(Nu måste jag sluta. Alla de här inläggen är inget annat än frukten av att jag har sjukt mycket viktigt att göra på jobbet varför jag blir blogginkontinent. Inte bra. FY Miss Lee!)
Javisst, så pratar man om kultur nu. Lena Adelpropp Liljerot är förtjust i tanken. I en notis i GP menar man att sambanden mellan frekvent kulturell aktivitet och ett långt, friskt liv hör samman, varför kultur bör finnas på recept. Kulturarbetare och konstnärer knorrar och menar att kulturen ska inte smeka medleklassnormer utan istället utmana dem. Kulturens medicin ska vara beskt, helt enkelt.
Jag menar inte att förakta den ambition som kan finnas i att med hjälp av kulturella instanser förhöja livskvalitén hos sjuka människor, inte alls.
Men jag undrar om det sjävlklara sambandet mellan kulturell aktivitet och ett långt liv inte är ett sociologiskt felslut?
Är det inte snarare så att välstånd och långt liv har ett självklart samband och att välstånd också sammanfaller med kulturell aktivitet? (dvs, har du pengar och bor i stan kommer du med större sannolikhet vara kulturkonsument, i jämförelse med om situationen hade varit omvänd) Och: är det inte det ekonomiska och kulturella kapitalet (eller frånvaron av den) som är den främsta orsaken till (o)hälsa? Jag misstänker helt enkelt, att det är där man bör lägga uppmärksamheten när det gäller ohälsa; i ojämlikheten. Kulturell frekvens kan i detta fall enligt mig fungera som sidospår att dölja denna aspekt.
Dessutom förtörnas jag av debattens underliggande förståelse av kulturuttyck som ett behov vilket ska uppfyllas hos människor (med krämpor, depressioner och dylikt, i detta fall). Jag menar att det inte handlar så mycket om ett behov som ska göra grupper av människor bättre, denna nyliberala djävla skittanke.
Kulturen och dess uttryck är förbanne mig en rättighet för alla.
I fredags träffades jag och mina två vänner på M-plan. Jag gled något försenad in på den pub mina vänner valt ut för att stärka oss med en öl innan äntring på konstnärshögskolefest. I samma stund som vi sammanstrålade sänktes medelåldern i lokalen med ungefär, 30 år. Men, ölen var billig och god och det är ju allt man behöver egentligen. Vi sitter fördjupade i en diskussion kring de flytande gränserna mellan våld och sex (vi hade dock inte läst det här inlägget, på samma tema) när jag känner hur någon drar i min arm.
- Du! Är ni såna där, KONSTNÄRSBRUDAR?? va?
Det är en man i ungefär 50-årsåldern som frågat. Vi stirrar förvånat på varandra, oförberedda på avbrottet. Nekar med ansträngda leenden, Neeej det är vi inte.
Vi återgår till vår diskussion, lätt okoncentrerade. Jag hör hur mannen diskuterar med sin kompis bakom oss att han minsann trodde vi var konstnärsbrudar.
När vi äntligen kommit ur vår förvirring inför avbrottet och återigen dykt ned i frågan om sexualiteten och våldet så känner jag återigen en hand på min arm.
- A men va GÖR ni då?? Va? Vad jobbar DU med? nästan vrålar han till min kompis. Nu börjar vi bli irriterade. Dumdjäveln tänker uppenbarligen inte ge upp. Jag vänder mig avmätt mot honom.
-Ursäkta mig. Men jag försöker faktisk lyssna på vad min kompis säger. (Jag hoppades att mitt tonläge inte lämnade utrymme för några som helst missförstånd. Kan du dra, ditt ouppfostrade, otrevliga, burdusa, avbrotts-sepe?)
-Men OJ va hon va OTREVLIG!!! skriker hans kompis från bardisken.
Och det var väl där situationen blev just det, otrevlig. Något blir tydligt; det djävla spelet. Kanske hade de stått där ett tag och pratat om oss. Stärkt sig med några öl. Nu ska vi gå fram till de söta tjejerna, höhö. (För det är vi faktiskt. Relativt snygga alltså. Audrey Tatou skulle kanske inte hoppa utför ett stup i ren avund, men).
Och för att jag fråntogs min rätt att säga ifrån. Vem var det som hade varit otrevlig egentligen? Vem var det som hade, utan respekt för vår samvaro, för vår diskussion, tagit sig rätten att klampa in i vårt utrymme? Utan respekt för vår rätt att välja vem ska ska få finnas där, och på vilket sätt.
Varför tror dessa karlar att det vi håller på med eller pratar om, vår samvaro, är så oviktig att den kan brytas av deras (högst ointressanta!) närvaro och påträngande frågor? Och varför har vi då inte rätt att säga ifrån?
AAAARRRRRGGGHH! (här tog orden slut och reptilhjärnan tog över i uttrycket för min frustration)
Senare bad männskan om ursäkt och hoppades vi inte tog illa upp, kände vi att han var en jobbig gubbe? för vi skulle ju förstå att han var konstnär själv och brukade måla, det var därför han undrade.
Vilket inte förklarade eller rättfärdigade nånting. Hans tirad gjorde spelet så tydligt igen; kanske skulle vi tycka det var lite häftigt att han var konstnär att den avsevärda ålderskillnaden inte skulle spela roll och möjligtvis ge honom lite beundran? Men jag visste ju, att min kommentar "det spelar ingen roll vad du är, vi skulle vara avvisande mot alla män som närmade oss" inte skulle falla i god jord. Kanske skulle vi bli anklagade för att vara manshatare och därmed förlora flera minuter av tid på att bråka med dom. Så jag höll mun.
jag kan inte jobba. har ingen energi. hänger samman med massa personliga saker. går inte att sköta mitt jobb. behöver ju ringa i telefonen, men det ger ångest. behöver prata med folk om förändringsarbete, men kan inte titta dem i ögnonen. måste maila men kan inte formulera mig. behöver läsa min mig på smarta saker, men kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att den skall bli till något förståligt. skall ta fram strategier och metoder men kan inte koncentrera mig. allt blir bara ett murr. när jag kommer hem hamnar jag ofta på golvet tills jag haspar upp mig i sängen, sover 10 timmar. vaknar dödstrött för ytterligare en dag.... runt runt runt.
Så ringde jag till läkaren. vilken människan. han lyssnade och tog mig på mer allvar än jag klarade av att göra själv. REsonerade om vad jag behövde och vad som krävs för att ändra sig situation. Han sjukskrev mig, bokade in återbesök och försäkrade sig om att jag skulle ta hand om mig. Kändes bra. Fördjävligt att JAG (lever ofta i en illusion att saker inte gäller mig, men alla andra) skulle behöva sjukskriva mig för psykosomatiska saker, känns dessutom så jävla klisché (jag kan ju inte stava heller). Kändes alltså skit, men ändå som att jag gjorde vad jag kunde. och därför på något sätt bra.
Efter nästan 6 veckor har livet återvänt. Helt fantastiskt. Kan jobba klart mer, en hel vecka. ingen ångest. saker är roligt igen osv. Så bajs. Försäkringsjävlakassan skickar brev, två stycken till och med, om de hade så dåligt med pengar borde de ju kunnat spara på ena portot iaf. De skrivier att jag inte är sjuk, att jag skall återgå till jobb och att inget av det jag beskrivit (vilket är samma sak som jag beskrivit ovan) visar på att jag inte kan jobba.
VAd är då sjukdom? Vad behövs? finns ju massor historier om detta. inget går som sjukdom längre. VAd är bättre? sitta hela dagar 40 timmars veckor och ha ångest på jobbet, för att komma hem och tro att man skall dö. Eller få jobba lite mindre i 6 veckor och sen må bra och kunna jobba heltid.
Jag känner mig så kränkt. Vem fan är det som jobbar på fucking jälva kassan. och vem kom på dessa jävla ideer?
Orkar inte göra en lång politisk analys av det hela. har börjat faschineras allt mer åt det korthuggna, så; ner med borgarna i papperskorgarna!
Och jag, ensamma poptjejen ba: Åh, precis en sån kille jag vill ha. Jag kan sitta i timmar och lyssna på ditt plinkande på din gitarr med en flaska rött framför oss vid ett shabby chict köksbord i din etta i gbg/sthlm och sedan kan vi ha patriarkalt sex och du får komma över mina toppiga abylbleka bröst och gärna göra så att jag utbrister "mon dieu" och sedan kokar du rött orientaliskt kanel te och vi sitter i fönstret och tar en cigarett.
Och ett blygsamt hej till alla de som börjat läsa denna blogg. Allt tack vare det intensiva och kontinuerliga arbete utfört av mi sli och kerstin.
Jag ämnar entra scenen igen. Saknar era glitterfittiga tankar och kommentarer. Behöver diskutera med er. Finns så mycket där ute som behöver reflekteras kring. Oooh yeh.
Kanske är det just denna konspiration kallad 40 timmars arbetsvecka som gör att jag haft omöjligt att ta mig ork att skriva här. Efter att ha tagit nästan ett år ledigt från mycket av livet, när det kommer till att ha kontakt med vänner och skriva hoppas jag nu att jag skall vara tillbaka. Har nog behövt en hel del tid att landa i åsikter och tankar och göra upp med min ojämställda situation på det privata planet. Nu hoppas jag att pennan är vässad och att vi kan ta över världen i all ödmjukaste stil, kanske som en järnhand i en slikeshandske (jag tänker mig en rosa alldeles blank handske) ett uttryck jag lär mig av en riktigt macho man.
Jag avslutade just ett samtal med en vän som nyligen brutit sitt sex år gamla förhållande med sin kille. Omständigheterna kring det hela ledde till en diskussion kring något vi kände var så allmänt förekommande att jag var tvungen att vässa tangentbordet:
Varför är det så många tjejer där ute som tvingas ta ansvaret att avsluta en relation som han som inte vill fortsätta?
Det hade inte varit bra mellan min vän och hennes (numera) förra kille på ganska länge. Hon kände att nånting inte var som förut. Han kunde sitta klistrad vid sin dator när hon försökte prata med honom. Hon kände sig ignorerad och vad jag tolkade det som, oälskad. Till slut konfronterade hon honom och fick honom att erkänna att han inte kände samma sak längre. Hjärtekrossad fick hon bekräftat vad hon misstänkt länge och lämnade honom.
Märk: Lämnade HONOM. Inte tvärtom.
När mitt ex försvann ut i Europa två månader tänkte jag, eftersom att jag numera är gammal i gamet, att det inte kommer hålla. Loin de vu, loin du coeur som man säger. Vi hade ändå ganska fin kontakt under tiden han var borta och jag började tänka att, tja kanske. Så kom han tillbaka och ingenting var som innan. Två vidriga veckor gick jag omkring och kände mig förvirrad, obekräftad och ledsen tills jag konfronterade honom: det är slut. För du känner inte längre för mig som du gjorde.
Han protesterar inte precis vilt. Så det tog slut. Och det ansvar han borde tagit fick jag ta.
FY FAN.
Jag hade en annan kille i gamla staden som gjorde så här mot mig, i två månader befann jag mig utomlands, trodde att vi hade en svacka pga det när han i verkligheten hade slutat vara kär i mig och dessutom börjat få känslor för en annan. När jag kom hem och konfronterade honom om hans icke-existerande känslor menade han att han kanske kunde känna för mig igen, vi kunde väl hänga en vecka och sova med varandra så kanske det kom tillbaka?
Jag drömde mardrömmar om att jag dödade honom flera månader efteråt. Det tog lång tid att komma över förnedringen att erbjudas att hänga efter honom i en vecka som en äggsjuk höna, med den ängsliga förhoppningen att kanske, kanske lyckas vara tillräcklig för att han skulle bli kär i mig igen.
Jag förbannar alla män som inte tar det emotionella ansvar som rimligen är deras. Ingen konflikträdsla i världen rättfärdigar den misshandel av själen det innebär att gå omkring med förvirringen och misstanken.
För några månader sen skrev jag en ganska elak text om dig. Nu har det hänt saker som får mig att vilja bli din vän igen. Så därför tänkte jag skriva det snällaste jag kunde komma på om dig:
En kvinna från tidigare DDR intervjuades med hennes döttrar. Tjugo år tidigare hade de tagit sig över till andra sidan och journalisterna frågade de då små flickorna: "Ska ni köpa Barbie nu?
Kvinnan berättade att allt blev inte bättre av enandet av Tyskland. Hon saknade den utförliga barnomsorgen som möjliggjorde kombinationen av familj och förvärvsarbete, att det aldrig fanns oro kring arbete, utbildning eller bostad. Hon saknade den tryggheten som var självklar på den tiden. Hennes döttrar hade utbildat sig till klassiska medelklassyrken; designer och psykolog, men de arbetade i butik.
Det är så härligt att vara utlämnad till en marknad utan socialt skyddsnät. Där du bör förstå dig själv som din egen lyckas smed. Har du inte lyckats beror det inte på någon annan än dig själv.
Hon berättade också hur det fortfarande är tydligt vilka som är östtyskar och västtyskar, inte minst på den äldre generationen. Västtyskarna är ytligare, menade hon. De eftersträvar perfektion och förefaller kallare, striktare.
Nu kan de i alla fall köpa Barbies till sina barn.
Åh gud, jag gick in på den nya länken ETABLERA HÄR och störtförälskade mig, inte bra, jag sitter ju på jobbet. Jag undrar alltid vilka de är, dom bakom de underbara texterna och om vi skulle tycka om varandra. DET KÄNNS JU SOM DET!
Jag misstänker att jag kommer få extremt mycket att göra nu framöver. Ser framemot stressen som en surfare typ ser fram emot den där skitstora vågen som antagligen kommer mosa en eller kanske ge en ett riktigt häftigt åk.
I veckan köpte jag biljetter till mig, mina två systerdöttrar och deras kompis till en dansföreställning av Batsheva Ensemble. Det var när jag såg bilder från föreställningen i ett programblad som jag visste att det skulle bli något speciellt, att jag bara inte fick missa det. Så därför, när jag gick in den stora idrottshallen i en av staden förorter för att se Kamuyot, var jag förväntansfull. Ungarna kutade fram på sina ogenerade vis och satte sig på de mest fördelaktiga platserna långt fram, i mitten. Den yngsta frågade mig vad det stod på en papper på en del av bänken, "Reserverad", förklarade jag. "Då får du sitta bredvid den" sa hon, så det gjorde jag.
Snart kommer en av dansarna och sätter sig bredvid mig. Han hälsar blygt och luktar fräscht av tvål. Fler dansare droppar in och snart börjar det. Och det är precis så bra som jag hade hoppats på. Ibland dansar de allihop, ibland bara några. Andra dansare sätter sig bredvid, för att resa sig, sätta sig igen. En stund in i föreställningen börjar dansarna plocka upp folk på golvet att göra samma sak som dem. Jag får stå på ett ben med armarna ut och ungarna fnittrar hejdlöst bakom mig. Snart blir de själv uppdragna att dansa. De är generade, men gör sitt bästa. Jag halar upp mobilen för att ta kort som en stolt hönsmoster. Och det är så djävla fint.
Jag sitter trollbunden och leende inför all talang, all skicklighet. Tänker att jag förmodligen är den ultimata åskådaren. Jag är helt i andakt. Jag är så jäkla glad att jag får vara med ungarna på det här sättet.
Efter en stund spelas en lugnare slags musik och dansarna börjar gå i en ring runt publiken, som sitter i en fyrkant runt golvet. De stannar till ibland och räcker någon ur publiken handen. De tittar ned rätt i mina ögon och jag vet inte var jag ska fästa dem. En ljus kille kommer och tar min hand. Hans är röd och varm. I säkert en halv minut håller han min hand och jag tittar på hans skjortbröst där det finns små, små röda fläckar, av blod? En droppe svett faller på hans mage. Han kramar min hand, så dansar han vidare.
Och jag är nära att grina för att jag fick möta någon och för att det fanns beröring.
Och jag vet att det låter bajsnödigt men jag tänker inte sparka ned min egen text genom att skriva något i stil med "kanske behöver jag bara få ligga" - och hör sen.
Han är död, antropologen Lévi-Strauss. Jag trodde han var död för flera 100 år sen, men tänk vad man kan missta sig. Han blev iaf 100 år själv. Han var en anhängare av strukturalismen, har jag för mig, och sa väl bland annat att olika kulturers likhet beror inte på att vi har samma ursprung utan att kvinnor har knullat med "rätt" män.
Och vår kära Simone de Beauvoir resencerade hans verk, de var i själva verket classmates där nånstans i frankriket (Sorbonne!). Jag tror hon gillades hans grejor, eller hur?
Jag har för mig att vi läste nån av hans texter, den där som handlade om släktskap och att han pekade på kvinnors roll i att just föra fram civilisationen (eller vad ska man kalla det? Ekonomin kanske?). Det här var något som Gayle Rubin plockade upp i sin artikel "The Traffic in Women: Notes on the 'Political Economy' of Sex". Jag minns att behållningen av denna var* just kvinnan (s sexualitet) som handelsvara i ekonomin. Hon hade inte så mycket agentskap i att få knulla med rätt män, antar jag att Rubin menade, utan snarare att hon var (och fortfarande är) en handelsvara som endast var värd något som hon gick att sälja. Rubin använder Lévi-Strauss två begrepp "gåva" och "incesttabu" som i sexsystemet** alltid reproducerar män som givare och kvinnor som gåvor, vilket jag personligen tycker är en vettig tanke som jag tycker mig se i mitt vardagliga liv. Beatrix exemplifierade genom att berätta om en manlig kompis där deras relation är mer värd när hon är singel, än när hon har en partner, som i meningen att han kan "lämna över" henne till någon av hennes vänner.
Sen kritiserade hon, Rubin, Marx också men det är jag för trött för att analysera just nu även om jag skulle vilja. Jag har en ambivalent inställning till Marx-män. Läs bara Mi Sli:s inlägg nedanför om den där marxisten som tyckte man skulle fråga männen först om kvinnor ska skapa teori. Eller bara tanken kring att klass kommer före kön. Kommer före!? Jag blir lika sur varje gång, och jag kommer direkt att tänka på senaste 8:e mars demonstrationen där några jävla MÄN står vid slottet i gamla stan med med parollen "Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp". De lät mest såklart. Fuck you ville jag bara skrika, kunde de inte lämna en enda dag åt att låta kvinnor vara lite sura över saker som drabbar dem endast för att de är kvinnor? Det är ju inte så 8:e mars är särskilt revolutionerande för kvinnors rättigheter överhuvudtaget.
*efter samtal med smartaste Beatrix på telefon, för just nu har jag förkylningsgröt i hjärnan vilket gör att jag inte kan hålla i en enda röd tråd. Tankarna flyger och far åt alla håll, och därför kommer därför detta inlägg att göra det också.
**Rubin var väl ganska tidig med att prata om nåt som liknar det vad vi idag kallar könsmaktsstruktur?
Kommer hem och ser ett nytt nummer av tidningen "Åka skidor" på hallmattan. Inplastad, innehåller nån slags dvd som jag aldrig kommer att titta på. På dvd:n står: "The worlds first all girl ski movie". Jaha. Suck. Jag gick på nåt erbjudande om att testa 3 nr för en struntsumma av den här tidningen. Jag gillar ju att åka skidor. Det första och enda numret jag läst handlade bland annat om en kille som bodde i Chamonix som gjorde de farligaste och värstaste nedstigningarna. Alltså, han riskerade livet varje gång, ungefär. Och jag tänker - han kan inte bry sig så jäkla mycket om sina nära och kära. Och vad är det med manlig kick-sökning? Måste den vara så faaaarlig? Måste de ligga i 300 km/h på en slingrig landsväg på nåt odjur till motorcykel? Kan de inte bara få världens kick av att om hösten plocka äpplen och göra en fantastiskt god äppelkaka? Va? Eller kanske få en kick av att ha en fin relation till någon och samtala en hel natt över några glas vin och komma fram till hur just ni två ska rädda världen? Va? Vad är det för fel på det?
En gång för länge sedan, i ett litet katolskt land utan någon som helst verklig vänsteropposition att tala om, befann sig en feminist på utbytestermin. Ensam i conversedojjor trampade hon de anrika golven på det världberömda, vackra och mycket gamla colleget. Där fick hon höra de mest absurda kommentarer hon någonsin tagit del av, varken innan eller efter. Väl hemma startade hon och hennes vänner en blogg för att vädra sina tankar och dämpa skrivklådan.
Jag har raljerat över Irländares sexualmoral tidigare i den här bloggen, men bestämde mig för att lista dessa absurditeter för att sprida en tacksamhetens tanke att man är född i Skandinavien:
- På ett seminarie fick jag veta att feminismen är sexistisk. Denna kommentar uttalades av en man som titulerade sig som marxist. Han blev replikerad: Så du tycker kampen för jämlikhet är sexistisk? på vilket han inte hade något svar.
- Från samme man (vilken förmodligen slog världsrekord i tjockskallighet den dagen) fick jag kommentaren: Om kvinnor vill komma in i akademin och skapa egen socialteori borde de FRÅGA oss först (jag tolkade att han refererade till sin egen grupp dvs män). Jag replikerade att jag höll fullständigt med, faktum är att samma sak gällde dom där djävla postkolonialisterna, om dom från syd vill komma hit och skapa socialteori på sina villkor borde dom verkligen FRÅGA oss först, oss vita västerlänningar alltså. Dessutom är all teoribildning som ifrågasätter den västerländska hegemonin rasistisk. Killen frågade om jag var ironisk. Jag tänkte att denna var ett lost case (det lustigaste i hela den galna scenen var att denna kille, efter att lagt varje vad han ansåg vara dräpande antifeministik kommentar, highfiveade en annan kille som satt brevid honom).
- Under en föreläsning diskuteras en text kring ett klassrumssenario där en tjej under en debatt blivit ifrågasatt, förlöjligad och nedgjord av ett gäng killar. Hon själv reagerar med att ta deras hjärndöda kommentarer på allvar och mena att de säkert inte menade nåt illa. Min föreläsare (man) menar att situationen i texten är oproblematisk och att det inte finns något jämställdhetsproblem eftersom att tjejen i situationen inte själv beskriver det så. Jag dör långsamt inombords och vill grina.
- Under en debatt om abort, där för övrigt Ja till abort-sidan bestod av fyra kvinnor och en man, medan situationen var det omvända för motståndarsidan, förklarade någon att kvinnans anledningar till att inte vilja föda sina barn var helt irrelevanta eftersom hon hade gått med på att ha sex och därmed också hade tappat all rätt till någon som helst inflytande eller makt över sin egen kropp.
- Under ett seminarie om transsexualism menar samtliga i klassrummet att en man som genomgått könsbyte inte längre kan ha sex med sin fru, och jag tänker, herregud vi har inte kommit längre än att sex inte är nånting annat än snopp i fitta. "If there's a will, there's a way!" sa jag frejdigt och lyckades få min handikappade lärare att skratta.
Men det var ändå spännande! Att ha varit med om, liksom. Jag minns att jag fick ett intryck att av Irland hade andra egenskaper jag kan sakna i Sverige. Våldtäkter talades om på ett helt annat sätt, kände jag. Där fanns inte samma misstänkliggörande av offret, inte samma... avfärdande att det skulle vara ett allvarligt brott. Vilket jag antar hör hemma med det katolska också, på något sätt. Dessutom hade de kommit långt i medvetenhet om ekologiska varor och jag hade som vegetarian när jag skulle handla eller äta ute ett stort utbud av butiker och ställen att gå till. Man var inte avvikande, det var skönt.
Jag kan sakna det ibland. Dublin! Hur spårvagnen ropade ut hållplatsena på engelska och gaelic: St Stephens Green... Faiche Stiabhna. En Guinness med pommes frites dränkt i vinäger framför rugby eller cricket en solig dag. Men som sagt. Jag är en glad skandinav. Rätt så, i alla fall.
Jag ber att få sprida denna goda nyhet till samtliga! När det gäller teatervärlden händer något. Män flyter inte längre upp, från kvinnomaktsutredningen 1997 den berömda frasen; som korkar.
Att den fria scenkonsten dras med jämställdhetsproblem är dock fortfarande ett problem, vilket jag ibland blir vittne till. Har du ingen som delar ditt försörjningansvar som förälder och är t.ex oetablerad koreograf eller barnteaterskådespelare blir du automatiskt bortsållad och din produkt får aldrig en ärlig chans.
Därför jag får utslag av ilska när jag - igen - öppnar dagens metro och läser Johan Djävla Norbergs raljerande över förslaget till den nya föräldraförsäkringen som sossarna lagt fram.
Ny tycker jag att förslaget inte är tillräckligt överhuvudtaget. Men är man nyliberal har man inget intresse av att se strukturer eftersom att det inte gagnar ens ideologi. Invävd in en illusion av "det fria valet" lägger Norberg fram det absurda men ack så vanliga argumentet att staten ska ge fan i att lägga sig i hur familjer vill leva.
Det krävs fanimej riktigt tjocka solglasögon för att inte se sambandet mellan att kvinnor tar ut 80% av föräldralägenheten och att de också (fortfarande!!) har 80% av mäns lön för likvärdigt arbete. Att man straffas karriärmässigt för sitt omsorgsansvar.
Jag vet att det inte är en enkel fråga. Jag vet att kvinnor inte vill släppa föräldraledighet till sina män. Men detta löser inte jämställdhetsproblemet (Jamen då ska det väl få VA så???) utan utgör en del av det. Som jag ser det är det dags att män tar sitt djävla ansvar. Jämställdhet är en mansfråga. Så länge de har utrymme att inte ta sitt ansvar kommer också arbetsmarknaden, främst den privata sektorn, att hindra kvinnor genom glastak och utplanad lönekurva. Nån som undrar varför det är så många kvinnor i offentlig sektor? För att offentlig sektor inte straffar, varken lönemässigt eller karriärmässigt, ett försörjaransvar, som den privata sektorn gör. Med en delad föräldraförsäkring skulle HELA arbetsmarknaden tvingas anpassa sig till det faktum att människor är människor, och har andra uppgifter och ansvar än arbetet. I de fall detta inte passar, som i ensamstående föräldraskap och i arbetslöshet, får det naturligtvis skapas lösningar och anpassningar.
Jag fattar inte. Vi har inga problem med att köra i 50 på vissa sträckor eller att inte råna en bank för att staten säger att det är fel. När ska liberalerna fatta att Det Privata Är Politiskt?
