Flytten och kärleken - ett drama i en akt.

Vaknar i min nya lägenhet och känner stark lycka. Jag har fått tag på drömlägenheten. Stora, vackra rum med högt i tak. Ett charmigt kök fullt med praktiska luckor. Stuckatur och dubbeldörr, innanför citykärnan. Jag är så mycket Madde här som man kan bli när jag glider genom mina rum.

Att flytta är visserligen alltid en pärs, men jag undrar om inte denna tog priset. Jag rekryterade först min bror att hjälpa mig. Han fick ryggskott och drog till Rhodos i stället. Ena av mina BFF började jobba och kunde inte komma. Syrran var i Spanien. I panik fick jag därför be människor jag egentligen inte känt speciellt länge om hjälp, samt E... som alla sa ja.

Så dagen börjar med att konstatera att min ena flytthjälp är så bakis att hon knappt kan gå. Det var iofs rätt kul, men sedan upptäcker vi att bilen inte fungerar. Paniken börjar krypa på när jag inser att ingen annan bil går att frambringa. Tjejen på macken menar att alla hyrbilar i stan verkar bokade. Precis när jag är på väg att ringa pappa bara för att gråta som det barn jag kände mig som kommer hon tillbaka: hon har fixat en lastbil, ringt runt och bokat om. Vi kan flytta! Dyrare än vad jag planerat, men det är oväsentligt. Åker och hämtar lastbilen, bärandet av pinaler kan börja. Då hörs en knall. Gudarna har bestämt sig för att skämta med mig aprilo - under hela flytten spöregnar det, blixtrar lyser upp den grå himlen. Åskan slår ut halva stans strömförsörjning. Vi kan för några paniska ögonblick inte komma in på innergården som idiotiskt nog endast öppnar sig med portkod, tills någon kommer och öppnar.

Så denna flytt innehöll därmed:
- en ickesamarbetsvillig bil
- en gravt bakfull flytthjälp
- en glad men tillika bakfull flytthjälp
- en BFF
- en tystlåten, vacker man
- ett krossat hjärta
- ett åskoväder
- en sabla massa tur

Nu lever jag bland kartonger och berg med tidningspapper. Men när jag vaknar känner jag främst inte lycka pga att min lägenhet är vacker, inte ens pga att den är min- 2ahandsstressen är slut - utan främst för att det finns människor som finns där när man behöver. Jag är så beroende. Och det är alldeles underbart.

Tack!

Nu ska jag köpa en blomsterkvast till tjejen på macken som räddade min flytt.