Isöndags gick jag på det charmiga Folkets bio för att se Ari Folman's "Waltz with Bashir". Det skulle vara en svår film, sa de. En film om kriget mellan Libanon och Israel 1982.
Jag kan inte mycket om kriget i Libanon. Jag ju nykommen. Ändå är det som att jag minns mig att det pratades mycket om Beirut när jag var liten. Även nu när jag hör ordet "Beirut" tänker jag på bomber. En titt på Libanons historia på Wikipedia klargör endast att det är en jäkla soppa. Precis som alla konflikter.
Det var en svår film. Så fruktansvärt välgjord. Den grävde sig in, jag kan inte riktigt sluta tänka på den. Men det var en sak som störde mig med filmen, som jag inte förstår meningen med: mitt under kriget och belägring kommer en porrfilmsscen. Som var alldeles för lång för att kunna riktigt motiveras, som jag gärna hade sluppit. "Waltz with Bashir" är inte en lång film. Därför kunde jag inte förstå den onödigt långa visningen av kuk och fitta, in ut in ut, på tyska.
Jag tänkte på kvinnornas roll i filmen. Som mödrar. Som ouppnåeliga i form av en flickvän som lämnat huvudkaraktären. Som drömfigurer, sexiga enorma amazoner som hämtar drömmande pojkar när de inte orkar med skräcken. Som knullobjekt. Som gråtande, skrikande, i upplösningstillstånd. Alla dessa kvinnor som skriker och gråter i krig! Det är vår roll att symbolisera krigets fasor. Om vi inte grät över våra förluster, skulle man då förstå krig som lika omänskligt?
Jag skulle önska att kvinnor fick sluta maktlöst gråta och skrika i krig. Jag önskar vi fick makten att hindra krig, makten att styra mer över våra öden!
1 kommentar:
Det var ju "klokt" - för att komma från en person som aldrig tvingats uppleva krigets fasor. Forsätt att glittra och filosofera och håna de som förlorat vänner och anhöriga med lite smörigt pladder.
Skicka en kommentar