Tid att vila i några bilder

Det var mitt livs första semester. Jag minns att jag tittade ut mot järnvägen från syrrans altan och kände hur vågor av tacksamhet och lättnad rullade genom mig för att jag inte längre behöver söka de förnedrande sommarjobben; överhettade caféer med elaka chefer, ändlösa dagar bakom en kassa, de fulla gästerna på puben och deras händer. Tacksamheten är nästan lika stark som den jag då hade inför att faktiskt ha ett jobb.

Jag tänkte mig den äventyrlig. Jag skulle göra saker, resa dit jag inte varit än. Till min samtidiga lätta besvikelse och glädje blev det inte så. Den blev en månad lång tid att slappna av. Tid att bara vila. Kanske behövde jag det. Ändå önskar jag någonstans att jag hade gjort den där resan till dit jag ännu inte varit.

En annan gång.