onsdag 30 juni 2010

+15 år med kent

Ser recension i DN idag och upptäcker ett nytt kentalbum. Jaha. Och jag förundras över min reaktion och min icke-proaktivitet. Borta är tiden då jag hängde på låset till skivbutiken, stod i köer för signering eller förbeställde skivan. Alla gånger jag längtat efter nya kentalbumet. Alla gånger jag slitit upp plasten, satt på skivan på min super-mega-bass-woofer-bergsprängare och samtidigt bläddrat i omslaget, börjat inpränta låtarna. Lyssnat om och om igen. Så fort kent släppt en skiva var tiden efter beredd åt kentlyssning. Jag och min lika kentälskande vän K satt uppe nätterna igenom med ett glas rödvin och dissekerade albumet och låtarna. På den tiden när jag var ute var det inte ovanligt att träffa på sina idoler. De satt på de där stället som stängde ner på Katarina Bangata, 59-nånting. Eller på mosebacketerassen där vi satte oss bredvid toaletterna med förvissningen "rockstjärnor går också på toaletten" för att få en skymt av dem. När kent släppte V&A tyckte vi självklart att det svängde, men att de sålt ut sig. För långt hade det gått när jag var hemma hos ett äldre par, vänner till familjen, och de satte på V&A och tyckte att det var bra. Eller när hela stadion skulle iklädas vitt. Eller när de släpper nån slags mobil. Eller när utan dina andetag blivit hela sveriges bröllopssång. Och jag inser att jag bara är ute efter en autenticitet som ändå aldrig funnits där. För två somrar sedan såg jag dem på zinken. Det var fantastiskt. De öppnade med kallt kaffe har jag för mig men hade också hunnit byta ut avslutningslåten 747 mot mannen med den vita hatten. Konservatism är aldrig så snyggt som när det gäller musik, men visst var första albumet allra bäst, det kommer jag att tycka tills jag dör. Och jag behåller gärna mitt kentrevir, för jag kan inte mycket om någon annan artist. Inget annat band har engagerat mig lika mycket. Inget annat bands musik dyker upp i huvudet, ingen annans låttexter har strofer som så enkelt beskriver allt. Inget annat band kan kopplas samman med min ungdomstid. Och jag är ärligt glad att de fortsätter att ge ut album som förvisso inte engagerar mig men tänk alla nya kentfans, vilken skatt de har att gå tillbaka till. Jag avundas dem.

Ps Nya albumet finns på spottan. Jag har inte köpt ett kentalbum sen 2005.

3 kommentarer:

Anna Tholl sa...

Den tonåriga kärleken till ett band! Jag har inte upplevt det sen jag blev gammal och cyniker.

Anna Tholl sa...

Och ja, den första är bäst.

Kaia sa...

Haha, word på den.