Återträffen

Jag tillhör en av dem som tyckte Anna Odells verk Okänd kvinna var mycket bra. Den sporrade reflektioner hos mig kring sanning och verklighet, vem som är sjuk och vem som anses vara frisk. Den satte lupp på vår sjukvård som jag såg som nödvändig och viktig. Tyvärr verkade hon inte lyckas riktigt i sina ambitioner att skapa en debatt om sjukdom och vård, eftersom debatten i media främst handlade om henne som person. Anna Odell blev Anna Odell med hela folket, och fick förkroppsliga den galne konstnären som meningslös provokatör/uppvisare av våra samhällsinstitutioner, normer och föreställningar om normalt/onormalt.

Igår såg jag hennes nya projekt Återträffen. Salen var fullsmockad med folk trots att det pågick en landskamp i herrfotboll samtidigt. Kassan klarade inte folkansamlingen och arrangörerna tvingades starta filmen en halvtimme försent för att alla skulle få chans att köpa en biljett. Anna Odell själv var där för ett samtal efteråt lett av en av arrangörerna.

Filmen är mycket bra. Den första delen är ett otroligt intensivt scenario där Anna Odell gestaltar vad hon tror är det hennes före detta klasskamrater var rädda för skulle hända när de inte bjöd henne till klassåterträffen. Anna Odell leker med bilden av sig själv som den gränslösa, den man inte riktigt vet är sjuk i huvudet eller inte. Jag njöt av varje obehagskänsla jag fick av att sätta mig in i klasskamraternas upplevelser när den mobbade börjar ställa frågor under det som ska vara en fest, det som skulle vara ett trevligt återseende för att minnas en gemenskap. Problemet var ju att gemenskapen aldrig fanns för en person, och genom att ignorera hennes upplevelser existerade den ju inte heller under återträffen. Den slutar verkligen så hemskt som man skulle tänka sig. Man skäms över att vara människa. Man vet att det skulle kunnat hända på riktigt.

Andra delen av filmen är annorlunda. Och hade denna inte varit hade jag fortsatt att anse att Anna Odells verk är fantastiska. Men efter denna del har jag svårt för filmen, och det värsta är att jag inte vet hur jag ska känna för konstnären Anna Odell, och därmed gör jag precis det fel jag ansåg att media gjorde under Okänd kvinna; jag sammanblandar Anna Odell med hennes verk.

Problemet är att jag ser filmen som en slags hämnd. Detta beror naturligtvis på att den är relaterad till verkligheten, till den verkliga Anna Odells erfarenheter. Hade det varit en vanlig spelfilm hade det inte varit samma problem, nu är det inte så. I andra delen gestaltar Anna Odell mötena med de gamla klasskamraterna genom skådespelare. Här tänker jag mig att det var för att nå förståelse, för att faktiskt höra deras erfarenheter av deras skoltid. Men vad sker när hon har full kontroll över gestaltningen av dem, kontroll över bilden av dem? ”När man är mobbad fråntas man alltid sina upplevelser”, sa Anna Odell i samtalet efteråt. Hennes skolkamrater minns inte, de säger att de inte har samma bild. Så sipprar små kristaller av förakt fram som Anna Odell fångar upp. Något ord, en gest. Hon säger till och med att hon är glad att de kom fram, för att få bekräftat vad hon visste. Anna Odell vill prata om makt, och om hierarkier. Hur de med mest makt också har mest ansvar, att erkänna de med minst makt exempelvis. Att ignorera något kan vara det mäktigaste vapnet, eftersom det är att underkänna någons människostatus. Samtidigt fråntar Anna Odell sina klasskamrater sina upplevelser. I konstnärligt syfte kan detta vara ok, anser jag. Jag tvivlar inte på att Anna Odell varit mobbad. Det intressanta hade varit att utforska tomrummet mellan hennes upplevelser och hennes mobbares erfarenheter. Hur saker och ting som förstörde en människas liv bara kan vara ett vakuum hos den som utförde handlingarna.

Istället väljer Anna Odell ut små scener där hennes före detta klasskamrater framställs som självcentrerade, som löjliga, som fega och baktalande. De verkar inte förändrats mycket på tjugo åt. Samtidigt omger sig Anna Odell med sina skådespelare, som framstår som i kontrast till hennes klasskamrater. Hon har människor nu, de är vackra och kreativa. I slutscenen får man till och med en aning att ”Anna Odell” i filmen har en relation till en av dem.

I samtalen efteråt ställer min kollega just den frågan kring ansvar och makt som Anna Odell har i gestaltningen av hennes klasskamrater som jag beskriver i denna text. Handlar det inte om hämnd? Detta är den enda fråga Anna Odell inte kan svara på. ”Om jag blir misshandlad och vill möta de personerna efteråt, för att förstå, är det då hämnd?” frågar Anna Odell tillbaka. Men detta är inte möten, det är hennes gestaltningar av möten, noggrant utvalda för att vara del i en konstnärlig process.

Problemet är att jag inte kan tro att hon är så ogenomtänkt i sitt verk. När jag tänker det får jag känslan av att jag är del i Anna Odells konstverk, genom mina tankar och frågor om hämnd och skuld och avsikter. Jag får känslan att hon sitter där och spelar att hon inte visste varför hon gjorde filmen, bara att det inte var för att få hämnd, när gestaltningarna är så uppenbart valda att ge en viss bild. Jag går därifrån med min bild av hennes gestaltningar av dem, som de inte haft kontroll över och förmodligen inte heller godkänt. ”Jag har inte menat att få det att verka som att de är de onda och jag är den goda”, säger Anna Odell, men det är inte det det handlar om. Jag går från biosalongen, tänker på ansvar och makt, när man har möjligheten att uppvisa sina verk med sådant genomslag. 

Matkassen

Känner ni till initiativet Matkassen? Jag såg uppdateringar delas i min fb-feed om människor som behövde hjälp med mat och kläder till sina barn. Oftast har det varit ensamstående mammor. Ofta behöver de hjälp med kläder inför vintern, särskilt skor till barnen. Jag gick med i gruppen. Igår lämnade jag min första matkasse till en tjej i staden där jag bor.

Jag avskyr välgörenhet. Det är ett tillfälligt plåster på ett öppet köttsår som skulle behöva sys. Det gör människor till tacksamma offer i stället för medborgare med rättigheter. Det ändrar ingenting i grunden. Så varför kändes det självklart att hjälpa till när jag såg att någon i min stad inte hade medel till mat? Jag har varit arbetslös. Det var fruktansvärt. Jag åt pasta och gröt i veckor. Värst var ändå ångesten. Tänk om det aldrig ordnar sig? Men egentligen gjorde det aldrig något, inte på riktigt. Det var ju tillfälligt, det vågade jag ändå tro på någonstans. Jag fick alltid hjälp av mina föräldrar, 200 kr här, en betald biljett hem ibland. Jag fick tillfälliga extrajobb. Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp från andra.

 I butiken igår köpte allt jag kunde. Schampoo. Bröd, mjukt och hårt. Kaviar. Falukorv, köttbullar, det gillar väl barn? Kaffe. Tandkräm. Kakor med choklad. Min fina kollega ville också vara med. Det kostade ändå mindre än vad jag trodde. Jag hade fått adressen till henne från Matkassen. Jag var nervös. Jag kände mig lustigt nog som ett as. Där kommer jag med mina pengar, tror hon att jag tycker jag är bättre än henne? Det är jag inte. En annan gång är det jag som behöver hjälp. Det har blivit så lätt att falla i det här landet.

Hon tog emot oss med en kram. Vi fick alla tårar i ögonen. Hennes två barn vågade inte komma fram. "Min son frågade vad vi skulle äta idag" sa hon, "och jag visste inte om vi ens skulle ha någon mat. Min dotter åt just det sista nudelpaketet". Hon hade tvekat länge innan hon kontaktade matkassen. "Jag har aldrig varit så här illa ute innan". Vi gick därifrån, en kram till fick vi. Hon kallade oss sina änglar. Jag kände mig glad, ändå så ledsen. Tårarna kom lite senare. Tidigare idag fick jag veta att jag fått löneförhöjning.

 Vi är beroende av varandra. Vi måste ta hand om varandra. En annan gång är det jag, kanske inte i morgon, kanske inte nästa vecka, men någon gång.

Joss Whedon sa något väldigt bra en gång. Han talade om jämlikhet mellan kvinnor och män, men det kan lika gärna appliceras på jämlikhet generellt. Jag har satt paranteser kring det jag ändrat i hans citat:

Equaliy is not a concept. It's not something we should be 'striving' for. It's a necessity: equality is like gravity. We need it to stand on this earth as (people) men and women. And the (injustice) misogyny that is part of every culture is not a true part of the human condition, it is life out of balance, and that imbalance is sucking something out of the soul of every (person) man and woman who is confronted with it. We need equality, kinda now.

Ett kort inlägg om den samtida postkoloniala debatten.

Minns ni Hirdmans genussystemet? Jag tycker den kan appliceras på den samtida debatten om vithet och utanförskap i svenska samhället. Om vi slarvigt tar ett talande exempel, den här texten exempelvis, så menar jag så här:

Hirdman menade att ojämlikheten mellan könen upprätthålls av två logiker: 1. Åtskiljande 2. En manlig norm. Den första logiken får som konsekvens att män och kvinnor hierarkiseras; det män gör och är är alltid bättre. Den andra logiken gör att det män gör och är ses som neutralt, som mänskligt; medan det kvinnor gör och är ses som specifikt, som "det andra".

Jag tycker debatten går ut på just det här. De berättelser, tolkningar och erfarenheter man har som vit medelklass kan inte längre förstås som neutrala. Det tillåts inte längre.Det ska benämnas som den specificitet den representerar. Så länge det kan göras reproduceras också ojämlikheten.

Jag gillar det.

Det verkar finnas mycket rädslor kring relativiseringar, och det är värt att diskutera. Men förlåt en sliten analys: handlar det inte främst om rädslor att finna sina medfödda privilegier ifrågasatta?

Jag följer i alla fall diskussionen med intresse.

Föräldramakt i skolan och lärares makt över elever

Jag lyssnade på Kalibers reportage om föräldramakt i skolan idag och minns min egen situation när jag gick i lågstadiet. Min lärare sjukskrev sig några månader efter att främst mina föräldrar slagit alarm om situationen i min klass. Var då mina föräldrar personer med för stor makt?

Frågan om skolan och lärares arbetssituation samt elevers och föräldrars makt är såklart känslig och inte helt enkel. Men det är en så enormt viktig fråga, för vissa av oss personligen som arbetar med undervisning, och för att vi alla någon gång varit elever.

När jag började ettan var jag ett helt vanligt barn. Jag gillade flickiga klänningar och att leka krig med mina kompisar Daniel, Anders, Therese och Erik. När jag slutade trean gick jag ut med förståelsen att jag var ett jobbigt barn som borde vara mer snäll flicka, som inte var duktig utan bara krånglig. Först som vuxen förstod jag att jag tagit på mig bilden som min lärare hade på  mig. Hon hette Stina. Stina hade stålgrått hår och stiliga kläder. Stina höjde aldrig rösten mot oss. Däremot minns jag att hon kunde behandla vissa av oss med iskallt förakt. Min vän Erik som hade hörselskada satte hon längst bak i ett hörn, där han hade behövt sitta närmare henne. Hon berömde ofta de söta flickorna i klassen för att vara just söta och snälla. När de inte ville läsa högt ur böckerna behövde de inte. Hon uppmuntrade oss att tävla med varandra. Den som avslutade en bok först var bäst. Jag minns hur alla elever satt med händerna och armarna för sina skrivböcker för att dölja för andra hur det gick. Trots att jag lärde mig skriva och läsa fort och ofta avslutade mina böcker i svenska först fick jag aldrig höra att jag var duktig.

Det gick inte länge innan jag började skolka. Jag gick inte in efter rasterna. Men jag lämnade inte skolan. Jag minns inte vad jag gjorde vid den här tiden. Men jag minns att jag hade sorg. Jag ville bli sedd, jag ville att Stina skulle komma ut och leta efter mig, fråga hur det var med mig, om jag inte ville komma in igen. Det gjorde hon aldrig. Flera år efteråt berättade min kompis Daniel att någon i klassen vid det här tillfället frågat var jag var. Då hade Stina sagt att jag "inte var någon att bry sig om".

Vid den här tiden började jag drömma mardrömmar varje natt.  Jag hade ångest varje kväll inför att gå och lägga mig. Mina föräldrar började bli oroliga. De frågade hur jag hade det i skolan egentligen, vad var det som hände med mig? jag minns att jag försvarade Stina. Någonstans hoppades jag så innerligt efter hennes godkännande. Jag hade aldrig mött förakt från en vuxen förut, och jag tänkte att det måste vara mitt fel. Mina föräldrar ordnade föräldramöten där de pratade om situationen i klassen, hur vi barn mådde egentligen. Mamma har berättat att föräldrarna till de söta flickorna i klassen inte förstod vad de pratade om. Men andras föräldrar, som Eriks, var också oroliga.

Stina kom aldrig på mötena. Så sjukskrev hon sig. Hon var borta några månader, under tiden fick vi en vikarie. Hon var så snäll. Det första hon gjorde var att prata med oss om varför vi tävlade hela tiden. Vi började jobba tillsammans istället. Erik fick sitta längst fram. Jag fick beröm när jag läste ut hela Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen". Jag slutade skolka, mardrömmarna blev färre. Sen kom Stina tillbaka.

I fyran fick jag en ny lärare som hette Karin. En av de första lektionerna fick vi i uppdrag att skriva våra egenskaper efter bokstäverna i våra namn, A för Amazing till exempel. Jag minns att jag satt med mina bokstäver, A N N A, länge länge. Jag hittade inga andra egenskaper än Alltid dum, Nästan idiot, osv. Så jag skrev dem tillslut. Och brast i gråt. När Karin visade det för min mamma senare berättade hon att hon också gråtit. Jag hade förvandlats från en tuff liten tjej till ett barn som inte tyckte om sig självt.

Jag är glad att Kaliberreportaget tog upp den strukturella förändringen i och med kommunaliseringen och friskolereformen som förvandlat elever till kunder, rektorer till företagsledare och lärare till producenter av rätt betyg. I en sådan situation uppstår också nya förståelse av vad utbildning bör vara och de flesta anser väl att det är en trist utveckling när elever som inte förtjänat höga betyg klara sig genom främst resursstarka föräldrars förtjänst. Jag själv som undervisar i högskolan har varit med om situationer där G-gränsen höjts för att kunna godkänna fler elever på tentor. Orsaken? Institutionerna får pengar för varje godkänd student.

Men därmed inte sagt att föräldrar inte ska få ha inflytande över sina barns skolsituation. Om inte mina föräldrar ingripit under mina första skolår misstänker jag att jag hade tappat all livslust. Relationen lärare-elev är en av de absolut viktigaste relationer man kan ha till en vuxen som barn, som kan påverka en länge efteråt.

Japansk krigare

Från Pinterest.

Prekariatet

När en ekonom vill tala klass, ja då drar i alla fall jag öronen åt mig. I mina ögon talar ekonomer oftast om klass i syfte att söndra den strukturella och relationella förståelsen av klass. Guy Standing har lanserat begreppet prekariatet som många inom vänsterrörelsen inte varit sena att hänga på. Jag ställer mig tveksam.

När jag såg Palme-dokumentären då Kjell-Olof Feldt beskriver Palmes romantiserade syn på arbetare, insåg jag att jag i mångt och mycket delar Palmes syn. Kroppsarbetarna är det finaste vi har. Och jag tror fortfarande att arbetarens frihet (klassposition) står och faller med dess förhållande till produktionsmedlen (Hej Marx!). Detta förhållningssätt får ni kalla mig stofil för.

Ekonomiprofessorn Guy Standing menar att vi har att göra med ett framväxande prekariat som är en klass-i-skapande. En helt ny socialgrupp, som består av människor med osäkra arbetsförhållanden.

För att fastslå nödvändigheten av detta begrepp måste Standing argumentera för den förändrade och fragmenterade arbetarklassen, att dess kollektiv inte längre gäller i vad jag antar är ”vår” del av världen. Och det är här jag och Standing delar oss på. Det har att göra med vår skilda förståelse av kapitalismen. Kapitalismens inneboende funktion är kapitalackumulering, i denna process finns en inbyggd osäkerhet som skapar arbetarens beroende till kapitalet. Kroppsarbetaren säljer inte bara sin tid, utan också sin kropp. Min pappa har betalat med sina utslitna höfter.

Jag antar att Standing sållar sig till dem som menar att vi har att göra med en ”ny” kapitalism, en kapitalism som luckrar upp rörligheten i både arbete och kapital. Kapitalet har enligt dessa förespråkare lämnat sin (fysiska lokala) plats och blivit globalt. Därför har vi vad många kallar ett post-industriellt samhälle där arbetare är individualiserade och har osäkra och temporära jobb. Jag är av den åsikten att det inte finns en ny kapitalism. Effekterna av den så kallade nya teknologi är inte särskilt stor, den delen utgör fortfarande en mindre del i den kapitalistiska produktionen. Globaliseringen gör inte heller kapitalet särskilt rörligt, jag läste att den mesta av USA:s outsourcing faktiskt skett inom landet, dvs flytt av jobb från norr till söder. Standings bidrag är inte nytt, snarare har vi i årtionden fått höra om risk, osäkerhet, flexibilitet och mobilitet och en mängd andra hot på arbetsmarknaden av teoretiker som Beck, Bauman och Castells.

Prekariatet definieras inte i förhållande till sin plats i produktionen, snarare bärs det allra första kännetecknet av prekariatet upp av ett attitydförhållande till staten och kapitalet där förtroendet är raserat. Kroppsarbetarna, den ”gamla” och ”trygga” arbetarklassen vilken välfärdsprojektet byggde på har ”skrumpnat ihop och förlorat sin känsla för solidaritet”, menar Standing.

Och det är här jag undrar vem som verkligen förlorat sin känsla för solidaret? En omfördelande välfärdsstat är som mest omfördelande när också medelklassen ingår i offentliga lösningar. Det ökar kvaliteten på våra välfärdstjänster. Så fort medelklassen tror sig tjäna på privata lösningar urholkas däremot den omfördelning som ska gå till det gemensamma.

När sociologer i UK lägger till en kulturell dimension i klassbegreppet och gör klass till någonting som endast är deskriptivt rasar många, rätteligen. Men när ekonomer som Guy Standing söndrar klassbegreppet och liknar den kroppsarbetande arbetarklassen som trygghetsknarkare, då undrar jag vem tjänar på bilden av den fragmentiserade arbetarklassen?

Med ett kapitalistiskt system finns det en inbyggd osäkerhet, vi offrar några, om vi nu inte är så smarta att vi reglerar marknaden och fördelar våra resurser något mer rättvist. Men när denna osäkerhet drabbar en större andel av populationen behöver vi då ett nytt ord och ny vokabulär? Min mest konspiratoriska teori är att framställandet av arbetsmarknaden som så osäker är en del av en ideologiproduktion som syftar till att skapa rädsla hos arbetare för att säkra deras medgörlighet.

Samtidigt, det stora skiftet i svensk arbetsmarknadspolitik hände 1979 när OECD rekommenderade att överge full sysselsättningsmålet till förmån för inflationsmål. Detta är en medvetet förd nyliberal politik som får konsekvenser på vår arbetsmarknad i form av fler osäkra anställningar.  Osäkra arbetsförhållanden är på så sätt inbyggt i ett system där tillväxt betyder att socialisera bankernas skulder och där arbetstagarnas maktpositioner på arbetsmarknaden försvagas (se exempelvis på att facken går med på lönesänkningar).Det är ingenting ”nytt” och spektakulärt med detta. 

En irriterande del av prekariatsdebatten i Sverige är också att den inte tycks handla om exempelvis migrantarbetares situation på den svenska arbetsmarknaden, utan snarare om en kulturarbetande medelklass som aldrig tidigare behövt inse att arbetsmarknaden är just en marknad och du säljer din arbetskraft, oavsett om det är med kroppen eller huvudet.

Minne: gympaläraren.

Min gympalärare i högstadiet hette Janne. Han var lång med rakat huvud. Jag minns honom av någon alltid i sandaler, han hade långa knotiga tår som jag tyckte var läskiga.

Jag var ingen stjärna i idrott. Jag hade några gånger försökt vara med på rasternas fotbollsmatcher, men min tafflighet i jämförelse med alla coola kids som spelade på fritiden, inte bara fotboll utan även innebandy och ibland även tennis, var rätt betydlig. Jag försökte maskera det med att stå i mål, men efter att fångat en hård boll med ansiktet en gång så läppen sprack lade jag ned mina försök att integreras på fotbollsplanen. Jag var helt enkelt "dålig i idrott".

Inte för att jag inte rörde på mig som liten. Jag gillade ju att dansa. Det började med hip hop i mellanstadiet för att gå över till jazzdans, fridans och balett. Jag var rätt duktig. I åttan kom jag med i min dansskolas specialgrupp; en utvald grupp av talangfulla barn som kanske skulle vilja fortsätta professionellt.

I åttan började jag också försiktigt ifrågasätta normen fotboll för att kunna vara bra på idrott. Jag kanske snubblade på mina egna fötter när jag försökte dribbla, som nån annan gummitarzan, men jag var ganska bra på både handboll och volleyboll. Dansen gjorde mig rätt stark och smidig även om jag inte kunde mäta mig i kondition mot fotbollskidsen.

I sjuan hade jag fått en trea i idrott. Det var betyget man fick om man gick på lektionerna men inte så mycket mer. Jag bestämde mig för att jag var kapabel att få ett högre betyg. Jag trodde verkligen det. Så jag gick och frågade vad jag behövde göra för att få en fyra. "Led några uppvärmingar och håll en egen lektion" sa Janne.

Sagt och gjort. Jag höll några uppvärmningar inför lektioner, där jag plockade ihop rörelser jag observerat att de lite mer erfarna klasskompisarna gjort. Det gick bra. Min sportfånar till klasskamrater verkade till och med tycka att det var kul att jag visade framfötterna i ett ämne jag inte var så duktig på. Det härmade mig snällt i alla blandade småhopp.

Sen höll jag en egen lektion. Efter kompetens hade jag en jazzdanslektion. Jag var nervös innan. Men det visade sig att det inte fanns någon anledning till det. Min klass hängde med så mycket de kunde och ansträngde sig, från den minsta tjejen till den största, tuffaste fotbollskillen. Kanske var det då jag började upptäcka att jag hade en ganska skön klass ändå. Det var en av de roligaste idrottslektionerna jag varit med om. Det var bara en sak som störde mig. Innan lektionen började gav Janne mig en blick som jag inte visste hur jag skulle tyda. Han tittade på mina kläder; leggings, dansskor, benvärmare och stor tröja, och fnyste till ett ögonblick, leende. Han hånskrattade åt mig. Jag kände mig som att jag lika gärna kunde kommit in i salen naken.

När slutet på terminen kom och vi skulle få våra betyg var jag full av tillförsikt. Jag hade gjort allt man skulle. Jag hade förtjänat min fyra. Som bonus kändes inte idrottslektionerna så ångestfyllda längre. Jag såg på mina klasskamrater med nya ögon. Så ser jag vad det står på mitt betyg: Idrott - 3.

Jag gick inte direkt till Janne. Jag blev så ledsen. Av någon anledning vågade jag inte heller. Till slut, på vår avslutningsdag, gick jag fram till honom. "Varför fick jag inte bättre betyg när jag gjorde allt du sa?" frågade jag. Jag fick aldrig veta. Janne tyckte nämligen inte att jag skulle förstöra den glada stämningen på avslutningen.

Jag blir fan fortfarande arg ibland när jag tänker på Janne. För det var inte bara jag. Det var även killen som inte gillade bollsport, tjejerna som höll på med gymnastik på fritiden, alla de som hade svårt för vad idrottsämnet var reducerat till. Jag kom att tänka på Janne idag när jag läser i lokaltidningen om två tjejer som inte fått se underlaget för det IG de fått i betyg i idrott. Jag antar att dans inte var tillräckligt bra för Janne. Och jag kommer aldrig glömma hans korta hånfulla skratt när han såg mig i mina danskläder.

Att söka hjälp för strukturella problem?

Som jag skrev bland kommentarerna under mitt inlägg om att söka hjälp tycker jag inte att jag ska sätta mig i en terapisoffa och acceptera könsmaktsordningen. Eller att oacceptabla arbetsförhållanden ska stimuleras bort med hjälp av kbt-terapi.

Jag läste CyborgManifestos inlägg om den omänskliga arbetslinjen. Kanske är det inlägget en respons på mitt inlägg nedan om att söka hjälp? Jag började detta inlägg som ett svar på hennes, men insåg att jag sedan ville ha mer plats att skriva på och sortera mina tankar på, därav eget blogginlägg.

Jag är en Nina Björk/Roland Paulsen-anhängare, jag är arbetskritisk och jag har ställt mig frågan vad och hur ett arbete är om vi inte skulle haft en marknad? När jag får vara kreativ på min fritid, som att sy och bygga saker, känner jag mig som mest tillfredsställd. Just då känner jag ingen alienering till vad jag gör. Men ibland kommer den stora meningslösheten. Liksom, en text, är det det jag har producerat? Då tänker jag på pappa som i alla vintrar körde grävmaskin och skottade snön om nätterna så att alla andra människor kunde ta sig till sina arbeten på mornarna. Där har vi någon som gör nytta, ett samhällsnyttigt arbete. Jag har alltså inte förlorat min förmåga att tänka strukturellt för att min mamma är döende.

Allt CyborgManifesto skriver, vill jag skriva under på. Jag anser att det finns andra värden som en vänsterrörelse bör föra. Motsatsen till det individuella ansvaret att ”söka hjälp” i detta skitsamhälle som tvingar människor att sälja sin arbetskraft på en omänsklig arbetsmarknad ser jag snarare utgöras av solidaritetshandlingar och att organisera sig fackligt eller politiskt. En ska inte acceptera förhållanden som detta i en terapisoffa, särskilt inte med kbt-terapi.

Samtidigt tycker jag att det finns en motsättning. Vad ska vi göra, vi som är politiskt deprimerade, som blir utbrända av att kämpa, stå emot och skrika oss hesa, när vi inte orkar längre? Så här känns det just nu: jag skulle vara glad om jag orkade föra politisk kamp, men alla som läser Anna T:s inlägg nedan om personliga omständigheter där människor i ens närhet inte mår bra inser att alla psykiska problem inte beror på politiska omständigheter. När min pappa ringde mig i torsdags kväll och sa att han hade fått lunginflammation och åkt in på sjukhuset tänkte jag nä nu, nu rinner droppen över. Sedan pratade jag med min mamma som samtidigt i sin kamp mot cancern försöker peppa min lillebror som har ätstörningar. Jag tänkte, tar det aldrig slut? Hur ska jag orka stå emot detta samhälle om jag inte får hjälp att sortera bland alla mina känslor? Var ska jag lägga min energi?

Hos vissa kanske det politiska enklare rinner av en? Jag blir otroligt påverkad av att bara gå omkring en vanlig dag i det här livet. En kväll i förra veckan när jag var på väg hem fick jag för mig att räkna alla utsatta jag såg, i brist på andra sätt att ta in verkligheten omkring mig. Jag räknade och när jag kom hem på kvällen grät jag. Jag har fortfarande den unga pojken som rotade i papperskorgen fastetsat på min näthinna. Jag tänker på små detaljer, som att han hade skaffat en extra grov handske för den handen han använde för att leta i papperskorgen. 

Ur ett individuellt välmåendeperspektiv tycker jag fortfarande att uppmaningen: sök hjälp! Är berättigad. Det är individer som måste stå ut i det här samhället. Jag gick inte i terapi för att acceptera det borgerliga samhället, snarare behövde jag en ventil pga alltför mycket politisk depression gjorde mig nedstämd. Jag behövde hjälp att bära alla dessa känslor. Vad ska individerna göra medan vi kämpar för Nina Björk-samhället? En vänsterrörelse som ser politiska lösningar på alla typer av individuella psykiska problem har jag svårt för.

Ett mycket viktigt spår bland dessa tankar är förstås vilken hjälp en får. Jag är mycket kritisk till kbt, men jag vet inte om en får säga det i det här landet. Jag är inte heller tillräckligt påläst inom de olika skolorna, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig förespråka individuell hjälp som handlar om att ”tänka om, tänka rätt” kring sina problem. Jag är nog biased här eftersom jag själv gick i psykodynamisk terapi. Och slutligen: det är en lyx att gå i privat terapi. Nu när jag har slutat den är jag plötsligt ikapp med min ekonomi. I senaste podcasten ”En varg söker sin pod” av Liv Strömqvist och CRFN pratar de om att gå i privat terapi: det är som att visa att en har råd med dyra kläder.

Det är bara lite mycket nu.

Mamma ringde och idag och berättade att min moster har fått åka in till sjukhuset i en psykos. Jag vet inte om det är rätt ord, jag tror inte det, men något har hänt som är relaterat till hormonbesvär, trötthet och möjlig tilltagande demens. Hon har inte varit sig själv en tid. Vi visste inte att det var så illa som det var.

I veckan träffar jag en kollega i korridoren. Jag har inte sett henne på länge. Hon är i slutet på sin doktorandtid och har ganska nyss flyttat till en annan stad med sin familj och börjat pendla. Hon berättade att hon ska sjukskriva sig. Hon och hennes man hade efter en lång period av influensa och lunginflammation i familjen tagit en kort semester till Barcelona för att vila upp sig. En dag läser hon ett jobbmail. Samma natt vaknar hon av att hon inte kan andras. Hon kliver upp för att se bilarna som åker förbi nedanför hotellet. Inser att något håller på att gå sönder.

Min andra kollega, också en kvinna med små barn, lyssnar på oss i korridoren. Hon berättar att hon också fått ett mail, från hennes forskningsfinansiär. I mailet kunde hon läsa att hon skulle rapportera vad hon gjort med pengarna ett år tidigare än hon själv räknat med. Den natten kunde hon inte sova. Nästa dag upptäckte hon att mailet gått till fel person, men hon visste då: det räcker med ett mail för att man ska nästan krascha.

Varför krashar kvinnorna runt omkring mig?

Igår fick jag ett mail, den tidskrift jag skickat min artikel till var inte intresserade. Jag sov mycket dåligt inatt. 

Mamma kämpar med sitt onda ben. Hon har fått svinkoppor som inte går bort, trots penicillin och solbehandlingar. Hennes bästa vän är döende i leukemi. Varje dag ringer hon till mig och gråter över den stundande förlusten av en älskad människa sen 45 år tillbaka. Min mamma är inte döende men det är mycket nu.

Min svärmor ringde B i veckan. Hon har malignt melanom. Hon ska opereras om två veckor och jag erbjöd mig att bo hos henne några dagar efter operationen när hon behöver som mest hjälp. Jag tror allt kommer gå bra. Det känns viktigt att vara där för henne, ändå gnagde tanken: varför är det jag som gör detta? Som kärleksarbetar. 

Min rädsla och ångest väver ett större bo i mitt bröst. Jag kan fortfarande inte sova. Jag har ingen rätt att vara så här svag. Men det är mycket nu. "Du var gladare i höst", säger B, och ja, det var jag. Jag var mindre ensam. Jag hade mindre ont.

På torsdag ska jag till vårdcentralen och be om hjälp. Det finns nog hjälp att få, jag ska nog få mer ork igen, någon gång. Det är bara lite mycket nu.

Att söka hjälp

Det bor en empatilös person i mig som inte orkar med människor som år ut och år in talar om sin ångest och rädsla utan att någonsin söka hjälp. Som aldrig kommer på tanken att söka professionell samtalshjälp.

För en månad sen kunde jag inte vrida nacken. Min stress, oro och ångest över min mammas obotliga cancer och min uppsägning från jobbet fick till slut kroppsliga symptom. Min mage svällde upp, mina ben kryllade av myror precis innan sömn och jag hade en apelsinstor knuta mitt i ryggen.

Jag orkade inte mer. Allt kom såklart upp när jag var stabil i min jobbsituation, när jag landat drömjobbet och hade åter en inkomst tryggad. Då kunde jag slappna av och ta tag i oron. Och vad gjorde jag? Jag gick till min vårdcentral, träffade en för mig ny husläkare. Jag var jättenervös inför att gå dit. Jag har aldrig gått till en vårdcentral med så diffusa symptom. Men min nyblivna husläkare tog mig på allvar och skickade mig på provtagning. Jag visste redan svaret, allt sitter i huvudet. Husläkaren skickade mig till vårdcentralens psykolog, som nu ger mig råd och stöd för att hjälpa mig gå igenom krisen med en döende mamma.

Det är så otroligt enkelt att söka hjälp. Därför blir jag så empatilös för människor som verkar vilja posera med sin ångest, oro och rädsla. Kanske för att de utan den inte kan definiera sig själva som människor? De ÄR sinnebilden av den svåra människan, och med den tillhör en klädsam ångest som kommer och går. Ser ni hur empatilös jag är?

Jag erkänner att jag blir personen som säger: men ryck upp dig. Sök hjälp.

Min ångest

Min ångest känns som precis innan man ska hålla ett föredrag inför en massa människor man vill imponera på. En lätt panikartad känsla som gungar magen och ger diarré! Fast hela tiden.

Min ångest får min hjärna att darra inför mina arbetsuppgifter. Uppgiften att lära sig nya saker får min skalle att känna sig så här: 




Min reaktion på min ångest? Typ den här:

Hur känns din ångest?

I love feminist gif blogs!

Som den här exempelvis: femalesoftwareeng.tumblr.

Kopplingen betyg, arbetsmarknad och position. Om pojkars och flickors skolsituation.

I betänkandet från kvinnomaktsutredningen "Ty makten är din..." från 1998 (SOU 1998:6) går det att läsa att "det är bättre att satsa på könsbyte än utbildning" för kvinnor. Jag minns vilken deprimerande effekt det hade på mig när den kom, och ifall man verkligen kunde ta det på allvar. Jag brukar tänka på den meningen när jag möter diskussioner om genus i utbildning, nu senast i en bloggpost på SvD.

Andemeningen med texten verkar vara att vi inte reagerar tillräckligt mot att pojkar halkar efter i betygen. "Argumentet brukar vara att pojkar ändå alltid klarar sig. Men det stämmer inte." Men vad som inte nämns i texten med att pojkar "alltid klarar sig" är relationen mellan utbildning och arbetsliv, . Ignorerar man det sambandet får man också en i min avsikt ensidig diskussion kring utbildning.

Jag minns när jag talade med en man en gång om relationen mellan utbildning, betyg och arbetsliv. Han blev väldigt arg, det var inte det vi diskuterade! Man måste hålla sig till sak! Men jag anser att om vi inte diskuterar relationen mellan utbildning och arbetsliv kan vi inte heller diskutera utbildningens värde och mening, och inte heller förstå elevers beteenden och handlingar i relation till betyg.

Problemet är nämligen det, att om det stämmer att flickor presterat bättre i praktiskt taget alla ämnen sen skolan infördes, har vi kanske inte tillräckligt diskuterat brytningen mellan prestationer i skolan och tillgången till löner, yrken, positioner, karriärer och makt. Eller, det har vi visst det; inom feminismen. Det är positivt att diskussionen förs i bredare sammanhang.

Jag tror vi måste förstå flickor och pojkars olika beteende (i den mån den är olik, det finns stora skillnader inom gruppen, som också Pia Rosander fastställer i sin avhandling) som reaktioner på ett system: genom historien har kopplingen mellan positioner, arbetsliv och betyg tenderat att inte gälla för män, de "flyter upp som korkar" ändå, som tidigare nämnda SOU också konstaterade. I en sån kontext är det inte konstigt att pojkar inte satsar på goda betyg på samma sätt som flickor, eftersom de har en tillgång som räknats ännu högre när det gäller tillgång till makt, arbete och positioner; ett manligt kön. Flickor däremot kompenserar för att vara född i "fel" kön genom att skaffa sig utbildningskapital. Deras fokus på goda betyg kan också ses som en reaktion på ett system.

Det finns en väv av omständigheter som påverkar individers inställning till skola och betyg andra än kön, vilket jag tycker bloggtexten är känslig för. "Pojkarna som halkar efter är sällan medelklassens killar, som mycket riktigt tar sig in i samhället ändå." Vad har man för förståelse och bild av vem man kan vara när man växer upp i vissa omständigheter? Jag menar att vi kan begränsas, inte determineras av, våra sociala omständigheter på sätt som gör att vi ser olika möjligheter. Här kommer klass, bakgrund och kön in i bilden. En intressant undersökning i detta avseende är Beverly Skeggs "Att vara respektabel".

Att uppmärksamma betydelsen av betyg kan vara viktigt i relation till en framtida arbetsmarknad där utbildning får allt större betydelse; i en sån framtid blir också pojkarna förlorarna. Jag tycker det är intressant att tänka sig ett annat scenario; att länken mellan tryggad framtid och utbildning kollapsar då kvinnor äger lejonparten av utbildningskapitalet (enligt logiken "allt kvinnor rör vid förvandlas till bajs") eftersom det kommer kvarstå överordnade tillgångar som kommer fortsätta att strukturera vårt samhälle: manligt kön, vit hud, ett svenskt namn. Den som lever får se.

Att lärare låter pojkars beteende påverka deras betyg är problematiskt. Men vi måste också prata om hur vi kan ge stöd till lärare i situationer med elever. Jag har en kollega vars dotter har ont i magen innan hon ska till skolan, för en pojke i hennes klass trakasserar deras lärare. En sån situation påverkar sannolikt hela klassen negativt. Den pojken mår nog inte bra och behöver hjälp - kanske en stödlärare? Min bror arbetade ett tag som klassassistent åt specifikt en pojke som hade adhd. Han berättade att han ibland fick hålla armarna hårt om pojken under hans värsta utbrott. När pojken började högstadiet hade hans utbrott upphört. Han var en mer harmonisk människa och elev. Finns resurserna och hjälpen?

Det är jätteviktigt att vi pratar om barns situation i skolan, och att vi ser till kön. Men bloggtexten i SvD kan också tolkas som att vi skulle värdera flickor högre; när vi uppmärksammar och åtgärdar flickors ohälsa i skolan missgynnar vi pojkar, vilket inte alls behöver vara fallet. Det viktiga är att vi inte börjar reproducera bilder av hur pojkar "är" för att förklara könsskillnader i betyg. Det har flickor fått utstå i århundraden: de "är" närmare naturen och därför längre i från det rena intellektet, de "är" ämnade till omsorg om andra och inte betydelsefulla positioner osv etc. Då reproducerar vi bara föreställningar av kön som får konsekvenser för människors självbilder: Säg åt någon att hen inte kan och hen börjar tro dig.

Tankespyor

Tre saker jag gjort som orsakar skavsår i hjärnan:

1. Jag glömde ett viktigt objekt på en plats. Jag är virrig. Jag har annalkande demens. Jag är så klantig.
2. Jag förebrådde andra för ett beteende jag själv uppvisar. Jag har ingen självinsikt. Jag har dubbelmoral. Vem kan älska en sådan?
3. Jag har gjort ett misstag på jobbet. Jag är ouppmärksam. Jag är en sån som gör misstag. Jag är inte duktig.

Jag är jag är jag är. Den svåraste att leva med är alltid en själv.

Sen en tid tillbaka har jag återkommande smärtor i nacken och axlarna. Ofta gör de att jag har svårt att sova. Jag vaknar på nätterna, ofta runt kl 1, och känner vågor av sorg och ångest rulla genom kroppen. Om jag inte kan sova kan jag inte arbeta. Jag lyckas ofta dämpa ångesten med tankekraft. Men smärtan är kvar. Då rullar ångesten tillbaka. Jag måste komma ihåg att köpa piller idag.

Jag vet inte varför jag skriver det här. 

Sjukdom som glöms bort

Jag har tänkt mycket på diskussionen kring fas 3 efter Nike Markelius berättelse i DN, och de eftertexter som följde av exempelvis Jens Liljestrand och Kristian Lundberg. Igår talade jag med en vän om det, och vi kom fram till att det som varit alarmerande kring hela debatten är den del av hennes berättelse som hela tiden verkar komma bort: den om hennes sjukdom.

Jag har kommit att tänka på Jan Myrdals Resa i Afghanistan (1980/1960). Myrdal beskriver sitt äventyr i dåtidens Persien och Afghanistan med en närmast pojkaktig ton. Jan Myrdal verkar möta en värld av gamla goda äventyr. Men så drabbas han av en motgång: han blir sjuk och tvingas avbryta färden. Myrdal beskriver sin besvikelse:

Detta var första gången jag själv brutits ned. Jag hade varit stolt över att kunna tåla, kunna ta emot. Man är nackstyv. Man är karl nog att stå för sitt. Men nu var jag inte det. (…) När jag låg ensam i detta vitkalkade rum murat direkt på en klippa i det smältgult förbivirvlande vattnet upplevde jag att jag misslyckats. Jag hade inte orkat. Det var så bittert. Det var värre än att bli bedragen.  (…) Min övertygelse om att allt var möjligt blott man ville hade visat sig riktig vad gällde bilen. Dock inte vad gällde min egen kropp (s.248-249)

Det som förvånade mig i kritiken mot Markelius var att hon framställdes som någon som begärde att få bli försörjd. Jag såg aldrig det i hennes text. Jag ser en människa som begränsas av sin sjukdom och sörjer den meningslöshet hon utsätts för i arbetsmarknadsåtgärderna. Det hon möter verkar vara bekräftelser på att hon skulle vara någon utan plats och värde. Precis samma berättelse såg jag i AnnikaSundbaum-Melins inlägg om barnfattigdom; eller den blonda kvinnan som berättade hur hon vissa dagar inte kunde komma upp ur sängen på grund av smärtorna i Äta sova dö: att arbeta blir en omöjlighet.

Samhället gör då sjuka människor till icke-värdiga människor, för ditt värde kan endast kopplas till din arbetsförmåga? I ett sådant samhälle har vi alla anledning att vara skräckslagna för sjukdomen; för våra kroppars begränsningar, kanske är det ingen slump att en sådan värdelinje skapas i ett samhälle där främst kvinnors kroppar inte verkar hålla.

Jens Liljestrand beskrev också sin egen arbetssituation i en text där han menade att han som borgerlig inte nödvändigtvis anser att prekariatet är en bra grej. Det var något som jag stannade upp vid i den texten, något som skavde: Liljestrands berättelse om sin arbetsbörda. Han frilansar på heltid, skriver dessutom en avhandling och har små barn. Han skriver tills han får ont i händerna. Han snabbskriver en roman. Han fortsätter på kultursidorna, han disputerar. Sen kommer det: han börjar känna sig lite trött.

I en situation där andra hade gått i väggen, blivit utmattningsdeprimerade, är andra lite trötta. Och kanske är det här vi delar upp världen i svaga och starka, skapar mallar för den ideale arbetaren. Du ska jobba så du får ont, mår dåligt, knappt hinner med dina barn, har ingen fritid. Och du ska vara tacksam. Se bara på han där eller hon där; de klarar de ju. Och de klagar inte. Så individualiserar vi misslyckanden, som om vi kunde välja våra begränsningar.  

Sjukdomen är kanske är det grundläggande hindret mot drömmen om den frihetens värld som borde finnas. Inte minst i ett land där sjukdom kan innebära att du kan falla genom alla skyddsnät och tvingas utstå meningslösa arbetsmarknadsåtgärder i en jakt på arbeten som inte finns. Det är någonting som är så fundamentalt fel med detta.

När Myrdal i Resa till Afghanistan är för svag för att orka någonting får han hjälp av några lastbilschaufförer, vid ett tillfälle som följeslagare i sex timmar. ”Människor måste hjälpa varandra, sade han. Jag förstod då att endast likgiltigheten ger ensamhet” (s.250). Det är när kroppen begränsar som medmänskligheten blir nödvändig.

Sjukdomen verkar avgörande för människors sårbarhet i det här samhället, och jag anser att vi bör fundera över just varför något så fundamentalt ”glöms bort” i en diskussion om hur vi kan arbeta. Jag vill ha ett annat samhälle än det likgiltiga; det som bara ger ensamhet. Jag vill ha det samhälle som inte lämnar sjuka människor i sticket och skuldbelägger dem för de begränsningar de inte valt.

Ädelt våld

I helgen var jag på fest. Det var roligt, lägenheten var översållad med människor jag inte träffat förut. Jag övade på att överkomma min blyghet och försökte mingla. Under kvällen talade jag med två män. Det lustiga var att båda, oberoende av varandra, berättade att de hade gjort andra illa, dvs misshandlat en annan man. Det olustiga är att jag såg på båda att det fanns en stolthet i det.

Båda männen hade använt våld i försvar. Det ädla våldet är nödvändighetens våld. Övervåldet de beskrev att det utsatt sin angripare för var ett resultat av att de båda känt sig i underläge på olika sätt; de hade båda utsatts för utfrysning, alienation från grupp, mobbing. De hade varit deprimerade.

De var ledsna för att de använt våld. Men de kunde inte ångra det. De ville att jag skulle veta hur mycket de slagit tillbaka.

Det var någonting med det som gjorde mig ledsen. Jag kramade handen hårt på den människa jag gick hem med. Han har aldrig försökt göra sig en person inför mig genom våld.


(fotnot: läste av en slump två artiklar idag kring just det här ämnet.)

Kvinnoblivandet

Caitlin Moran skriver om kvinnoblivandet i "Konsten att vara kvinna", jag känner mig alienerad till kvinnosläktet. För några veckor sedan satt jag bakom en snygg och elegant kvinna i bussen. Jag lade märke till hennes välkammade hår, uppsatt i en snygg frisyr. Den perfekta makeupen och den klanderfria kappan. Hon tog fram en ytterst liten tub med kräm och lade omsorgsfullt en linje med nagelbandsvälgörande kräm på varje finger. Hon masserade ömt in varje finger. På bussen. I jämförelse med henne kände jag mig som en abnorm kvinna. Jag var osminkad, hade ej borstat håret som vanligt, slängt på mig några passande kläder och lyssnade på senaste podavsnittet av The Economist där på bussen på väg till jobbet. När mina nagelband släpper tar jag fram nagelklipparen och klipper av dom.

Moran tar upp de frågor i kvinnoblivandet hon antar att vi kvinnor har problem med idag eftersom det aldrig varit lättare att vara kvinna: "vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet" står det på baksidan. Moran inleder med ett kapitel om hur hon hittade sin klitoris, hur hon hittade sin sexualitet och jag blir upprymd och glad och även något avundsjuk. Jag tänker på hur mitt förhållande till min kropp hade varit om jag tillåtit mig utforska den så som Moran gjorde. När jag läser kapitlet ser jag samtidigt den norska filmen Ligg med mig som porträtterar unga kvinnors sexualitet, skambeläggandet och den tonåriga kåtheten på ett underbart sätt.

Men sedan börjar jag tyvärr sucka och grymta när jag läser vidare. Det som ska föreställa dråpliga berättelser om mens, kroppsbehåring och bröst leder fram till kapitlet där Moran berättar att hon är feminist. Vad innebär det att vara feminist? Moran ger dig ett snabbtest: "Stick ned handen i byxorna. a) Har du slida? b) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på dessa frågor är ja: Grattis du är feminist!" Kan män vara feminister med denna definition eller är feminismen bara en rörelse för kvinnan och hennes fitta?

Redan på sidan efter detta snabbtest får jag klart för mig att Moran och jag båda två visst är feminister, men att vi måste leva på skilda planeter. Här klargör nämligen Moran att det inte alls är förtryckande för andra kvinnor att anlita städare eftersom "DET ÄR INTE KVINNORNA SOM HITTAT PÅ DAMMET". Hon fortsätter med ett gäng taffliga argument till varför det är okej för medelklasskvinnan att anlita städhjälp, bland annat med hjälp av jämförelsen att det borde vara klassförtryck när en medelklassman lejer en manlig rörmokare om det anses kvinnoförtryckande när en medelklasskvinna anlitar en kvinnlig städerska. "Okej", suck, stånk och stön.

Här har jag alttså surnat till rejält och jag vill egentligen lägga ifrån mig boken för att aldrig mer ta upp den. Moran fortsätter med sina veckorevyianska tips om allt från mode, kläder, väskor, högklackade skor till att det är dyrt att gifta sig och att det är okej att inte skaffa barn.

Moran skriver ur en brittisk kontext. Och jag är så underbart glad att jag inte är kvinna i UK där feminismen verkar ha kommit lika långt som ungefär till just ett nummer av Vecko Revyn i början av 1990-talet. Som jag för övrigt prenumererade på. Jag har redan läst alla dessa tips om konsten att vara kvinna. Men jag snappade nog inte upp ett endaste en av dem. Om jag inte hade läst Moran eller Vecko Revyn hade tanken aldrig slagit mig att en kan mäta omkretsen på sina lår eller att kvinnor skvallrar och att det är okej. Tack för din gärning!

Jane Austen och människogörandet - varför vi älskar Stolthet och fördom

Det här är en jävla dålig analys av varför vi älskar Jane Austen och särskilt "Stolthet och fördom": 

Egentligen handlar det nog om att många av oss har ett nostalgiskt behov av en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor, säger historikern David Tjeder.

Jag älskar Stolthet och fördom. Jag läser den ungefär en gång vartannat år och finner den alltid lika värd att komma tillbaka till. Framförallt älskar jag den för personen Elisabeth Bennett. Men precis som i min analys av filmen Dirty Dancing menar jag att anledningen till att boken håller sig så evigt populär inte handlar om någon slags nostalgisk längtan till en könskonservativ verklighet, utan precis tvärtom: det handlar om att Stolthet och fördom framförallt är en berättelse om hur en människa ställer sig över de försök att reducera henne framförallt till en lägre klass och därmed alltid vidhålla sitt människovärde.

De mest lysande exemplena på detta är 1. när Mr. Darcy friar till Elisabeth första gången och 2. När Elisabeth får besök av Lady Catherine de Bourgh.

Elisabeth avvisar Mr. Darcy av flera anledningar. Den mest uttalade handlar om att han gjort hennes syster ont genom att undanhålla henne från sin vän som hon älskar. Men lika mycket, anser jag, handlar det om den förödmjukelse han utsätter henne för genom att få det att verka som att han älskar henne mot sin vilja, pga av hennes lägre klasstillhörighet. Hennes nej är en vägran att erkänna denna skillnad utan istället ett erkännande av sitt människovärde, ett värde som är lika högt som hans.

Klasstemat blir lika tydligt vid Lady Catherine de Bourgh's besök. Anledningen till besöket är ju inget annat än ett försök att förmå Elisabeth att erkänna sin lägre rang och därmed också misskreditera henne som tänkbar partner till Mr. Darcy; ett självförakt Elisabeth vägrar ta på sig. Hon vidhåller vid sitt människovärde, och hon och Mr Darcy gifter sig också efter att hon förstått att han ser på henne som sin jämlike. Hon älskade honom kanske innan hon kunde vara helt säker på detta, men hon gav aldrig upp sig själv.

Därför älskar jag boken, och törs jag säga, därför överlever boken tidens tand, för vår längtan efter jämlikhet och människovärde över klass- och könsgränser är tidlös.

Så, David Tjeder, du kan ta din konservativa skitanalys och stoppa upp den. 

Tomtar och Timbrotroll

Dagens ledare i Östgöta Correnspondenten gav mig så mycket inspiration! jag inte kunde låta bli.

Agaat

Jag är ledsen, Marlene van Neikerk! Jag borde älskat din bok. Men du lät förståelsen komma försent. Inte för än sidan 666, lustigt nog, började jag verkligen läsa, suga i mig varje bokstav. Varför lät du inte Agaat tala för än det nästan var för sent? Det var hennes röst jag hade behövt, redan från början.

Tack ändå för skildringarna av ett jordbruk.

Äktenskap, makt, frihet

Förslaget om månggifte framstår för mig som så blåögt och totalt utan maktanalys. Jag pratade med en vän om vad vi såg skulle vara konsekvenserna om förlaget gick igenom, och kom fram till några olika scenarier: Män i Norrlands inland som köper mer än en thailändsk fru, kuvade fyra fruar till någon man i en förort. Någon kvinna kommer gifta sig med två män, dessa exempel kommer lyftas fram av media som målande exempel på konsekvenserna av reformen.

Jag tror så här: resurssvaga kvinnor med lågt ekonomiskt och socialt kapital kommer i högre grad finna sig i situationer där deras män gifter sig med andra kvinnor mot deras vilja. Högutbildade kvinnor med tillgång till resurser kommer ha makt att hantera ett förhandlingsläge och i större utsträckning leva i relationer enligt sin vilja. Inte för att jag inte sett resursstarka kvinnor känna maktlöshet över sina kärleksliv. Kalla mig dystopisk, eller vad ni vill. Jag anser att vi lever i ett patriarkat, och vill inomfeministiskt prata om hur detta förslag egentligen skulle gynna kvinnor, även de som saknar tillgångar och makt.

Då ser jag hellre att vi pratar om att avveckla giftermålet som en juridisk överenskommelse.

Uttalanden som ”staten ska inte lägga sig i människors liv” verkar så ofta göras av människor som formar definitioner av ”frihet” enligt den maktordning de själva har tillgång till. Jag anser att statens har en viktig funktion i att så långt som möjligt förhindra utsatthet, förhindra misär. Den versionen av liberal frihet som vissa förespråkar är utformad efter dem som har medel att hantera denna frihet. Medlena kan vara olika, men det handlar alltid om olika resurser, ekonomiska, kulturella, sociala. Där enskilda individer endast ser sina personliga tillkortakommanden, måste vi prata om makt och tillgångar.