torsdag 8 oktober 2009

Le Kulturelit encore un fois

Varken jag eller kulturprogrammen i mediabruset verkar kunna släppa Göran Hägglund och hans tirader mot kultureliten, och även om otaliga bloggar kommenterat skiten på ett alldeles brillant sätt (tack Rebecka Ahlberg... mfl) känner jag att frågan fortsätter rista sina smutsiga naglar över min inre tavla. Jag är fortfarande sjukt indignerad över detta.

Varje gång ett försökt till att etablera ett "dem - vi" görs bör med rätta känselspröten utfällas och ana manipulation. Vad är egentligen den tänkta funktionen med detta? Vem i helvete är vanligt folk och vem är kulturelit? Och varför antar man att den ena gruppen föraktar den andra och inte att båda hyser viss motvilja mot den andre?

Ett litet uttdrag av egenupplevd uppdelning i persona:
Jag spenderade ett halvår i Frankrike förra hösten för att uppfylla en gammal dröm om att lära mig lite franska. Samtidigt hade jag privilegiet att ta flera olika danskurser i veckan - life was sweet. Jag började tidigt hänga med några andra tjejer i klassen vilka var rätt lika mig - vi förenades i vårt intresse för musik, film, litteratur, politik och Rayban-solglasögon. Vi hängde hellre på en rockbar vid namn Brigand istället för The Dubliner. När vi hade i läxa att återberätta en nyhetsartikel för klassen utmanade vi oss själva och valde artiklar ur Le Monde eller liknande - jag kommer ihåg att jag presenterade Le Clézio när han vunnit nobelpriset. Vi var ambitiösa och utvecklades snabbt i franskan (de andra lite mer än mig... nåja). Vi bet tyst ihop inför förslaget att det skulle sjungas "Tänd ett ljus" när vi skulle göra luciatåg i domkyrkan (brrr...). Osv. Vi fick snart epitetet - kultureliten. Det lustiga var många av de andras förbryllande antagande att vi tyckte att vi var bättre än dem - det tyckte vi naturligtvis inte. Vi kände helt enkelt att vi hade mest utbyte av varandra. För bövelen. Jag har tagit tillräckligt många kurser för att veta att klasser alltid delar in sig i grupper. Det betyder inte att dessa grupper nödvändigtvis ogillar varandra sinsemellan.

Det hela var ganska absurt, men det illustrerar ändå frågan på ett intressant sätt: resten av klassens (eller åtminstone de som hördes) märkvärdiga självkänsleförlust gentemot oss. De upprättade hierarkierna, började leta sig till samma ställen som vi, diskutera våra samtalsämnen, ängsligt titta sig om efter vad vi gjorde, irriterat fräsa "Jaha men DU är ju så duktig alltså kan du ta artiklar ur Le Monde" utan att någon av oss yttrat ett ord om saken. Det gjordes tom försök att splittra oss genom att endast bjuda två av oss till fest. Där fanns en klar värdeskala som verkade universiell, inte subjektiv. Vi betraktade det hela ibland med humor, ibland med lätt obehag. Det var lustigt.

Igår debatterades frågan kring kultureliten i Babel där jag tyckte Johan Hakelius sa något intressant (jag har förövrigt häcklat honom i den här bloggen för att vara bitterfitta - alla är vi mångsidiga). Han menade att vi i Sverige lägger en låg ribba på kunskapsnivåerna i skolan varpå han gjorde en jämförelse med Frankrike där fler unga studerar filosofi då de på ett tidigare stadium blir introducerade för mer komplex litteratur. Vi i Sverige erbjuder dåliga verktyg för att dyrka upp svårare sammanhang. Nu verkar han klanka ned på en jämlikhetssträvan i allt detta, men tanken är ändå intressant. Skulle en högre allmän bildningsgrad förhindra självkänsleförlust inför att andra väljer Le Monde istället för Se & Hör? (sen måste man väl också fråga sig om hur detta ska göras, och om nånting liknande en litterär och filosofisk kulturkanon inte redan existerar och marknadsförs på våra skolor...)

Det Hägglund gör är att ställa bildning mot icke-bildning, där bildning blir ingenting annat snobberi och elitism, inte en strävan till problematisering, djupare analyser och icke-normativt tänkande. Ett försök att komma bortom, längre. Självklart tjänar det ett syfte för Hägglund att vulgarisera bildning . I hans drömvärld passar inte problematiserande människor in. De röstar nämligen inte på honom eftersom att han står för värderingar som känns lika moderna som barnaga, vävtapet och pigingångar. Vill du bedriva omodern politik bör du hålla ditt folk obildat och romantisera en bild av en vardag fri från politik.

Men jag bara: Dröm vidare, Hägglund. Hur kan du vara så dum att du tror att folk skulle svälja ditt vulgära försök till splittring och uppdelning. Det är goddam löjligt.

1 kommentar:

Kerstin sa...

Alltså, jag är lite ledsen ändå över hur lite uppmärksamhet det kulturella kapitalet faktiskt får när man talar om klass. Någon som inte Häggis alls pratar om, men ändå, det här med kulturelit hänger ihop med klass. När man nu talar om det kulturella kapitalet, tas det liksom för självklart. Alla slentrian-säger: jajaj, vi vet att föräldrar som är akademiker får akademikerbarn och att x antal hyllmeter med böcker under din uppväxt gör dig friskare/sjukare som vuxen. Men vad jag tycker då saknas är politiska insatser för att ändra på det här...ändra på det så att Häggis och alla som lever i verklighetensfolk har ångest över sitt kulturella kapital. Öppna upp lite mer, snälla medelklassmänniskor (inkl jag själv).