Beroende manifesto

Hela dagen fantiserade jag om att bygga en snögubbe. För att sedan jämna den till marken med en hård spark. Det skulle inte på något sätt vara svårt att göra det, den står ju där på sin lösa grund och bara stirrar på mig. 

Jag hade tänkt att visa er en före-och-efter bild. Men sen när den väl stod där kunde jag bara inte. Vad vill du mig, frågade jag den. Och jag tänkte: om det är så enkelt att rasera något jag har byggt upp har jag gått med på att leva i ett samhälle vars premisser jag inte skriver under på. Jag vill inte att det ska vara enkelt att montera ned något som är skapat av människan. Jag vill erkänna mitt beroende till dem som bygger upp mig. Jag behöver dig. Och dig. Och dig. Och dem behöver mig. Tron på människan som oberoende individ är en av vår tids största liberala lögn. Så, ja, jag ljög om, slog ifrån mig, ignorerade, undertryckte och förskönade mitt beroende, det bästa och lättaste försvaret i denna hårda och kommersialiserade värld där relationer antar konsumtionens mönster.

Jag vägrar gå med på att beroende = svaghet. Jag vill släppa in dig. Och dig. Och dig. Nu sörjer jag det oinsläppta och de höga murarna. Den starka objektiviteten nås genom erkännande av våra egna premisser som Harding skulle ha sagt. Jag erkänner mig härmed beroende.

Här står min snögubbe och är beroende och sjunger:

Bad reminiss

Jag vet inte var bloggsvadan kommer ifrån, kanske är det all julmat som nu vomeras över det interaktiva skrivbordet. Kreativitet kommer ur tristess, kanske.

Att komma tillbaka till den gamla staden har visserligen blivit mindre ångestladdat än tidigare, förhoppningsvis på grund av att man utvecklat en identitet tillräckligt långt i från högstadiets massakrering av alla individuella uttryck. Men det kommer alltid finnas ett element av själslig klåda inför att träffa alla gamla ansikten som gjorde sig påmint i helgen.

Här går man ut på annandagen. Och eftersom att staden lider av begränsat utbud av uteställen huttrade jag och E i förti minuter i snöstormen för att komma in i den stora rosa villan. Jag hade hellre svalt rakblad än att gå på det gamla 18-årsstället, varför jag villigt offrade mina tår i kallblåsten. Där inne fanns dessutom alla vi någonsin ville träffa en kväll som denna.

Jag hade faktiskt kul. Riktigt kul. Halleluja för drinkar döpta efter gamla diktatorer i skägg. Halleluja för tre öppna våningar och en spelning med falsettsjungande sköna män. Halleluja för docenten. Han lutade sig mot mig i den bästa hångellåten och bara lät mig veta. Halleluja för dansgolv där minnena från Community levde oförstörda. We are your friends. You'll never be alone again.

Så berättar docenten att en av hans gamla grannar kommit fram och småpratat med honom. Den gamla grannen hade frågat om mig och berättat att vi varit ihop.

Och det hela gjorde mig faktiskt lite bedrövad. Jag kommer självklart ihåg den här gamla grannen. Vi blev ihop när vi var båda 14 år. På den tiden surfade han på en våg av popularitet till föjld av att han var ganska duktig på skateboard. Jag kommer ihåg att han var snäll. Men att jag irriterade mig ganska snart på hans osäkerhet. Ett minne som fortfarande gör mig nästan arg var kvällen då jag dumpade hans sorry ass. Jag kommer ihåg hur han gick fram med mig till sin kompis. Presenterade mig. Så säger han: "Hon är snyggare än din tjej."

Jag hade inte tidigare insett att jag var en handelsvara i en statusjakt. Jag gjorde slut och var heligt förbannad flera månader efteråt. För att lägga grädde på moset spred den här killen efteråt att vi legat med varandra. Då var jag oskuld och även om jag inte var så pass medelklass att jag sparade mig var jag glad att jag inte förlustat mig med avskum. Man kan lugnt säga att jag inte såg någon anledning att överhuvudtaget prata med honom efter hela historien.

Åren gick och vi träffades väl nån gång, den gamla grannen och jag. Sprang ihop på stan kanske. Jag var inte arg längre, varför skulle jag? Inget hade längre någon betydelse. Jag tyckte möjligen mest synd om honom för den fjant han visat sig vara.

Därför bedrövades jag något av att höra att han berättar om mig som sin förra tjej. Han utelämnade självklart att det här var över ett årtionde sedan. Jag själv tänker inte på något förhållande som betydelsefullt innan 18. Varför gjorde han det?

Jag vet inte! Jag slogs av en känsla att önska det hela ogjort, och jag trivs inte med den känslan. Varför skulle jag ångra nånting jag gjort som 14-åring? Skämdes jag inför docenten att tidigare lierat mig med en sån uppenbar tönt?

Jag antar att hela grejen med att möta tidigare ånger kan vara del i det som ger ångestkänslan i att komma tillbaka.

Alla dessa djävla julklappar

Kalla mig bortskämt bitterfittebarn. Jag ville inte ha dessa djävla klappar. Ok, lite glad blev jag över den där hudkrämen jag fick av mamma, men det är för att jag har en krokodils hudkvalité. Men jag ville inte ha det där sista-minuten-köpet-på-överskottsbolaget-tekanna-i-plast-och-halsduk-med-rosa-glitter. Jag ville inte ha en pocketdeckare. Jag ville inte ha den djävla juicepressen.

Allt jag ville ha var en liten insamling så jag kan köpa en danskurs i vår.

Själens nöd i ett överflöd. Djävla i-landsproblematik.

Befrielsen och behovet av ett happy ending

Då Austers Illusionernas bok är utläst (ger gott betyg) vände jag mig till mina föräldrars sedan länge orörda bokhylla för jullektyr. Har ni tänkt på hur många 40-talisters bibliotek ofta liknar varandra till förvillelse? Där finnes allt som oftast några romaner av I.B Singer och Ivar Lo-Johansson, Grottbjörnens folk trängs med Bergman's Clownen Jac och, av någon anledning, Thomas Tryons Lady. Den enda nytillförsel av litteratur kan på sin höjd vara Guillou's serie om Arn. (Jag undrar hur 80-talisternas bokhyllor kommer te sig! Kanske är vi allt för diversifierade. Jag gissar i alla fall på många exemplar av Sveland's Bitterfittan och Milleniumserien)

Mitt val föll tillsist på Linnéa Fjällsteds Befrielsen. Låt mig säga att julhelgen förmodligen är den sista tiden på året man bör läsa en historia om konstant kamp mot svält, förnedring och överhöghetens maktmissbruk. Chokladlådan man just moffat sig fastnade något i strupen.

Historien om Kristina som genom sitt eget nybygge försöker skaffa sig ett självständigt liv för sig och sina barn fick mig att tänka på en film jag nyss såg med Will Smith: The pursuit of happiness. Historien är på liknande sätt en kamp mot fattigdom och svält för en framtid utan förnedring för sig själv och sitt barn. Jag minns den som en perfekt beskrivning av den amerikanska drömmen. Arbeta hårt, och du kommer lyckas. Uppoffra dig för andra, och gud belönar dig. Tillfredställda kan vi sucka åt det lyckliga slutet där hjälten nu blivit ekonomiskt oberoende. Lugnt kan vi sjunka tillbaka i våra kuddar och veta att allt kommer ordna sig.

På liknande sätt väntade jag på lösningen i Befrielsen. Titeln utlovade ju det. Jag förvånade nästan mig själv genom att förvänta mig att Kristinas hårda arbete och många förnedringar skulle utmynna i någon slags belöning. Men befrielsen visade sig inte vara något annat än döden. Självklart inte.

Men ändå, det var något i berättelsen som fick mig att känna tillfredställelse. Jag skrev tidigare hur tiden efter J:s död framstod för mig som så fin, eftersom att alla fanns där för varandra när det verkligen behövdes. På samma sätt var det i Befrielsen. När det handlade om överlevnad delade alla med sig och fanns för varandra.

Jag tror ändå på människan på det sättet. Funderingarna handlar därför mycket istället om hur avgrundsdjupa orättvisor och främlingskap egentligen uppkommer.

Lite systerligt julbråk är bra för magen

Julefriden kom så till huset på gamla gatan. Kvällarna spenderas lättjefullt i familjens sköte knäckandes nötter och moffandes grädde. Ett letargiskt tillstånd av julementaldöd har intagits och parketten på sträckan mellan kylskåpet och tvn:s julprogram har börjat slitas ned till en frosseriets myrstig. Håret har antagit nya rekord i oljemängd och kan snart användas till läggning av ny asfalt.

Så påbörjades ett lättsamt julkortspel i familjens glada lag. Allteftersom det lag min syster och jag inte spelar i vinner allt mer poäng smyger sig en purken stämning fram.
Jag: Men du kan inte lägga det där kortet, ärthjärna! Då tar de ju högen!
Syster: Men vaffan vem var det som gav bort en REN canasta förra omgången?? Djävla sucka losah!
Jag: Ja, men... jag ser i alla fall inte ut som fucking MUFASA i min nya frisyr!
Syrran: Mufasa?? Du! Sug min rock n' rollklitoris!

osv. osv.

Julen är sannerligen en glädjens högtid i familjens hägn.

Så sprid lite looove*

Så här i juletider blir jag trots allt som ett tindrande barn. Jag sätter helt sonika en Pluto-lapp över mina sorger och besvär som ylar likt en hund mot månen i natten. Eller mot skönsjungande jullåtar. För att komma i rätt stämning tar jag fram mina julkarameller i form av fina kärleksuttryck och kör dem ett par omgångar i mitt huvud. Här är några från idag:

Tanken på...

-när mamma/pappa kommer och möter en och ger en jättekram.
-när ett passionerat sajko överraskar mig med ett besök vid Karl Marx grav i London för några vårar sen (insert valfritt flin/hånskratt).
-när det liksom bubblar till lite inombords när man hånglar.
-när mina mina fina vänner säger att de längtar efter mig.
-när en liten fransman för 100 år sen sprang efter mig och frågar "I know my english is very bad, but can I kiss you?"
-när Håkan sjunger: "Och när jag blir för full för att sjunga, ska vi promenera hem, i gbg-regn".
-när jag, jättefull, kl 04 på natten bestämmer mig för att åka till Verbier med en främling dagen därpå.
-när jag står med en fin bröddeg och är alldeles mjölig i håret.
-när jag kollar på Notting Hill och hjärtat svämmar över.

*Ja, precis.

Recensionerna, de roliga

Träffade vännerna i fredags på snart nedlagda favoriten på dåliga gatan. Vi talade om två recensioner i DN som var hur roliga som helst, men av helt olika anledningar:

I den första av Mårten Blomkvist får sig "Avatar" en släng av den postkoloniala kängan och helt rätt det. För att lägga nödvändigt grädde på tårtan skulle jag kunna addera en kritik av filmens heterosexuella drivkraft där "hjältens känslor för den vackra kvinnan leder honom till de rätta handlingarna". Tillåt mig småspy. Hur många gånger får ett tema upprepas innan det blir så strömlinjeformat att det inte ens tilltalar chick-litgenerationen (dvs jag)? Jag antar att James Cameron aldrig läst filmteori, för då hade han snubblat över den feministiska kritiken av just detta, att kvinnor i film sällan är skapare av mening utan istället ofta bärare av mening i egenskap av vad hon framkallar hos den manliga hjälten. Varför inte bara göra en film där hjälten klubbar tjejen med en påk och släpar henne till grottan?

Men den absolut mest humoristiska är recensionen av "Det vita bandet". Recensenten Johan Croneman har fått helt hybris och gråtrunkar sitt sårade ego i fullfläkt textform. Det roligaste är i slutet när han menar att de elaka kommenterarna på hans blogg "står på andra sidan", han själv representerar då godheten får man anta. Jag kan inte säga att jag genom hans recension förstår nånting av filmen eller varför han gett den ett gott betyg annat än att den möjligen fått honom att känna kampvilja i sin eget, personliga vendetta. Jag kan liksom se honom sitta i biomörket med tårögd blick och bara... "ja, det är precis som för mig! Ondska! Godhet!"

Det är jättejobbigt att få elaka kommentarer. Men lite elakt önskar jag nästan att det inte slutade. Johan Croneman verkar skriva så roliga recensioner då.

Min pappa kom och hälsade på mig...

Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb i sitt gulställ (nuförtiden är de illgula, arbetarkläderna) och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig  på mitt akademiska jobb och talade om svartjobb, backar med cider och motorcykelköp och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig  på mitt akademiska jobb och berättade att han blivit vräkt för länge sedan och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig  på mitt akademiska jobb och såg fram emot att åka finlandsfärja med gubbarna under mellandagarna och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och hade varit uppe sedan kl 3 inatt och åt lunch klockan 9 och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och gav mig mycket pengar i julklapp och sa att jag skulle göra något roligt för dem för han arbetat så mycket svart den här månaden så han hade råd och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och undrade om det var svårt att skriva och läsa på engelska och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.

Det är tråkigt att jag inte tillåter honom vara en del av mitt nuvarande liv i den utbredning jag hade önskat. Han är ändå min pappa. Han som äter knäckebrödsmackor med smör, rå falukorv och ketchup på. Han som har ett bullrande skratt och kan småspråka med precis vem som helst. Han som luktar gammal cigarett. Han som har en stor mage. Han som älskar mig vad jag än gör. Han som är så stolt över mig att han spricker. Han som måste dricka lite whiskey för annars gör ryggen/axeln/ljumsken ont när han ska sova.

Nästa gång pappa, jag lovar.

Ordens betydelse

Vad vi kallar något är av betydande politisk vikt. Detta är naturligtvis den liberala tidningen som gått ut med en artikelserie kring "våldsvänstern" högst medvetna om. Syftet för liberala skribenter att gå ut med detta lagom till valåret i ett väljarunderläge torde väl vara uppenbart för alla med en förståelsehorisont över sverigedemokratnivå. Denna tes bekräftas inte minst av att en googlesökning på den omotiverade termen resulterar i en lista med myspysiga bloggar med namn likt politiskt okorrekt och annan avföring.

Jag har stört mig på detta försök till äganderätten av diskursen några dagar nu, men när jag till morgonteet får orden "brott med vänstermotiv bör få stränga straff" till frukost får jag ändå nog. Ordvalet är väl ungefär lika oproblematiskt fomulerat som att hävda att Fredrik Reinfeldts riksdagstal ofta tangerar nynazism. Eller varför inte författa en artikel betitlad "Våldshögern vinner ny mark! Utförsäkrar svårt sjuka människor och tvingar dem ut i den iskalla arbetsmarknaden".

Här är det väl på sin plats att uttrycka mitt fullständiga avståndstagande mot våld, vare sig det handlar om politisk metod eller statlig saktionering av omotiverad förnedring och påförande av svårartade urinvägsinfektioner. Som yngre var jag tillsammans med en kille som tidigare varit aktiv i AFA. Våra meningsskillnader kring våld som metod innebar naturligtvis spiken i kistan för förhållandet, men. Och det här är ett stort men. Jag kommer aldrig gå med på några som helst försök att demonisera hela denna människa och hans förflutna. I övrigt delade vi i stort värderingar och jag hävdar här, utan pardon:

Antifascister är människor som tänkt rätt men handlar oåterkalleligt fel, kortsiktigt och långsiktigt. Nazister och fascister är människor som både tänker och handlar på ett avskyvärt fel sätt.

Min huvudtes med detta inlägg handlar dock om den högst ovärdiga kampen om diskursen. Att kalla antifascisterna för "våldsvänstern" är inget annat än en ideologisk smutskastning kring en rörelse som möjligen inte ens bör förstås som ideologisk.

Problemet är naturligtvis de reella, politiska konsekvenser som kommer med ett accepterande av ett epitet som "våldsvänstern". När jag engagerade mig politiskt i en utomparlametarisk grupp förvånades jag naivt nog av de enorma fördomarna kring våld och det civila samhället, som trots upprepade försäkringar om icke-våldsprincip effektivt tystade all medverkan i det offentliga samtalet kring rimlig politik, globalt och lokalt. Man var alltid skyldig innan motsatsen ens hunnit antydas och resultatet blev att intressanta, alternativa politiska lösningar försvann som fisar i den mörkblå rymden.

Artikelserien har inte breddat min kunskap om ideologiskt motiverat våld utan snarare fått mig att återigen betrakta mitt förlorade förtroende för nyhetsjournalistiken från ett ytterligare avstånd.

I skuggan av värmen

Något som jag ibland tänker på är de varningtexter som utfärdas på kärleken, inte minst från feministiskt håll. Susanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" lärde den andra vågens feminister att det vi ser som vårt ultimata egna val och privata sfär dryper av könsmaktsstrukturer. Toni Morrison kallar drömmen om den romantiska kärleken för det mest destruktiva kraft som existerat, och för oss tredje generationens feminister satte Karin Holmberg den slutgiltiga spiken i kistan för tron på tvåsamhetens kärlekssymbios med "Det kallas kärlek". Men ändå.

Jag drabbas ibland av en häftig och irrationell skräck att äkta kärlek existerar, bara inte för mig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Irrationell, för att jag vet vad som krävs av arbete och uppoffring som följer med äkta commitment.

Irrationell, för att jag är så ung men räds ändå av tanken att det är förbi. Alla längtar vi kanske efter att bli beskrivna som "God's answer to Job".

Jag tänker att något blivigt väldigt fel när människors längtan för kärlek blir skuldbelagt. Inte minst som feminist är föreningen av medvetande av strukturer och ett heterosexuellt kärleksliv utmanande. Jag tror visserligen inte att det någonsin varit någons, inklusive de författare jag nämnde ovan, intention att skuldbelägga. Det är spännande på samma sätt som skrämmande att visa hur vi som individer med fria val upptäcker oss existera i komplexa vävar av normer, förväntningar och strukturer vilka grävt sig ned i själva kroppen, så som de gjorde. Plötsligt finner man sig vara en kärleksproletär genom vilkens ansträngningar hela förhållandet vilar på, medan den andra tar detta helt igenom för givet.

Möjligen kan detta stycke, vilket jag helt fräckt har lånat och klippt samman ur Neonbibeln illustrera: "Du har hittat den känslige killen som kunde allt om litteratur och popmusik. Allt du drömde om som frustrerad tonåring är plötsligt ditt. Och här gör du en skrämmande upptäckt: Den känslige killen visade sig vara en självupptagen och manschauvinistisk gråtrunkare. Du är så fruktansvärt olycklig, och du kan inte ens sätta fingret på varför".

Läste också en seriestripp ur Nemi (som jag vanligtvis inte gillar). Hon bakar pepparkakor och upptäcker att hennes pepparkaksgumma smält in i pepparkaksgubben i ugnen med resultatet att gubbens huvud blivit enormt. Art imitates life, liksom.

Jag tänker på hur kärleken ofta drabbar en på samma sätt som en sjukdom - en förkylning, exempelvis. Plötsligt gör den intåg och man vet från första stund. Det är helt galet! Det känns som att man inte har något val. Man måste släppa in sjukdomen, och det är naturligtvis alltid fruktansvärt skrämmande - och i förlängningen modigt. Modigt eftersom att den andre alltid strävar efter att se ens innersta, det som man arbetssamt byggt upp murar kring under lång tid.

Även om denna min syn på kärlek verkar nattsvart, menade jag ju också tidigare att jag tror på äkta kärlek. Detta är till stor del mina vänners fel. En av mina bästa vänner förklarade att första gången hon mötte sin sambo tänkte hon: "Men hej? är det nu vi ska träffas?" Hon menade att om de inte träffats då hade de varit tvugna att mötas en annan gång. Detta och liknande exempel på att finna detta obenämnbara, denna som är dén som, fuckar naturligtvis med all misströstan mitt kalla cynikerhjärta kan uppbåda.

Sara Lidman skrev att det finns en fiendskap mellan mannen och kvinnan som man inte ska ta lätt på. Men någon gång kan man få syn på en vän däribland fienderna. Den vännen ska man ta, och älska.

Och jag förstod precis vad de menade, Sara och min vän. Tanken är ganska trösterik.

Växeltelefonisten invandraren

Jag är dum i huvudet.
Jo på riktigt.
Jag har en klassrumssituation som för evigt kommer att förfölja mig. Den gör att jag inte öppnar munnen innan jag tänker 7 varv till och medan jag gör det hinner diskussionen övergå till annat.

Tänk er ett klassrum i en småsvensk stad på landsbygden, jag var ungefär 14 år och gick i en "nästan helsvensk" skola. Med "nästan helsvensk" menas att de enda (2!) invandrade som fanns var  välintegrerade och sågs därför inte som just invandrade. Innan jag började högstadiet på denna skola gick jag i en skola i staden bredvid, i ett område som ibland omtalas i media i samband med skottlossningar, bilbränder och upplopp. Jag gick i 9:an och hade SO med vår gråhåriga lärare som skulle lära oss allt som samhället. Hur det funkar, hur det inte funkar. Och så lite geografi på det. Hon var en väldigt sträng och nu när jag ser tillbaka på det, också en väldigt duktig pedagog.

Vi diskuterade invandrarfrågan i allmänhet och språkkunskaper hos de invandrade i synnerhet under en lektion. Jag minns att diskussionen var ganska hätsk. Vi hade både nynazister (ny demokratianhängare som lyssnade på Ultima Thule och hade rakat hår, kängor och bomberjacka) och en av skolans två invandrade i vår klass som dessutom var übersmart i mina ögon.

Jag som gått i en skola i den större staden bredvid  fick utrymmme att säga min åsikt i klassen, eftersom jag hade "erfarenhet" av att möta dagens invandrade (helt crazy att många av mina klasskamrater i den lilla staden aldrig hade pratat med en invandrad).

Läraren fick tysta ner klassen, som sagt, diskussionen var högljudd och alla ville säga sin åsikt.

Jag gillar inte att prata inför folk. Jag gillade det inte då och jag gillar det inte nu (nu kan jag tekniker för att överbrygga rädslan), så min nervositet byggdes upp.
Nu skulle jag säga någonting om hur det faktiskt verkligen var, jag satt inne på kunskapen de eftrerfrågade. Denna tanke fick jag en kick av, men den gjorde mig också skakig. Jag hade inte förberett någonting, utan det var en spontan tanke från vår lärare att släppa in mig i diskussionen.

Och vad säger jag?

-De kan ju inte språket. De kan ingen svenska alls. Där jag gick i skolan hade vi en svenskklass där de duktiga invandrarna fick gå och så en invandrarklass där de som inte lär sig svenska får gå. Och de kommer ju inte alls lära sig svenska.

Så långt allt bra. Ganska fin analys av en 14-åring som identifierar bristen på integration och uppdelningen i "vi och dom".

Jag fortsatte:

- De kommer ju inte kunna få jobb i framtiden. Man måste kunna svenska för att få jobb. Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden...

Här blir jag avbruten av att mina klasskamrater suckar. Men åhhhh!!!
Läraren bryter in och sammanfattar min åsikt.

"Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden".

Den meningen får jag fortfarande röda kinder av att tänka på. Den ger mig ångest och i mina mörka stunder tror jag den avslöjar allt om min egentliga världsåskådning. Varför, varför sa jag just växeltelefonist? Är det ett yrke där det svenska språket är viktigt? Är det viktigt med korrekt svenska i yrkeslivet överhuvudtaget?

Jag är dum i huvudet som låter denna situation förfölja mig genom livet och fortfarande orsaka blossande kinder och en vilja att ta fram en skämskudde och bara försvinna under jorden. Nu skriver jag den på bloggen, så kanske den försvinner för alltid.

"Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden".. Hejdå. Jag lämnar dig nu.

Verksamhetsberättelse - livet. Mars 2009

Jag insåg igår, när jag såg tillbaka på hur det här året varit, att en händelse vilken borde varit en av de tyngsta (lik en bläckfläck i kalendern av min tid) istället har sjunkit och nästintill blivit osynligt i mitt minne. Som en människa vilken landar i något mjukt och låter kroppen sjunka ned finns det undangömt i huvudet. I mars dog J. Han hängde sig i rummet på andra sidan korridoren och hittades inte förrän fyra dagar senare.

Så mycket blev obetydligt och underligt förstärkt. Vi som delat hans korridor och kök samlades ofta för att bara sitta och vara tysta tillsammans. Han bästa vän kom till oss och grät högt, hon bankade nävarna i bordet, men ingen tyckte det var obehagligt eller skrämmande. Vissa av oss hade inte känt varandra mer än några månader. Vi kom från olika håll i världen, ändå blev beröring något självklart. Händer blev till för att hållas. Små ljuslyktor brann ständigt utanför J:s dörr och jag minns en dag då tre av oss satte oss ned mitt emot, vi satt där länge och var bara tysta.

På hans begravning samlades hundratals personer. Sorgen fyllde hela lokalen och gjorde oss alla till ett, på något vis.

Jag vet att det låter underligt, men jag minns tiden efter J:s död som något fint. När det verkligen gällde fanns alla till för varandra. Det var en tid av uppriktiga och oförfalskade känslor, och jag uppskattade det. Det var en tid för tystnad. När vi sörjer finns inte längre någon etikett, ingen osäkerhet. All omsorg kom naturligt. Det var så mycket som blev oviktigt, och det var befriande.

Allt gick mot normalitet igen ganska snart. Tiden skruvades upp igen.

I bland blir man så trött på ord, skrev en vän till mig en gång. Jag längtar så mycket hem nu! Där beröring får ersätta ord. Jag är så vansinnigt trött.

Förnedring

I tre oberoende(?) källor som jag mött de senaste två veckorna har slaveri eller kanske mer herre/tjänare-problematiken varit ett framträdande fenomen.

Det första intrycket var från Doris Lessings Gräset sjunger som behandlar rasmotsättningar, kvinnor och kärlek i 1950-talets Sydafrika. Mary Turner, en stadstjej finner sig ute i bushen hos en man hon egentligen inte behöver, fattigdom hon inte är van vid och svarta tjänarpojkar i hushållet. Hon väntar på något bättre, något annat. Hon har svårt att hantera sin närmaste kompanjon, dvs sin svara tjänare, i hushållet och är diktatoriskt elak mot dem. Ända tills hon kapitulerar inför sitt förnedrande öde (vit fattig kvinna i Sydafrikas 1950-tal) och inte längre kan avfärda den 3:e(?) tjänaren i ordningen när han talar till henne som en människa.

Direkt efter denna bokupplevelse startar nästa: Khaled Hosseinis Flyga drake där relationen mellan två pojkar i Afghanistans Kabul utbroderas. Amir och Hassan, två pojkar varav den ena tillhörande ett mobbat folkslag och som tagits i beskydd som tjänare under Amirs familjs vingar. Hassan kan göra saker tusen gånger om för sin vän och inte like självklare vapendragare Amir, trots upprepade (förnedrande) kränkningar från densamme. Hassan beskrivs som godheten själv, uppoffrande, enkel och fylld av kärlek till sin herre.

Och slutligen, den sista: Kristina Lugns pjäs När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna. Harald håller ett helt följe kvinns, inkl sin hustru Lillemor, under sin glättiga envåldshärskarvilohem i maskering. Lillemor måste ”avskiljas” från Harald och finner råd. Trots detta är avskiljandet smärtsamt för Lillemor, då hon inser att hon endast är lycklig i sitt tillstånd av förnedring från Harald. Ju fler kränkningar, desto tydligare blir hon.

Med dessa tre i bagaget gjorde jag (naturligtvis!) en kort exkursion hos dessa: i) Hegel ii) Marx iii) Simone de Beauvoir. Sen letade jag efter den röda tråden. Och kom på att det var förnedringen jag egentligen tyckte var intressant. Hamnade en sväng hos Valerie Solanas och konstaterade att det är förnedrande, om något, att leva i ett samhälle som i bästa fall är ”skittråkigt”. Inte bara det. Det är så jävla förnedrande att leva i denna värld överhuvudtaget.

Och de alla tre källorna ovan visar på olika sätt att handskas med förnedringen. Mary kapitulerar, får något glasartat i blicken, går in i sig själv och finner ingen lust till någonting. Amir förföljs av ett ständigt dåligt samvete, som han försöker ställa tillrätta. Lillemor, ja hon finner användning för ak-5:an.

Jag tänkte, med tanke på Mi Slis inlägg nedan om gruvstrejken och att det nu knappast kommer utbryta några fler vilda strejer, även om regeringen antingen urholkar, drar ned på eller privatiserar allt som skapar ett "oss" i samhället. Jag tänkte alltså - när ska vi, du och jag inse att samhället består av oss? Vi allihopa. Ingen är vår tjänare, ingen är vår herre.

Älskade Sara

Idag är 40 år sedan gruvstrejken i Svappavaara. Ur radion ljudar Sara Lidmans stämma. Hon svarar myndigt på frågor kring hennes engagemang i strejken och hennes inlärda rikssvenska r skorrar i etern. Sedan, när hon får frågan om vad hon tycker om att kyrkan samlat kollekt till förmån för de strejkande arbetarna svarar hon på en västerbottniska stid som en älvström:

"Ja tyck' he va karutt av körka, ja!"*

Älskade, älskade Sara Lidman! Jag hann se henne tala några gånger innan hon dog. Jag minns en föreläsning på Stadsbiblioteket kring hennes engagemang mot Vietnamkriget. Hon berättade om kvinnor i USA som använde sig själva som mänskliga sköldar för
att hindra lastbilar med vapen skeppas iväg, då de visste att de skulle användas mot deras systrar på andra sidan jorden. Hon grät och jag älskade henne då.

Sista gången jag såg henne stod hon vid talarpodiet på torget i gamla staden. Irakkriget hade just brytit ut och demonstranter hade samlats för att visa sin avsky. Hon uppmanade alla att uttrycka sin vanmakt genom att tillsammans skrika upp mot himlen. Luften över torget fylldes av skriet från över 5000 pers. Jag minns att jag fick kårar ända upp i nacken.

Ibland när jag känner mig alltför flytande och utan grund, återvänder jag till hennes böcker och finner mig själv.

Ibland känner jag det som att allt Sara Lidman kämpade för håller på att gå förlorat.

*(fritt översatt) "Det tycker jag var strongt gjort av kyrkan!"

Kollektivet

Medan jag filar på ett inlägg om slaveri åker jag kollektivtrafik. Inte varje dag. Men ibland (nä, jag cyklar förstår ni). Och det ska jag ha tack för, enligt sl. Eftersom jag missade Eldkvarns Kärlekens tunga på min hemstation häromdagen, men däremot tvångsmässigt förföljer Plura på kvartersbutiken då och då och köper vad han köper är jag glad över att allt och lite till läggs ut på sidan.
Sl+kultur=sant?
Vem minns dikterna i tunnelbanan? Jag minns att det var 1993, eller 1994, klassen var i Sthlm och åkte just tunnelbana. Jag och mina kompisar läste en dikt som fastnade i oss då:

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
Nils Ferlins Infall.

som vi senare satte upp klassens "roliga timme", jag och tre tjejer till. Vi satte ett bord mitt i klassrummet och satte oss två och två, jag minns att jag satt ovanpå bordet med benen i kors och sittdansade. Emma, klassens estet, läste upp dikten under bordet. Det hela gick på 5 minuter kanske. Men ack så vackert! Endast 12 år.

Vad jag egentligen skulle skriva om var att jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris novell som finns utlagd och inläst av himself på samma sida. Försök till kärnfysik, heter den. Ägna 15 minuter av ditt liv och lyssna på den, och du kommer må så himla mycket bättre. Jag vägrar tyna bort.

Oskuldens tid

I tidningarna har man kunnat läsa oroliga utsagor om barn som utsätter andra för sexuella trakasserier. Unga pojkar på 12 år sitter häktade för våldtäktförsök.

Jag vet inte om folk förfasar sig och frågar var samhället är på väg. Om de ställer kultur, filmer, grupptryck eller fan och hans moster på de anklagades bänk i dessa olyckliga fall. Allt jag vet är att jag var den sista att förvånas eller uppröras. Som barn upplevde jag min vardag så full av sexuella trakasserier, hot och våld att det blev närmast en normalitet. Vardagen var våldsam och våldet var vardagligt.

På mitt dagis skumpades det mycket på varandra. Alltid var det den äldre Patrik som drog igång lekarna. Jag var ofta med och tyckte det var roligt i början, men redan som femåring blev jag luttrad i sättet allt kunde vändas emot mig. Hur jag aldrig fick vara i kontroll av vad som skulle hända och vem som skulle göra vad. Man skulle göra som man blev tillsagd, annars fick man inte vara med. Jag kommer ihåg hur en liten kille vid namn Ola i dagisgruppen brevid förföljde en flicka vid namn Victoria på lekplatsen, vrålandes att han ville se hennes fitta. Hur dagisfröknarna bara log urskuldande.

Man lärde sig tidigt att akta sig djävligt noga för de här killarna.

Min äldre granne ville ofta leka med mig. Ibland var jag med, och när jag fick vara med och bestämma kunde det vara roligt. Jag äcklades dock av hans porrtidningar, och när han allt för ofta jagat mig och tryckt ned mitt ansikte mot hans lilla erigerade penis blev det inte roligt längre. Jag blev vettskrämd.

Alla dessa pojkar som jagat en med den där lilla grejen! Deras oseende blickar, händer som slet en i kläderna, det där lilla skrattet. Jag kommer ihåg när Stor-Erik på skolan i lågstadiet erbjöd mig en "skolbänk full med glaskulor", dåtidens hårdaste valuta, ifall han fick knulla mig. Min reaktion blev förvåning. Trodde han att jag var dum i hela huvet? I början försökte jag ofta att slåss. Ilsket ville jag uttrycka all min vrede över det orättvisa i hela situationen genom att ta till knytnävarna. Det funkade inte. De här pojkarna var oftast äldre och starkare än mig. Jag lärde mig snart att fly än illa fäkta.

Jag kommer tydligt ihåg triumfen när jag till slut växt mig så stor att jag hade den reella makten att slå tillbaka. Kanske hade jag hunnit komma upp i åtta-nioårsåldern. Jag var på väg hem från skolan då jag ser en annan av mina äldre grannar, Tjock-Stefan, stå vid hyreshuset med ett gäng killkompisar. Han börjar göra ansatsen att gå emot mig, kanske av gammal vana. "Rör du mig så slår jag ihjäl dig, ditt feta djävla äckel" väste jag, och hatet jag kände var urgammalt och skärande. Jag ville döda honom. I det ögonblicket symboliserade han alla dessa pojkar jag lärt mig att vara rädd för. Han stannade genast i rörelsen. Kanske gick mitt hat att ta på. Han har aldrig kommit i närheten av mig efter det.

Ett annat minne: Marseille, förra året. På bussen till Notre Dame de la Garde, tre små killar, inte äldre än 12 år. De talar till mig, visslar och slickar sig om munnen. Mitt enda vapen att titta ut genom rutan. En ung, vacker tjej kliver på tillsammans med sin kille. De tre småkillarna hoppar på henne, säger åt hennes kille att de ska döda honom om han inte håller sig undan. Känslan av total terror. Den förbannade maktlösheten. Men. Min syster är med. Hon stannar dem genom att lägga ut benet, slickar sig om munnen och ger dem slängkyssar. För ögonblicket blir de avväpnade. De ser henne inte i ögonen. Jag beundrar henne gränslöst.

Såvitt jag vet finns det ingen forskning om sexuella trakasserier mellan barn överhuvudtaget. Ändå betvivlar starkt jag att mina upplevelser skulle vara isolerade.

Kanske är det som Marla Singer säger i Fight Club. "I haven't been fucked like that since kindergarden".

Une recette pour un désastre

Det här är inte ett samhälle jag vill leva i. Jag vill inte se den här utvecklingen.

Till råga på allt glömde jag Paul Austers Illusionernas bok hos syrran. Merde.

/Allt gör mindre ont sen/

Jag är som ett gammalt skämt. Jag tappade nåt. Vaddå? Farten!

Efter dansuppvisning, en 10-åring i min familjs sällskap säger: ”Du missade på flera ställen”

HÅLLKÄFTENDINJÄVLASKITUNGE, sa jag inte.

Känslig inför allt som går emot mig. Tror på världens undergång imorrn, mina vänner dör och jag med.

Kan inte förstå glappet mellan individ och struktur, är alldeles för inne på att individen inte har något som helst val – det känns lättare för mig så. Offer för omständigheterna. Kan inte göra nåt ändå. Allt är dödsdömt. Och så, ändå:

Poplåtar som smakar sommar.
Mammakramar.
Ost
Fina böcker. Oh, du härliga ord.
Aktivismlust.
Snälla gubbar.
Hjärtat som går och går.

Guilty Pleasure eller tonårskärlekar: 90-talsfilm

I veckan kom jag att tänka på en av mina favorit 90-tals filmer of all time, nämligen Threesome (1994). Titeln kan av övertydliga tolkas som en gladporrfilm, men även om det figurerar en del nakna scener handlar den snarare om de eviga ämnena vänskap, ung kärlek och identitetssökande.

Det är nånting med de här filmerna man gillade som tonåring även om man visste att de skulle passera obemärkta i de finkulturella sammanhangen. På samma sätt som Breakfast club fick mig att längta efter tonåren fostrade Trekant mig att tro att de tidiga tjugoåren på universitetet skulle bli en orgie i intellektuella samtal kring klassisk litteratur, nya vänskapskonstellationer, festande, teaterbesökande, liggande och underbara dagstripper i hyrda cabrioleter. Det blev kanske inte riktigt så.

Grov beskrivning av filmen: Stuart, intellektuell och känslig kille med osäker sexuell preferens börjar på college och får tilldelat studentlägenhet med Eddy; en kille med intellektuella ambitioner på Slitz-nivå och med en fäbless för att aldrig städa och att sätta på blondiner. Det hela skulle kunna bädda för katastrof, men de två blir mirakulöst nog vänner och börjar forma varandra så där som vänner gör. Så kommer Alex in i bilden. Genom ett byråkratiskt misstag misstas hon för att vara man och får därför dela lägenheten med de två killarna. Invecklingarna tar sin början. Alex är en ambitiös, smart tjej som snart faller för Stuart. Eddy kärar ned sig i Alex och Stuart tjuvkikar ibland Eddys bakdel. Bäddat för intrig. De tre kommer överens om att inte ligga med varandra utan bli vänner. Och det blir de också, de bästa.

Filmen bjuder på några av de roligaste och varmaste replikskiftena jag dittills sett. Exempelvis:

Stuart kommer upp för trapporna med en pizzakartong i handen. Han upptäcker Alex i trappan.
Stuart: Hi Alex, you want some pizza?
Hon tittar på honom med trumpen min.
Alex: No. (paus.) I’m fat.
Stuart: Alex, you are not fat, you’re skinny.
Hon tittar trumpet på pizzakartongen.
I nästa scen sitter de båda i hennes säng med en tom pizzakartong. Alex slänger den i golvet med en arg gest.
Alex: I’m so fat!
Stuart: You know what? I’ve been thinking about it. I think you are fat.
Båda fnissar.
Hon blir plötsligt allvarlig.
Alex: Don’t toy with my emotions.
Hysteriskt fnitter från båda.

Eller då Eddy tar hem en dejt, en väldigt söt flicka med vad som verkar vara intellektuell och fysisk anorexi. Vid middagsbordet berättar hon en historia helt utan poäng. Stämningen blir tryckt. Hon märker av den och går på toaletten. När hon gått plockar Stuart upp sin gaffel och placerar den mot sin panna.
Stuart: Could somebody please kick this in to my forehead?

Självklart hamnar dem alla i säng med varandra tillslut. Men till skillnad från de flesta filmer blir aldrig sexet sliskigt eller totalt omotiverat. Regissören Andrew Fleming menar att han baserat filmen på egna liknande erfarenheter från college. Tyvärr klipptes bilderna på Stuarts och Eddys kärleksscener bort (vilket uppenbarligen hade varit väldigt oskyldiga, en kyss och en ”efterscen” där de log mot varandra), något som inte helt otippat är symptomatiskt på sexualkonservatismen i USA. Uppenbarligen har Stephen Baldwin, som spelar Eddy, ofta fått avsäga sig rollen i Threesome då han nu gjort karriär som konservativ politiker i republikanerna.

Ett sista exempel på vad jag såg som den underbara humorn i filmen:

Efter vännernas herdestund misstänker Alex att hon är gravid. De samlas vid ett graviditetstest och läser instruktionsfoldern:
Eddy: If the stick remains white, the test is negative. If the stick turns blue, the test is positive. If the stick turns pink, you have been impregnated by a homosexual.

Det var länge sen jag såg filmen nu. Möjligen skulle jag känna annorlunda för den ifall jag såg den för första gången idag, jag vet inte. Men när jag var 13 var det magiskt. Jag vill fortfarande, nån gång, ha en heldag med mina bästa vänner i en hyrd cabriolet under livliga diskussioner om vem man är i Catcher in the rye.

Ett anspråkslöst förslag

Var man än träffar på Gustav Skarsgård i medielandskapet ger han alltid intrycket av att vara så sabla... sund! Verkar vara skön kille. Det måste vara en taktik för att omvandla normalt ickekändissuktande tjejer som jag själv till fullfjädrade groupies.

Jag föreslår giftermål med omedelbar verkan. Vad säger du Gustav? du hittar min mail här.

(här borde följa analys av kändisåtrå utifrån könsmaktsperspektiv. Orkar inte.)

Trötte Robert Gustavsson

Det måste vara fler än jag som anser Robert Gustavsson vara en av Sveriges mest överskattade män.

Jag anser inte att karln är helt utan humoristisk talang, inte alls. Men.

Jag minns med en suck de helt omotiverade samlingar kring musikanläggningen när vi gick i högstadiet, där Hassan utgjorde den ulitmata, odiskutabla humorhöjden. Det var sjukt nog ett sätt att umgås! Men det var alltid på killarnas premisser. Vi tjejer flockades för att visa att vi hade den rätta humorn, att vi också tyckte det var kul med skämt om menscyklar och ihopkopplade pizzerior. Vi var med där på kanten och upphöjde den manliga humorn till allmängiltighet.

Det hela fortsatte förstås med Nilecity. På hemmafester var det alltid nån kille som skulle hålla låda genom att göra imitationer av Percy Nilegård efter att övat i timmar framför videon. ALLA skulle tycka det var så roligt. "Ingen tänder på Alice Bah, hähähä!" Djävla svin.

Jag kommer ihåg att jag skrattade en gång åt Nilecity. Det var åt tjejen i stormarknaden som berättar om hennes dejt med Peter Jöback. För att den tjejen var en sån lysande humorist i den scenen.

Den klarast lysande stjärna i gänget har väl alltid varit Robert Gustavsson. Och nu ger han sig in i genusdebatten! Och kommer ut som fullfjädrad socialdarwinist! Och som vanligt när män vill försvara sina priviligerade rum med att hänvisa till biologin gör han det med okunskap (män befruktar... kvalificerat uttalande). Han gör senare en hänvisning till det naturliga urvalet för att fastställa att kvinnor är mindre roliga, för att sedan motsäga sig själv genom att hävda att Mia och Klara är himla roliga! Men det är ju snarare standard än undantag när man använder såna här argumentationsmetoder.

Robert Gustavsson är naturligtvis ute på en hal is av okunnighet i dessa uttalanden. Så klart det är jobbigt med en genusdebatt om den ifrågasätter vad man tidigare förstått som naturligt. Som vanligt är det svårt att se sin egen priviligerade position så länge man drar nytta av den. Jag fattar inte! Om jag vore man skulle jag vilja problematisera min position, se hur jag blev kategoriserad.

Jag kan förstå att män vill behålla sina egna rum. Det vill jag själv med andra tjejer. Men skillnaden mellan dem båda är att det senare inte har utestängt andra grupper från tillgång till makt, inflytade och pengar. Att dessutom hänvisa till unkna biologistiska argument för att behålla dessa rum är bara så djävla dumt.

Kanske är det ingen slump att Henrik Schyffert skapat en enmansshow där han hyllar 90-talet? Där hade han scenen praktiskt taget för sig själv, han och hans grabbar. Odiskutabla kungar av humorn. Det är så fint med egna rum. Vad är skräcken inför att kvinnor äntrar humorscenen? Fattar de inte att en utvidgning av begreppet humor var helt nödvändig för att det skulle bli angeläget för fler än flinande tonårsgrabbar/män? Ni har ju ändå tillgång till dramaten, för helvete!

Ovetande om det ger Robban en lysande beskriving av hur man ska förstå kvinnors höga trösklar in till manliga sfärer: (en kvinna i Killinggänget) "Jag tror inte hon skulle bli så långvarig. Hon skulle säga tack och hej. Vi har en massa interna spelregler som är så etablerade och... genuint manliga."

Du är rolig du, Robert Gustavsson.

vinterdrog*

Cyklar hem i mörkret, utan cykellysen. Ensam på vägarna. Låter tårarna rinna, intalar mig själv att det inte gör något och tänker att det är kallt ute och om jag skulle möta någon skulle de säkert tro att tårarna beror på den isande vinden som möter min kind och inte livets avgrundslika dalar.

Eftersom jag satt och stirrade apatiskt på min datorskärm, ja inte bara senaste 3 timmarna utan snarare hela dagen, missade jag det som jag hade tänkt att göra ikväll - lyssna på högläsning ur Tolv hav. Kanske missade med flit eftersom jag tänkte att jag bara skulle gråta. Väl hemma fick jag dock ny kraft från någonstans-jag-vet-inte-var och bokade biljetter till morgondagens föreställning av När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna. Gå gärna in på länken och titta på trailern. Jag tycker den är fantastiskt rolig! Känns pepp ändå!

*http://open.spotify.com/track/0e35xC4py35ACdJFdbJNnj

Det där omöjliga

Sliter håret! Rösta på 00-talets bästa låt. Accepterar listan med viss surnad. Var är Frida Hyvönen? Var är Interpol, El Perro, CocoRosie? Nä, fy va svårt.

Det blir The Rapture. Ack, ljuva minnen av studentåret i Lund! Nej förresten, det blir Magnetic fields! Ljuva minnen av vegankollektivet i gamla staden! NEJ! det blir Jens Lekman. Återigen Lund. Fast vänta nu. Black cab är inte bästa från Rocky Dennis-skivan. Det är "Pocketful of money", för bövelen.

Detta bäddar för inre kamp av stora mått.

Det där svåra

Nu ska jag skriva om det svåra: Sexköpslagen. Varför är det så svårt? God knows jag har försökt förut. Jag tror jag inte orkar ta debatten. Jag önskar helt enkelt inte fastna den i moral - frihetsdebatt som den alltid utmynnar i. Sällan finner jag en debatt där frågans komplexitet tas på allvar. Men here goes i alla fall:

I dagens tidning kan man läsa en (manlig) kulturskribent önska sig nytänk i lagen om sexköp. Den har ingen effekt, alltså är "vår ideologiska självgodhet verkningslös".

Det finns en hel del jag hade önskat av denna text. För det första: den börjar att benämna sexköpslagen, men går över till att diskutera prostitution. Jag önskar helt enkelt ett annat fokus, nämligen den på sexköparna. För det är där jag anser, i enlighet med lagen, att problemet ligger: att det finns dem som tycker det är en rättighet att få köpa en kropp för sexuella syften (minns Lo Kauppis raljerande över tillgång och efterfrågan i bästa Maud Olofsson-stil).

Sen diskussionen om de ideologiska aspekterna av lagen. Lagen är först och främst en signal om hur samhället anser att vi (inte) bör förhålla oss till varandra. Skribenten frågar sig (återigen fokusskifte) om lagen varit framgångsrik, dvs om den bidragit till att begränsa prostitutionen? Han menar att förhöjda straff inte skulle få nån effekt. Som stöd till detta argument tar han en persons uttalande. Men faktumet kvarstår att det inte prövats.

Jag önskar något annat av debatten!

Men om jag ska sammanfatta min egen åsikt önskar jag framförallt könsmaktsordningen åt helvete. Vilket innefattar en hel del.