Jag hörde en historia i sommar som stannade i mig. När min väns mormor dog sörjde hennes morfar ordlöst. Bara någon månad innan hade hans barnbarn fötts, en liten flicka. Varje gång hennes familj hälsade på morfarn tog han det lilla spädbarnet, satte sig i sin fåtölj och höll henne. Ljudlöst kunde tårarna trilla ned för hans kinder. Jag fick se ett foto där han höll flickan. Hans ansikte var slappt och uttryckslöst av sorg. Flickan visade sig vara en väldigt snällt spädbarn, hon grät sällan och somnade alltid i sin morfars famn.
Idag är hon tio år och hälsar fortfarande på sin morfar. Då blir hon liten igen, drar sina nu långa ben under sig och sitter i hans famn, tysta tillsammans som när hon tog honom genom sorgen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar