Medealand är Sara Stridsbergs nyskrivna pjäs av Euripides tragedi. Och den var vacker, grov, äkta, hemsk och riktigt riktigt bra. Den handlar om Medea (spelad av Noomi Rapace) som blivit lämnad av Jason (spelad av Shanti Roney), med sina två barn, hennes hjärta är sönderslaget och hon har inte längre ett medborgarskap. Hon hade lämnat allt för denne Jason. Nu finner hon sig alltså lämnad och utan precis allt. Hon vill skriva in sig, få vård, men eftersom hon blivit utvisad efter skilsmässan är det omöjligt. Medea kräver hämnd, hon vill att för att citera Håkan är "att se som i slowmotion se när du går sönder inuti så som jag gjorde" (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger). Hon försöker allt för att få tillbaka sitt gamla liv, knullar med kungen, knullar med Jason som tycker att "de ska älska en sista gång" men tillslut ser hon ingen annan utväg än att mörda Jasons nya brud (prinsessan), kungen och till sist, eftersom hon förstår att om hon tar sitt liv så är det ändå Jason som "vinner", även ta livet av deras gemensamma barn. Hon mördar dem, Akilles och Tiger. Hon får sin hämnd.
Och min reaktion är ledsenhet, deppighet, nerstämdhet när jag går därifrån. Pjäsen kryper mig inpå bara skinnet och jag kan inte skaka av mig känslan av tragedi. Jag ställer mig frågor:
-Hur många på-gränsen-till Medeor har vi där ute? I senaste numret av Bang redogörs för en artikel om att det just finns ett sånt utnyttjande av flyktingkvinnor som inte erkänns vård eller medborgarskap för att mannen tar ut skilsmässa innan de två åren som krävs för att hon också ska få sitt medborgarskap. Det vill säga, kvinnan är fortfarande totalt beroende av mannen för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
- Kärlekskraften, hur stark är den egentligen? Visst är det någon feministisk teoretiker som sagt att vad hon kallar "kärlekskraften" bibehåller det patriarkala och ojämställda samhället? (googla på kärlekskraft!) (Se den här artikeln ur Arbetaren t.ex). Vad är vi beredda att göra för kärleken? Medea dödar sina egna barn, och skakar om oss i det som vi tror är det allra heligaste: moderskapet. Moderskapet är inte bara vackert, fint och putinuttigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar