onsdag 9 juni 2010

Mama knows best - följetongen Chefen

Så jag fick skäll igår igen, efter att jag tyckt allt gått så bra. Men min chef ville anmärka på detaljer. Om jag inte kan dessa detaljer, då har jag inte rätt tänk, menar hon. Antingen finns det i mig, eller så finns det inte. Jag vet inte vad jag ska med denna information till, annat än må dåligt av den. Jag förklarar att jag inte ser det på samma sätt, att tänket kommer med erfarenhet, att jag fortfarande är relativt ny. Hon blir arg, menar att vi inte har en meningsfull dialog om jag ska försvara mig. En meningsfull dialog för dig är alltså när jag står tyst? tänker jag. Hon säger att jag verkar stressad när hon är där, och att hon inte kan jobba med någon som påverkas så av henne. Jag tänker, du ger mig skit varje gång jag jobbar, men det är mitt problem att jag blir stressad av dig? Jag försöker säga detta till henne, men då blir hon så arg att hon menar att hon måste fundera på om hon inte ska ersätta mig, eftersom vi inte kan mötas och eftersom jag sprider en dålig stämning.

Mamma (på telefonen):

Det är inte lönt att diskutera med din chef. På en normal arbetsplats finns det utrymmet att ta den diskussionen, men inte här, du är inte fastanställd. Du ska ha en trygg anställning och en trygg arbetsplats, då kan du säga något. Du kan inte förändra henne, och du kan inte förändra arbetsplatsen. Känn efter om du orkar, annars: knyt näven i fickan, tänk "kärringdjävel", och säg att du ska tänka på vad hon sagt och försöka det bästa du kan.

Du ska aldrig, som nyanställd, ta på dig rollen att tro att du kan vara en kraft för personalen. På mötet ska du inte vara en förespråkare, du blir kickad samma dag. De andra kommer sitta som musslor för de vill behålla jobbet. Folk håller käften idag för de vill inte förlora sina jobb. De är inte lika känsliga som du, de klarar att hålla det inom sig.

Ge upp tanten. Hon kommer inte förändras. Vet du, de är sådanda personer som ger andra mycket skit som själva är allra känsligast för kritik. Man har ju råkat ut för töcken enna. De är personer som säger "jag är bara rak, jag säger som det är." Just de människorna blir som skogstokiga när man försöker kritisera dem.

(Samtalet med min chef, samma dag: "Jag är en person som säger som det är, det gör jag alltid, alla andra har klarat detta utom du". I själva verket har många slutat där för att de inte orkar med henne. Hon kommer in senare på kvällen och verkar lugnat ned sig. Nu vill hon inte längre att jag ska gå.)

Mamma: Ni kan peppa varandra i personalen. Men om du tror att hon ska lyssna och förstå, hon skiter i vad du har att säga, hon är van att vara den hon är. Jag har sagt det åt dig förut, det här med politiken, du måste backa tillbaka. Du kan inte förändra henne, din plats ryker med en gång.

Mamma har rätt, som alltid. Det finns en kamp men jag är inte den att ta den. Det är så ofta jag tar fel kamper i fel forum. När är det rätt tid och plats? Jag måste fundera på om jag orkar detta. Att sluta vore ett nederlag. Men att hela tiden få höra att man inte duger, hur länge innan det knäcker en?

Hur länge innan jag lämnar detta stadie av förlängda tonår? Innan jag gör annat än kämpar för att hålla näsan över vattenytan?

Allt kommer ordna sig en dag, osv, etc.

5 kommentarer:

Sleepless sa...

Din mamma är väldigt klok! Jag skulle absolut säga att det viktigaste min mamma har lärt mig när det gäller arbetslivet är just det att man skall välja sina strider. Vad allt förändrades när jag lärde mig det!

Men det hotar fortfarande att knäcka mig ibland, Spelet. Och vissa personer. Brrr. Hittills har det dock inte gjort det och låt det inte göra det med dig heller!<3

Anna Tholl sa...

Vad skulle vi göra utan mammorna? Vi låter inte vissa personer knäcka oss. kram på dig.

Pontus sa...

Mycket bra skrivet! Jag befann mig i en liknande situation för några år sedan, som sommaranställd på en franchiseägd servicebutik i Göteborg. Varje gång jag besvarade chefens (i samtliga fall idiotiska) kritik med så mycket som ett knyst så fick jag höra "du behöver inte försvara dig" följt av ett kluckande, patroniserande skratt. Blev heller inte inbjuden till midsommarfirandet för alla anställda i kedjan med motiveringen "du måste förtjäna det först". Jag lyckades effektivt låta jobbet vara bara just ett jobb och koppla bort det från mitt andra liv, men efter några månader blev det hela ohållbart och jag sade upp mig med i stort sett omgående verkan. Bland det skönaste jag har gjort. Vissa människor är helt sanslösa och kan inte tillåtas härja fritt, särskilt inte i chefsposition.

Kerstin sa...

Jag antar att du har läst Zarembas serie om vuxenmobbing på dn? Tänkte på det, och samtidigt när jag var på seminarium om Björn Johanssons "Kampen om sjukskrivningarna" här om veckan. Johansson menar att hela debatten om sjukfrånvaron (fusk, överutnyttjande och inbillade sjuka) inte stämmer med statistiken, istället ökade den långa sjukfrånvaron till en följd av en allt sämre arbetsmiljö. Arbetsmiljöanledningen försvann liksom som förklaring till problemet med att vi hade en sån hög sjukfrånvaro. Det du skriver och Zaremba tar upp tycker jag säger något om hur viktig den variabeln är att åter ta upp.

Hoppas du finner en väg ut snart! Det ordnar sig, osv, etc! Kramar

Anna Tholl sa...

Grymt intressant att läsa om dina erfarenheter Pontus, låter ju som vi råkat ut för samma personlighetstyp, och Kerstin, jag tänkte också på Zarembas artikelserie, mycket intressant.

Fortsättning lär följa.