Chester och värdet

Vi mockar alla hagar och boxar innan vi sätter på Winchester hans grimma och leder honom till dörröppningen. Där har min syster redan placerat hästtrailern med vidöppen dörr. Med korta ryck i grimskaftet lockar jag honom in i det lilla utrymmet medan min syster puttar på bakifrån. Till slut går han med på att gå in och låter sig bjudas på hö ur en blå Ikea-säck.

Vi åker till hästkliniken i Åby och är nära att tappa Chester när vi tvingar honom att backa ut ur trailern. Inuti kliniken finns flera boxar lediga, vi ställer Chester i en av dem. Brevid honom står ett grått halvblod helt stilla med en djupt deprimerad min. Allt luktar häst: hö. läder och skit.

Vi får vänta i väntsalen några minuter. Jag läser i en skvallertidning att Nichlas Wahlgren måste LÄMNA sin tjej och gäspar uttråkat. Så kommer veterinären. Hon är liten som en myra brevid Chester. Min syster får springa med honom fram och tillbaka i en vitkalkad korridor, varpå den lilla veterinären böjer kraftigt hans högra framben. Min syster håller honom stadigt i grimman för att han ska hålla sig stilla, men vi vet båda att det också är för att han inte ska bita veterinären. Han gör det ofta. Sen får de springa igen. Jag sätter mig i väntsalen igen och efter en ganska lång tid kommer min syster tillbaka. "Han är fortfarande inte bra. De ger honom en spruta nu". Jag kan se att hon är gråtfärdig. Han har varit dålig ett halvår nu.

En veterinärassistent ger honom sprutan. Hon är stor och kraftig och har brunt, stubbigt hår. Hon tar fram en tång, fångar hästens överläpp och klämmer till. Han ser lika förtvivlad ut som jag blir. "Det är för att han ska koncentrera sig på smärtan i läppen, inte i benet" förklarar hon. Jag får anstränga mig för att inte få tjuthaka, det ser så hemskt ut. När allt är klart lyser en röd strimma av blod vid hans högra hovknöl efter sprutan. Veterinärassistenten klappar honom på bogen. "Så" säger hon, "nu gav jag honom lite lugnande. Det bör inte bli något problem att få in honom i trailern". Ganska snart börjar Chester säcka ihop. Han ser verkligen drogad ut. Medan min syster hämtar bilen och parkerar trailern framför ingågen står jag och håller i hans grimskaft och klappar honom. Det skulle jag aldrig kunna göra normalt. Han skulle försöka bita mig eller kanske visa upp vilken liten flugviktare jag är genom att dra i väg med mig. Nu hängde han bara med huvet och verkade inte medveten om att jag var där. "Fina Chester!" tänkte jag. Han är verkligen en ovanligt vacker häst. Lång och smäcker och ståtlig. Rödhårig man och mahognybrun päls som blänker i ljuset från de hemska kliniklysrören.

Vi får in honom, inte utan problem, men till slut går det. På vägen hem ringer min systers man och får veta den dåliga nyheten. Vi vet att hon i värsta fall måste ta bort honom om han inte blir bra. Min syster undrar om mitt ex har ringt. "Nej" svarar jag. "Jaha" säger hon. "Så mycket betydde du för honom". Jag känner hur ett långsamt slem av svart sorg glider genom mig och landar någonstans i magen. På radion spelar Sade "No ordinary love", en av våra gemensamma 90-talsfavoriter, jag tänker att låten skulle kunna handla om relationen till ett djur och klockan blir tio, en helt vanlig torsdag kväll.

Jag drömmer mardrömmar om hur jag gråter, gråter gråter och vaknar helt utmattad för min skalle har tömt alla reserver. Jag måste veta att det inte är sant. Elsie Johansson skrev i sin fantastiska bok "Mosippan" om hur Nancy blir lämnad av sin ungdomskärlek:

"Kanske kunde kärleken bara drömmas? (...) Ändå, trots allt! Bakom tårarna och sorgen och den kompletta oförmågan att förstå och acceptera vägrade jag tro på det där intet. (...) Han måste ha älskat mig! Jag fick inte sluta tro på det - jag måste få tro, jag måste få tro! Vem var jag annars? Vad var jag värd?"

Allting beror på vad jag själv nu väljer att tro. Att det betydde något. Och dessutom! Om det nu var betydelselöst, är det inte för att jag är det. Eller värdelös.

Inte alls.