta tag i tyglarna när man inte ser någon mening med det. Men jag antar att igen har lärt sig att rida utan en massa hårt jobb och flera avkastanden ur sadeln.