Kärleksbrevet

Min dator dog förra veckan. Rest in hell. Mannen på dataakuten lyckades rädda de mesta av mina filer. När jag gick igenom dem hittade jag ett gammalt kärleksbrev till fransmannen. Fantastiskt. Jag läste. Och mindes. Och beslöt att publicera det. För dess naivitets skull. För mina vidöppet slutna ögon.

Faktum är att det fortfarande gör lite ont. Men bara lite. Mest ler jag åt mig själv. Man måste förlåta sig för den man var när man var kär - det är en sinnessjukdom.

"Det fanns så mycket jag tyckte om hos dig.

Jag älskade hur du liksom inte riktigt hade koll på motoriken, som om du inte ännu hade växt ikapp med dig själv. I dina tajta jeans med lätt häng svängde du på din stora kropp på ett så lustigt sätt, ofta med händerna framför dig likt Mr Burns i Simpsons. Du kunde slänga din långa lugg från ögonen på ett sätt som kunnat lura dem som inte kände dig som nonchalant, men jag visste bättre. Du hade de vackraste ögon jag någonsin sett, nästan helt svarta. På vissa foton såg de nära nog orientaliska ut. Du hade mörkt hår som var långt, men som du klagade över hade klippts för kort. Din skäggstubb var svart och du sparade mustasch för min skull eftersom du visste att jag tyckte om dig i det. Det fick mig att känna mig som att jag hade makt. Du hade ofta dålig andedräkt som du försökte dölja med tuggummin och minttabletter. Det var för att du höll på att operera bort visdomständerna, en efter en. Du hade på dig olika skor, sneakers i olika färger och jag tänkte att den manliga fåfängan är densamma som kvinnors men förstås inte på samma sätt. Jag älskade dig i din lila t-shirt. Den passade dig så fint. Du köpte en lila t-shirt till mig också i julklapp. Jag blev glad, men har knappt använt den. Den känns för tajt i halsen. Du sa att du köpte medium för att det är sexigt när den är tajt. Kanske var den höga halsen en sorts kompenserande för sexiga tajtheten.

Jag älskade hur du aldrig kunde dölja hur du kände. Hur snäll du kunde vara. Det fick mig att vilja förlåta allt, t.o.m. att du gick med i en löjlig facebook-grupp som hyllade svenska flickor. Jag tyckte alltid att det var lite underligt hur du inte ställde så mycket frågor kring mig. Jag tänkte att det kommer och ville acceptera din hastighet. Du började öppna dig och berättade om din farfar som utnämnt dig till hackkyckling genom att visa att han inte tyckte om dig till skillnad från din syster och dina kusiner. Jag ville gråta och förbannade den djäveln i tysthet. Ville få dig att förstå att han hade fel, att man inte gör så mot barn. Att han inte hade rätt att bestämma dig som mindre värd. Jag ville få dig att förstå att jag såg hur mönstret av att känna sig mindervärdig kom igen i din relation till din bästa vän som bara verkade ta och ta av dig och aldrig ge tillbaka. Hur jag ville få dig att förstå att du förtjänade bättre.

”Kommer du ihåg den första kvällen!” frågade jag en gång när vi låg på min säng, en av de alldeles för sällsynta gångerna vi kunde vara så tätt tillsammans. ”Det var bara för bra!” utropade du och vi log mot varann i samförstånd. Det var sant, det var en kväll nästan för bra, en sån kväll då att livet är som på film. Jag och mina vänner hade varit på ute och tagit en öl, men vi hade inte haft kul. Vi började nästan fundera på att gå hem, då en av oss föreslog att vi skulle gå på det där lite hippa stället inne i stan där vi inte varit än. Så vi gick dit. Jag hade inga höga förväntningar. Egentligen gillade jag inte sådana ställen, de var dyra, människorna var annorlunda, kantiga på något sätt. Inte så långt efter att vi kommit in såg jag dig. Du var så vacker! Jag visste med en gång. Pulsen gick upp och började hamra i öronen. Du pratade med två tjejer men tittade åt vårt håll ibland. Som av sig självt, ledda av strömmen, hamnade vi snart nära varandra. Så kommer du emot mig. Du lägger ditt huvud mot min axel. Jag börjar skratta. Var det så vi skulle mötas? Blev det inte lite för absurt? Mina vänner blev också förvånade och skrattade lite. Även om jag visste var jag ändå luttrad, tidigare kärlekskaruseller hade gjort mig cynisk. Ändå blev jag varm av din gest. Jag skulle inte avvisa dig. Vad sa vi? Jag kommer inte ihåg, men efter det var det bara vi. Vi gick vidare hand i hand, drack tillsammans, dansade, höll i varandra för att inte tappa bort. Det var så självklart att du skulle med hem till mig, otroligt nog var det den enda kvällen som min hyresvärdinna inte skulle vara hemma. Det förstärkte känslan att det var meningen, det att vi hade träffats.

Dagen efteråt träffades vi på thésalongen där L gjorde sin praktik. Hon kom ned till oss med te och vattenpipa och berättade för mig efteråt att hon tyckte vi såg så fina ut. Du höll min hand och jag förvånades över hur bra det kändes att vara där med dig. Vi var så sköna ihop, ändå hade vi träffats bara några timmar tidigare. Du fick mig att känna mig så djävla underbart bra. Allt var perfekt den kvällen.

Efteråt frågade du om jag tyckte att du hade varit konstig när du kom och la ditt huvud på min axel. Jag sa att jo, lite. Men jag mest blev glad. ”Så fort jag såg dig så tänkte jag, hon är för mig” förklarade du. Det var lustigt hur jag tillsammans med dig gick från cynism till acceptans. Javisst, samma sak hade jag tänkt, det kunde vara så. Sånt fanns på riktigt för det var du och jag och vi.

Jag älskade hur oblyg du var i sängen. Det var aldrig något som var fult eller fel. Du var som ett barn när du slängde av dig kläderna med ett stort leende. Det var så skönt. Jag avskyr när killar spelar sex, försöker skapa en sexig stämning. Med dig var jag avslappnad. Jag minns en lustig händelse då vi myste och hånglade och jag upptäckte att på dina kalsonger, med motiv av kor betandes på en äng, hade en av kossorna fått extremt förlängd kropp. Vi skrattade tills vi grät åt synen och tog kort med din telefon. Efter detta kallade jag dig min ko och du kontrade med att fråga mig hur min lilla blomma mådde. Jag var i hemlighet glad i ditt gulliga smeknamn på mig trots att det inte var särkskilt originellt.

Jag minns särskilt en dag. Du tog mig med till det vita berget vid staden. Det var sol, vi åkte i din bil och det vara bara du och jag och hela dagen. Vi började klättra upp för berget. Var försiktig! uppmanade du när jag skuttade på klippblocken, fri och lycklig som en liten flicka. Det var lustigt hur jag alltid förstod vad du sa. Ofta pratade du i flera minuter utan att jag avbröt, fascinerad av hur ditt språk blev naturligt i huvudet på mig. Ibland kunde du avbryta dig och fråga om jag förstod, och jag försäkrade att visst, visst, inga problem! Du verkade alltid på gränsen till förvånad att jag lärde mig så fort, och jag solade mig i din beundran. På berget hittade vi en grotta. Vi stannade och fikade, jag satt med dina armar om mig och fotade med min kamera. Ljuset var så starkt. Inne i grottan tecknades våra skuggor skarpt mot väggen och fotograferade våra skuggor i fåniga poser. Vi skrattade länge åt bilderna. När vi åkte hem saknade jag redan dagen. Jag kunde inte fatta att livet kunde ha så här fina ögonblick. Som små pärlor i en ful och grå mussla.

Du jobbade ofta. Jag tyckte om det. Jag kunde ibland tycka att du var något omogen, som en överväxt pojke, men du tog alltid dina studier på högsta allvar och jobbade extra med trädgårdsarbete och servering för att ha råd att finansiera dem. Det fick mig ofta att tänka på hur priviligerad jag är som bor i ett land där jag kan studera och ändå flytta hemifrån, vara självständig, visserligen fattig men självständig. Du fick grova, valkiga händer av allt klippande och grävande. Jag brukade göra som jag gjorde när jag var yngre och spelade gitarr så mina fingertoppar fick förhårdnader; jag filade försiktigt dina händer med en nagelfil, varefter jag masserade dem med kräm, länge och noggrant. Efteråt var de mjuka och väldoftande igen. Du var fascinerad. ”Du borde jobba med sånt här, du är helt otrolig!” kunde du säga och jag log men kände mig inte frestad av idén. Faktum är att du knappt visste att jag hade två akademiska examina. Du frågade ju inte så mycket om mig överhuvudtaget. Du brukade ofta bönfalla mig att knåda din rygg. Du undrade vart jag lärt mig bli så bra. Jag log åt komplimangerna men irriterade mig något på att du sällan masserade mig tillbaka, och då lite väl pliktskyldigt. Aldrig lika genomgående och länge som jag gjorde på dig.

Min sista kväll där spenderade jag utan dig. Du stängde av din mobil och när jag insåg det grät jag inne på mitt rum. Jag kunde bara inte stanna där min sista kväll, så jag ringde A som glatt hojtade att vi skulle ses på stampuben. Jag gick, drack och tänkte mycket på dig. Nästa dag hörde du av dig via sms och undrade när min buss skulle gå. Jag skrev tillbaka, kl 12 vid stationen. ”Jag ska döda dig”, skrev jag, ”du lämnade mig gråtandes på mitt rum”. Du svarade att det hade varit samma sak för dig. ”I love my swedish girl” avslutade du. Jag smälte men inte tillräckligt för att tyngden av harm och ilska skulle lämna bröstkorgen. Jag gick till stationen redan vid kvart i 12 för att lämna dig utrymme att komma. När kl blev tolv och jag blev tvungen att gå på bussen började jag gråta. Du kom inte. Jag grät hela vägen till flygplatsen. Människorna bredvid mig måste ha trott att jag var tokig men det brydde jag mig inte om. Väl hemma fick jag tag på dig och undrade vad som hade hänt. Det hade varit för jobbigt för dig, skrev du. Men denna gång smalt jag inte. Din fega djävel, tänkte jag.

Vi höll kontakten, en månad kanske. Sen slutade du ringa. Du hade för mycket att göra i skolan, ursäktade du dig. Visst, svarade jag, det respekterar jag, men det är inte för mycket att begära att du hör av dig då och då, vad är det? Vill du inte längre? På detta fick jag inget svar. Du har fortsatt med din tystnad. Jag har prövat vara arg, jag har prövat att vara förstående, jag har t.o.m. försökt med att be. Inget hjälper. Så skrev jag tillsist, hur jag tyckte du inte bara var omogen, utan även feg. Jag var så arg. En dag när jag öppnar facebook har du märkt dig själv som ”singel”. Då hade vi fortfarande inte pratat. Det gjorde så ont.

Ett tag lät jag ditt beteende i nutid svärta ned minnena av det vi hade tillsammans då. Pärlorna var kanske aldrig något annat än sot. Jag tänkte, att du aldrig haft för avsikt att hålla kontakten med mig överhuvudtaget. Att jag aldrig betytt något. Att jag hade så grovt missbedömt dig. Kanske var jag till och med bara en i mängden, utbytbar som dina färgglada sneakers. Men jag insåg att det inte var någon idé att tänka så, eftersom att det bara gjorde mig olycklig. Jag bestämde mig för att försöka njuta av det som hände mellan oss då och låta det som är nu vara nu. Jag tror att du visste precis vad vi hade hittat i varandra. Jag visste jag också.

Jag saknar dig! Jag saknar din kropp, din lukt, dina händer. Jag saknar ditt leende, jag saknar känslan som var där när vi var tillsammans. Jag saknar hur kul vi kunde ha. Jag kommer i alla fall komma ihåg det vi hade tillsammans och le åt det som var fint. Snart kommer det inte ens att göra ont längre."

Karenins leende och människovarandet igen

I brist på ny litteratur har jag plockat upp Milan Kundera's Varats olidliga lätthet igen. Den boken betydde så mycket för mig när jag var pubertetsoffer att jag faktiskt, på riktigt, somnade in med armarna runt den nyköpta, inbundna versionen. Min kärlek var total. I historien om Tereza, Thomas, Sabina och Franz fann jag de tankar som ockuperade mitt huvud när jag alltid kände mig som ett freak för att jag inte brydde mig om fotboll. Jag fick bekräftat att också andra hade liknande funderingar över kropp och själ, att också jag var människa. Jo faktiskt! Jag kände mig så konstig ibland. Så övermogen, även om jag var precis samma fjortis som alla andra.

Att plocka upp tonårskärlekar är alltid sällsamt. Man minns hur det kändes att vara förälskad, men det griper inte tag på samma sätt. Man har blivit för gammal, för cynisk, kanske har man fått mer distans och ärligt talat, lite visdom. Men då som nu älskar jag främst i boken kapitlet "Karenins leende". Hunden som insjuknar i cancer och de filosofiska tankar som följer kring människans relation till djuren fungerade som en intellektuell orgasm i huvudet på mig (Jag var av 90-talets veganrörelse påverkad nybliven vegetarian vid 14-års ålder). Och jag inser att kanske var det detta som inspirerat hela min senare tankebildning kring ansvar och människoblivande vilket jag beskrivit i ett tidigare inlägg? Här följer ett utdrag ur boken jag menar visar på allt jag ville säga i fråga om detta, på ett mycket vackert sätt:

Människans sanna godhet kan komma rent och fritt till uttryck bara i förhållande till dem som inte representerar någon makt. Mänsklighetens avgörande moraliska test (det mest genomgripande, det som ligger djupt förborgat för blicken) utgörs av dess relationer till de varelser som utlämnats åt den, nämligen djuren (jag menar ju att detta även kan appliceras på gamla och barn). Och det är här som människan lidigt sitt största nederlag, ett grundläggande nederlag som har gett upphov till alla de andra. (Kundera, 1984, s 322)

Under den tid då jag funderade över min andlighet tog jag fasta på något Dostoijevskij skrev om djuren. Han skrev, jag kommer inte ihåg var, kan det vara Bröderna Karamazov? att vi inte bör störa djuren, då vi inte bör störa Gud i hans planer. De tankarna kommer åter hos Kundera när han menar att djuren hör paradiset till, och att vår paradislängtan handlar om att inte längre vilja vara människa.

Har ni hört berättelsen om dagen Nietzsche's mentalsjukdom bröt ut? I Varats olidliga lätthet beskrivs det så här:

Nietzsche kommer ut från ett hotell i Turin. Han ser en häst och en kusk som piskar den. Då går han mot hästen, slår armarna om halsen på den framför kusken och brister i gråt. Detta utspelas år 1899 när också Nietzsche hade avlägsnat sig från människornas värld. Med andra ord: det var just då hans mentalsjukdom utbröt. Men just därför känner jag att hans gest hade en djup innebörd (...)

Kundera jämför gesten med Cartesius "machinae animate", dvs den vidriga tes att djur endast är biologiska maskiner och därför kan behandlas därefter till våra behov.

Och precis som Kundera är det den Nietzsche jag tycker om, han som omfamnade en piskad häst utanför ett hotell i Turin.

Hymn till mensvärken

(mel: trad.)

Aj, ånej aj.
Aj. Aj. Aj.
Åååååååååååååh.
Ajajajajajajaj.
Men Gud!
*hyperventilerar*
Aj fanfanfanfanfan.

Saturday, bloody saturday eller det hårda livet på landet

Gud, vad jag hatar snön. Ja, förvånes I sörlänningar, att jag som kommer från hjortronlandet kan yttra en sådan sak. "Snön gör att allt lyses upp så vackert" sa min vän till mig i går, och visst. Men upplysningseffekten av snön ger jag fan i när jag skottar ryggen krokig för att komma ut på uppfarten, för att komma in i stallet, för att nå kaninernas bur att ge dem mat, när jag pulsar genom dess meterhöjd för att nå vedboden att samla ihop de vedpinnar jag behöver för att kunna värma upp huset. När jag måste sopa bilen i vad som känns som timmar för att den överhuvudtaget ska komma fram: då hatar jag snön.

Men varför egentligen hata något jag inte kan göra något åt eller förändra?

Jag vaknar av det välbekanta rinnandet mellan benen och förbannar kroppen. Jag har som vanligt inga skydd. Bilen är igensnöad och jag kommer inte de tre kilometrarna till närmaste butik för att kunna köpa tamponger. Jag känner så mycket igen mig i Kerstins text. Desperat gräver jag i syrrans lådor och hittar till slut en sorts blöja, kanske 30x10cm, som hon fick i samband med sin senaste förlossning. Nöden har ingen lag. Jag tar på mig blöjan och förbannar återigen den satans biologin.

Men varför egentligen hata något jag inte kan förändra?

När jag pulsar ut i snön för att ta ut hästarna ser jag till min förvåning att mina två hundar har omringat ett rådjur, ett litet kid. Jag reagerar blixtsnabbt. "MYSAN! EINAR! NI KOMMER HIT!" ryter jag och Einar, den större hunden, lyder. Kidet är så nära att jag för ett ögonblick slås av en underlig känsla av att det också tillhör mig, att också det är ett av mina husdjur. Det är så vackert; ett ögonblick önskar jag att det var så. Det stångar mot Mysan och hon springer undan. Men inte länge. Mysan och Einar är båda gatuhundar importerade från Spanien, och vi har haft svårigheter att få ur dem vissa vilda drag. Hon fortsätter jaga kidet ut i snön och hennes lilla bruna öron studsar ibland upp genom drivorna. Jag skriker på henne att komma tillbaka, men det är lönlöst. Istället tar jag med mig den stora hunden in i stallet. Jag vet nu att kidet är utom fara. Mysan är för liten för att någonsin orka springa ifatt det i den djupa snön. Jag släpper ut Einar när jag vet att kidet måste hunnit tillräckligt långt bort.

Väl inne i stallet märker jag hur trött jag är. Jag har inte sovit bra på flera nätter eftersom både Mysan och katten Olle har ovanan att krafsa mot sovdörren på nätterna. Att ha djur liknar att ha bebis, tänker jag och lassar grepfullar med hästdynga i skottkärran. Jag måste skotta mig fram till gödselhögen. När jag går in i huset står inte hundarna och väntar på mig som de brukar. Jag blir orolig. När de tillslut kommer in är de båda fulla i blod. Det isar i mig. Jag får en vidrig klump i magen. När jag tvättar dem förstår jag att det inte är deras blod.

Det är när jag skottar mig fram till den övre hagen som jag ser blodspåren. De är inte stora, bara några små droppar i snön. Jag följer dem in mot dungen av träd. Jag börjar gråta innan jag ser vad som ligger där.

Kidets huvud är nästan helt separerat från kroppen och ligger i en vid vinkel mot dess rygg. Ett stort rött hål gapar ur dess hals och genom det sticker dess ryggrad ut som en vit påle. Efteråt ska jag tänka att det inte var speciellt mycket blod, kanske är det på grund av kylan. Efteråt ska jag tänka att det var skönt att snö hade fallit över dess ögon.

Jag står ganska länge och gråter lutandes över grepen medan den snö som fallit innanför skokanterna bränner mina fotleder. Hästarna märker det och blir oroliga, börjar dansa i sina hagar.

Jag förstår nu att kidet var sjukt eller kanske allt för svagt av svält. Den satans snön lyser upp landskapet, det är ett kvävande vitt täcke. Jag tänker på vad kidet kände förutom dödsångesten när det dödades av två fula hundar i dungen. Kände den den brännande indignationen, orättvisan över att blivit född i en värld där mamman inte kunde ta hand om den, där maten fanns i allt för små mängder? Skrek den inför det meningslösa att bli född till en värld där ingen chans fanns att överleva?

I en artikel om Albert Camus, vilken skrivit historens främsta roman - Främlingen - berättar hans vän om en episod han senare tog för signifikant för Camus' senare filosofibildning. De båda vännerna blir under en promenad vittnen till en bilolycka där en liten pojke skadas svårt. Föräldrarna ropar och gråter medan de lyfter sina händer mot himlen. Camus hade vänt sig till sin vän och sagt: "Tu vois? Il ne repond rien." vilket betyder "Ser du? Han svarar ingenting". Camus fortsatte under sin filosofiska bana att beskriva denna känsla av världens likgiltighet utan att för den skull någonsin utveckla en nihilism, tvärtom ger aldrig världens absurda tillstånd, denna tystnad inför våra skrik, utrymmet att släppa ansvar för sig själv och för andra. Jag har alltid djupt tilltalats av Mersaults, protagonisten i Främlingen, totala frihet och förmåga att befinna sig i nuet. Inte ens i dödscellen grips han av hatet, tvärtom känner han mer än någonsin att han älskat livet. Världens likgiltighet kallade han "vänlig". Jag tog fasta på kampen mot naturen i romanen, sol som snö, vi är evigt fördömda att förlora mot den kraften.

Vad gjorde jag med kidet? Jag gick till grannarna, bad om hjälp och tillsammans lade vi det i en soppåse. Jag lade den på en plats hundarna inte kommer åt och kommer låta min syster ta hand om den på rätt sätt. Väl inne i huset igen finner jag några tamponger undanstoppade i en låda på nedervåningen. Howard Carter blev aldrig så glad över sådan skattgömma när han fann Tutankhamons grav. Jag klappar mina hundar vilka blir lika lyckliga som vanligt över uppmärksamhet. De krumbuktar sig för att få bli kliade.

Varför skulle jag avsky eller hata dem när de endast agerat efter hur de blivit konstruerade? Det är ofattbart att i dessa djur finns det dubbla att vara så fina och samtidigt vara kapabla till sånt ursinnigt våld, den totala bristen på empati. Men inte ens ett mord ändrar deras oskuld. Finns Gud skapade han dem att döda sjuka och svaga djur. Finns Gud skapade han en värld där djur dödar endast för nöjes skull - för dessa två får nog med mat i sin vardag.

Så varför grät jag så förtvivlat över något som var helt naturligt?

Så ser jag vad Einar har kräkts upp på ryamattan i hallen. Jag skriker.

Jag gråter under hela tiden jag plockar undan blod, ben och hinnor från mattan, skrubbar den med såpa och slänger ut den över balkongräcket.

"Det är hårt att leva på landet" säger min syster. Jag längtar mig vansinnig till våren.

Till mina glitterfittor: jag saknar er!

Jag längtar till vi är samlade igen. Kan vi inte planera in oss i sommar? Jag vet att sommaren är kort, det mesta regnar bort men ni får mig vart ni vill, bara vi ses. En helg nånstans? Bib:ar, mat, sol, kanske en sjö, samtal och myyyyyyys :)

Valets omöjlighet

Läste en insändare i dagens DN. En 9:ondeklassare från Täby som beskriver våndorna i sitt gymnasieval. Det står mellan Tibble och Danderyd. Kompisarna vill till Tibble, men själv vill han till Danderyd. Han väger för och nackdelar emot varandra. Tibble ligger närmast men har den äckligaste maten, Danderyd ligger långt borta men har god restaurangmat. Och sen gäller det ju vad man ska läsa också. Språk? Ekonomi? Och så det där med framtiden, man måste få ett jobb. Då borde han välja bygglinjen resonerar han - då tjänar man massa "deg" direkt och slippa högskolepluggande, studielån, budgetmat och ha råd att bo i en fin våning och äta hummer varje kväll. Sedan resonerar Nils lite för sig själv och kommer fram till att pengar trots inte är allt - man måste vara nöjd med det man gör också. Tycka att det är roligt. Han avslutar med att försöka släta över gymnasievalets viktighet för framtiden. Att allt i framtiden faktiskt inte avgörs av ett val du gör när du är 15 år - "lev i nuet så blir gymnasiet inte en sån stor match".

När jag läst denna insändare fylldes jag av sånt förakt att det inte går att beskriva i ord, men jag gör ett försök. Min första reaktion var att vända sista bladet, slå igen tidningen och säga rätt ut till mitt sällskap frukostmackan och tekoppen "vilken jävla smörja". Jag förbannade att jag gick på erbjudandet att läsa DN i en månad för 49 kronor. Jag ogillar ju DN starkt och börjar oftast gråta redan när jag läser ledarsidan. Nu är det förvisso en 15-åring med noll förståelse av omvärlden, villkor eller samhället som får min bägare att rinna över, men jag ser det bara som ett tecken. På lunchen på jobbet i veckan diskuterades alla dessa val. Man ska inte längre få "välja" skola enligt närhetsprincipen, utan nu är det snarare att skolvalet redan från 6-års ålder ska avgöras av lyckad marknadsföring. Akademikerna på mitt jobb våndas, de vill inte "vara de människorna som gör de här valen" (sätter sin ettåring i kö till fin kulturskola) men att inte göra valen gör att föräldrarna uppfattas som icke-ansvarstagande föräldrar. Det rationella valet. Vad jag hatar att det rationella valet ska gälla barn.

De val människor kan göra kommer alltid, alltid, alltid att vara begränsade utefter dess position i förhållande till makt och resurser. Att tro på den där fria, oberoende individen frikopplad från både sin biologi och sin materialitet är sån omöjlig utgångspunkt för mig. Jag förstår att 15-åringen från Täby kan tänka så. Han är förebilden för den som antas kunna ta rationella beslut. Han besitter den information, den position och med den ekonomiska säkerhet som gör det möjligt att väga mellan två överklassförortsgymnasieskolor, som gör det möjligt att låta skollunchens kvalitet få vara en variabel i beslutet. Jag är inte emot val eller människors beslut i sig, konstigt vore annars, det är det underliga i hur människors beslut aggregeras och skapar struktur och en politik som förs utan en medvetenhet om denna struktur och/eller en ovilja att göra något åt det som jag gång på gång förvånas över. Och DN:s vilja att oproblematiskt proklamera denna rationella individ, oavsett om det är via ledarsidor eller insändardito.

Unintended consequence of biology

Inom sociologin brukar man prata om unintended consequences, alltså saker som händer som man inte hade väntat sig eller tänkt från början, ibland är de förutsägbara ibland inte. (Merton skrev om det här). Iaf, jag tycker att det är så himla intressant att tänka på de hära unintended consequences, speciellt de som uppträder när man tror att man gör gott och så drabbar de bara en massa människor på helt fel sätt. Väldigt paradoxalt och liknar det klassiska problemet "döda 1 för att rädda 10" i nån båt som driver omkring på nåt hotfullt hav, eller vad man nu kan tänka sig: typ mediciners bieffekter, införande av lagar vissa lagar, bistånd. Det angränsar också till tankar om det kollektiva, att om människor agerar tillsammans kan utgången för våra handlingas mål ändras, dvs du kan inte själv till fullo kontrollera världen omrkring dig utan dina handlingar kan få andra konsekvenser genom andras handlande på ditt handlande.

Men det var inte det jag skulle ta upp. Jag tänkte på det här  i anslutning till biologiska funktioner så som mens. Mens måste ju vara den mest ovärda unintended consequence of biology som någonsin uppfunnits? Alltså, vem förutsåg denna smärta och lät oss av kvinnokön ändå blöda en gång i månaden? Alternativt, vem bestämde att det här med mens bör ingå i nåt slags fortplantningssystem? Imorse var toapappret var rött igen och jag lika förvånad som vanligt. Men den här gången tänkte jag mig en annan handlingsstrategi än den vanliga, jag ignorerade mensen. Låtsades som ingenting. Och det är ju en strategi som faktiskt inte alls funkar. Så om jag har upptäckt det så här enkelt, då kanske andra som handhar lite större konsekvenser av sitt handlande  faktiskt kan tänka att saker och ting inte löser sig om man igonerar problemet, oavsett om det är en unintended consequence of what ever som du eller någon annan från början inte menade. Gör om, gör rätt. (Ja, jag hoppas på evolutionen vad gäller mensen.)

Mer gnäll och det där lilla

Detta har varit dagen från den där delen av helvetet Dante inte vågade skriva om. Jag bor just nu hos syrran på landet och är matrona över ett rikt djurliv bestående av katter, hästar och hundar (säkert ett gäng med skadedjur också, men de lämnas onämnda). Enligt syrrans instruktioner var det inte mycket jag skulle hålla i huvudet. Det var:

- Ta hand om djuren, dvs mata håll rena fina motionera.

- Elda då och då så inte huset blir kallt.

- Glöm inte att använda motorvärmare vid användning av bilen.

Mina egna krav var, förutom ovanstående:

- Jobba.

Här är allt som gick fel:

- Hästskötseln tog sån satans tid att jag inte hann med att börja jobba för än alldeles för sent.

- Då pajade min dator. Jag dog.

- När jag rivstartar iväg med bilen för att uppsöka närmaste datorakut glömmer jag dra ur motorvärmarsladden. Det upptäcker jag först när jag kommer hem. Måste sett roligt ut för samtliga resenärer jag mötte.

- Jag hittade inte datacpstället utan snurrade runt i okänt ort. Tillslut när jag gråtfärdigt var på väg att ge upp ser jag skylten. Men nu var jag så sen att jag inte skulle hinna till jobbet. Epic fail.

- Jag bestämde mig för att plugga istället. Det går så dåligt att jag vill grina igen. Jag kommer flunka och bli utkastad ur min studentlägenhet och måsta betala tillbaka csn.

Så. Vid sådana här stunder finns bara en sak att göra. Nej, inte gräva ned sig själv i en grop och aldrig mer komma upp. Utan samla ihop de där små sakerna som faktiskt funkade idag. Likt Robinson Creouse när han strandade på ön måste jag även skapa en bra-lista för att inte gå under:

- Alla djuren mår bra och är matade, rengjorda och motionerade.

- Jag fick efter en del krångel och en liter tändvätska upp eld i spishelvetet.

- Jag skjutsade pappa till flyget utan att köra ihjäl varken honom eller mig.

- Allkommerattordnasigalltkommerattornasigosv.

- Ingenidéattgråtaöverspilldmjölkingenidéattgråtaöverspilldmjölkosv.

(Att skriva det här inlägget är en nödvändig del i bearbetandet av mitt trauma och har inget att göra med att jag egentligen borde fortsätta plugga)

Att inte skriva

Jag har fått bloggskrivarprestationsågest!

Trots att jag t.ex skulle kunna skriva om att jag funderat mycket på skildringen av den "kvinnliga" (unga tjejer i huvudrollen) socialrealismporren i form av teatern Svinalängorna, filmerna Fish Tank och Precious som jag besökt den senaste tiden. Men inte ens ett detta får jag fram som jag vill.

Jag skulle kunna skriva om något mer lättsamt, som att jag är med klubb och nu stolt kan säga att jag är en av alla de där sthlmarna som spelar skivor då och då. Och vad det egentligen är ett uttryck för. Är jag en jävla hipster? Anledningen till att man vill spela skivor är ju att fler ska få ta del av ens fantastiska musiksmak. Totalt egoistiskt och jag njuter. Detta skulle jag kunna inspektera och abstrahera lite snyggt i nåt inlägg. Men icke.

Jag skulle också kunna skriva om att jag vid en ålder av 28 år fått min första orgasm i samband med cunnilingius. Ska jag skämmas lite nu? Ska vi high-fiveas? Oh my gooood vad mycket det finns att skriva om det här. Eller hur? Jag vågar inte.

Jag skulle kunna skriva om att min pappa är hjärtsjuk och att jag har freakat ganska mycket kring det. Han är ung, han kan inte dö nu. Och jag har fått kämpa ganska hårt för att inse att ens föräldrar kommer att dö någon gång. Och jag tycker att jag är något cynisk när jag först efter att jag fått veta att han är sjuk bestämmer mig för att åka och hälsa på honom, fast jag aldrig tidigare prioriterat detta. Och detta vill jag knappt tänka på, så helst inte i blogginlägg.

Jag skulle också kunna skriva om Nancy Fraser. Jag älskar Nancy Fraser, hon är en fantastiskt kvinnlig feministisk teoretiker som jag aldrig haft någon kritik att föra fram emot. Och jag skulle t.ex. ha kunnat relatera en Nancy Fraser text till det den där Eva skrev om Birgitta Ohlsson i Expressen, men det blev bara blaj ändå.

Ungefär så här långt kommer jag i mina inlägg om endera ovan ämnen, sen raderar jag och tycker att det jag skrivit är skit. Känslan är att jag ska lämna in mitt inlägg till granskning av någon som har väldigt höga krav och att jag inte motser dessa krav. Jag vet, skittråkigt. Och dessutom är jag förbannat medveten om vikten av att skriva ändå, oavsett utmaning, ja tänk bara på Cixous så borde pennan glöda. 

Tills det släpper, vad god dröj.

Corporate bullshit. Om skrattet som vägen ut

Jag möter några vänner på stället igår efter tre dagars isolering med jobb, snor, näsblod och tårar. Vi diskuterar livet och existensen över en öl omgärdade av doften från gratinerad chévre och glaserade glasnudlar. Efter någon timmes umgänge kommer det äntligen ur mig: flatskrattet. Och jag är räddad.

Jag berättar om de senaste dagarnas setback vilken började med den gamla och ack så hjärtpulveriserande obesvarade kärleken. Förvirringen, den idiotiska acceptansen som vägrar infinna sig, likt en människa som ständigt köper nya lotter men aldrig vinner något. Sedan följde extrajobbet jag inte fick, något som jag naivt nog tagit mer eller mindre för givet (då jag har nästan ett decennie i arbetslivserfarenhet från området). Hur när jag bad att veta varför kvinnan i telefonen mystiskt svarade: "Du hade inte riktigt den där... H&M-andan!" Jag berättade hur jag inför detta svar försökt dölja min irritation. Jag anser det vara oseriöst av ett företag att skapa myter kring sig själv. Jag bad att få veta vad detta innebär. Hur människan till min ökade irritation inte kunde svara! "Det är en viss... hur ska jag säga? ...det är ett visst... tempo. Som vi inte såg i dig. Ett go, liksom. Vi hade önskat mer initiativförmåga."

Som om att utföra sina arbetsuppgifter på ett adekvat sätt inte räcker. Det är jobbigt att få höra att man inte duger. Trots de ansträngningar av erfarenhet, utbildning och kompetens man kämpat för att erhålla. Att man inte är tillräckligt superwoman för ett kassajobb. Jag gissar att det mest fruktansvärda för människor är att känna att man inte riktigt räcker till. Och trots att man vet att man överreagerar genom att deppa ihop likt en ballong som tappats på luft, trots att man vet att febern bidrar starkt till reaktionen, är man ledsen ändå. Allt man önskar är att vara behövd.

Det är då man behöver sitt gäng med cyniska, intelligenta, underbara vänner att sätta saker och ting i perspektiv. Att ge dig den självdistansen du så väl behöver. "Det där låter som klassiskt corporate bullshit!" garvar Anders. Vi pratar om likheterna mellan academic bullshit och det sistnämnda fenomenet och garvar högt. Vi skämtar till och med om hur den gamla obesvarade kärleken och nobben från H&M skulle kunna förstås på samma sätt; "kanske tycker han inte att du inte den där... andan! liksom. Ett... go?" Det absurda i båda situationerna blir så tydligt och mitt emotillstånd smälter bort från den stunden. Jag är räddad. Räddad från navelskåderiet och självföraktet över att vara svag.

Jag är fortfarande utan jobb och med ett blåslaget hjärta. Men med sina humoristiska supersoakers räddade mina vänner mig från att ta mig själv på allt för stort allvar. Så jag kan garva igen.

Je m'en fou de la recherche d'un temps perdu

Visste ni att is bildas efter exakta matematiska formler?

Det går inga vid älven utom jag och turisterna.

Gnäll

Av trögt snor blockerad näsa och hjärna. Fick inte extrajobbet på H&M. Min surdeg jäser inte - igen. Mitt kärleksliv växlar mellan ingenting och en märklig vetskap i att vara uppskattad men fullständigt och oåterkalleligt oälskad.

Ursäktar ni mig medans jag virar in mig i en varm filt av självömkan?

Men efter att kollat upp lite litteratur om ungdomsproblematik har jag hittat lösningen på mina problem! Jag ska börja knarka!


Nä. Jag skojar.

6/2 Tranströmer

Politik

Det tysta raseriet klottrar på väggen inåt.
Fruktträd i blom göken ropar.
Det är vårens narkos. Men det tysta raseriet
måler sina slagord baklänges i garagen.

VI ser allt och ingenting, men raka som periskop
hanterade av underjordens skygga besättning
Det är minuternas krig. Den gassande solen
står över lasarettet, lidandets parkering.

Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här.

Jag ljög. Flygblad heter dikten.

The spirit level

För någon vecka sen listade jag The spirit level. Why more equal societies almost always do better av Pickett, Kate & Wilkinson, Richard som framtida läsningsprojekt. Hittade en liten video om boken



Enjoy!

Familjepolitik

Angående Eva Stjernbergs påhopp (för det är vad det är) på Birgitta Ohlsson i.o.m hennes beslut att tacka ja till tjänsten som EU-minister och därmed inom kort kommer vara småbarnsförälder på ministerpost, känner jag att situationen kräver en kommentar då jag misstänker att läget felaktigt kommer delas upp i "feminister vill att kvinnor ska jobba från dag 1 som mödrar" och de andra som anser att vår biologi hindrar detta.

Först en kort exposé över mina intryck av Birgitta Ohlsson:

När jag gick första året i gymnasiet kom hon till vår klass för att tala om liberal politik. Jag kan inte minnas vad hon sa, men hon gjorde ändå ett outplånligt intryck på mig genom att med bestämda steg kliva in i klassrummet, greppa en krita och skriva BIRGITTA OHLSSON i enorma versaler över hela tavelutrymmet. Därefter talade hon i en ström av stavelser om sitt engagemang i liberal ungdom med en sån kraft att våra hår fladdrade bakom våra nackar. Efteråt tackade hon för sig och stövlade lika kraftfullt ut. Vi var minst sagt överväldigade.

Några år senare, när F! bildats, såg jag henne i en debatt med Gudrun Schyman på folkets hus. Jag hade redan då respekt för henne som politiker, men förstod att jag inte kunde skriva under hennes partipolitik. Hon argumenterade för hushållsnära tjänster, vilket fick mig att undra över hur hon förenade sin feministiska övertygelse med förståelsen av klass och vad dessa tjänster egentligen gör med solidarieten mellan kvinnor. Jag kom ihåg att jag funderade på varför hon inte problematiserade att det endast döljer mäns relativt låga delaktighet i hemarbetet, och att hon ignorerade att tala om hur frigörelse för de kvinnor (för det är kvinnor, oftast invandrade sådana) som jobbar i dessa yrken skulle gå till? För att inte tala om hur absurd tanken är för många, däribland jag, att låta andra ta hand om ens skitgöra.

Men som sagt, jag tycker Birgitta Ohlsson är en kompetent politiker och tror hon kan göra mycket nytta i ett EU där jämställdhetsarbetet ibland förefaller ligga på nattsvarta nivåer. Hon har en man som delar barnomsorgen och hemarbetet med henne, så därför är allt är toppen. Nej, menar Eva Stjernberg, och hänvisar till Birgitta Ohlssons och hennes mans biologi som inte går att ändra på. "Du kommer allt få se hur jobbigt det kommer bli", verkar hon mena.

Här kommer jag argumentera för att man gör ett misstag ifall man underskattar den förändring som barn innebär för ens liv, utan att på något sätt hålla med Eva Stjernberg biologistiska argumentation. Faktum är att många föräldrar mår dåligt över att inte kunna balansera barn och arbete. Denna balans är också möjligen en av de mest heta politiska frågorna idag. Inom sociologin är det också ett välkänt faktum att många kvinnor inte vill dela sin föräldraledighet med sina män och att även i familjer där hon tjänar mer tar hon ut mer ledighet, trots att detta inte är det mest ekonomiskt logiska för familjen i stort.

Vi kan inte skapa ett politiskt ideal av den moderna, hårt arbetande, statusjagande människan vilken endast ger folk dåligt samvete när de vill ha tid för sina familjer. Det finns inget fel eller dåligt med att människor vill vara mer med sina barn. Men att uppfatta barnomsorg som en fråga om biologi är felaktigt. Det är en högst politisk fråga där vi måste finna vettiga lösningar för att kunna jobba och ha barn.

Jag skulle vilja i framtiden se en Birgitta Ohlsson som arbetade för att vi ska få jobba mindre (åtminstone när vi är småbarnföräldrar), för att barnomsorgen hade ordentliga resurser och för att (vilket hon redan gör) vi delade föräldraförsäkringen för att kunna skapa ett verkligt, jämlikt samhälle där arbete och barn går att kombinera.

Det är ingen utopi.

Kroppen i huvudet

Då och då tar jag fram Marjane Satrapri's Persepolis ur bokhyllan. Det är en helt fantastisk berättelse om den politiska utvecklingen i Iran efter revolutionen 1979, sedd ur en liten flickas ögon. Marjane spenderar några år i Österrike under kriget mot Irak och återvänder till Iran som 18-åring med en stark känsla av kluvenhet. Hemma betraktas hon som dekadent europé, i Wien var hon flickan från tredje världen. När hon börjar på universitetet i Teheran har regimen ett starkt grepp på det iranska samhället. Hon upplever absurda situationer som att uppmanas att inte titta på den man hon målar av för en porträttkurs, då det var "omoraliskt". Det är särskilt en del av denna tid som slog mig och vilket relaterar till de tankar kring skönhet och utseende som jag skrivit om tidigare.

Marjane och hennes vänner vågade inte längre tala politik då regeringen fängslat och dödat så många meningsmotståndare. I stället förde de en diskret kamp där ett högt skratt, att visa sin handled eller sminka sig kunde vara en protest. Hon skriver:

Regimen hade förstått att en person som hade fullt upp med frågor som "Är mina byxor tillräckligt långa?", "Sitter sjalen där den ska?", "Syns mitt smink?" och "Kommer de piska mig?" inte längre funderade på "Var försvann min rätt att tänka fritt?", "Var försvann min yttrandefrihet?" eller "Är mitt liv uthärligt?".

Och jag tänker: Vilka tankar får inte längre plats hos oss när vi är upptagna med tankar om hur våra rumpor ser ut, om vi lyckas se tillräckligt coola ut eller om våra gäddhäng dallrar när vi bär linne?