Låt mig först säga: Jag förstår väl människors oro inför att förvandlas till heteronormativa spektakel. Förhållanden kan i sina sämsta fall vara svårt uteslutande och normerande på depressiva sätt. Men att finna lösningar på detta genom att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i) anser jag är att inte bara kasta ut barnet med badvattnet utan i värsta fall även sig själv och sin integritet. Relationer är alltid överenskommelser, och ingen kan egentligen äga någon annan. På så sätt är alla relationer "fria". Men att hävda att parrelationer kväver människor är att förvirra dem med sätten man organiserar, utövar och handlar i en relation. Jag är medveten om att vissa kanske blir sårade av min analys, samt gärna vill framhäva att de känner till massor med öppna relationer som fungerar. Detta var inte fallet med mig, och jag är inte den enda. Därför behövs liknande analyser. Pga av min egen de flesta av mina vänners sexualitet kommer jag fokusera på man-kvinnarelationer i denna text.
Voilà en liten filosofi kring kärlek jag har att tacka en smart vän för: det fina med att vara singel är att man är fri. Det fina med att vara ihop är att man har trygghet. Det bästa man kan sträva efter i en relation är att finna den sortens trygghet som gör att man känner sig fri. Det sämsta man kan göra är att erbjuda sin partner samtidig otrygghet och ofrihet, vilket jag anser att min "kille" gjorde genom att "erbjuda" mig öppet förhållande. Jag menar att den känsla av ledsnad jag upplevde (som en vän nu upplever) kan beskrivas som en slags kärlekens anomi: en avtagande tro på framtiden som en punkt att ge mening i nuet.
Jag läste nyss i en bok (Igelkottens elegans) att utan en bild av vår framtid kan vi inte heller skapa oss en meningsfull nutid. Nutiden har som funktion att inte bara njuta av utan även bygga fundament för vår framtid. Anomin kan förstås som en stark oro förknippad med självständighet - när det är kopplat till otrygghet blir det utan tvekan svårare att projicera en bild av sin framtid. Precis denna sortens anomi är enligt sociologerna Boltanski och Chiapello (2007) en framträdande karaktäristik i en ny slags arbetsmarknad. I arbetslivet kan vi se strukturella förändringar som skildrar en väg mot en globaliserad och individualiserad arbetsmarknad där kraven på en flexibel, välutbildad arbetsstyrka har ökat. Vi kan se en process mot ett arbetsliv med korttidsanställningar, frilansuppdrag, projektanställningar, lägre löner och svårigheter att skilja arbete från fritid. Boltanski & Chiapello (2007) hävdar att dagens kapitalism, förstås som möjligheten att erhålla kapital genom ekonomisk investering, är vid god hälsa. Samhällen däremot, är i sämre skick. I samtliga OECD-länderna ökar arbetslösheten. En nedgång i lön är uppenbar, liksom en försämring av levnadsförhållandena. Detta drabbar först och främst de arbetslösa och det ökande antalet deltidsarbetande, men en klar ökning av känslor av otrygghet är nu uppenbart för alla som hotas med förlusten av arbete.
Häri ligger min koppling till s.k "öppna förhållanden". Det jag finner intressant är hur Boltanski & Chiapello definierar uppkomsten av nya former av förtryck genom vad de kallar "imposed autonomy". Människor förväntas ge sig själva till sitt arbete, vilket instrumentaliserar dem i deras mest specifikt mänskliga dimension. Kapitalismen har approprierat begreppet "autonomi" och presenterar den inte som ett val men som om det krävdes av människor. Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet. Därför, när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den. I linje med Boltanski & Chiapellos argumentation kan detta förstås som ett nytt sätt att utöva förtryck. Jag menar med hela mitt hjärta att äkta frihet förutsätter viss sorts trygghet, i arbetslivet som i kärlekslivet. Och häri ligger grunden för min skarpaste kritik av öppna förhållanden: att beskriva dessa arbets-/kärleksvillkor som "fria" menar jag kan ses som en ideologisk formation vilken fungerar som ett sätt att utöva makt, presenterad som autonomi eller frihet:
Liberalismen är beroende av hittills okänd bestämning av subjekten för maktutövandet som aktiva i sin egen styrning (...) Den är beroende av existensen av fria individer, och den försöker gestalta och reglera denna frihet i en social form (...) (Rose 1993:49).
Vad tycker ni? Skäll på mig, håll inte med mig, håll med mig, nyansera om ni vill. Men som feminist och vänsterorienterad har jag fått nog av att så få kritiserar villkoren på mer grundläggande sätt.
Källor:
Boltanski, Luc & Chiapello, Eve (2007) The new spirit of capitalism. New York; Verso
Rose, Nicholas (1993) Politisk styrning, auktoritet och expertis i den avancerade liberalismen‖. In Hultqvist, Kenneth & Peterson, Kenneth (1995) Foucault. Stockholm; HLS Förlag.
Uppdatering: Martin Halldin på Vi som aldrig sa sexist svarar på detta inlägg här!
Uppdatering 2: Lisa Magnusson tar även upp denna text en krönika om äktenskapet, vilket jag blev något förvånad över men naturligtvis inte borde blivit. Jag svarar möjligen lite senare här, men känner lite att diskussionen blir intressantare ju mer den sprider sig hellre än att jag riskerar gå för mycket i försvar eller upprepa mig.
23 kommentarer:
Har varit i både monogama och öppna förhållanden. Jag tycker inte att det ena var bättre än det andra, de passade just då för de människorna och mig helt enkelt. Vet inte om jag är monogam / polyamorös / relationsanarkist / whatever. Jag definierar det utefter relationen. Jag tror att jag ser relationer mer som en överenskommelse mellan två (eller flera) människor, och egentligen inget som utomstående har något med att göra. Med undantag då någon befinner sig i en skadlig relation eller så dvs.
Åh, Anna T, du är så himla bra! Jag håller med dig i din grundkritik, att man inte enkelt kan kalla "alternativa" förhållanden "mer fria" och jag tycker du sätter fingret på förtryckets mekanism när du skriver att killen anser sig äga din sexualitet tillräckligt mycket för att ge dig den. Det är briljant.
MEN, vad jag inte riktigt hänger med i är skillnaden mellan känslan kärlek och sättet denna kärlek organiseras. Relationer (dvs den normativa organiseringen av kärlek) kan vara en trygghet, men den är i sig inte trygghetsskapande, tror jag. Ok stannar där för jag måste fundera lite mera.
Men, är det inte så att mannen när han anser sig kunna "ge" dig sexualiteten bara anser det eftersom han analyserat förhållanden som något där man äger varandras sexualitet? Om man bara ser det från den vinkeln, att han vill ge dig "rätten" att ha sex med andra och inte att han själv vill ha det, alltså. Det är ju så, i normativa relationer, att de som är i relationen antas att bara ha sex med varandra, och äger man inte den andras sexualitet då? Jag är alltså helt nyfiken här, jag tycker att det du säger är uteslutande smart och bra.
Man kan gömma öppna förhållanden bakom hur mycket teori man vill. Men i praktiken brukar det betyda "inte nu, inte med dig". Många som vurmar om öppna förhållanden blir förr eller senare själva kära på riktigt ... och glömmer teorin.
Det är som du säger, inte definitionen utan balansen och hur väl man trivs i relationen som är det viktiga, och att båda är med på noterna.
@Mishkin: Menar du att människor som lever i öppna förhållanden inte är kära på riktigt? Det är en väldigt allvarlig anklagelse.
@Anna: Jag har skrivit ett svar till ditt blogginlägg här: http://bit.ly/rrPqAo
M v h,
Martin
"när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den."
Det verkar som du letar efter att ha något att invända emot ärligt talat.
Man ger inte någon rätten att vara med andra. Det du avser med "ge" är att inte vilja lägga sig i vad andra gör med sin kropp. Det faktum att jag låter bli att läsa någons post ska det ses som ett uttryck för att jag tycker att jag äger rätten till den?
Reagerade på detta:
"att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i)"
Ett förhållande är en överenskommelse mellan två individer. Om man är tillsammans med en person så är väl det ändå en parrelation oavsett om man har sex med andra eller inte? De andra man har sex med har man inte nödvändigtvis en kärleksrelation med...
Hej. Snygg jämförelse med arbetsmarknaden! Heltid, flera deltider, egen företagare, kan mycket väl jämföras med monogami, flera relationer, singel med påhugg. Själv ser jag inte just den sexuella troheten som det stora som ger mig trygghet i min relation. Det handlar mer om solidaritet i stort, om hem, barn, planer, vår närvaro, gemensamt sex, snarare än frånvaron av sex med andra. Men jag tror inte öppna relationer passar alla, bara för det. Inte för att man måste bli timanställd i kärlek, utan för att olika personer får känslomässig trygghet av olika saker. För en del är den där frånvaron viktig.
Kära läsare och kommenterare!
Det är en speciell känsla att hoppas på kritik och sedan faktiskt få det. I mitt inlägg om Dirty Dancing blev jag så pass "klappad på huvudet" (på ett bra sätt) att jag var rädd att mitt ego skulle svälla över som en överjäst deg. Nu har jag istället mottagit vad som kan kallas några intellektuella bitchslaps, möjligen helt välförtjänt.
För även om jag önskade kritik kunde jag inte när jag lade mig igår, undgå känslan av att jag har varit en skitstövel. Möjligen tar jag mig själv på lite för stort allvar.
Detta inlägg var en stundens ingivelse, och skriven i ett enda sjok (faktum är att alla mina texter kommer till så). Det var ett test, och faktiskt en av de få gånger jag kände för att vara spetsig. Texten verkar tyvärr inte hålla, och inte heller analysen. Jag kommer därför inte försvara den i en lång rant om vad jag "egentligen" menar. Jag testade en idé, och det var intressant att få mothugg, inte minst Martins text på Vi som aldrig sa sexist.
En person påpekade för mig, lite som Kerstin, att det inte är relationer som ger trygghet. Jag kan hålla med om att det är en intressant synvinkel. Jag tror dock att vår grundtrygghet påverkas av vår omgivning. Om du är älskad är det lättare att förstå att du är en person som förtjänar kärlek. Dock kan självkänsla bli så låg att den blir patologisk, och då spelar det ingen roll hur älskad du är eller hur mycket trygghet du får i en relation. Men jag ville försöka något annat i denna text:
Jag ville ett försök till en mer strukturell analys. Min fråga var: Kan det vara så, att förekomsten av otrygga relationer hänger samman med en utveckling av en otrygg arbetsmarknad till följd av de senaste 30 årens liberala ekonomi? En slags "kulturell logik" av den postmoderna kapitalismen? Den analysen föll platt i ett snabbt skrivet blogginlägg, så klart. Möjligen innehåller den frön till något intressant.
Jag menar inte att alla som praktiserar relationsanarki är liberaler. Men jag ville utmana idén om att det automatiskt skulle vara vänster. Jag har sett för många exempel på där det gillas slentrianmässigt i vänsterkretsar, och det stör mig. Tyvärr upplever jag också att det kan användas på ett sätt som endast sårar människor, för att hålla det kort. Det irriterar mig när kvinnor får veta av feministiska män att de inte bara är konservativa när de inte vill ligga med andra, de upprätthåller dessutom patriarkatet. Texten utmynnade dessutom i en kritik av vad jag ibland möter och menar är en trubbig kritik mot heteronormen som resulterar i ett förkastande av parrelationer i sig. Jag tror inte att de automatiskt leder till förtryck, eller att polyamori automatiskt leder till frihet. Om och när relationer gör det, det är det vi måste förklara och förstå.
Det är när det mer handlar om känslomässig omognad än något annat som jag kritiserar i min text. Det är naturligtvis inte hela berättelsen om relationsanarki, och jag är ledsen att jag dragit för mycket över en kam. Jag är övertygad att exempelvis Martin Halldin och flera andra av er som läser detta inte slentrianmässigt diggar relationsanarki, vilket hans text visar på.
Fortsätt gärna kritisera och diskutera! jag har massor att ta in och lyssnar gärna. Jag önskar nämligen inte att vara en skitstövel.
Ouch, en grej till bara: Jag menar inte att relationsanarki eller öppna förhållanden avskaffar parrelationer! dålig forumlering av mig. Jag menar att de människor jag mött vilka praktiserar relationsanarki hyser en stor aversion mot parrelationen och avskaffar den i sina liv. Jag inser att jag har använt mig av ett dåligt språk.
Vad alla har kritiserat är just din inställning till att alternativa relationer än de (hetero-)monogama är per definition "otrygga".
Du skriver:
Min fråga var: Kan det vara så, att förekomsten av otrygga relationer hänger samman med en utveckling av en otrygg arbetsmarknad till följd av de senaste 30 årens liberala ekonomi?
I svaret ovan gör du tyvärr den skiljelinjen igen varför kopplingen till arbetsmarknaden inte håller. Jag tror att denna strukturella analys visst har verkan på våra intima relationer. (Jmf Habermas om kolonisering av livsvärden!!). Men det har inte att göra med graden av monogami. Däri ligger tankevurpan. Däremot förekommer det demografisk forskning som tar hänsyn till graden av ekonomisk utveckling jämfört med graden av jämlikhet eller liknande och effekter på t.ex. fertilitet och andra familjeutfall som är väldigt intressanta.
Kram och puss!
Du har rätt, jag har uttryckt mig klumpigt. Därav vad jag skrev om att dra för mycket över en kam. Öppna relationer el relationsanari kan användas på sätt som jag kritiserar, men det kommer inte vara så automatiskt (på samma sätt som heteroparrelationer inte automatiskt är förtryckande). Jag önskar jag uttryckt mig tydligare vad gäller det.
"Därför, när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den."
På vad sätt är det bättre att han anser sig äga din sexualitet tillräckligt mycket för att vägra ge dig den rätten? Hur är det mindre förtryckande att säga "du får inte ligga med andra" än att säga "du får ligga med andra"?
Patrik: det har jag aldrig sagt. Att tolka min text som att jag anser att människor bör ha rätt att styra över sin partners sexualitet är en total misstolkning.
Vad jag kritiserar i min text är att i de versioner av öppna förhållanden jag mött (samt hur jag ser på hur liberalism kan utövas) pågår en styrning trots att den presenteras som frihet. När jag blir erbjuden "att ligga med andra" tar sig erbjudaren rätten att definiera min sexualitet. Nu var den inte så, men han ansåg möjligen att det var den "rätta" sexualieteten som även jag skulle ha om jag inte vore så djupt fast i parrelationsmyten/patriarkatet/heteronormsträsket (eller vad man nu väljer att kalla det).
Som jag skriver i texten anser jag att ingen kan bestämma över någon i en relation. Jag har inte rätt att säga: "du får inte ligga med andra". Däremot har jag rätt att säga: "jag blir ledsen om du ligger med andra. Om du gärna vill det, tror jag det är bäst att vi har en annan sorts relation alt inte alls". Alla relationer borde bygga på kommunikation och trygga överenskommelser. Mitt misstag i texten var att inte förtydliga att även öppna relationer kan bygga på detta, då jag ville diskutera de dåliga exempel jag mött.
Jag som lever icke-monogamt (och gör mitt bästa för att inte bli ledsen av exempelvis din text) har alltid fått höra att det var en massa relationsexperiment med fri kärlek på 70-talet. Men det var väl inte så jäkla liberalekonomiskt då?
Nä, det är klart att du inte kan säga "du får inte"; det är inte som om du är hans överordnade, men "om du ska ligga med andra kan vi inte ha en relation" är så nära man inom en relation kommer och jämbördigt med "du får ligga med andra om du vill".
Om det här handlar om just sättet han uttryckte det eller specifika polygama förhållanden du personligen sett så har jag väl inte så mycket att säga om saken, men i mer allmänna termer kan jag inte se den ena sorten som mer rättighetstagande än den andra.
Förtydligande eftersom antaganden ofta görs: jag har aldrig haft ett polygamt förhållande och det känns jävligt osannolikt att det någonsin händer.
Tanja: tack för din kritik! Du här rätt, även om författarna jag citerar menar att dessa förändringar började i slutet på 60-talet. Analyser som kopplas ihop den tidens sexualbeteenden med en övergripande ekonomisk och politisk kontext har säkert gjorts. Enligt mig är det intressant. Som Martin Halldin påpekade har ju även andra relationsformer än heteroparrelationen utvecklats sen dess. Bli inte ledsen över min text. Den var bara ett försök till en diskussion, inte personliga påhopp. Om du anser att jag gjort det, får jag naturligtvis ta det till mig, fundera över hur jag formulerar mig och be om ursäkt.
Patrik: Detta liknar den debatt jag hade med en sexköpslagsmotståndare som hävdade att staten inte ska lägga sig i vad folk gör med sina kroppar. Jag hävdade att den inte heller gör det iom att den inte förbjuder prostitution men sexköp. Därmed lägger den sig snarare i vad man får göra med andras kroppar. Men det betyder i praktiken samma sak, hävdade han. Det är ingen enkel fråga, men jag anser att det är problematiskt att sammanblanda "du får inte" och "jag vill inte". Jag känner inte att jag har mycket mer att tillägga i den här diskussionen.
Jag tyckte att det var ett intressant inlägg, och om inte annat så rätt fräsch i all hyfsat likartad kritik man hör. Men det kändes som att relationen marknad/arbete-relationer var... intressant tanke, men inte så hållbar, som sagt, med just när marknaden förändrades och så. Men själva grejen med frihet/trygghet tycker jag håller och är rimlig både i relationer och arbetsmarknad.
Du beskriver du ett väldigt typiskt beteende bland en_viss_typ av_polyamorösa_män. (Så ingen som inte förtjänar det behöver känna sig träffad).
Paschorna, dvs mindre genomtänkta polymän gör däremot ofta som mannen i din artikel.
Paschorna kräver en smärtsam och energikrävande anpassning av sin partner och i gengäld ger de sin partner en "rätt" som partnern har lite eller ingen användning av. Sedan anropar paschorna diverse "teorier" om normer och annat som de knappt begriper själva för att försöka få det till att förslaget är rättvist då det i praktiken innebär en rent parasitär samlevnadsform. Huvudproblemet är att paschans agerande enbart syftar till att tillfredsställa hans eget behov av sexuell onväxling och bekräftelse. Paradoxalt nog rapar han ofta upp polyamorösa doktriner om att "kärlek inte kan delas" och kallar sina haremsdamer för "vänner" vilket indikerar någon sorts ömsesidighet, men så är näppeligen fallet med en riktig pascha. Rent allmänt blir en relation med en pascha ofta genuint sexuellt och känslomässigt otillfredsställande för flertalet av älskarinnorna då paschan är en man som gapar efter mycket mer än han kan svälja.
Vidare samlar paschan rent reflexmässigt på flickvänner och blir med jämna mellanrum tvungen att sortera bort dem han tycker är minst intressanta av tidsskäl eller ork. Den som är lägst prioriterad i skocken bör alltså inte fövänta sig att relationen med paschan blir långvarig.
Jag skulle kunna skriva mer om paschor med tanke på de gedigna fallstudier jag bedrivit på området.
Jag ville sätta fingret på något - det är när jag ser exempel på hur detta används i min närhet, när kvinnor känner sig maktlösa och männen blir emotionellt maktfullkomliga som jag känner att något är fel. Man kan då anklaga mig för att upprätthålla mig vid en slags samlevnadsform som existerade på 70-talet, men i exempel från idag ser jag ingen skillnad.
För de måttlösa och hänsynslösa är polyamori ett användbart redskap och alltså använder de polyamorin för egna syften, de gör det nu och har alltid gjort det. De gör det för att det fungerar. Detta kan inte alla goda intentioner, floskler om kommunikation, respekt och ärlighet i världen ändra på.
Alla samlevnadsformer har potential att bli ett fängelse på sitt egna sätt.
Jag vet att jag är snart ett år för sen, men jag kände mig tvungen att belysa en sak som ingen annan hunnit ta upp.
Jag förstår att du baserar din kritik av poly* på erfarenheter från din egen bekantskapskrets, där det huvudsakligen verkat ha varit män som velat leva poly med kvinnor som velat leva monogamt. Dina svepande generaliseringar gör däremot att det låter som att alla polys är män och att alla dessa manliga polys ger sina partners otrygga relationer.
Jag definierar mig som kvinna, relationsanarkist och jag känner mig utestängd. Genom att utmåla polyrelationer som ett patriarkalt påhitt som män vill tvinga på kvinnor osynliggör du mig, förklarar mig som ett offer och tar ifrån mig min agens. Det tycker jag är väldigt problematiskt.
Marie:
Jag skrev i texten att jag fokuserade endast på heterorelationen i min argumentation. Visst kunde jag spekulerat mer i vad detta innebar för min tes. Jag har fått mycket pisk för den här texten, och gjort en hel del avbön då jag förstår att den inte fungerar, men kanske förtjänar jag det från dig också.
Som jag redan skrivit gjorde jag med denna text ett försök till en mer strukturell analys, alltså av ett mer generellt fenomen och mönster, inte specifika händelser. Utifrån reaktionerna på texten fungerade det här mycket dåligt, människor tog illa upp och kände sig personligt påhoppade.
Jag känner inte att jag har något att tillägga än det jag redan skrivit i mina kommentarer som svar på redan förd kritik. Jag tycker min text fortfarande har intressanta tankefrön, och vidhåller fortfarande att frihet kan användas som maktutövande.
Jag tror polyrelationer definitivt kan fungera enligt en patriarkal logik, men att det också kan fungera på helt andra sätt. Jag vill fortfarande förstå varför relationer fungerar på olika sätt, och tycker fortfarande att en feministisk analys borde vara skeptiskt mot en diskurs av "frihet" vad gäller relationsanarki. Precis som man varit skeptisk mot heteronormativitet.
Vad gäller din känsla av att offergöras och fråntas agens kan jag bara säga att jag tar till mig det och förstår att texten tas emot enormt negativt av många, vilket jag måste ta ansvar för. Jag tänker att det bästa sättet att göra det är att försöka förstå och utöva självkritik.
Skicka en kommentar