Dating

Jag har försökt skriva om det tidigare, utan resultat. Möjligen beror det på bilden jag vill ge av mig själv på denna blogg. Isdrottningens. Hon, den intellektuella, hon med djuplodande tankar. Och jag är henne. Självklart är jag inte henne. Att skriva om kärlekslivet sliter revar i bilden av hon, eftersom kärlek klibbar. Det klistrar och är futtigt, det är fult och någonstans, jag vet inte varför, i strid med det förnuftiga. I alla fall mitt kärleksliv. Kanske synliggör jag för mycket inför mig själv glappet mellan den inställning jag skulle vilja ha till skiten, den coola, självdistansierade, den humoristiska och självsäkert exponerande, i trygg vetskap om att det går hur bra som helst, när jag försöker mig på att skriva om mitt kärleksliv.

För i själva verket känner jag mig miserablet misslyckad på området. Vilket naturligtvis är vansinnigt, ett navelskådande fel, men där är det. Där jag önskade att jag hade full koll halkar jag likt bambi på isen, där jag önskar jag vore cool som Miranda i storstadsdejtingdjungeln böjer jag istället mitt huvud i skam och ber till Eros att ej förgäta mig, ”Eli, Eli, lema sabaktani!”

Jag är inte Miranda, jag är kärlekens Mr Bean. Och där mina önskningar om kärlek så som jag vill ha den krockar med den bittra verkligheten uppstår möjligen humor att dela med sig av. Därför kan jag tänka mig att skriva om det ändå. Om det är något jag önskar vara är det en person som accepterar sig själv som hon är, med alla misslyckanden, fel och brister som utgör en människa. Go girl.

Efter tyskens uttåg har mitt kärleksliv gått på sparlåga. Det som tidigare kunde liknas vid ett däck fyllt av magpirr, kyssar och vackra knull tömdes på luft för att permanentas i en sedan dess ständig kärlekspunka. Och jag håller på att bli en bitterfitta på kuppen. I helgen förärades jag av besök från min gamla vän från gymnasiet och hennes nya kille. Min vän har nyss avslutat en sex år gammal relation och har tills nu levt singelloppan, hon vet inte om hon ska behålla den hon tagit med sig till mig, tycker mycket om honom men har samtidigt en del andra som ringer henne och vill träffas.

Min avund är en ocean.

Jag vill också flirta, träffa, kasta ögonkast, råka beröra och känna stöten, vänta på att någon ska ringa, skicka små underfundiga sms, känna fladdret i bröstkorgen och svajet i knäna, håret som reser sig på armarna av trevnad, dom där kyssarna man inte kan sluta med efter några glas vin. Fnitter och skratt med armen runt en midja. Överhuvudtaget i mitt liv har jag längtat efter stunder av att känna sig levande. Jag lever ett liv med ständiga stunder av icke-liv. Ångest inför jobb. Ångest inför framtid. Ångest inför maktlöshet. Ångest över att inte räcka till. Ångest inför pengar. Att vara förälskad är underbart då det ger en så stark förnimmelse av att vara vid liv. Jag så sabla medveten om att jag ska dö att jag känner att detta är slöseri med liv.

Så varför gör jag inte allt ovanstående? Varför är jag inte Out there? Varför går jag ständigt omkring med känslan av att när gud delade ut ragg och knull befann jag på toaletten? Vad är det jag gör för fel? Det är inte avsaknaden på män som är problemet. Det är avsaknaden av rätt män. Just nu messar mig en kille jag träffade under en kort och gräslig period i nätdejtinghelvetet. Han är snäll. Han ställer många frågor. Han är biolog och har aldrig haft en flickvän. Jag ville dö när han berättade det. Sen ville jag dö lite till. Kan ändå inte avsluta kontakten av den anledningen. För cynismen i det. Tänk om han är snäll. Tänk om han är bra. Tänk om han är allt jag vill ha. Äh, who am I kidding. Det kommer bli en till situation av ”det är inte du – det är jag”. Inte för att jag drar såna klyschor på riktigt. Men ni förstår vad jag menar.

Samtidigt kan jag inte sluta tänka på den dryga djävel som för några veckor sedan lutade sig fram till min vän på utestället och viskade ”Vem av dom tycker du bäst om? Jag vet vilken jag tycker bäst om”, menandes hennes två vänner jag och K. Han består av den arten män som fastnat i vinkelvolten och beter sig som de självcentrerade kukhuvuden de är – i full vetskap att de naturligtvis är vansinnigt attraktiva. Självklart fladdrade det till i hjärtgropen på mig när vår vän berättade vad han viskat, idiotiskt förhoppandes att han kunnat mena mig (sannolikheten är visserligen inte hög, K är nämligen den hetaste bönan jag känner, alltid sofistikerad, ofta med den mest smakfulla, ljuvliga urringning vilken jag hyser enorm beundran för. Min egen pryds nämligen alltför ofta av tonårsblemmor vilka av någon anledning så här långt efter puberteten bestämt sig för att göra comeback på min kropps karta). I alla fall. Jag ser faktiskt med humor på det klyschiga i att fladdra till för någon vars karaktärs skönhet jämställdes av min vän med:



Men fuck it. Det är som med jobben. Jag kan bara fortsätta sälja mig själv. Det händer ändå dem som inte förtjänar det, dem som har de rätta kontakterna, dem som har tur. Jag får försöka att inte ta mig själv på så satans stort allvar. I helgen är det fest. Då ska jag njuta.

Kanske kan jag återkomma hit med känslorna och tankarna. Även de ickerationella.