Sri Lanka - del 3

Jag och J lämnade våra vänner i Nuwarya Eliya och fortsatte med buss söderut, mot ett litet samhälle vid namn Ella. Där fanns en bergstopp, Little Adam’s peak, varifrån man skulle få en magnifik utsikt. Det finns även ett stort Adam’s peak, vilket är ett populärt resmål för buddistiska pilgrimer och västerländska, kulturivrande turister. Legenden säger att Adam satte sin fot på just det berget när han lämnade himlen, varifrån det har fått sitt namn. Pilgrimerna börjar tidigt innan gryningen och når toppen efter en lång vandring uppför en vindlande, uthuggen trappa. Man ska då få skåda en magnifik soluppgång. Våra vänner hade gjort denna klättning, men då en av dem avslöjat att han kräkts av ansträngningen, vilken hade slutat i en molnbank och inte en skymt av soluppgången, bestämde jag och J oss för att strunta i Adam’s peak och pröva på den lilla i stället.

Det var en vacker dag. Vi lämnade vårt lilla hostel vilket drevs av en familj som lagade den mest fantastiska rice n’ curry vi smakat (men vi skulle aldrig förstå oss på den äckliga marmiten de erbjöd oss på det rostade brödet till frukost) och begav oss iväg. Alla som mötte oss på vägen hälsade. En kvinna bjöd in oss till sig, och vi lovade hälsa på henne på tillbakavägen. Vi korsade stora teplantager där kvinnor plockade blad och bad oss betala för att ställa upp på bild. Så nådde vi toppen. Och det var mycket vackert.

Vi hade suttit där en stund och tagit kort och njutit av stunden då ett gäng med unga Sri Lankesiska män kommer upp. De sätter sig nära oss och börjar på stapplande engelska ställa oss frågor. Jag känner hur jag blir irriterad. De är egentligen inte intresserade av oss, deras uppvaktning är bara del i att visa varandra att de vågar, ett manlighetsprov man känner igen det sen gammalt. Vi förklarar att vi vill vara i fred, men förgäves. Vi går därifrån när de börjar bli påträngande med sina frågor och händer, när stämningen börjar skifta från irriterande till dovt skrämmande. När vi går tillbaka drabbas J av illamående och vi kan inte hälsa på den vänliga kvinnan. Vi skämdes, men jag misstänkte att J inte riktigt ville, att hon hade haft nog med okända upplevelser för en dag.

Tillsammans med ett annat västerländskt par hyrde vi en minibuss för att åka tillbaka till kusten. Vi längtade tillbaka till havet och värmen. Bilen nådde tillslut Weligama, där vågorna skulle vara skonsamma för nybörjarsurfare. Vi checkade in på ett hostel som låg en kilometer från närmaste bra surfställe, varför vi gick den långa sträckan varje morgon för att hyra surfbrädor. Det gick faktiskt inte så katastrofalt dåligt för mig vid denna strand. Men jag hade fortfarande svårt att uppbåda engagemanget för sporten. Inte minst för att brädorna sargade min hud så till den milda grad att mitt mellanparti liknade en carbonarasås. Jag ignorerade tankarna på bonnbränna och började surfa i t-shirt.

Det var en kväll, väl tillbaka i hostelet, mätt och belåten efter en god middag, som jag upptäckte att jag glömt min t-shirt vid den andra stranden. Jag beslutar mig för att ta en promenad och hämta den. Stranden var fullständigt annorlunda vid kvällstid. Fiskarmännen hade dragit upp sina båtar märkta med olika europeiska länders flaggor för att ingen ska glömma västs generösa bidrag efter tsunamin. Det luktade illa av upptagen fisk och vid några slängda nät slogs gatuhundarna om fiskrenset.

Plötsligt hoppar ett band av hundar mot mig, skäller och blottar tänderna för att visa mig att jag gått in på deras territorium. Jag stannar upp, lyfter händerna, backar undan för att visa att jag inte vill ta deras mat. Mitt hjärta bankar hårt. När de ser att jag bara vill passera lämnar de mig ifred. Utom en. En medelstor tik börjar följa efter mig, skäller varnande med öronen lagda tätt mot huvudet och tänderna blottade. Jag som har haft hund hela mitt liv ilsknar till, pratar bestämt med henne att ge sig av, schasar iväg henne. När hon inte slutar följa mig inser jag att jag är i trubbel. Jag går ut i vattnet till knäna, och tur nog vill hon inte ned i vattnet efter mig. Jag vet inte hur länge hunden följer mig ilsket skällande. Jag plumsar i vattnet, jag är trött, jag har spenderat dagen att försöka surfa och känner att jag inte kommer orka slåss med henne. Jag skriker på hjälp, uppriktigt för första gången i mitt liv. Efter en stund kommer några män och ser vad som händer, de jagar bort hunden genom att kasta kokosnötter på henne. Jag börjar gråta av lättnad. J som vilat i en solstol vid hostelet förstår inte vad som hänt. Efter det har jag inte kunna vara lika tillitsfull mot hundar jag inte känner som jag varit innan.