Mammamonster

Som en konsekvens av fattigdomen slänger jag mig över gratiskultur som Ingvar Oldsberg över 18-åringar en helt vanlig kväll på Svanen, varför jag begav mig till Domkyrkan för att beskåda Requiem för Bobby igår kväll. Genom en blandning av teater och sång utspelas händelserna efter mordet på Bobby, 10 år. Tre kvinnor i polisuniform sjunger klassisk requiem, folkmusik på svenska och nyskriven text som möjligen ska vara Bobbys egna ord, eller alla barns ord vilka blir misshandlade av vuxna: Se mig, håll mig, hjälp mig mamma. Självklart bölade jag och försökte förgäves att inte trumpeta när jag snöt mig i medhavd pappersnäsduk.

Jag minns inte så mycket om Bobbys historia så jag googlade så snart jag kom hem. Bobby var en förståndshandikappad pojke som systematiskt blev misshandlad och tillslut dödad av sin mamma och sin styvpappa. Ändå. Det är så tydligt i konserten att mammans brott är det mest obegripliga, det mest monstruösa. Som vanligt. Du som burit mig under ditt bröst. Se mig nu.

Regissören talar innan konserten om vuxnas brott mot barn och det vi inte kan förstå. Att barnens totala beroende av oss gör oss mänskliga. Är det inte ändå som att vi förstår mäns våld mot barn annorlunda än kvinnors? Reproducerar inte denna annorlunda förståelse av föräldraskap, beroende på kön, kvinnors större och mer betydelsefulla roll som mödrar i jämförelse med fäder?

Jag menar inte att klanka ner på konstnärliga försök att visualisera en svårvisualiserad smärta, även om just försvunna barn är ett vanligt tema, inte minst inom film (se Emma Wilsons Cinema's missing children för en intressant diskussion kring temat försvunna barn vilket ersatt det klassiska temat "the vanishing lady" ).

Men är det bara jag som totalt tvivlar på någon slags medfödd, helig moderlighet?

Jag har förövrigt sett mycket kultur som fått mig att böla på sistone. Detta kan ju naturligtvis vara en konsekvens av mitt dallriga inre (benägenheten att börja böla alltså, inte att ta del av kulturen), men det har fått mig att fundera mycket över växelprocessen mellan emotioner och politiken. Jag är inte den första att ha dessa tankar (har främst Deborah Lupton och Nira Yuval-Davies att tacka för detta) men det är ju så, att känslorna på samma sätt är länken mellan kroppen och tanken som mellan kulturen och den politiska processen. Jag går ut ur Domkyrkan och tänker "Fy Fan det måste blir ett SLUT på barnmisshandeln!!" (något vulgariserad version av publikkänslor påverkade av kulturuttrycket, i förlängningen handlingar, i förlängningen politiken).

Jag ser nödvändigtvis ingen fel i detta. Utom när Johan Norberg får beklaga sig över statligt ägande på bästa Metrouppslag. Ungefär lika politiskt korrekt som att ge nån från RKU lite spaltplats. Timbrofolk har inget i dagsljus att göra. Därmed basta.