Nu börjar vi om

Förra året i mitten på juli, jag hade vaknat upp lite senare än vanligt på en vanlig jobbdag då jag kvällen och natten innan spelat skivor på en klubb. Vår lilla klubb för de närmast sörjande spelade i finsalongerna. Det var en en jättefin kväll och jag minns att jag kände att det faktiskt kunde bli nåt av den sommaren också. Jag skulle göra ett roligt fristående uppdrag åt en spännande organisation, jag skulle åka till Italien och presentera mitt arbete, jag skulle bada, grilla, dricka öl och hänga med de finaste jag vet. Dagen efter klubbspelningen ringde jag så mamma och jag kommer aldrig glömma hur hon sa "hjärtat, de har hittat cancer" och hur det snurrade i mitt huvud, runt, runt, runt. Den meningen förändrade min sommar, mitt liv. Och hur många gånger önskade jag att det var möjligt att spola tillbaka, börja om sommaren igen vid kvällen för spelningen? Hur många gånger klippte jag gräset på baksidan av huset med tårarna rinnandes? Hur många promenader med hunden i skogen där jag kunde skrika rätt ut? Hur många tankar på stegen till psykakuten? De tre veckors ledighet jag hade spenderades i vårt uthus, där hade vi, hela familjen, gjort iordning sängar så vi kunde sova alla tillsammans. För att tiden i samvaro om dagarna inte kändes nog.

Hösten och vintern har varit lite som i en dimma. Jag klarade mig igenom den, tack vare min psykoterapeut och de finaste vännerna. Mitt privatliv stod på hold, och även om jag försökte var det dömt att misslyckas. Vinterns tårar efter en löjligt kort och oinnehållsrik romans var, nu när jag ser tillbaka på det, inte tårar för honom. De var tårar för den allmänmänskliga, och min väldigt undertryckta rädsla att förlora den man faktiskt älskar. 

Mamma opererades strax innan jul, operationen gick bra. Ändå har vi inte kunnat sluta oroa oss, tills idag. Mamma ringer från efterkontrollen och meddelar att hon är helt frisk, "förutom lite sinnessjuk då". Glädjen. Kärleken. Hoppet. Livet. Heja. Mamma sa: nu börjar vi om.