Tefabriken och Europas förfall. Om marknaden, arbetet och människan.

För några veckor sedan läste jag en krönika av Johan Norberg som jag inte kunnat sluta tänka på. Den behandlar den ekonomiska krisen i Europa och tar ett exempel från södra Frankrike och en tefabrik. 

Krönikan går i stort ut på att förklara problemet med att arbetarna och facket i denna fabrik vägrar anpassa sig efter det ekonomiska läget och lägga ned verksamheten: kort så verkar Europas problem ligga i att människor här inte tillräckligt anpassar sina liv efter marknaden.

Arbetarna fick ju erbjudanden om nya jobb, förklarar Norberg, ändå framhärdade de i sina krav på att fortsätta som vanligt. Man får inte så mycket mer information om detta byte än att det skulle bli en chipsfabrik, vad det nu kan innebära av förändrade löner, personalsammansättning och arbetsuppgifter. Man får snarare intrycket av att arbetarna var bortskämda, stridbara idioter som genom deras allt för starka fack inte insåg hur de förstör för det vänliga men föränderliga kapitalet och därigenom för hela samhället.

Krönikan fick mig att inse något om det ekonomiska systemet som lustigt nog nästan chockade mig, gammal kritiker som jag är, nämligen hur oförhållbarhetslöst det kräver människors anpassning, och hur detta krav på så många sätt strider mot mycket av det som konstituerar oss som människor.

En vecka år 2008 hade jag förmånen att jobba på en tvålfabrik i Marseille, och kan fundera över denna situation utifrån mina dåvarande arbetskamraters ögon. För det första kallade man sig inte på detta ställe för ”tvålfabrik”. Man kallade sig hantverkare. Tvåltillverkningen är en stolt tradition i södra Frankrike. Arbetarna där hade långa utbildningar inom kemi och såg sig själva som bärare av denna tradition. Just på den platsen hade tvålar producerats i flera hundra år och man använde fortfarande maskiner som var mycket gamla. De hade till och med ”k-märkts” av Marseille stad. En gång om dagen släppte man in grupper av turister för att titta på tillverkningen som varit den samma genom flera generationer. Man bar på en enorm yrkesstolthet.

Nu vet jag inte om arbetarna på tefabriken hade samma yrkesstolthet som tvåltillverkarna, men jag tror att det ligger någonting mer bakom bilden av dem som hårdnackade, marknadsfientliga tjockskallar. Vad vet vi om deras ambitioner?

Vad Norberg inte reflekterar över, är att han i sin krönika på ett effektivt sätt ger en bild av varför det ekonomiska systemet grundar sig på en allvarlig felanalys av den mänskliga naturen: att människor inte ser sig själva, sina liv, kompetenser, drömmar och ambitioner som medel till ett mål; de ser sig som ett mål i sig själva. Vad kapitalet kräver att vi ska ge upp för att rädda ekonomin kan alltså vara våra traditioner, vår historia, vår yrkesstolthet, vår yrkesidentifikation, vår geografiska härkomst, våra rötter, vår längtan efter att utöva våra yrkesmässiga och konstnärliga färdigheter på ett sätt som inte berövar oss vår integritet. 

För vissa borde vi vara glada bara att vi har ett jobb. Men det är ofta genom våra jobb som vi når självrealisering och identifikation.

Norberg har rätt; om vi nu ska ha ett kapitalistiskt system bör vi också anpassa oss för att rädda det. Men så länge man förutsätter att arbetaren i denna ekonomi inte har andra ambitioner med sina liv än denna anpassning, och till och med straffar dem för dessa andra ambitioner, dels genom att moraliskt anklaga dem för att förstöra systemet, sedan existentiellt genom att tvinga människor till denna avhumanisering, ser jag inte hur detta ekonomiska system någonsin kommer fungera.

Frågan är om det ens förtjänar det.

How much immigration can the Swedish society take? The Remix.

How much immigration can the Swedish society take?
a remix of
Linda Nochlin’s “Why are there no great women artists?”

by

Glitterfittorna

"How much immigration can the Swedish society take?" The question tolls reproachfully in the background of most discussions of the so-called immigration problem. But like so many other so-called questions involved in the ethnicity "controversy," it falsifies the nature of the issue at the same time that it insidiously supplies its own answer: "The Swedish society can only take so much immigration".

The assumptions behind such a question are varied in range and sophistication, running anywhere from "scientifically proven" demonstrations of the inability of human beings with dark skin rather than white skin to contribute with anything significant, to relatively open minded wonderment that immigrants, despite so many years of near equality and after all, a lot of swedes have had their disadvantages too, have still not achieved anything of exceptional significance in society.

The anti-racist's first reaction is to swallow the bait, hook, line and sinker, and to attempt to answer the question as it is put: that is, to dig up examples of worthy or insufficiently appreciated immigrants throughout history; to rehabilitate rather modest, if interesting and productive careers; to "rediscover" forgotten immigrants make out a case for them; to demonstrate that immigrants were really less dependent upon welfare than one had been led to think. Such attempts, whether undertaken from an anti-racist point of view, are certainly worth the effort, both in adding to our knowledge of immigrant’s achievement and of migration history generally. But they do nothing to question the assumptions lying behind the question ”how much immigration can the Swedish society take?" On the contrary, by attempting to answer it, they tacitly reinforce its negative implications.

It is when one really starts thinking about the implications of " how much immigration can the Swedish society take?" that one begins to realize to what extent our consciousness of how things are in the world has been conditioned-and often falsified-by the way the most important questions are posed. We tend to take it for granted that there really is an East Asian Problem, a Poverty Problem, a Black Problem and a Woman Problem. But first we must ask ourselves who is formulating these "questions," and then, what purposes such formulations may serve. (We may, of course, refresh our memories with the connotations of the Nazis' "Jewish Problem.") Indeed, in our time of instant communication, "problems" are rapidly formulated to rationalize the bad conscience of those with power: thus the problem posed by Americans in Vietnam and Cambodia is referred to by Americans as the "East Asian Problem," whereas East Asians may view it, more realistically, as the "American Problem"; the so-called Poverty Problem might more directly be viewed as the "Wealth Problem" by denizens of urban ghettos or rural wastelands; the same irony twists the White Problem into its opposite, a Black Problem; and the same inverse logic turns up in the formulation of our own present state of affairs as the "Immigrant Problem."

Now the "Immigrant Problem," like all human problems, so-called (and the very idea of calling anything to do with human beings a "problem" is, of course, a fairly recent one) is not amenable to "solution" at all, since what human problems involve is reinterpretation of the nature of the situation, or a radical alteration of stance or program on the part of the "problems " themselves. Thus immigrants and their situation in the society, as in other realms of endeavor, are not a "problem" to be viewed through the eyes of the dominant white power elite. Instead, immigrants must conceive of themselves as potentially, if not actually, equal subjects, and must be willing to look the facts of their situation full in the face, without self-pity, or cop-outs; at the same time they must view their situation with that high degree of emotional and intellectual commitment necessary to create a world in which equal achievement will be not only made possible but actively encouraged by social institutions.

It is certainly not realistic to hope that a majority of white people, in the society or in any other field, will soon see the light and find that it is in their own self-interest to grant complete equality to immigrants, as some anti-racists optimistically assert, or to maintain that white people themselves will soon realize that they are diminished by denying themselves access to traditionally "immigrant" realms and emotional reactions. Those who have privileges inevitably hold on to them, and hold tight, no matter how marginal the advantage involved, until compelled to bow to superior power of one sort or another.

Thus the question of equality devolves not upon the relative benevolence or ill-will of individual white people, nor the self-confidence or abjectness of individual immigrants, but rather on the very nature of our institutional structures themselves and the view of reality which they impose on the human beings who are part of them. Most white people, despite lip service to equality, are reluctant to give up this "natural" order of things in which their advantages are so great.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" is simply the top tenth of an iceberg of misinterpretation and misconception; beneath lies a vast dark bulk of shaky idees recues about the nature of society and its situational concomitants, about the nature of human abilities in general and of human excellence in particular, and the role that the social order plays in all of this. While the "immigrant problem" as such may be a pseudo-issue, the misconceptions involved in the question " how much immigration can the Swedish society take?" points to major areas of intellectual obfuscation beyond the specific political and ideological issues involved in the subjection of immigrants.

The question " how much immigration can the Swedish society take?" has led us to the conclusion, so far, that society is not a free, autonomous activity of a super-endowed individual, but rather, that the total situation of society in its making, both in terms of the development of the art maker and in the nature and quality of the work of society itself, occur in a social situation, are integral elements of this social structure, and are mediated and determined by specific and definable social institutions, be they academies, systems of welfare, the media, mythologies of the immigrant or the Swede.

Extract remixed from Women, Art and Power and Other Essays, Westview Press, 1988 by Linda Nochlin, pp.147-158

Kort om bråk

Jag tänker på hur det är att bråka med någon man älskar. Jag vill inte ogilla bråken. De är inte dåliga i sig, ingen relation utvecklas utan missförstånd eller misstag. Det är hur man gör bråken som kan vara dåligt.

När B och jag bråkar, vilket vi gör väldigt sällan, handlar det ofta om vanlig trötthet. Man är grinig, har ont i huvudet, orkar inte riktigt vara stark och bra hela tiden. Eller så handlar det om att man inte riktigt lyckas frigöra sig från sina egna förståelser för att ta in den andras, för att det kan vara svårt att gå ifrån vanan att egentligen bara tänka på sig själv och sina behov.

Det är ok. Aldrig när vi bråkar jag har känt den där underliggande oron, den som är nära rädslan; att hans sätt att bråka är tecken på att något inte står rätt till. Känslan att han har något inom sig som inte har med mig att göra men som kommer skada mig.

Det är så skönt att bråka utan att känna rädsla. Bara vänta, vända tillbaka, fråga; varför blev vi arga nu egentligen? Veta att den andra vill inget illa, på riktigt veta det.

Strunt förnuft

I går läste jag det senaste numret av Sunt Förnuft, "Skattebetalarnas" tidskrift som min liberale svåger får hem i brevlådan. På omslaget var Jonas Sjöstedt med ett citat om den vettlösa valutaunionen.

Skattebetalarna är en intresseförening som arbetar för "sänkt skatt och sparsamhet med dina skattepengar". I styrelsen sitter bla annat Marcus Uvell som till vardags även är vd för stiftelsen Fritt Näringsliv/Timbro. Det är alltså en förening för högerintressen även om det framstår som att man tycker sig verka för neutrala intressen i och med tidsskriftens titel "Sunt förnuft".

Inte mindre intressant att de intervjuar Jonas Sjöstedt då, tänkte jag. Det var intressant läsning. Bl a nämndes det flera gånger att han är intresserad av att införa "löntagarfondliknande" reformer. Mycket viktigt tänker jag om man är intresserad av att demonisera vänsterpartiets ledare ytterligare inför sina redan frälsta läsare.

Sedan får Sjöstedt frågan om feminism och jämställdhet i Sverige. Inte mindre än tre gånger måste han avfärda påståenden från skribenten om att jämställdhet är ett problem bland "de andra". I Sverige har vi nämligen till exempel inte tvångsäktenskap, informeras Sjöstedt.

Det blev så tydligt vad jämställdhet bör reduceras till i såna här sammanhang, och vilken förförståelse som dikterar de människor som befinner sig i den intressesfär som omger Skattebetalarna. Det verkar vara muslimerna, invandrarna som äger jämställdhetsproblemet, inte vi svenskar.

Jag är också skattebetalare, kära Skattebetalarna. Den här föreningen och tidsskriften representerar inte mig och mina intressen för fem öre. Att tro att man agerar i enlighet med "sunt förnuft" när man representerar mycket specifika och reducerande intressen är ju rätt galet.

Med tanke på tidningens bland annat bristande feministiska kunskaper föreslår jag helt anpråkslöst ett namnbyte till Strunt förnuft!

Varsågod, det var så lite så! *ler*

Rasisten

Jag blir arg när jag kallas svenne.

Min mamma sitter på hem och får inte god vård för att vi inte har råd med det längre.

Det är deras kultur att begå brott.

De vill inte bli som oss och göra rätt för sig.

Vi har ju vänner som är romer, som har ett jobb, sköter sig och bidrar. De gillar vi.

Politikerna vågar inte lyssna på vad det svenska folket faktiskt vill, att det har blivit för mycket invandrare.

De är inte dumma de som kommer hit, de vet att vi har gratis skola, bra sjukvård och att man får pengar även när man inte jobbar.

De är också rasister, vet du hur mycket den kristne syrianen hatar muslimen?

Träffade ett par rasister igår som var ovanligt öppna med sin rasism. Inte för att de ville själva kalla sig rasister, det har gått sådan inflation i det ordet. 

I min krets uttalar vi våra rasistiska åsikter med lite mer finess:

Vi kan återta ordet "nigger", tänk ungefär som de homosexuella gjorde med ordet bög.

För att i framtiden kunna erbjuda den välfärd som vi är vana vid måste vi begränsa oss till att säkerställa vård och omsorg till de som verkligen behöver den. 

Det finns en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund bland de som begår brott.

Etniska svenskar mitt i livet har låg arbetslöshet.

Det är så smidigt med vår polska städerska som kommer en gång i veckan.

Vi står inför stora välfärdsutmaningar i framtiden.

Våra trygghetssystem måste säkras. Vi sänker ersättningsnivåerna i a-kassan och begränsar sjukpenningen så det blir lättare att komma tillbaka i arbetslivet.

Man borde få ha rätt att uttala sig kränkande om andra religioner.

kroppen och kläderna

Pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag...minns ni den texten?

Well, pappa var just här igen. Han ville inte komma upp den här gången. Vi gick och tog en fika, han hade inte sitt arbetarställ på sig. Ja, för att han har slutat att arbeta. Pappas kropp säger ifrån.

Hans axlar kan inte lyfta kantstenen.
Hans utslitna höft gör att han inte kan gå mer än 10-15 steg utan att behöva sätta sig ned.

Pappa ska fylla 60 nästa år och hans kropp säger ifrån. Hans historia är på inga sätt unik.

Pappa förhandlar med smärtan och svartjobben för att få det att gå ihop. Jag manar på honom; pappa pengar är inte allt. Är det inte bättre att ha hälsan i behåll? Jag vet att det bara är ord som kan komma från den gynnades mun, som aldrig behöver förhandla med kroppen.

När han kommer hem tar han så starka tabletter så att han inte minns när han åt senast.

Han är så glad för min skull. Han kollar in min kappa, berömmer mina skor. Jag behöver inte bli smutsig. Han ger mig råd om hur jag ska tvätta mina kläder när jag säger att jag ska hem till tvättiden. Först 60 grader med förtvätt. Häll i en skopa blekningsmedel så blir de som nya igen. Mina kläder blir aldrig smutsiga.

Kvinnogemenskapen och parrelationen

I helgen firade jag mina vänners bröllop. Dom var så fina. Jag kände mig rörd över det sätt de valt att bekräfta sitt band till varandra.

Bröllop är ju fortfarande en väldigt heterosexuell historia. Ett privilegium som många önskar att de hade möjlighet till. I sin värsta normerande manifestation framställs det också som en "flickas högsta önskan" eller något liknande reducerande epitet.

En enda gång tänkte jag på hur detta blev tydligt under kvällen, nämligen under bröllopsvalsen. Brudparet uppmanade alla att dansa, och jag tror också att det hade kunnat bli så, om inte någon hade kläckt skämtet "nu får bara paren komma upp!"

Då upptäckte jag att tillställningen helt plötsligt och ofrivilligt blivit exkluderande. Endast heterosexuella par stod på dansgolvet, trots att det bara varit på skämt. Resten tittade på. Till min förskräckelse börjar vissa av paren dessutom att hångla upp varandra med intensitet.

Jag hade slängt upp B i famnen med vad jag trodde var en glimt i ögat. För jag tror vi båda någonstans är medvetna om hur mycket i heterosexualtiteten som är ett spel, "nu ska vi stuffa baby, du får föra så blir det fint, ska vi dippa varandra höhö". Men det är också så blodigt allvar, och det kliar i mig när jag blir medveten om det.

För när allt blev så där allvarligt och jag märkte att B höll om mig alldeles ömt kände jag två saker: Jag vill vara där mina vänner är - där bredvid, mina singeltjejkompisar, den vackraste gemenskap jag någonsin varit del av. Och två; Vad jag är glad i människan som håller i mig nu. Han är det viktigaste jag har och det finaste jag vet.

Hur kan jag förklara det? Att det finns en liten tagg mitt i den största kärleken jag någonsin känt; han tog mig bort från min kvinnogemenskap. För även om den gemenskapen aldrig skulle upplösas för att man "träffat en kille" är något ändå förändrat, det är han som är viktigast nu.

Det finns så idiotiska kvarvarande myter om kvinnors gemenskap och relationer. Att vi har varandra tills vi hittar den där killen. Att vår högsta önskan ändå är den där mannen. Det är en sån idiotisk idé! Mina relationer till andra kvinnor har alltid varit de viktigaste i mitt liv. Dansgolvet öppnade sig för alla till slut och jag sökte mig till dem, andades in doften av den enas hår, log stort mot den andra när vi härmade varandra i rörelsena. De är så vackra.

Jag älskar honom bara mer och mer och vill fanimej dela hela livet med honom, men jag sörjer den självklara tillhörigheten i singeltjejgänget. Den var aldrig, aldrig andra bäst.

Humor utan elak

Jag pratade med en vän förra veckan om våra Norrländska rötter. Både hans farmor och min farfar kom från de så typiskt Västerbottniskt klingade "Träsk"-byarna. Vi pratade om det typiskt västerbottniska och jag kom in på Klungan.

Kanske behöver man inte vara Norrlänning för att älska Klungan. Men det är nånting med det Västerbottniska som de gestaltar så perfekt. Som i en av pjäserna från "Det är vi som är hemgiften" där de berättar om "byn som bad för mycket om hjälpen" (som jag tyvärr inte hittar på youtube!).

Vad är det för slags humor det handlar om? Vi pratade om skillnaden mot 90-talets Killinggäng. Att den enda sketch jag skrattat åt vad gäller dem är den med tjejen som hävdar att hon raggat upp Peter Jöback. Allt det andra låtsades jag bara gilla.. Min kompis gillade det verkligen då, men nu kan han inte riktigt stå för det längre.

Han visade istället sin favoritsketch från Klungan. Och denna gång verkar de ha fångat något så typisk svenskt, jag vet inte hur jag ska beskriva det.



Det är i alla fall fruktansvärt humoristiskt, på ett underligt sätt. Så kom vi på det: till skillnad från Killinggänget är inte Klungan... dryga. De gör inte narr, de har inte en massa underliggande popkulturella referenser i sina pjäser som för att visa att de kan mer än sin publik. Det är humor utan elak.

Den arbetslöses klagan

Jag träffade en gammal vän på vagnen idag. Vi hade inte setts sen jag flyttade från nya staden för två år sedan. Vi pratade om våra liv som man gör, hon välkomnade mig "hem" igen.

Sist vi träffades var hon fortfarande student, jag också, fast på övertid. Hon för att avsluta en master, jag för att inte stå på bar backe, ekonomiskt och fysiskt (jag hyrde en studentlägenhet). Hon jobbade extra på ica, jag hade sökt jobb där också, men inte ens blivit kallad på intervju. Jag minns ångesten över att inte ens vara påtänkt för ett jobb jag kunde utan och innan efter åtta års extraarbete på en stormarknad.

Nu stod vi där på vagnen och hon jobbade fortfarande på ica. Hon skulle gå tillbaka till skolan berättade hon, men hon hade haft otur med en praktikplats förra hösten, den hade dragits tillbaka i sista stund och hon hade inte hittat någon ny på så kort varsel. Samtidigt blev hennes mamma svårt sjuk. "Förra hösten var ett helvete" sa hon och jag kunde se att hennes ögon blev röda av tårar.

Alla i hennes klass hade fått jobb. Utom hon. Jo, en praktik där hon kände sig tvungen att sluta för hennes chef behandlade henne så illa. Och nu var hon snart 30. "Du har bara haft otur!" sa jag. Det tog emot att berätta om vad jag gör, om drömjobbet. Hon berättade om hur självförtroendet gick sönder lite mer varje gång hon sökte ett jobb hon inte fick, varje gång man förstod att man inte dög.

Jag ville säga åt henne att så mycket beror på slump. Hennes arbetslöshet är inte hon. Jag minns när jag kämpade med mina två extrajobb och heltidsstuder för att gå ihop, min praktik som var helt värdelös och ångesten efteråt över att inte veta hur man skulle få livet att gå ihop, att ingen ville ha en, allt man kunde och visste var värdelöst. Jag tror att jag grät varje dag.

Jag ville berätta om hur jag när jag till slut fått jobb, i flera månader föreställde mig att någon skulle komma in på mitt kontor, ta min nyckelbricka ifrån mig och säga: "Du trodde väl inte det här var på riktigt va?".

Fy fan. Att vara arbetslös är att vara satt på undantagstillstånd. Jag kommer aldrig förstå dem som säger att vi borde anstränga oss mer, att vi borde stå ut med chefer som behandlar oss illa, att det är vårt eget fel.

Det egna ansvaret räcker bara till en viss gräns.

Saker jag vet idag som jag önskar att jag visste när jag var liten

Klassiker. Man önskar man visste då vad man vet nu. För barndomen och tonåren var inte lätta, så kanske de flesta av oss känner. Jag tänker ibland på vad jag önskar att jag hade kunnat göra annorlunda som barn, även om det är fåfängt och meningslöst då jag inte kan ändra något av mitt förflutna. Men jag bestämde mig för att lista de viktigaste lärdomar jag önskar jag kände till som barn och tonåring:

-          Tålamod. Som liten var jag frusterad över att jag inte klarade vissa saker med en gång och trodde att det innebar att jag var korkad. Jag insåg försent att en inlärningsprocess kräver upprepning. Jag tror att mina språkstudier främst har lärt mig det. Att lära sig något kräver att man tragglar, tragglar, och till slut etsar det sig i hjärnan. Det kräver också misslyckanden. Ja! Jag önskar att jag sett misslyckanden som naturliga steg mot vägen att bli bra på något. Ridningen har lärt mig det. Innan man blir bra på att rida ramlar man av hästen 100 gånger. Jag önskar att jag litat på att min intelligens räckte till när jag stötte på hinder. Allt jag behövde var tid.

-          Du behöver inte deras gillande. Klassiskt självhjälpstema. Men det är sant. Mina strävanden efter att bli gillad av alla, och inte minst killar, förlamade mig och hindrade mig från att bli den människa jag kunde varit. För med önskan att bli omtyckt kommer rädslan att inte bli omtyckt, vilket är en naturlig del av livet. Ja, jag insåg det för sent. Var man än hamnar och vilka man än möter kommer vissa inte gilla dig. Det är ok. Du kommer inte gilla alla du möter heller. Speciellt önskan om att bli åtrådd av killar förminskade mig, ja nästan stympade mig. Jag önskar att jag hade lagt min tid och energi på att bli den bästa människa jag kunde vara istället, på ett sätt som var uppbyggande och stärkande. Då brukar gillandet från andra komma automatiskt, när de inser att din självkänsla inte är beroende av deras godkännande.

-          Våga nya saker. Speciellt nya människor. Jag önskar att jag inte valt det gymnasium jag gått på, för att det var bekvämt nära mitt hem och för att mina gamla vänner gick där. Om de verkligen var mina vänner skulle jag haft dem kvar ändå. Jag önskar att jag valt det gymnasium där de estetiska ämnena var. Där hade jag mer sannolikt mött människor som var mer lika mig själva, och därför också mer sannolikt vågat möta den känsla av annorlunda jag alltid hade mot mina gamla kamrater – möta den och våga uppskatta den.

-          Identifiera dig med dina intressen. Vilken sorts musik du gillar eller vilka filmer, böcker, vilken sport du gillar att utöva, de är inte triviala. De är du. Intressena förändras i takt med att du förändras, men just i den stunden är du tjejen som gillar att dansa och läsa böcker, och det är intressant. Jag hyste alltid en misstänksamhet mot att definiera mig själv vilket också ledde till att jag aldrig fann mig själv. Istället för att vara någon som gillade musik var jag ingen som gillade musik.

-          Identifiera dig inte med dina tillkortakommanden. Åh, vad det var lätt att göra det. Jag var så dålig på det och så okunnig om det. Tillkortakommandena är inte du. De är naturliga hinder på vägen mot utveckling som du klarar att överkomma.

Nåja. Jag ska inte heller vara för hård mot mitt unga jag (nu är jag ju inte lastgammal, men jag har ingen bättre beteckning på skillnaden mellan mitt barn- och tonårsjag och mitt jag idag). Jag måste vara ödmjuk inför det faktum att tillit, som jag efterlyste i det första exemplet, är ett resultat av erfarenhet. Ibland roar jag mig att läsa mina dagböcker från den tiden och inser att jag faktiskt inte var så dum. Framförallt hade jag en ganska medveten, ironisk humor som jag uppskattar.  Kanske var det aldrig en risk att det skulle gå dåligt för mig, jag var alldeles för ombolstrad av en trygg och kärleksfull uppväxt för det. Dessutom måste jag tänka tanken att alla misstag jag gjorde under mina tonår och barndomsår ändå format den människa jag är idag, och hon är inte fy skam. Jag undrar vad mitt 50-åriga jag önskar att den 30-åriga Anna T visste? Hur man slutar blogga på arbetstid kanske?

Uppifrån

Jag hann läsa två stycken in i Nina Björks omläsning av Madicken, men fastnade vid en väldigt intressant mening:

De är en guldgruva för reflektioner om de underordnades möjlighet att göra motstånd i en hierarkisk värld där ”fattigdomens hjälplöshet” slår sina bojor kring stora grupper av människor så att de blir som ”bundna till händer och fötter” och ”inget kan göra”.

Är det något jag är allergisk mot är det när kulturetablissemanget tycker att något verk ger en guldgruva för reflektioner om de underordnades möjlighet att göra motstånd i en hierakisk värld. Den meningen skaver i mig. Jag måste, väldigt snabbt, få ur mig varför:

ordet "reflektioner"

det befäster den överordnades position och tänkande kring underordningen. Den överordnade kan ha reflektioner kring den underordnades verkliga (fattiga) vardag. Den underordnade har aldrig reflektioner kring sin överordnade som får ta plats på DN-kultursidor.

"möjlighet att göra motstånd"
Om inte den överordnade klassen var så upptagna med att själva (status)positionera sig hade de kunnat förstå att om de själva släpper ifrån sig sina revir underlättar det för den underordnades motståndsmöjligheter.

Ok, jag fick ur mig detta. Jag ska nu fortsätta läsa hela artikeln.
OBS! Jag älskar Nina Björk.

Instagram och världsutställningar: auto-exotisering

Jag funderar mycket fortfarande på sätten vi kvinnor porträtterar oss själva, med anledning av det inlägget Mikael Sol skrev och som jag även kommenterat tidigare. Igår diskuterade jag det med några vänner och tänkte att jag skulle försöka skriva ned mina tankegångar.

Jag kom att tänka på en föreläsning om jag gick på i våras med en forskare som heter Tim Winter. Han kallade den Auto-Exoticism: cultural display at the Shanghai Expo. Den handlade om de observationer han gjort under den stora världsutställningen i Shanghai i år, där flera länder skapade självpresentationer i form av utställningar (Sverige presenterade sig trendkänsligt nog som innovations – och kreativitietslandet. Så förutsägbart).

Winters föreläsning handlade om sätten han observerade att vissa länder, företrädesvis tidigare koloniserade utvecklingsländer, verkade porträttera sig på exotiserande och nästan stereotypiserande sätt. Vissa länder från Afrika visade upp bilder av leende totemmasker och dansande kroppar utanför hyddor, Kambodja visade upp en replika av Angkor Wat. När han jämförde med hur dessa länder porträtterats av sina koloniserande stater under de stora världsutställningarna i slutet av 1800-talet fann han slående likheter.

Så frågan var: varför tenderar dessa länder, när de nu har full kontroll över sina egna självporträtt i ett event som går ut på att locka investerare och turister, att ”auto-exotisera” sig på ett sätt som liknar den koloniala porträtteringen?

Jag vill överföra exakt samma fråga till diskussionen om självporträttering på instagram och facebook: i en tid då vi har alla medel att själva kontrollera bilden av sig själva, varför porträtterar många kvinnor sig själva på sätt som liknar reklamen eller (herr)tidningsomslagen, sätt som blir väldigt likriktande trots möjligheten till variation? Jag tycker det är intressant att tala om en slags auto-exotisering även i detta fall. Precis som andra noterat och väl formulerat: varför tycks vi efterapa och reproducera marknadsuttrycket? Vems blick är det man söker, vem har makten över ens behov?

Jag tänker på vad ländernas uttryck i Världsutställningen vill resultera i. Jag tänker att de reproducerar den koloniala blicken på sig själva för att dem som har de resurser som de behöver har själva en kolonial blick. Turister vill ha stereotypen. De vill tillfredställas i sin exotiserande blick. När jag får besök av vänner från utlandet frågar de om midsommar och vikingar, jag berättar själv om dalahästar och att jag verkligen ”är svensk” trots att jag har mörkt hår. Jag känner att dessa uttryck måste tolkas i ljuset av dem man söker att bli sedd av. Vad kan vi säga om personerna, staterna eller företagen som man försöker attrahera och deras begär?

På samma sätt vill jag rikta fokus mot det andra hållet i diskussionen om själv-sexualiserade bilder av kvinnor på internet. Vems blick söker de? De är inga idioter som inte vet bättre. De handlar utifrån den logik av vad de lärt sig kring attraktion, uppskattning och värde. Vad säger deras uttryck om vad vi lärt oss att dessa värden innebär som kvinna? Vad säger det om den kvarvarande manliga blicken och den typ av begär den representerar?

Uppdatering: Like a bad girl should har kommenterat texten med en mycket intressant vinkel om autencitet! 

Sätten vi sätter oss på

Första veckan på nya jobbet var naturligt ensam, ingen hade börjat jobba än efter semestern utom jag. Allt eftersom dagarna kröp på började fler och fler människor befolka korridorerna; först administratörerna, sedan några av forskarna, så professorerna. Alla verkade vänligt nyfikna på nykomlingen. Jag fick låna mjölk till kaffet utav en av de andra forskarna. Jag presenterade mig och mitt arbete för en nydisputerad doktor som fått ett halvtidsvikariat som föreläsare. Han var, precis som jag kommer vara när jag disputerat, något rådvill inför sin arbetssituation och var glad att han åtminstone slapp flytta för att få fortsätta jobba inom universitetet. Min situation var ju mycket bättre än hans, menade han, om jag redan fått anställning i ett projekt trots att jag inte disputerat. Förvånat insåg jag att man kunde se det på det sättet. Jag hade inte sett mitt uppdrag som en pinne i karriärstegen förut, det är bara något jag måste klara av.

En dag träffade jag två av de andra doktoranderna. De verkade smått avvaktande, något förvirrade mot mig. Jobbar du här nu? Men har kvar din tjänst där? Jaha… ja, det var ju kul. Jag funderade på om våra arbetssituationer tvingar oss att se på varandra med misstänksamhet. Är du mer anställningsbar än mig?

På lunchen ser jag mig omkring i lunchrummet. Uppdelningen verkar självklar, man behöver ingen större analytiskt förmåga för att se att yrkesgrupperna äter tillsammans. Administratörerna närmast dörren. Professorerna vid fönstret. Jag är outsidern och väljer ett ensamt bord. Jag kan sitta för mig själv med en tidning, det gör ingenting. Den ena av de doktoranderna jag träffade tidigare gick förbi mig, hälsade ansträngt. Plötsligt blev jag lite arg. Ingenting har förändrats sen skolmatsalen. Vi delar upp oss och några hamnar utanför. Idag kan jag åtminstone strunta i det, tänkte jag, och muttrade lite invärtes åt stroppiga doktorander.

Men jag hade bara öppnat min DN då den tidigare doktoranden satte sig vid mitt bord. ”Du har kanske förstått hur vi delar upp oss?” frågade han med ett snett leende. ”Ja visst”, ljög jag inte.

Så pratade vi om det, hur vi gör sådana här saker trots att vi utbildas till kritiskt tänkande, hur vi sett det förut i andra situationer. Vi fortsatte diskussionen till att prata om debatten kring samhällsvetenskaplig forskning och begränsningarna i publiceringssystemet, hur vi skulle vilja hitta alternativa sätt att nå ut med kunskap. Det var trevligt.

En liten minirevolution av något slag ändå. Allt som krävdes var att sätta sig vid ett annat bord än det vanliga, att prata lite med outsidern. Visa att man ser.

Beteenden jag uppvisar mot B för att jag en gång hade en elak pojkvän.

Händelse: B vinner mot mig i wordfeud. Igen. Med cirka hundra poäng.
Beteende: Jag börjar gråta. Jag skäms när jag gör det men jag gör det ändå. Orsak: viss PMS och för lite sömn, men också, ryggmärgsreaktionen att han ska använda det emot mig, kalla mig dum, påminna mig hur mycket bättre han är i mig, hur han är mer intelligent.
Bs reaktion: Men snälla, du är ju bättre än mig på massor av saker. Jag förstår inte din reaktion. Kan du försöka berätta varför du blev så ledsen?

Händelse: Jag får svampinfektion. Det gör ont.
Beteende: Får dåligt samvete för att vi inte kan ligga. Hatar den känslan men den är där ändå. Minns stunder då den andre tvingade mig fast jag inte ville. Fast det gjorde ont.
B reaktion: Vi ska absolut inte ligga förrän du blir bättre. Dessutom kan vi ha sex på andra sätt.

Händelse: Jag får, otroligt nog, en biljett till WOW av en släkting. Blir jätteglad. Men: jag hade beställt tågbiljetter till B för att hälsa på honom i helgen. Jag ringer B och berättar att jag inte kan komma. Han hinner inte riktigt svara för hans mamma är på besök.
Beteende: Jag blir orolig att jag skadat vår relation genom att såra honom. Att han ska tycka att jag är självisk och elak. Jag skickar flera sms där jag ber om ursäkt och hoppas han inte blev ledsen. Har fruktansvärd ångest och är beredd att vaska festivalbiljetten.
Bs reaktion: skickar ett sms där han menar att det visserligen är synd att vi inte ska ses, men att han hade gjort samma om det hade varit honom. Önskar att jag ska få kul och att han längtar till nästa helg då vi ses igen.

B, jag vill bara säga att du är bäst. Jag älskar dig för att du, vilket är så självklart, inte är en idiot. Jag ska försöka mitt bästa att inte förvänta mig elakheter. Det normala är något annat.

Vad jag tänker på när jag springer

Ingenting.

Det är bara tyst. Alla tankar som virvlar runt i huvudet lägger sig till rätta och mitt huvud blåses ut inifrån. Det blir tomt. Och jag älskar den känslan. Efter en springtur är det som om en kan starta om, nya fräscha tankar, sedda från ett helt annat håll eller med ro.

Därför gör det mig så djävulskt ont, både psykiskt och fysiskt att ha blivit förhindrad att springa de senaste 3 månaderna på grund av ett löparknä. Och det inser jag nu, när löpningen inte finns i mitt liv hur mycket den betyder för mig. Jag blir lättstött, irriterad. När någon av mina springande vänner, som jag introducerade för löpning talar om löpning blir jag missunnsam och ledsen. Jag vill ju också.

Och jag har gått till en naprapat för att få behandling, men ärligt talat har jag bara varit halvhjärtat engagerad i att göra mina benböjar, eller ligga på golvet och lyfta bäckenet eller stå i en planka. Jag vill ju ut i skogen, höra kvitter, se ett rådjur, trampa i lera, lyssna på musik på låg volym och få känslan att jag kan fortsätta hur länge som helst, att jag orkar. Hjärnan förstår att det är övningar jag måste göra för att få kunna springa igen, men i själen är jag djupt otillfredsställd.

Kanske, kanske har mitt knä blivit helt nu igen. Kanske kanske håller det för en springtur snart. Jag längtar så efter tomheten i huvudet.