Tingens fatalitet är väntan

Så skrev Saramago i ”Dubbelgångaren” i ett helt annat ärende, men jag tycker orden är så fantastiskt vackra tillsammans att de funnits i mitt huvud i flera veckor. Inte bara orden har vispat runt, utan också vad de kan innebära. Ting objektiveras, eller vad ska man säga, ’blir något’, i relation till människor. Förutan mänsklighet förblir tingen väntande. Till någon ser det, använder det. Eller är jag alltför utilitaristisk? Väntan på att människan ska bruka tinget och sedan utifrån artificiellt skapade behov också begära tinget.

I ett konsumtionssamhälle menar vissa, t.ex Bauman som skrivit en hel bok om det (’Konsumtionsliv’), att människans relationer till andra människor antar konsumtionens mönster. Att vi behandlar andra människor som ting. Det yttersta förtinglingandet. Kanske är det så. Jag vet inte, men jag tänker att det är jävligt svårt att bli ett eget subjekt i denna värld. Meningslösheten är stor och detta eviga sökandet efter just det som kan uppfylla mänsklighetens existentiella meningslöshet finns runt varje hörn, varje gång. Därför är det kanske enklare att sållas in i rollen som objekt, att bli ett ting, att låta saker hända med en, att endast reagera på stimuli utifrån.

Flera skulle kanske hävda motsatsen, men t.ex. nätdejtningsidor menar jag är ett exempel på hur människan antagit konsumtionens mönster i mellanmänskliga relationer. Att man på samma sätt kan klicka bland klänningar på nätet, kan klicka sig runt bland människor som presenterar sig med någon slags varudeklaration (= redovisning av varors egenskaper i syfte att, entydigt och vederhäftigt, ge jämförande konsumentupplysning www.ne.se) kring hur de ska behandlas.

Det är inte vilka krafter som helst som gör oss till objekt. Och jag tänker också på vad det gör med oss, ungefär som Kajsa Ekis Ekmans titel: Varat och varan. Vad gör varan med vårt vara? Jag tänker att den mänskliga naturen, biologiska materialiteten som Nina Björk ofta återvänder till, att vi människor i grunden är sociala varelser som är beroende av varandra hela tiden glöms bort. Våra grundläggande behov läggs ut på entreprenad och det kroppsliga blir det mest förbjudna, omvårdnaden av en annan människa blir en rent teknisk rörelse. Har vi tur upptäcks tinget och begärs av ett annat ting, annars är dess fatalitet väntan.