I boken sprang hon inte - om tolkningen av Jane Eyre

För några veckor sedan såg jag Fukunagas filmatisering av Jane Eyre och kände återigen en viss besvikelse över en regissörs tolkning av en kvinnas litterära verk (som jag skrev om Annauds filmatisering av Marguerite Duras Älskaren, vilket av någon anledning blogger inte låter mig länka till). Min besvikelse och övertygelse om att regissören inte förstått andemeningen i berättelsen berodde på en scen där Jane springer. Nedan förklarar jag varför:

Jane Eyre är en historia om självrespekt och att följa sina ideal. Precis som den närbesläktade Stolthet och fördom handlar den också om kärlek men framför allt om jämlikhet - mellan klasser och mellan könen. Det bärande temat i böckerna är enligt mig att möta kärleken på jämlika villkor (något jag även tidigare hävdat om filmen Dirty Dancing)



Elisabeth Bennett vägrar gifta sig med Mr Darcy när han förolämpar henne genom att fria till henne "trots att hon är av lägre klass" och hon bibehåller stolt sin självkänsla mot den snobbiga Lady Catherine de Bourgh som försöker förödmjuka henne av samma anledning:

"You are then resolved to have him?"
"I have said no such thing. I am only resolved to act in that manner, which will, in my own opinion, constitute my happiness, without reference to you, or to any person so wholly unconnected with me."

Jane Eyre är en historia om en människa som kämpar hela livet med att erövra sitt människovärde. Som barn mobbas hon av sin fosterfamilj. Hon sänds till ett uppfostringshem där hon får utstå misshandel och svält. När hon börjar arbeta på Thornfield Hall förälskar hon sig i Mr Rochester. Han hävdar att han älskar henne, men är gift med en galen kvinna som han spärrat in på vinden (för övrigt har denna historia gett upphov till en av de mest intressanta feministiska textanalyserna någonsin; The madwoman in the attic). Han erbjuder henne att bo med honom som hans älskarinna, medan hans sinnessjuka fru får "vård" på vinden. Hon vägrar, flyr och kommer inte tillbaka till Thornfield Hall förrän hon nåtts av nyheten att huset brunnit ned, att Mr Rochesters fru har dött och att han skadats allvarligt.



Berättelserna handlar alltså om kärlek, men kärlek på lika villkor, utan förödmjukelser, underkastelser eller kompromisser med de egna idealen. Jag menar att det är därför dessa böcker är så älskade av generationer av kvinnor.

Men i filmatiseringen av Jane Eyre händer något annat. Jane har flytt från Mr Rochester när hon inser att han har en fru och därför ljugit för henne och arbetar som lärarinna på landsbygden. Hennes välgörare prästen erbjuder henne äktenskap, men hon vägrar eftersom hon inte älskar honom. Så får hon en känsla, som om någon viskade till henne. Det är då hon springer. Hon når Thornfield Hall och upptäcker först då att huset brunnit. Hon återförenas med den nu blinde Mr Rochester.

Därför går också hela poängen förlorad. I filmen får Jane en känsla och återvänder till mannen som erbjöd henne en andra klassens tillvaro. I boken återvänder hon inte förrän hon vet att hon kan gå till Mr Rochester på sina egna villkor.

Elisabeth och Jane gör alltså inga egentliga revolutioner. De accepterar och bekräftar de strukturer av makt som omger dem i form av äktenskapet med en rikare man. Men i deras egna minirevolter mot en tillvaro dikterad av en definition av dem som mindervärdiga finns ändå något viktigt att ta fasta på.

Jag menar inte att Fukunagas version av Jane Eyre är sämre för att han är man. Men jag undrar om vi inte alla underskattar kvinnors längtan efter kärlek på jämlika villkor? Bilden av den kärlekstörstande kvinnan kan annars ofta vara den självuppoffrande, romantiska idioten som underkastar sig för kärleks skull. Jag uppskattar berättelser av kvinnor som inte utplånas av kärlek utan tvärtom kämpar för sin egen värdighet och för jämlikhet som villkor för kärleken.