Imorse gick jag tillsammans med mina arbetskamrater till stadsbiblioteket för att lyssna på en föreläsning om stress och sömn. Det var en vacker höstmorgon med strålande solsken och jag tänkte att det blir en fin dag. Jag hade fel.
Väl inne vid auditoriet står en kvinna på runt 60 år. Hon är psykoanalytiker och kognitiv beteendevetare. Föreläsningen börjar med en genomgång av vår reptilhjärna. Hon skissar pedagogiskt upp ett huvud i genomskärning. Hon berättar om synapser, dopamin, oxytocin och annat som berör det centrala nervsystemet.
Pedagogiskt går hon fram till en av de i huvudsak kvinnliga åhörarna och berättar om hur hon som moder kan tala till sitt barn och antingen bekräfta eller orsaka skam.
Pedagogisk går hon igenom hur vi reagerade vid lejonattack när vi levde på savannen för 70000 år sedan.
Pedagogisk talar hon om våra olika hjärnhalvor och hur genetiken spelar in i vårt beteende, har vi en orolig moder kan detta givetvis ge oroliga barn.
Pedagogiskt ger hon exempel på mushonor som varit omhändertagande mot sina små musbarn jämfört med musmammor som inte varit det.
Pedagogiskt frågar hon om det är något vi undrar över? Jag räcker upp min hand. Jag måste försöka beskriva detta absurda som händer.
- Varför pratar du endast om mödrar? Inte ens när du pratar genetik nämner du pappan. Vi har tre män här i publiken, en av dem vet jag är småbarnsfar, har det du säger ingen relevans för honom?
Gud. Hade jag stoppat min fråga om jag vetat reaktionen? ... hell no.
För all hell breaks loose. Hon blir extremt opedagogiskt förbannad. Hon menar att det är faktiskt ok numera, att tala om den betydelse mammorna har utan att bli tystad, man behöver inte längre vara så politiskt korrekt, man kan erkänna detta nu! Hon vill veta, vad jag antar är en finare omskrivning av "var fick du luft ifrån", vad jag egentligen vet om saken. Jag berättar om min utbildning, att jag också är beteendevetare. Att jag inte känner igen det hon säger. Att helt ärligt, är hennes utlägg omoderna. För att inte tala om ouppdaterade.
Detta kan verka elakt. Kanske är jag för akademiskt skolad där konstruktiv kritik kan vara "du har HELT fel". Någon i publiken gör den vänliga tolkningen att det hela egentligen handlar om hennes retorik och inte politik. Men jag tänker, hur kan du så dåligt anpassa din föreläsning efter din publik? Det sitter pappor här. De vill vara del i sina barns liv från ett tidigt stadium. Avvisa inte deras betydelse, osynliggör dem inte. Jag tänker, hennes utlägg handlar om ett bestämt sätt att vilja att saker och ting var. Ett sätt som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.
Denna föreläsare blir så arg. Hon föreläser om stress och hennes puls verkar gå upp till 120 när hon blir ifrågasatt. Så börjar hon tala om amningen. Hur det är faktiskt så att vi inte KAN ändra vår biologi! Hur det faktiskt ÄR så att kvinnor ammar. Och män HAR inte dessa hormonrusher som kvinnor får. Det bara ÄR så! DÄRFÖR knyter barnen an till modern!
Jag kontrar att forskningen kring amning är väldigt ambivalent. Hur jag har en god vän som inte ammade utan delade flaskmatningen med sin kille. Hur detta gick alldeles utmärkt och hur hennes son har en varm anknytning till henne och till sin pappa. Hur det faktiskt är rätt vanligt att kvinnor inte kan amma, så varför lägga denna skuldbörda, dvs barnets hela psykiska utveckling på kvinnor? Dessutom, om kvinnor ammar, gör dem det i snitt fem månader. Menar du verkligen att dessa fem månader är helt betydande för ett barns psykiska väl och ve?
Min puls går också upp. Jag försöker inte gå upp i rösten, men jag är arg. Det värsta är de andra kvinnorna i publiken, de medelålders. De hånskrattar åt mig. De ber mig vara tyst. Jag tänker att det inte leder till något och gör just det, tystnar. Jag känner hur det hettar i ansiktet. Alla gör sig beredda för att gå vidare med föreläsningen. Så kommer det:
"Jag tycker du kan göra en egen föreläsning då, om du är så duktig på det där med genusvetenskap!"
Jag sitter tyst inför föreläsarens påhopp. "Det kan du ge dig fan på att jag ska" tänker jag, men blir ganska förskräckt. Det var fult.
Jag är lycklig att jag har så fina arbetskamrater. Jag tror nog att de önskat att jag kanske inte tagit diskussionen så långt, men de menade att hennes reaktion inte gjorde henne speciellt trovärdig, att hon borde funderat över sin egen reptilhjärna kanske. Att hon reagerade onödigt. Till min förskräckelse får jag veta att bibliotekets personal bett henne om ursäkt för att det blev som det blev.
Jag får nog följa hennes råd i stresshantering. Acceptera och gå vidare. Men det är något som gnager i mig. Kanske är jag paranoid när jag anar en backlash. Nånting i denna Anna Anka-tid är så fel. Ändå tror jag att psykoanalytikern kommer skriva i sitt "bokslut" (hennes eget tips på hur man får en god nattsömn) att hon inte reagerade på föredömligast sätt idag.
Men jag ska arbeta till min död att slå ihjäl myter kring moderskap som frodas i pseudoakademiska kluster som dessa, om jag så ska bli misogyn på kuppen. Jag kommer aldrig hålla käft (insert filmmusik till Rocky).
Men åh vad jag önskade ni var där. Gud vad jag saknar er.
Väl inne vid auditoriet står en kvinna på runt 60 år. Hon är psykoanalytiker och kognitiv beteendevetare. Föreläsningen börjar med en genomgång av vår reptilhjärna. Hon skissar pedagogiskt upp ett huvud i genomskärning. Hon berättar om synapser, dopamin, oxytocin och annat som berör det centrala nervsystemet.
Pedagogiskt går hon fram till en av de i huvudsak kvinnliga åhörarna och berättar om hur hon som moder kan tala till sitt barn och antingen bekräfta eller orsaka skam.
Pedagogisk går hon igenom hur vi reagerade vid lejonattack när vi levde på savannen för 70000 år sedan.
Pedagogisk talar hon om våra olika hjärnhalvor och hur genetiken spelar in i vårt beteende, har vi en orolig moder kan detta givetvis ge oroliga barn.
Pedagogiskt ger hon exempel på mushonor som varit omhändertagande mot sina små musbarn jämfört med musmammor som inte varit det.
Pedagogiskt frågar hon om det är något vi undrar över? Jag räcker upp min hand. Jag måste försöka beskriva detta absurda som händer.
- Varför pratar du endast om mödrar? Inte ens när du pratar genetik nämner du pappan. Vi har tre män här i publiken, en av dem vet jag är småbarnsfar, har det du säger ingen relevans för honom?
Gud. Hade jag stoppat min fråga om jag vetat reaktionen? ... hell no.
För all hell breaks loose. Hon blir extremt opedagogiskt förbannad. Hon menar att det är faktiskt ok numera, att tala om den betydelse mammorna har utan att bli tystad, man behöver inte längre vara så politiskt korrekt, man kan erkänna detta nu! Hon vill veta, vad jag antar är en finare omskrivning av "var fick du luft ifrån", vad jag egentligen vet om saken. Jag berättar om min utbildning, att jag också är beteendevetare. Att jag inte känner igen det hon säger. Att helt ärligt, är hennes utlägg omoderna. För att inte tala om ouppdaterade.
Detta kan verka elakt. Kanske är jag för akademiskt skolad där konstruktiv kritik kan vara "du har HELT fel". Någon i publiken gör den vänliga tolkningen att det hela egentligen handlar om hennes retorik och inte politik. Men jag tänker, hur kan du så dåligt anpassa din föreläsning efter din publik? Det sitter pappor här. De vill vara del i sina barns liv från ett tidigt stadium. Avvisa inte deras betydelse, osynliggör dem inte. Jag tänker, hennes utlägg handlar om ett bestämt sätt att vilja att saker och ting var. Ett sätt som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.
Denna föreläsare blir så arg. Hon föreläser om stress och hennes puls verkar gå upp till 120 när hon blir ifrågasatt. Så börjar hon tala om amningen. Hur det är faktiskt så att vi inte KAN ändra vår biologi! Hur det faktiskt ÄR så att kvinnor ammar. Och män HAR inte dessa hormonrusher som kvinnor får. Det bara ÄR så! DÄRFÖR knyter barnen an till modern!
Jag kontrar att forskningen kring amning är väldigt ambivalent. Hur jag har en god vän som inte ammade utan delade flaskmatningen med sin kille. Hur detta gick alldeles utmärkt och hur hennes son har en varm anknytning till henne och till sin pappa. Hur det faktiskt är rätt vanligt att kvinnor inte kan amma, så varför lägga denna skuldbörda, dvs barnets hela psykiska utveckling på kvinnor? Dessutom, om kvinnor ammar, gör dem det i snitt fem månader. Menar du verkligen att dessa fem månader är helt betydande för ett barns psykiska väl och ve?
Min puls går också upp. Jag försöker inte gå upp i rösten, men jag är arg. Det värsta är de andra kvinnorna i publiken, de medelålders. De hånskrattar åt mig. De ber mig vara tyst. Jag tänker att det inte leder till något och gör just det, tystnar. Jag känner hur det hettar i ansiktet. Alla gör sig beredda för att gå vidare med föreläsningen. Så kommer det:
"Jag tycker du kan göra en egen föreläsning då, om du är så duktig på det där med genusvetenskap!"
Jag sitter tyst inför föreläsarens påhopp. "Det kan du ge dig fan på att jag ska" tänker jag, men blir ganska förskräckt. Det var fult.
Jag är lycklig att jag har så fina arbetskamrater. Jag tror nog att de önskat att jag kanske inte tagit diskussionen så långt, men de menade att hennes reaktion inte gjorde henne speciellt trovärdig, att hon borde funderat över sin egen reptilhjärna kanske. Att hon reagerade onödigt. Till min förskräckelse får jag veta att bibliotekets personal bett henne om ursäkt för att det blev som det blev.
Jag får nog följa hennes råd i stresshantering. Acceptera och gå vidare. Men det är något som gnager i mig. Kanske är jag paranoid när jag anar en backlash. Nånting i denna Anna Anka-tid är så fel. Ändå tror jag att psykoanalytikern kommer skriva i sitt "bokslut" (hennes eget tips på hur man får en god nattsömn) att hon inte reagerade på föredömligast sätt idag.
Men jag ska arbeta till min död att slå ihjäl myter kring moderskap som frodas i pseudoakademiska kluster som dessa, om jag så ska bli misogyn på kuppen. Jag kommer aldrig hålla käft (insert filmmusik till Rocky).
Men åh vad jag önskade ni var där. Gud vad jag saknar er.
7 kommentarer:
Modigt gjort. Gör det igen om det krävs. En diskussion har ingen dött av.
Men vadå, biblioteket BAD OM URSÄKT!?
Vad bra du är! Och vad glad jag är att du vågade (och att du drog det precis så långt som du gjorde!). Jag önskar att jag hade varit där. Jääääälar vad jag hade stått bakom dig, både som människa och som mamma till två barn (ammade i nästan ett år var och som har en jättefin anknytning till både sin mamma och sin pappa).
Tack. Och I Know! helt absurt. Kommer man med pseudovetenskapligt dravel får man väl vara beredd på kritik. Och ta det som en kvinna.
Jag får dock inte ihop att hon skulle vara både psykoanalytiker och kognitiv beteendevetare? Är inte det en direkt motsägelse?
Ja, alltså när man går på en föreläsning med jobbet förväntar man sig ju inte att bli drive-by-mum-ad, så att säga (och shit vad svårt det var att försvenska det uttrycket). Bra gjort, dock! Av dig, alltså. Tror inte på reptilhjärnor och att det 'ska' vara på nåt särskilt sätt. För det är det ju aldrig.
Agnes: Jag trodde också det var en beef däremellan. Hjärnforskning kontra old school-teori kring trauma och penisavund. Hon pratade dock om äldre och yngre dicipliner. Att dom kunde komplettera varandra. Själv veta jag inte vad jag ska tycka. Psykoanalysen gav ändå förståelsen om det omedvetna, det vi inte kan kontrollera men ändå påverkar vårt beteende. Dessutom finns det en del intressanta feministiska pssykoanalytiker, typ Julia Kristeva.
Kaia: Tack. Det blir intressant att skriva feed-back till henne. Fint uttryck!
du är så bra
Skicka en kommentar