+15 år med kent

Ser recension i DN idag och upptäcker ett nytt kentalbum. Jaha. Och jag förundras över min reaktion och min icke-proaktivitet. Borta är tiden då jag hängde på låset till skivbutiken, stod i köer för signering eller förbeställde skivan. Alla gånger jag längtat efter nya kentalbumet. Alla gånger jag slitit upp plasten, satt på skivan på min super-mega-bass-woofer-bergsprängare och samtidigt bläddrat i omslaget, börjat inpränta låtarna. Lyssnat om och om igen. Så fort kent släppt en skiva var tiden efter beredd åt kentlyssning. Jag och min lika kentälskande vän K satt uppe nätterna igenom med ett glas rödvin och dissekerade albumet och låtarna. På den tiden när jag var ute var det inte ovanligt att träffa på sina idoler. De satt på de där stället som stängde ner på Katarina Bangata, 59-nånting. Eller på mosebacketerassen där vi satte oss bredvid toaletterna med förvissningen "rockstjärnor går också på toaletten" för att få en skymt av dem. När kent släppte V&A tyckte vi självklart att det svängde, men att de sålt ut sig. För långt hade det gått när jag var hemma hos ett äldre par, vänner till familjen, och de satte på V&A och tyckte att det var bra. Eller när hela stadion skulle iklädas vitt. Eller när de släpper nån slags mobil. Eller när utan dina andetag blivit hela sveriges bröllopssång. Och jag inser att jag bara är ute efter en autenticitet som ändå aldrig funnits där. För två somrar sedan såg jag dem på zinken. Det var fantastiskt. De öppnade med kallt kaffe har jag för mig men hade också hunnit byta ut avslutningslåten 747 mot mannen med den vita hatten. Konservatism är aldrig så snyggt som när det gäller musik, men visst var första albumet allra bäst, det kommer jag att tycka tills jag dör. Och jag behåller gärna mitt kentrevir, för jag kan inte mycket om någon annan artist. Inget annat band har engagerat mig lika mycket. Inget annat bands musik dyker upp i huvudet, ingen annans låttexter har strofer som så enkelt beskriver allt. Inget annat band kan kopplas samman med min ungdomstid. Och jag är ärligt glad att de fortsätter att ge ut album som förvisso inte engagerar mig men tänk alla nya kentfans, vilken skatt de har att gå tillbaka till. Jag avundas dem.

Ps Nya albumet finns på spottan. Jag har inte köpt ett kentalbum sen 2005.

Dyspepsi

Lugna dig. Jag ger dig fil om du lugnar dig. Du är inte min mage, du är mitt inre inferno, en invärtes vulkan. Du är min interna Etna, min insidas Eyjafjallajökull.

Jag tar min tredje samarin för idag. Morgonens diarré gladdes jag åt, för det är när det inte kommer ut någonstans som helvetet börjar, kramperna och den inre sönderfrätningen. Varje rap välkomnas med ett leende. Att ha magkatarr är som att ha svalt något som sakta löser upp dig inifrån. Likt Alien-filmen är det som att något kämpar för att klösa sig ut.

Jag äter trots avsaknaden av aptit. De riktigt starka medicinerna sparar jag till natten. Där inne fortsätter det att bubbla och fräsa, mitt inre är en motorväg av ljud.

På onsdag ska jag till doktorn och kolla upp vad det är. Men, haha, vi vet ju alla redan vad det är. Hur undvika stressen över att inte stressa?

Den manliga fåfängan part. O

Jag gjorde det, skitsamma, jag gick fram, vinkade på honom att komma. Han var tvungen att lirka sig ur mellan en av sina kompisar, men han kom.
Ville kramas. Det kändes dumt.
- Jag ska gå snart, sa jag, men jag måste bara fråga. Vad var det som hände egentligen? Jag har aldrig varit med om det där förut.
- Vadå? svarade han. Vi åt middag, vi tog en öl, det var inte mer än det.
- Så du visar att du inte vill träffas igen genom att inte höra av dig, inte ett mess, ingenting? Du kunde väl i så fall ha struntat i att säga att du ville träffas igen innan vi skildes åt?
- Det verkade som att du ville ha kärlek, att du var ute efter ett förhållande och kärlek, jag kunde inte ge dig det.
- Jag talade inte om något annat än du frågade mig om. Vad kan du veta om mina intentioner efter att umgåtts med mig i tre timmar? Du pratade länge om att du ville ha barn, jag tolkade inte det som att du menade att du ville ha dem med mig.
- Men kom igen, du sa att du ville bli kär.
- Ok, det är bra. Ha en bra kväll.

Allt det ville bli sagt. I slutändan skrattar vi nog båda, ja, förhoppningsvis också han, för fåfängans skull. För denna sabla köttmarknad i all dess absurditet.

(Parentes: ikväll gick jag på promenad med någon som berättade mig att den växten som luktar som min norrländska barndom heter Pors. Det visste jag inte innan, det var trevligt att veta.)

Jeudi, aujourd'hui

Idag missade jag min gynekologtid och kommer få betala 250:- för misstaget.

Idag insåg jag att studenter som läst på halvfart inte har automatisk förtur till nästa termins kurs och att intaget till kursen för länge sedan är stängd.

Idag har jag fått veta att jag fick U på grammatiktentan jag var ganska övertygad om att jag klarat.

Idag har jag grinat en skvätt på UB av besvikelse, självförakt och rädsla för att bli utkickad ur min studentlägenhet.

Idag har jag grinat en skvätt till när jag inser att omtentan ligger på samma dag som en annan tenta, varför jag måste antingen göra båda på samma gång under kort tid, eller skjuta upp den ena för att inte klara alla mina poäng.

Idag har jag grinat en skvätt när min lärare och kärringen på studentexpeditionen behandlat mig som att jag är en jobbig och korkad djävel som ber om deras hjälp.

Idag har jag grinat en skvätt för jag måste verkligen, verkligen koncentera mig på utredningsarbetet som snart måste hitta sin utkastform.

Idag har jag känt att jag inte orkar och uppenbarligen inte duger till trots att jag gör mitt bästa.

Idag har jag återigen insett att jag lägger för mycket av mitt värde i mina prestationer varför jag känner mig värdelös när jag misslyckas, vilket är den största orsaken till min tröttma och alla tårar.

Senare fick jag ett lugnande mail av en annan lärare som försäkrade att det förmodligen inte skulle vara några problem att omregistrera mig på kursen till hösten.

Senare räknade jag ihop mina poäng på den underkända tentan och misstänker att den nonchalanta läraren gjort fel och att jag egentligen ska ha G.

Senare isåg jag, att trots om jag måste göra omtenta klarar jag det här, jag får ta smällen och besvikelsen och flytta ut i värsta fall, jag får lösa min problem så gott jag kan. Jag har en stor och generös familj som aldrig skulle låta mig falla.

Senare talar jag med Kerstin som kommer och hälsar på mig och firar midsommar med mig.

Senare vet jag att jag kommer orka. Att det är i försöken att klara mitt liv som min värdighet ligger, inte hur jag lyckas.

Dating

Jag har försökt skriva om det tidigare, utan resultat. Möjligen beror det på bilden jag vill ge av mig själv på denna blogg. Isdrottningens. Hon, den intellektuella, hon med djuplodande tankar. Och jag är henne. Självklart är jag inte henne. Att skriva om kärlekslivet sliter revar i bilden av hon, eftersom kärlek klibbar. Det klistrar och är futtigt, det är fult och någonstans, jag vet inte varför, i strid med det förnuftiga. I alla fall mitt kärleksliv. Kanske synliggör jag för mycket inför mig själv glappet mellan den inställning jag skulle vilja ha till skiten, den coola, självdistansierade, den humoristiska och självsäkert exponerande, i trygg vetskap om att det går hur bra som helst, när jag försöker mig på att skriva om mitt kärleksliv.

För i själva verket känner jag mig miserablet misslyckad på området. Vilket naturligtvis är vansinnigt, ett navelskådande fel, men där är det. Där jag önskade att jag hade full koll halkar jag likt bambi på isen, där jag önskar jag vore cool som Miranda i storstadsdejtingdjungeln böjer jag istället mitt huvud i skam och ber till Eros att ej förgäta mig, ”Eli, Eli, lema sabaktani!”

Jag är inte Miranda, jag är kärlekens Mr Bean. Och där mina önskningar om kärlek så som jag vill ha den krockar med den bittra verkligheten uppstår möjligen humor att dela med sig av. Därför kan jag tänka mig att skriva om det ändå. Om det är något jag önskar vara är det en person som accepterar sig själv som hon är, med alla misslyckanden, fel och brister som utgör en människa. Go girl.

Efter tyskens uttåg har mitt kärleksliv gått på sparlåga. Det som tidigare kunde liknas vid ett däck fyllt av magpirr, kyssar och vackra knull tömdes på luft för att permanentas i en sedan dess ständig kärlekspunka. Och jag håller på att bli en bitterfitta på kuppen. I helgen förärades jag av besök från min gamla vän från gymnasiet och hennes nya kille. Min vän har nyss avslutat en sex år gammal relation och har tills nu levt singelloppan, hon vet inte om hon ska behålla den hon tagit med sig till mig, tycker mycket om honom men har samtidigt en del andra som ringer henne och vill träffas.

Min avund är en ocean.

Jag vill också flirta, träffa, kasta ögonkast, råka beröra och känna stöten, vänta på att någon ska ringa, skicka små underfundiga sms, känna fladdret i bröstkorgen och svajet i knäna, håret som reser sig på armarna av trevnad, dom där kyssarna man inte kan sluta med efter några glas vin. Fnitter och skratt med armen runt en midja. Överhuvudtaget i mitt liv har jag längtat efter stunder av att känna sig levande. Jag lever ett liv med ständiga stunder av icke-liv. Ångest inför jobb. Ångest inför framtid. Ångest inför maktlöshet. Ångest över att inte räcka till. Ångest inför pengar. Att vara förälskad är underbart då det ger en så stark förnimmelse av att vara vid liv. Jag så sabla medveten om att jag ska dö att jag känner att detta är slöseri med liv.

Så varför gör jag inte allt ovanstående? Varför är jag inte Out there? Varför går jag ständigt omkring med känslan av att när gud delade ut ragg och knull befann jag på toaletten? Vad är det jag gör för fel? Det är inte avsaknaden på män som är problemet. Det är avsaknaden av rätt män. Just nu messar mig en kille jag träffade under en kort och gräslig period i nätdejtinghelvetet. Han är snäll. Han ställer många frågor. Han är biolog och har aldrig haft en flickvän. Jag ville dö när han berättade det. Sen ville jag dö lite till. Kan ändå inte avsluta kontakten av den anledningen. För cynismen i det. Tänk om han är snäll. Tänk om han är bra. Tänk om han är allt jag vill ha. Äh, who am I kidding. Det kommer bli en till situation av ”det är inte du – det är jag”. Inte för att jag drar såna klyschor på riktigt. Men ni förstår vad jag menar.

Samtidigt kan jag inte sluta tänka på den dryga djävel som för några veckor sedan lutade sig fram till min vän på utestället och viskade ”Vem av dom tycker du bäst om? Jag vet vilken jag tycker bäst om”, menandes hennes två vänner jag och K. Han består av den arten män som fastnat i vinkelvolten och beter sig som de självcentrerade kukhuvuden de är – i full vetskap att de naturligtvis är vansinnigt attraktiva. Självklart fladdrade det till i hjärtgropen på mig när vår vän berättade vad han viskat, idiotiskt förhoppandes att han kunnat mena mig (sannolikheten är visserligen inte hög, K är nämligen den hetaste bönan jag känner, alltid sofistikerad, ofta med den mest smakfulla, ljuvliga urringning vilken jag hyser enorm beundran för. Min egen pryds nämligen alltför ofta av tonårsblemmor vilka av någon anledning så här långt efter puberteten bestämt sig för att göra comeback på min kropps karta). I alla fall. Jag ser faktiskt med humor på det klyschiga i att fladdra till för någon vars karaktärs skönhet jämställdes av min vän med:



Men fuck it. Det är som med jobben. Jag kan bara fortsätta sälja mig själv. Det händer ändå dem som inte förtjänar det, dem som har de rätta kontakterna, dem som har tur. Jag får försöka att inte ta mig själv på så satans stort allvar. I helgen är det fest. Då ska jag njuta.

Kanske kan jag återkomma hit med känslorna och tankarna. Även de ickerationella.

Publik godhet

Eftersom jag lever och andas bostadsfrågor i mitt dagliga liv hade jag tänkt att låta bli det ämnet i den här bloggen, men jag kan inte riktigt hålla mig borta från frågan eftersom vi igår antog en ny lag om allmännyttiga kommunala bostadsbolag. Den kan man läsa här om man är intresserad. Jag har inte läst hela, men jag har ett par kommentarer som urartade till ett jättelångt inlägg om två saker: affärsmässiga principer och nya hyressättningsregler:

1. Allmännyttan ska drivas med affärsmässiga principer (se sid 43 och framåt i ovan länk)
Det är viktigt att skilja på affärsmässiga principer och affärsmässiga grunder.  Ordvalet tycker jag pekar på en viktig skillnad. Affärsmässig grund brukar användas för kommunal verksamhet som verkar på marknader tillsammans med privata aktörer, ta t.ex. kollektivtrafiken. Affärsmässiga principer är också ett ordval som går helt i linje med den inriktning bostadspolitiken tagit, dvs en marknadsberoende sådan, nästan frikopplad från statliga interventioner. Och om detta kan vi ha åsikter, men det är en annan fråga tycker jag. Där kan vi ha politiska diskussioner kring hur vi ser på individens möjlighet att tillgodose sina sociala rättigheter på en marknad. Men, allmännyttan har väldigt länge drivits affärsmässigt. Det är ingen nyhet att hymla om, skillnaden som denna nya lag tillför är regler för hur avkastningen ska fördelas.

Vad lagen bryter upp är alltså allmännyttans tidigare förbud från att driva företag i vinstsyfte enligt kommunallagens självkostnadsprincip. Självkostnadsprincipen innebär att företagens intäkter (hyror och avgifter) ska täcka företagets kostnader, men i praxis har detta ändå inte gällt de allmännyttiga bostadsföretagen sedan början av 1990-talet. Ändringen av lagen är alltså en anpassning till ett tillstånd som redan är i bruk, eller hur man ska uttrycka det. Kännetecknande för den svenska allmännyttan har alltid varit detta, drivet utan vinstsyfte. Men nu ska de alltså drivas med affärsmässiga principer för att göra långsiktigt goda affärer med möjlighet till utdelning. Som jag ser det, drivs de kommunala bostadsföretagen fortfarande med det övergripande allmännyttiga uppdraget - att främja bostadsförsörjningen i kommunen - överordnat vinstintresset:

Som regeringen har redogjort för ovan har de kommunala bostadsaktiebolagen inte tillkommit för att skapa vinster, utan för att tillgodose ett allmännyttigt ändamål. I den meningen är det allmännyttiga syftet överordnat andra aspekter (sid 47).

Jag vet inte om detta hjälper oss som blickar tillbaka och önskar oss en social bostadspolitik a la efterkrigstiden, men man kan iaf vara lite mer nyanserad innan man uttalar sig om att allmännyttan försvinner eller dylikt. Den finns kvar och anpassas. Ett belysande exempel kan vara t.ex frivilligorganisationerna idag. Ta rädda barnen, de drivs idag också med affärsmässiga principer, de har godtagit marknadens spelregler, men drivs främst inte utav vinstintresse utan av andra värden, eller har jag fel? Jag är absolut inte för en bostadspolitik som vilar på marknadens grunder och ännu tycker jag att det saknas vettig forskning kring effekterna av avregleringen, dock är denna nya lag antagen av alla riksdagspartier. Jag tror att vänstern gjorde en reservation i någon fråga.

2. Nya hyressättningsregler
Hitills har allmännyttan haft en hyresnormerande roll, dvs när hyran prövas ska allmännyttans hyror vägas in, en regel som kan bryta mot nån slags EU-konkurrenslag. Jag är ärligt talat inte så insatt i detta och tycker att det är ganska svårt att sätta sig in i det också, vilket ju också är en anledning till att det gått så lätt att nedmontera bostadspolitiken. Ingen fattar vad som händer! Iaf, allmännyttans normerande roll ska ersättas med en normerande roll för kollektivt förhandlade hyror. Och vad är skillnaden? Jag tror att det handlar om de privata fastighetsägarnas rätt att nu kunna värdera sina bostäder mot det privata hyresbeståndet och inte det allmännyttiga. Och här vet jag inte riktigt vad effekterna kan komma att bli. Vad som avgör en lägenhets hyra är oftast byggnadsår och eventuellt ombyggnadsår, och då kan de nyproducerade lägenheterna komma att få ganska höga hyror. Jag tycker ju att inte bara byggnadsår och ombyggnadsår ska ha inflytande på hyresnivån utan att läget och hyresgästernas egen bedömning ska vägas in. Jag tror att en systematisk hyressättning kan vara en väg att gå, men jag är ännu inte på det klara med hur det har fungerat. Jag tror att det har införts i Malmö, Göteborg och Umeå och att det inte fick så stora effekter där, men när det skulle införas i Sthlm så gick det inte alls. Men en systematisk hyressättning anser jag återspeglar bruksvärdesregeln väl.

Mitt liv som Rachel, Alice, Betty, Lucy etc.

Nu vet jag.

Jag är fast i en chick flick! Mitt liv är en chick flick. Endast i filmatiserade versioner av exempelvis Marian Keyes och Martina Haag finner hjältinnan sig klanta till det på sitt jobb så att rodnaden skjuter i höjden, har en problematisk relation med sin elaka chef, har tokiga dagar då allt går fel, bara känner sig jätteklantig och hoppsan där spillde hon mangosmoothie och råkade tappa bort sin lilla hund!

Därmed borde det logiska vara att jag träffar drömprinsen snart. Han som fungerar som räddningen, för utan honom är hjältinnan bara tragisk och inte charmigt misslyckad. Utan honom skulle inte tittarna på chick flicken om mig kunna identifiera sig i den tokroliga och lite klumpiga tjejen som visserligen är smal men inte FÖR smal och dessutom har problem med frisyren ibland (som vi alla har).

Sen minns jag att det här är livet och att karma i stil med "jag har haft en dålig period, men eftersom jag är godhjärtat kommer allt ordna sig i slutet ändå" inte existerar. Att allt kan gå ännu mer åt helvete om jag inte finner sätt att lyfta mig snart. Men var jag än griper efter någonstans att hålla fast finner jag ingenting. Och jag har redan börjat tro att det är jag som inte räcker till att klättra när väggen saknar fästen att ta tag i.

Om jag bara vore Baby att aldrig sätta i ett hörn.

Frida, Agnes- Straight thin line

If I was a straight thin line
if I was a straight thin line
longed I for the curves and the rhythm
envied I the flesh
if I let go of mine
if I became a straight thin line

Here's what Agnes said:
hunger is a must
If I'd be satisfied
I'd lose my lust for life
Ultimately undefined
move beyond the straight thin line

One thing in life so far
I wanted most of all it was to
straighten out my bends and my curls
how to escape my shape
Become vibration

Agnes said to me:
I'll outthink my flesh
the key to all my work
is in none of it
but in the absence

(Frida Hyvönen, "Straight Thin Line", från albumet Until death comes, Licking Fingers 2006)


Agnes Martin, "Stars" 1963, ink and watercolor, 12 x 12 in.

Annaud's dilemma

Så jag knallade in på stadsbiblioteket och hyrde Jean-Jaques Annaud's filmatisering av Marguerite Duras' Älskaren (där jag även tidigare hyrt Hiroshima mon amour). Min första besvikelse var att den var filmatiserad på engelska, underligt nog. Men vid färdigsedd film vad det inte utelämnandet av originalspråk som gjorde mig mest besviken, utan känslan av att Annaud inte alls förstått Duras roman.


Kalla mig snobb. Det kommer alltid vara känsligt att se tolkningar av en älskad roman till filmmediet, inte eftersom boken alltid är bättre (vilket inte alltid är sant, exempel är Gavalda's Ensemble c'est tout vilken slimmades snyggt på irriterande och onödiga detaljer i filmformat), utan också för att du anser dig ha nått den rätta tolkningen av författarens mening, hennes historia och hennes syfte med sin roman. Andras tolkningar, har de uppkommit av samma kärlek till berättelsen som din?

Problemet med Annauds film var att den lockade fram essentialisten i mig. Jag gillar henne egentligen inte alls, min inre essensialist. Men där dök hon upp, och tänkte att en man ska fan inte göra tolkningar av kvinnors historier eftersom de inte förstår, de förvränger dem efter sina egna narcissistiska, penisfixerade erfarenheter och jag. Och det är ju lite roligt att ta fram henne ibland, även om hon är reaktionär och absurd, men detta är en blogg för tankegods. Här är anledningarna till att essensialisten i mig ploppade upp under filmens gång.

- Titeln "Älskaren" syftade enligt mig inte främst på Kinesen som flickans fysiske älskare utan som en människa som älskade, i den andra meningen. Älskaren är en historia om hur ras- och klassmotsättningar skapar maktförhållanden där hon som vit ständigt står över kinsesen, trots att han är rik och hon fattig, han äldre och hon inte ens myndig. Detta överläge ifrågasätts aldrig av dem båda och han ödmjukar sig ständigt i sina högre kärlek till henne, där hon låter sig älskas och han älskar. Deras sexuella relation är viktig, men och jag hade visserligen inget emot mjukporrsinslagen, men de ges för stor vikt och är en feltolkning av titeln. När Kinesen vet datumet för flickans avfärd till Frankrike kan han inte längre älska med henne, han är förlamad av sin förlust. I filmen görs han till en martyr (i en löjlig, lång inzoomning på hans ansikte där han anklagar henne för hennes kärlekslöshet) vilket tyder på att Annaud har identifierat sig med mannen, Kinesen, och vill rädda honom - i boken förödmjukar han sig, kan inte sluta träffa flickan, han är maktlös och totalt utlämnad.

Det är denna aspekt av det totala utlämnandet hos den som älskar jag saknar i Annauds tolkning, som jag irriterat märker att han vill rädda Kinesen från.

- Rasaspekten tillåter flickans familj att behandla kinesen respektlöst trots att han betalar fina middagar, dyra drinkar och danskvällar för dem. I filmen symboliseras detta med att flickans storebror (storebrodern. Så mycket mer skrämmande i boken, så slugt vidrig, beräknande. I filmen endast vulgärt våldsam. Varför?) hotar drucket att slåss med kinesen, som svarar att brodern aldrig kan förstå hur svag han är, bistert stirrande honom i ögonen. Därmed vinner han över brodern, som förvirrat går därifrån. Även här visar Annaud hur han vill rädda kinesen (mannen) från att vara svag, genom att vara psykiskt överlägsen.

Så till det jag avskydde mest.

- Efter denna kväll under förnedrande behandling från flickans familj våldtar kinsesen flickan när de väl kommit tillbaka till hans ungkarlslägenhet. Detta förekommer överhuvudtaget inte i boken. Han slår henne hårt i ansiktet och sliter sedan av henne kläderna för att straffa henne.

Varför Annaud, varför?

Varför var våldtäkten nödvändig i din version av Älskaren? Jag kan endast finna en förklaring. För att rädda honom, kinesen, mannen. Som var svag, beroende, utlämnad i Duras historia, men ändå älskad, vilket hon förstår efter att hon lämnat Saigon. Vilket läsaren förstår hela tiden.

Gick den utlämnade mannen inte att förstå?

Suomi

Jag åkte på konferens, till ett europeiskt land som just har röstat fram de extremaste av dem högra, men som har fantastiskt vackra byggnader och med rätta kan kallas norra Europas Venedig. Jag jobbar på universitet, forskar typ och sånt. Jag befann mig på konferens för att möta och lyssna till ett antal gubbar och gummor som jag har slitigt mitt hår för att förstå, imponerats av, refererat till i mina uppsatser och hållit av i största allmänhet. Det slår mig ibland, overklighetskänslorna av att vara i den kontexten. Inte för att jag inte borde, för det borde jag verkligen. Det är jag, sånt jag sysslar med, mitt arbete, vad jag gör. Men ändå helt otroligt konstigt. Innan jag steg på tåget till Arlanda pratade jag med pappa, å alltid denna sociala bakgrund som spökar. Nä, pappa har varit på Mallis en gång på 1970-talet, han undrade vilken valuta de hade där dit jag skulle. Euro pappa. Och såklart har han varit ett antal gånger i Finland, på Finlandsfärjan. På konferensens sista dag gick vi ut i nattlivet, stod på en gata, drack öl, rökte cigg och pratade de unika möjligheterna av datatillgång i Sverige för sånt vi forskar om, bland annat. Vi gick vidare när stället stängde och hamnade på en sån där sunkig bar som har öppet till jättesent där man inte vill hamna egentligen men som man hamnar när man inte har koll på var man egentligen ska gå och man är många och bara måste gå in nånstans för kvällen egentligen är för ung. Där hamnade vi. Och på stället refererades det till som finlandsfärjastämmning. Den där Finlandsfärjanstämmningen som vi, de utbildade, kultiverade med klass och stil föraktar, skrattar åt, bedrövas av. Vi spanade ut över dansgolvet, såg de desperata blickarna, de juckdansande paren, den utspårade möhippan med rosa utstyrsel och prinsesskrona, kontaktsökandet och den allmänna sjavigheten. Satt på våra stolar och pratade om sånt vi känner till. Såklart lite laid-back, man kan inte föra en ingående diskussion av vad man egentligen sysslar med, utan man håller det lite avslappnad och allmänt, typ stratification and social inequality, social policy, marginalization, educational attainment. Sådana ord ni vet. Society-something. Samtidigt pågick finlandsfärjastämmningen i bakgrunden. Jag och pappa pratade om att åka någonstans i sommar, han föreslog en tur till Åland.

Mama knows best - följetongen Chefen

Så jag fick skäll igår igen, efter att jag tyckt allt gått så bra. Men min chef ville anmärka på detaljer. Om jag inte kan dessa detaljer, då har jag inte rätt tänk, menar hon. Antingen finns det i mig, eller så finns det inte. Jag vet inte vad jag ska med denna information till, annat än må dåligt av den. Jag förklarar att jag inte ser det på samma sätt, att tänket kommer med erfarenhet, att jag fortfarande är relativt ny. Hon blir arg, menar att vi inte har en meningsfull dialog om jag ska försvara mig. En meningsfull dialog för dig är alltså när jag står tyst? tänker jag. Hon säger att jag verkar stressad när hon är där, och att hon inte kan jobba med någon som påverkas så av henne. Jag tänker, du ger mig skit varje gång jag jobbar, men det är mitt problem att jag blir stressad av dig? Jag försöker säga detta till henne, men då blir hon så arg att hon menar att hon måste fundera på om hon inte ska ersätta mig, eftersom vi inte kan mötas och eftersom jag sprider en dålig stämning.

Mamma (på telefonen):

Det är inte lönt att diskutera med din chef. På en normal arbetsplats finns det utrymmet att ta den diskussionen, men inte här, du är inte fastanställd. Du ska ha en trygg anställning och en trygg arbetsplats, då kan du säga något. Du kan inte förändra henne, och du kan inte förändra arbetsplatsen. Känn efter om du orkar, annars: knyt näven i fickan, tänk "kärringdjävel", och säg att du ska tänka på vad hon sagt och försöka det bästa du kan.

Du ska aldrig, som nyanställd, ta på dig rollen att tro att du kan vara en kraft för personalen. På mötet ska du inte vara en förespråkare, du blir kickad samma dag. De andra kommer sitta som musslor för de vill behålla jobbet. Folk håller käften idag för de vill inte förlora sina jobb. De är inte lika känsliga som du, de klarar att hålla det inom sig.

Ge upp tanten. Hon kommer inte förändras. Vet du, de är sådanda personer som ger andra mycket skit som själva är allra känsligast för kritik. Man har ju råkat ut för töcken enna. De är personer som säger "jag är bara rak, jag säger som det är." Just de människorna blir som skogstokiga när man försöker kritisera dem.

(Samtalet med min chef, samma dag: "Jag är en person som säger som det är, det gör jag alltid, alla andra har klarat detta utom du". I själva verket har många slutat där för att de inte orkar med henne. Hon kommer in senare på kvällen och verkar lugnat ned sig. Nu vill hon inte längre att jag ska gå.)

Mamma: Ni kan peppa varandra i personalen. Men om du tror att hon ska lyssna och förstå, hon skiter i vad du har att säga, hon är van att vara den hon är. Jag har sagt det åt dig förut, det här med politiken, du måste backa tillbaka. Du kan inte förändra henne, din plats ryker med en gång.

Mamma har rätt, som alltid. Det finns en kamp men jag är inte den att ta den. Det är så ofta jag tar fel kamper i fel forum. När är det rätt tid och plats? Jag måste fundera på om jag orkar detta. Att sluta vore ett nederlag. Men att hela tiden få höra att man inte duger, hur länge innan det knäcker en?

Hur länge innan jag lämnar detta stadie av förlängda tonår? Innan jag gör annat än kämpar för att hålla näsan över vattenytan?

Allt kommer ordna sig en dag, osv, etc.

Sri Lanka - del 3

Jag och J lämnade våra vänner i Nuwarya Eliya och fortsatte med buss söderut, mot ett litet samhälle vid namn Ella. Där fanns en bergstopp, Little Adam’s peak, varifrån man skulle få en magnifik utsikt. Det finns även ett stort Adam’s peak, vilket är ett populärt resmål för buddistiska pilgrimer och västerländska, kulturivrande turister. Legenden säger att Adam satte sin fot på just det berget när han lämnade himlen, varifrån det har fått sitt namn. Pilgrimerna börjar tidigt innan gryningen och når toppen efter en lång vandring uppför en vindlande, uthuggen trappa. Man ska då få skåda en magnifik soluppgång. Våra vänner hade gjort denna klättning, men då en av dem avslöjat att han kräkts av ansträngningen, vilken hade slutat i en molnbank och inte en skymt av soluppgången, bestämde jag och J oss för att strunta i Adam’s peak och pröva på den lilla i stället.

Det var en vacker dag. Vi lämnade vårt lilla hostel vilket drevs av en familj som lagade den mest fantastiska rice n’ curry vi smakat (men vi skulle aldrig förstå oss på den äckliga marmiten de erbjöd oss på det rostade brödet till frukost) och begav oss iväg. Alla som mötte oss på vägen hälsade. En kvinna bjöd in oss till sig, och vi lovade hälsa på henne på tillbakavägen. Vi korsade stora teplantager där kvinnor plockade blad och bad oss betala för att ställa upp på bild. Så nådde vi toppen. Och det var mycket vackert.

Vi hade suttit där en stund och tagit kort och njutit av stunden då ett gäng med unga Sri Lankesiska män kommer upp. De sätter sig nära oss och börjar på stapplande engelska ställa oss frågor. Jag känner hur jag blir irriterad. De är egentligen inte intresserade av oss, deras uppvaktning är bara del i att visa varandra att de vågar, ett manlighetsprov man känner igen det sen gammalt. Vi förklarar att vi vill vara i fred, men förgäves. Vi går därifrån när de börjar bli påträngande med sina frågor och händer, när stämningen börjar skifta från irriterande till dovt skrämmande. När vi går tillbaka drabbas J av illamående och vi kan inte hälsa på den vänliga kvinnan. Vi skämdes, men jag misstänkte att J inte riktigt ville, att hon hade haft nog med okända upplevelser för en dag.

Tillsammans med ett annat västerländskt par hyrde vi en minibuss för att åka tillbaka till kusten. Vi längtade tillbaka till havet och värmen. Bilen nådde tillslut Weligama, där vågorna skulle vara skonsamma för nybörjarsurfare. Vi checkade in på ett hostel som låg en kilometer från närmaste bra surfställe, varför vi gick den långa sträckan varje morgon för att hyra surfbrädor. Det gick faktiskt inte så katastrofalt dåligt för mig vid denna strand. Men jag hade fortfarande svårt att uppbåda engagemanget för sporten. Inte minst för att brädorna sargade min hud så till den milda grad att mitt mellanparti liknade en carbonarasås. Jag ignorerade tankarna på bonnbränna och började surfa i t-shirt.

Det var en kväll, väl tillbaka i hostelet, mätt och belåten efter en god middag, som jag upptäckte att jag glömt min t-shirt vid den andra stranden. Jag beslutar mig för att ta en promenad och hämta den. Stranden var fullständigt annorlunda vid kvällstid. Fiskarmännen hade dragit upp sina båtar märkta med olika europeiska länders flaggor för att ingen ska glömma västs generösa bidrag efter tsunamin. Det luktade illa av upptagen fisk och vid några slängda nät slogs gatuhundarna om fiskrenset.

Plötsligt hoppar ett band av hundar mot mig, skäller och blottar tänderna för att visa mig att jag gått in på deras territorium. Jag stannar upp, lyfter händerna, backar undan för att visa att jag inte vill ta deras mat. Mitt hjärta bankar hårt. När de ser att jag bara vill passera lämnar de mig ifred. Utom en. En medelstor tik börjar följa efter mig, skäller varnande med öronen lagda tätt mot huvudet och tänderna blottade. Jag som har haft hund hela mitt liv ilsknar till, pratar bestämt med henne att ge sig av, schasar iväg henne. När hon inte slutar följa mig inser jag att jag är i trubbel. Jag går ut i vattnet till knäna, och tur nog vill hon inte ned i vattnet efter mig. Jag vet inte hur länge hunden följer mig ilsket skällande. Jag plumsar i vattnet, jag är trött, jag har spenderat dagen att försöka surfa och känner att jag inte kommer orka slåss med henne. Jag skriker på hjälp, uppriktigt för första gången i mitt liv. Efter en stund kommer några män och ser vad som händer, de jagar bort hunden genom att kasta kokosnötter på henne. Jag börjar gråta av lättnad. J som vilat i en solstol vid hostelet förstår inte vad som hänt. Efter det har jag inte kunna vara lika tillitsfull mot hundar jag inte känner som jag varit innan.

Allt jag vill säga till min chef

Jag är glad att vi har det här mötet. För det finns så mycket som du måste höra. Du skäller så ofta på oss, berättar för oss allt vi gör fel, nu vill jag att du lyssnar på oss.

Du förstår inte hur sättet du bemöter oss förstör möjligheten för oss att jobba effektivt tillsammans. Du underskattar hur dina sätt att kritisera oss spolierar varje chans för oss att trivas på vår arbetsplats.

Vi vet att du också mår dåligt. Du säger inget annat. Men du måste lyssna på oss nu. Eftersom att du aldrig bemöter oss med respekt eller tolerans kommer inte heller vi respektera din vilja att skylla alla dina fel på oss. Du måste inse att ditt icke-förtroende för oss är orättvist.

Du visar tydligt varje dag att du inte har något som helst förtroende för oss. Det är kränkande och jag förstår inte hur du tror att denna inställning någonsin ska fungera väl för dig själv och för oss. Hur kan du så grovt underskatta betydelsen av att din personal inte har förtroende för dig? Du vet inte, att flera av oss har ont i magen av ångest inför att jobba med dig. Jag har svårt att sova natten innan ett arbetspass med dig, jag går till jobbet och känner stark ångest. Det här är en oacceptabel arbetssituation. Vi förtjänar det inte.

Det är främst två saker du behöver ändra. Du får aldrig mer stå och skrika och skälla på oss när det fortfarande är kunder i caféet. Du klagar ofta på att vi saknar ”common sense” men var är ditt ”common sense” när du beter dig på det sättet, när du skämmer ut oss, dig själv och gör våra kunder djupt generade? Jag minns en gång, jag var ny på jobbet, och du skäller på mig för att gjort ett misstag. Jag hade tagit fel pris för en vara, och du säger högt i luften, du ber inte vänligt kunden att betala mer då jag gjort fel, att kunden borde betala mer. Efter att du stormat bak i köket lommar kunden förskräckt fram till mig, räcker mig de extra kronorna som blivit fel, och vi ber varandra ömsesidigt om ursäkt. Den enda som behövde skämmas i den situationen var du.

Förstår du inte att du förlorar duktig, kompetent personal med dina sätt att hantera situationer som gått fel? Jag har talat med andra som jobbat här, en av dem berättade att hon ”aldrig känt sig så värdelös” som när hon jobbade med dig. Jag vet att en tjej har slutat jobba här sen du tagit henne hårt i armen. Det är djupt anstötligt och direkt olagligt. Hur begär du att vi ska kunna arbeta med dig när vi hela tiden lever med rädslan att du ska göra något du får ångra när du får dina raseriutbrott? Allt du anklagar oss för att inte klara av ligger i våra försöka att parera eller undvika dina hysteriska utbrott.

Det andra jag vill att du slutar med, och det med en gång, är att hänvisa till mitt intellekt när jag gör fel. Du säger att jag saknar ”common sense” och ett tänk. Som tur är har jag självkänsla nog att veta att jag inte är dum i huvudet, att detta tänk kommer mer och mer med erfarenheten, att jag jobbar mycket bättre nu än när jag var ny. När du jobbar gör du själv ofta misstag. Jag skulle aldrig komma på tanken att skylla dessa på din tankeförmåga. Dels för att alla gör fel i bland, trots att vi anstänger oss att inte göra det, dels för att den sortens kritik är helt kontraproduktiv. Att få mig att känna att du inte har förtroende för hur jag tänker, är inget annat än kränkande och helt oacceptabelt. Var är ditt sunda förnuft när du agerar så? Hur kan du tro att det skulle få mig att jobba bättre om du skyller mina misstag på något som ”inte finns i mig”, dvs ett ”tänk”? Vad finns för möjligheter för mig att känna att jag kan bättra mig då? Hur kan du inte förstå det här?


Men framförallt: hur kan du tro att det skulle kunna finnas utrymme för logiskt tänkande i en arbetssituation där personalen upplever stark ångest inför sin chefs stressattacker och kränkande behandling? När jag arbetar med dig har jag inte tankarna på kunderna, utan på hur jag ska undvika att du ska få ett hysteriskt anfall. Jag har aldrig träffat en människa med lägre stresströskel i mitt liv. Du säger att du förstår att du stressar mig, men jag tror att du underskattar hur du förvärrar situationen med din oförmåga att lita på oss och låta oss sköta det vi sköter väl när du inte är där.

Du har ofta ringt efter dessa utbrott för att be om ursäkt för att du gått för långt. De första gångerna uppskattade jag det. Nu har jag tappat all förtroende för att du inser att du handlar fel och önskar ändra dig. Därför föreslår jag att du försöker minimera din tid på caféet så mycket du kan. Jag inser att det är absurt att säga till ägaren av en verksamhet att inte befinna sig på verksamheten. Men vi som jobbar där varje dag, som arbetar hårt för att allt ska gå smidigt och bra, vi känner att du grovt underskattar hur din närvaro förvandlar en bra arbetsplats till ett helvete.

När du inte är där jobbar vi väl tillsammans. Vi får ofta komplimanger från kunder för att detta är ett så fint ställe. Visst uppstår incidenter och vi gör alla misstag, men dessa löser vi tillsammans och tillsammans arbetar vi för att skapa en så bra arbetsdag som möjligt. Vi är intresserade av att denna arbetsplats ska fungera väl. Det gör den inte när du är där. Du får gärna komma in och jobba ibland, men önskvärt är att du främst har en handledande roll. Utse den du har mest förtroende för att vara arbetsledare. Ha breifings med oss, fråga var och en vad som gått bra den dagen, vad som kunde gått bättre, om det funnits missförstånd, om något kan lösas på andra sätt. Tala med oss när du inte är arg och upprörd.

Allt du gör är inte dåligt. Du har byggt upp en bra verksamhet. Du måste förstå att detta inte handlar om hur du är som person utan om du du hanterar din roll som chef. Du har gett mig komplimanger för att vara duktig med kunderna. Men dessa små peppningar drunknar i alla sätt du fått mig att övertygas om att du finner mig ointelligent och fullständigt inkompetent. Jag har ofta undrat när du ska ge mig sparken, och haft svår ångest över detta. Ibland har jag tänkt att jag borde sluta, att inget är värt detta helvete som jobbet kan vara ibland när du är där. Men jag vill jobba kvar. För det finns det bara en anledning: tjejerna som jobbar med mig. Om du inte ser hur hårt de jobbar, hur kompetenta de är trots de tillfälliga misstag de gör, då är du blind. Detta café är en mycket trevlig arbetsplats när vi slipper den ångest det innebär att veta att du förebrår oss allt. Vi har det förtroende för varandra du borde ha för oss.

Vi förtjänar inte detta. Vi kräver att detta förändras. Vi kräver att det händer nu.