tisdag 27 oktober 2009

Kvinnan som våldsam - filmens pseudofeminism



Igår kväll såg jag en så bedrövlig smörja till film - Arthur tror jag den hette, med Clive Owen och Keira Knightley, så dålig att jag blev tvungen att sätta mig och skriva ett inlägg om skiten. Att dissekera kultur är ju som bekant min favoritsysselsättning och som roligast blir det ju när man får dissa nåt som verkligen förtjänar det. Nedan följer en analys av det element i filmen som stör mig som mest.

Filmen handlar om Arthur, bister mörk och manlig, som har lite blandat ursprung varför han slits mellan olika lojaliteter. När han räddat livet på lantlollan Guinevere förstår han var han hör hemma och väljer att slåss för frihet (ripoff på känd Mel Gibson-film, någon?). Hans trogna män blir först lite kinkiga men förblir så klart lojala. Tillsammans (sk)rider de ut i en orgie av våld med en pilbågeförsedd men inte speciellt välklädd Guinevere som sidekick. De segrar. Nån dör. Jag, av vämjelse och tristess.

Det finns så mycket att störa sig på denna film att det blir lite som att sparka in en öppen dörr, je sais. Den tunna intrigen? Den obefintliga historien? De löjliga replikerna? (Det var meningen att du skulle ta mitt liv, Gud! Inte detta!) Men det som kliat obehagligast i min hjärna är kanske inte helt otippat karaktären Guinevere.

Feminister har sedan tidernas begynnelse analyserat gestaltningen av kvinnor på film. Tacka fan för det. Jag kan omöjligt vara den enda som inte förbittrats över att de enda man kan vända sig till som representation på den vita duken är antingen ljuva, väna varelser eller bittra ragator? Är det endast jag som avskyr att de flesta filmer handlar om mäns kriser där kvinnor endast är med i relation till dessa kriser, antingen som orsak till dem eller som vägen ut ur dem? Var är filmerna där hon erövrar plats, blir synlig, är komplex? (Det är ingen slump att tjejer världen över älskar Dirty Dancing. Den sexuella jämställdheten kom aldrig längre än så. För en bra analys av filmen - se för övrigt det här inlägget)

Till Keira's Guinevere alltså. Hon är en tjej med skinn på näsan. Grälar på Arthur och får honom att ändra sig (ack! alla tjejers inutila önskan). Fryser gör hon uppenbarligen inte lätt eftersom att hon springer runt i skira klänningar som lämnar hennes kantiga axlar och bröstparti nakna under bitande frostmorgonar. Skjuter pilbåge som en hel karl med blåmelerad krigsmålning på de blottade tuttarna. Det är just denna aspekt av filmen, den krigiska kvinnan, en kategori kvinnor som gjort sig populära på filmduken ända sen vadå? andra vågens feminism? som jag finner intressant.

Jag antar att denna film är gjord för att främst locka yngre åldrar. Kanske har man funderat på hur man ska locka den kvinnliga delen av tittarskaran och kom på att aha! Vi plockar in en stark kvinnlig karaktär. Manliga filmskapares bidrag till den feministiska utveckligen verkar ofta vara denna krigiska kvinna; The long kiss goodnight, Kill Bill (med sin vidriga syn på modersskap), Nikita, Alien, GI Jane, Jeanne d'Arc, you name it. Jag tror att det kan vara viktigt att förstå vår fascination över dessa våldsamma kvinnor och vad de egentligen säger om våld i vårt samhälle och på film. Vad utmanar hon egentligen, kvinnan med kniven/pilbågen/skjutvapnet?

För att förtydliga har jag nödvändigtvis inte något emot skildringen av våld på film. Filmers ambition är väl oftast att gestalta verkligheten, och verkligheten är våldsam till sin natur . Problemet med våld är att det precis som sex, bör vara väl avvägt för att förstärka eller ge något till filmens handling. Tyvärr används ofta våld (och sex) som ett publikfrieri vilket ofta verkar på bekostnad av ett större, narritativt syfte. Detta behöver inte vara fallet, ett bra exempel menar jag är The Matrix. Men när det gäller den våldsamma kvinnan finns mycket att rynka på ögonbrynen för.

Det är övertydligt att den våldsamma kvinnan aldrig får släppa på sin feminitet. Ett befriande undantag i detta kan argumenteras vara Sgt Ripley i Alien, vilken möjligen accepterades eftersom att det var ett framtidsdrama - inte verkligt, liksom. Den våldsamma kvinnan får gärna slåss men inte utan att vara vacker och smal. Hon är självklart också attraherad av en maskulin hjälte med vilken hon ligger med - underkastar sig - och därmed inte längre innebär något hot mot hegemonin. Hon får vara våldsam så länge hon inte hotar maskuliniteten hos (den vita) hjälten. Våldsamma kvinnor på film blir inte sällan våldsamma efter att blivit sexuellt trakasserade av män - hennes band till hjälten neutraliserar denna konsekvens och vaggar oss tillbaka i förståelsen av den heteosexuella kärlekens helande effekt. Denna allians bjuder självklart också publiken att förstå att hon inte är horan i dualismen hora - trofast fru/madonna. Det unkna i kråksången är självklart att karaktäriseringen av den våldsamma kvinnan tillfredställer den manliga fantasin om den sexiga tjejen - under täckmantel av att karaktärisera den starka, krigiska kvinnan.

Jag vet vad som bör göras för att råda bot på skiten: Fram för fler kvinnliga filmskapare att gestalta kvinnor där de inte reduceras till stereotyper. Jag vet att män kan det, och har gjort det. Men allt för många filmer visar också att motsatsen är alarmerande påtaglig.

Lästips!
Neroni, Hilary: The violent woman. Femininity, narrative and violence in contemporary american cinema

Hermele, Vanja (red.): Män, män,män och en och annan kvinna

2 kommentarer:

Anna sa...

Hej!

En snabb tanke bara; vad anser du om skildringen av Salander ("udda/alternativ" kvinna, våldsbenägen, stencool, snygg, sexuellt frisläppt, intimitetsproblem, och - givetvis - den där labila bakgrunden bakom sig) i Milleniumfilmerna? Är hon ett ifrågasättande av den stereotypa kvinnligheten eller bara ännu ett "kvinnor som behandlas dåligt blir framtidens feministiska/ragator/idioter/män"?

Mi Sli sa...

Salander ja! Henne hade jag nästan glömt i sammanhanget. Jag tänker att Lisbeth Salander kommer bli vad hon blir i betraktarens ögon. Stencool för dom som önskar alternativa kvinnobilder. Ragata av dem som har en kvinnosyn daterad långt efter bäst-föredatum.

Jag måste säga att jag tyckte bilden av Lisbeth Salander, även om snubblande nära, inte på samma sätt stämmer överens med det jag försökte diskutera i inlägget. Hon är lite för komplex. Man får veta mer om henne än bara vilken kupstorlek hon har. (Nu pratar jag om karaktären i böckerna för jag har inte sett filmerna.)

Jag gissar på att hon inte fungerar lika smygheterolockande? dvs att hon inte i lika hög grad tillfredsställer den manliga fantasin om den sexiga bruden, omlindad i den aggressiva duken?

Men det skulle lika gärna kunna vara same shit, different movie.