Vad jag tänker på när jag springer

Ingenting.

Det är bara tyst. Alla tankar som virvlar runt i huvudet lägger sig till rätta och mitt huvud blåses ut inifrån. Det blir tomt. Och jag älskar den känslan. Efter en springtur är det som om en kan starta om, nya fräscha tankar, sedda från ett helt annat håll eller med ro.

Därför gör det mig så djävulskt ont, både psykiskt och fysiskt att ha blivit förhindrad att springa de senaste 3 månaderna på grund av ett löparknä. Och det inser jag nu, när löpningen inte finns i mitt liv hur mycket den betyder för mig. Jag blir lättstött, irriterad. När någon av mina springande vänner, som jag introducerade för löpning talar om löpning blir jag missunnsam och ledsen. Jag vill ju också.

Och jag har gått till en naprapat för att få behandling, men ärligt talat har jag bara varit halvhjärtat engagerad i att göra mina benböjar, eller ligga på golvet och lyfta bäckenet eller stå i en planka. Jag vill ju ut i skogen, höra kvitter, se ett rådjur, trampa i lera, lyssna på musik på låg volym och få känslan att jag kan fortsätta hur länge som helst, att jag orkar. Hjärnan förstår att det är övningar jag måste göra för att få kunna springa igen, men i själen är jag djupt otillfredsställd.

Kanske, kanske har mitt knä blivit helt nu igen. Kanske kanske håller det för en springtur snart. Jag längtar så efter tomheten i huvudet.

Kattmammans kärlek

Jag ville bara dela med mig av det här:

Linda gick ut i köket för att få hjälp. Där stod Victoria på huk i Caros gamla hörn. Hans efterlämnade fårskinn låg nu i en korg där Tusse ammade sina ungar. En sådan där kattkorg är from som en missionsstation, fjärran från katedraler och mässoffer. Kattmamman är så kär att det kommer också de människor tillgodo som närmar sig korgen. För de blåögda ungarnas skull ser hon med blidhet på andra svaga som famla i mörker och ängslan. Inbjudan är stående: kommen och se huru vi älska varandra.

Victoria stod och såg och prisade kattans godhet, hur dessa sylvassa tänder kunde hålla en hel unge i det ömmaste grepp, om inte Tusse och hennes systrar vore skulle väl barmhärtighetstanken helt försvinna ur världen.

Sara Lidman, Bära Mistel (1960)

Vem är terrorist?

Malmöskytten kallas i en artikel i Aftonbladet för terrorist. En terrorist definieras enligt EU och artikeln så som "våld som syftar till att tvinga fram förändring i samhället, förstöra grundläggande strukturer eller 'injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp'".

Jag ställde mig frågan, vem är terrorist? Är Hagamannen terrorist? Är Örebromannen terrorist? Männen som satte kvinnor i dessa städer i ständig skräck? Han som alltid fick oss att titta nervöst över axeln, skynda på stegen, sträcka ordentligt på oss, springa hem i mörkret. Han som fick oss att bilda telefonkedjor? Han som gjorde att vi inte kunde gå i vår stad utan sällskap?

Finns det ett samband mellan den globala terrorhandlingen vi alla fick i vårt medvetande efter 9/11 och det våld individuella män utsätter kvinnor för? Om syftet med terrorhandlingen ytterst är att förstöra grundläggande strukturer kanske en också kan anse att en våldshandling mot en kvinna kan tolkas i syfte att upprätthålla rådande maktordning. Jag tänker att den springande punkten för att förstå terrorhandlingar som sådana är förutom ideologiskt syfte är singularitet och systematik.

Att benämna och koppla samman varje enskilt mord eller varje enskild våldtäkt som kvinnor utsätts för i tolkningar kring kultur och patriarkala strukturer möter ofta enormt motstånd. Konsekvenserna av dessa handlingar, om de så ej är terrorhandlingar, är dock desamma. Kvinnor lever under hot om (sexualiserat våld. Det jag eftersöker är rättmätig kontextualisering. En kvinnas utsatthet i säg Afghanistan kopplas enkelt samman med kultur och patriarkala strukturer. Att utmana bilden av den svenska jämställdheten genom att påpeka att det finns ett systematiskt kvinnoförtryck här också blir oftast förlöjligat. Förklaringsmodellerna handlar ofta om enskilda störda individer, alkoholproblem och andra individcentrerade förklaringar. Vem är galen och hur många får anses vara galna samtidigt innan vi kan höja blicken och studera det sammanhang galning blev till i?

att tro

Jag sörjer alla år jag trodde så lite om mig själv.
Sörjer alla mina 20-någonting-år där jag satt med två fil.kand på anställningsintervju för att arbeta extra i matvarubutik. Eller jobbet jag hade efter mina två examina; att ringa runt till kommuner för att samla in kontaktuppgifter till personer som kunde tänkas vara intresserade av produkten företaget sålde. Eller hur jag fick höra, fortfarande med två examina i bagaget, att jag inte hade tillräckligt "säljig" och stark röst för att kunna sälja produkten bra för ett annat företag.

Jag kunde inte komma på var det var jag var bra på. Vad jag hade för kunskaper. Vad de skulle vara nyttiga till. För vem.

Jag har en tredje examen och ett jobb. Det krävdes kanske tre för att jag själv skulle förstå att jag får vara en akademiker.

Hur kan det komma sig att människor med en fil.kand kan tro om sig själva att de kan ta över världen, att de vet någonting om någonting, medan jag, jag tror att jag inte vet och att jag inte kan? Att det alltid finns mer att veta, att det alltid är någon jag missat, någon jag förbisett, den viktigaste kritiska punkten - den ser jag inte? Samtidigt, i mina mest klasshatande stunder så tänker jag att det är precis tvärtom. Det är ni som inte ser den kritiska punkten. Den kan man bara se om man har varit där jag varit.

Radiotips!

Igår när jag lagade middag och slölyssnade på radio kom Tendens på med temat "Den orättvisa sporten". Mina öron spetsades alltmer ju längre in i programmet jag kom. Det var otroligt intressant! Jag rekommenderar alla att lyssna på det.

Även på uppföljningsprogrammet "Vad hände med laget som vann för mycket?"

Jag skrev tidigare om damfotboll och hävdade då att det var ett finger i ögat på sexismen. Efter att lyssnat på Tendens är jag än mer övertygad om att fotbollen (möjligen tillsammans med gamingkulturen) är en av de sista bastionerna där män kan revirpinka och få för sig att vara explicita sexister av typen "kvinnor är sämre".

... eller vänta nu, akademin också kanske... *arg smiley*

Entusiastens mamma

Jag befann mig på ett konvent en helg i en annan stad. En kille hade året innan startat konventet och drev det nu nästan helt på egen hand. I en stor idrottshall trängdes andra entusiaster, kanske skulle man kalla dem nördar, vid bord överdragna av svarta lakan för att sälja sina alster och prata med andra intresserade.

På kvällen hamnar jag mitt emot mamman till killen som höll i eventet. De skulle gå ganska mycket back, berättade hon. Hon hjälpte sin son genom att stå i kassan på konventet och hade även köpt två dyra annonser i tidningar åt honom. Men tidningarna verkade inte ha dykt upp och hon kände sig lurad. Hennes son hade fått lägga ut mycket pengar och hade skuldsatt sig för att det hela skulle gå runt. Hon jobbade som personlig assistent, berättade hon, tidigare hade hon jobbat i butik. Det var ju svårt från början, men nu när hon hade lärt sig tyckte hon det var roligt. Men hon var chockad över hur lite betalt man fick när man jobbar hos kommunen. Varje dag var hon tvungen att jobba över för att få ihop tillräckligt för att överleva. Just därför var det extra jobbigt att tidningarna inte hade kunnat meddela henne om att annonserna inte skulle komma ut.

Hon ville så gärna hjälpa sin son med hans stora intresse. Han var ju så passionerad. 3000 besökare behövde dem för att allt skulle gå runt, endast 500 hade det kommit första dagen.

Jag tänker på alla kvinnor som gör sin mäns och barns passioner till sina egna. Hur mycket kärlekskraft de slösar.

Fattar vi hur tur vi har som har dem?

Medvetenhetens otillräcklighet

Varför kan det inte vara så att det räcker med att vara medveten?

Min kropp är ett minfält. Hur man än närmar sig den uppstår konflikter och beskyllningar. Jag minns när alla glitterfittorna träffades för några år sedan och pratade om oss, vår vänskap till varandra. Helt plötsligt våga vi vara helt ärliga. Vi turades om att prata bordet runt för att ingen skulle få säga mindre än någon annan. Vi talade om hur vi kunde tala om allt, utom en sak. Alla av oss, utom en, hade problematiska relationer till våra kroppar och till mat. Det onämnbara. Allt jag minns var att jag tänkte på en sak.

Medvetenhetens otillräcklighet för att förändra. 

Behöver något förändras? Vad är problemet? Ibland formulerar vi lösningar bättre än vi formulerar problemen. Men ja... jag tycker det är ett problem att mitt kropp är ett slagfält. Att jag räds åldrandet. Att jag begär kontroll över min kropp, när jag egentligen skulle vilja slappna av. Ha kropp, vara kropp, inte se skillnaden där emellan. Begären går djupare än medvetenheten. Endast den ytlige känner sig själv. Det är ingen som inte förstår varför man begär saker. Varför begären är så kopplade till kropp, till utseende. Förståelsen är också otillräcklig, och det gör mig… uppgiven. Nej, inte uppgiven. Jag känner respekt för problemets natur.

Jag vet varför jag komplimenterar andra kvinnors utseende. När det handlar om kvinnor jag inte känner handlar det om att visa mig själv ofarlig. För att berätta för henne, jag vill dig inget ont. "Du är så jävla FUL!" skrek den berusade tjejen på utestället som ville slå mig när jag var nitton. Men även innan dess, inom mig måste jag någonstans ha skapat mig en förståelse av det avväpnande i att berätta för en kvinna att hon har vackert hår, vacker klänning, härligt leende, och så vidare. För att jag är rädd, till viss del. Inte för att jag är snäll. Det säger endast något om den betydelse jag lärt mig att kvinnor lägger vid att lyckas med sina självpresentationer, och att det kan finnas en underliggade fientlighet när man möter andra kvinnor. Känner hon sig hotad av mig för att jag ser bättre ut? Kanske projicerar vi våra rädslor på varandra, och vi baserar dem på våra förmågor att vara attraktiva.

Studentkåren, en utekväll för något år sedan, en tjej stannar mig. Hon är arg. Vad vill du? Frågar jag. Jag gillar inte dig, väser hon med nacken i nästan rät vinkel för att kunna se upp i mitt ansikte, jag gillar inte dig för min kille säger att han gillar dig. Jag tror jag skrattade, det framstod nog som nonchalant, men herregud. Om min kille sa något så dumt till mig skulle jag berätta för honom att han var ogillad. Gravt. Vad fan hade jag med det att göra? 

När det gäller kvinnor jag känner, för att jag älskar dem, du är så vacker min vän. Att vara vacker går djupare än skinnet och köttet. Men när jag ser allt fler av mina vänner posera, när jag ser mina egna bilder läggas upp likadant? Komplimangerna har bismak, jag känner den varje gång. Vi kan hävda att vi älskar oss själva, och det tror jag vi kan göra, men om dessa bilder skulle utgöra den enda bekräftelsen på vår kärlek till oss själva skulle jag tycka vi var bra fattiga i våra uttryck. Det räcker inte. 

Ibland tänker jag att det är som om våra kroppar bär på något mer än oss själva, ett slags ansvar. De är symboler för något mer, de läses hela tiden som tecken på något. Samhällets fördärv. Mänsklighetens förfall, en heder inom dess gränser. Finns det någon religion där kvinnans kropp inte har dömts vara smutsig? Och fungerar inte makt som allra mest genomträngande när den får uttryck i vår egen självreglering, när den blir resultaten av våra ”fria val?”

Jag tror också att medvetenhetens otillräcklighet i värsta fall kan användas i förtryckande syfte. Varför är du inte bättre, du som redan är så bra? Jag vägrar känna mig som ett as för någons skull för att jag inte orkar stå emot, aldrig i livet. Jag vill hitta sätt att rannsaka mig själv utan att slå undan marken under fötterna. 

Men jag vet också. Jag önskar att saker och ting vore annorlunda. Och jag kan inte se, jag vet inte... att vi är på väg någonstans än så länge.

"Du är ful"

Jag tänker på Joan. Av alla representationer av moderskap inom populärkulturen är nog hon den jag tycker bäst om. Joan är en karaktär i Noah Baunbachs indierulle The Squid and the Whale från 2005. Filmen följer  händelserna efter Joans och Bernards skilsmässa ur sina söners ögon. Där Bernard allt mer uppdagas som en självupptagen narcissist och uppblåst föredetting, lyser Joans karaktär och karriär som författare upp allt mer i takt med hennes självständighet. En skildring alltså av de nedslående siffror som talar om hur kvinnor mår bättre efter en skilsmässa än män. Men det är en scen i filmen som talar om Joans relation till hennes söner som jag stannat vid när jag tänker tillbaka på filmen.

”Du är ful”. Omdömet kommer från min brorsdotter. Hon är sex år och sitter bredvid mig på kökssoffan i min brors hus. Jag har precis kommit hem från Dublin efter att tagit några kurser i sociologi. Under ett infall har jag klippt av mig håret, nästan allt. Kvar ligger en centimeterlång pojkfrisyr med anspråk på att andas 60-tal. Jag hade vågat ta språnget att skiljas från den mest markanta symbolen för min feminitet; det långa hårsvallet. Meningarna hade väl gått isär om hur bra det passade mig. Där kvinnor i min omgivning hyllat mitt mod hade männen mest uppvisat en slags  artig missnöjdhet.

Bedömningen från min brorsdotter var alltså av mer uttalad karaktär. ”Varför säger du så?” frågade jag min brorsdotter, lite chockad över hennes brutala dom. ”För att du är det”, konstaterade hon. ”Du har inget hår här” sa och förde sina händer längst sina axlar och berörde sitt egna långa, blonda hår, ”därför är du ful”.

Jag tänkte på när Joan flyttat ifrån Bernard i The Squid and the whale. Pojkarna Walt och Frank bor hos dem veckovis, och Joan har börjat träffa en ny man. En kväll borstar hon tänderna tillsammans med den yngste sonen Frank. Efter att ha stirrat på henne några ögonblick utbrister han:

”Jag tycker du är ful”.

Joan blir bestört. ”Varför frågar du så?” säger hon. ”För att du är det” svarar hennes son. ”Jag tycker du är ful”. Det är en enkelt konstaterande, han är inte arg när han säger det. Joan tittar på sin son några ögonblick. Hon lägger sin hand på honom. ”But I’m not though.” svarar hon.

Det finns en kärleksfull genialitet i Joans svar som talar om hennes person. Hon förstår varför Frank vill förolämpa henne. Han vill straffa henne för att gett honom det nya liv han inte tycker om. Kanske finns där andra orsaker, men framförallt är han ett barn som mår sämre än han gjorde innan skilsmässan. Genom sitt svar visar Joan på denna förståelse. Hon är inte intresserad av att straffa Frank tillbaka. Men hon låter honom inte heller behandla henne illa. Därigenom erkänner också hon sitt värde som människa i moderskapet. För allt för ofta tror jag vi tänker att föräldrar måste stå ut med att barn använder dem som mentala boxningsmotståndare när de mår dåligt. Tåla att ta skit.

Så jag tänkte på Joan när min brorsdotter sade exakt samma ord till mig som Frank uttalat till henne. Min brorsdotter är inte en hemsk person. Tvärtom är hon en underbar liten människa. Hennes uttalande är ett resultat av de könsbestämda normer hon tagit till sig om skönhet och betydelsen av kvinnors hår för deras utseende, kanske till och med för deras uppgift och värde. Så jag tittade på henne, och svarade lugnt:

”Nej, det är jag inte”. Och jag trodde på vad jag sa ända ut i mina centimeterlånga hårspetsar.

Jag hoppas att jag genom min handling lärde henne något om självvärde. Under hennes uppväxt är jag övertygad om att hon någon gång kommer kallas ful. Inte för att hon är det, utan för att våra barn lär sig att det värsta sättet att ta en kvinnas självvärde ifrån henne är att ifrågasätta hennes förmåga att vara vacker. Om det händer hoppas jag att hon på samma sätt som Joan uttalar de orden som visar att hon förstår, och att hon inte accepterar att någon, inte ens någon man älskar, behandlar en som skit:

”Nej, det är jag inte”.

Att göra sig själv ofarlig

här nedan borde komma ett reflekterande inlägg om just detta, och hur jag gör just det, varje dag. Men jag har inte tankarna utredda, det bara kom till mig i dag som en plötslig tanke. Hur jag för kroppen. Ler. Minskar min betydelse, just det är vad jag kan komma på mig själv att göra. Jag gör mig själv ofta ofarlig. Jag ska fortsätta tänka på det.

So shoot me, Valerie Solanas

Jag har en vän som i en svår period i sitt liv bestämde sig för att flytta från Sverige. Hon planerade ett nytt liv i Sydamerika, hade redan hört sig för om jobb och aviserat sin uppsägning från jobbet i Sverige. Så blev hon kär. "Det verkar så banalt" säger hon till mig i telefonen, "men nu känner jag inte längre att jag vill lämna Sverige. Jag hatar inte längre mitt liv här". Och jag är glad för hennes skull.

Vi pratar om kärleken, hur vi aldrig skulle låta en kille få så stor betydelse i våra liv. Våra pojkvänner har aldrig heller fått styra över våra val, både hon och jag har rest vitt och brett, lämnat dem hemma. Ett halvår i Dublin, ett år i Mexico city, några månader i Asien, ett år i Oslo. Ingen av våra relationer har hållit i längden, inte bara på grund av detta, men ändå. Våra liv var viktigare än livet med den andre.

När det gäller mig själv antar jag att jag aldrig varit så bra på det där med förhållanden. Så träffade jag dig och allt verkade så enkelt och fint. I helgen sårade jag dig, jag betedde mig dumt och aningslöst, jag är ledsen. Du berättar att du hade en tjej tidigare som kunde bete sig likadant och jag skäms, jag vill ju inte vara som hon, jag vill vara den finaste för dig.

Innan jag träffade dig kände jag mig ofta ensam. Jag känner aldrig så nu. "Vad är det med dessa relationer vi inte kan få ut av andra människor?" frågar min vän. Det verkar så banalt ändå! Jag hade så många människor! Och ändå saknade jag det som är du. Du kan aldrig ersätta mina vänner. Men mina vänner kan aldrig ersätta dig.

Jag ger upp. Att ha dig i mitt liv är långt ifrån banalt, det är bland det viktigaste i mitt liv. Jag accepterar det. Jag är glad. För min skull och för min väns.

Historielektionen på Topkapi

I mars åkte jag till Istanbul. Jag hade längtat dit en tid, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det beskrivningarna i Orhan Pamuks Den svarta boken. Kanske har jag en medelklassig längtan till något annat, något som inte är som hemma fast med mer sol, lex turistparadis så som största delen av Thailand. Under veckan i Istanbul frotterade jag mig i områden som Sulthanamet och Galata, tyckte att Blå Moskén var den vackraste byggnad jag någonsin sett, älskade att ingen talade engelska på asiatiska sidan och myste när all tv och radio stängdes av under böneutropen.

Vi orkade inte turista allt för mycket. Eftersom vädret var ganska kallt och regnigt kunde vi istället vakna sent, äta frukost för att sedan gå och lägga oss igen. Jag tror jag spenderade mer tid i hotellsängen än på Istanbuls gator, vilket inte var något negativt. Jag behövde vila, det tror jag B behövde också. Vi behövde vila tillsammans.

En av attraktionerna vi ändå besökte i staden var Topkapi-palatset. Det låg nära vårt hotell, det var vackert och inte så fullt av turister på grund av årstiden förmodligen, där fanns utställningar av föremål från Istanbuls långa historia som romersk provins och senare under ottomanskt styre. En av utställningarna visade föremål från Islams historia, med bitar av profetens skägg och kläder. På stora tavlor beskrevs hans levnadsöde. Där beskrevs också religionen så som den tog sin början med patriarken Abraham. Och det var här jag fann något som fick mig att förstå något om min egen kulturella bakgrund.

Som liten var jag ganska religiös. Jag vann barnens bibel en gång på lott och behandlade denna bok som en av mina dyrbaraste ägodelar. Mina föräldrar har alltid haft en ambivalent inställning till kyrkan, där de uppvisat en mer radikal hållning genom att gå ur kyrkan för att protestera mot kvinnoprästmotståndet och gifta sig borgerligt, men de har även en konservativ inställning där ceremonier så som dop ska hållas i kyrkan. Jag skulle t.ex konfirmeras, vilket jag först protesterade mot men senare motvilligt gick med på. Därför har jag viss kunskap om bibelns historia, om än inte mer än någon annan egentligen.

Jag minns historien om Abraham. Jag tyckte han verkade vara en hemsk människa. Och jag tyckte Gud handlade vidrigt som testade Abraham genom att be honom att döda sitt barn. Gamla testamentets Gud verkade hård, och omänsklig. Jag minns också berättelsen om Hagar, Saras jungfru som fick Ismael med Abraham och fördrevs ut i öknen för att Sara blev avundsjuk då hon inte kunde få barn själv.

Så läser jag på Topkapi, att Hagar var Abrahams hustru på samma sätt som Sara, och att han tillsammans med Ismael gjorde den första pilgrimsfärden till Mecka, eller var det möjligen Medina? I alla fall insåg jag att koranens historia och bibelns inte liknade varandra. Sara nämndes inte ens i historien på Topkapi. Och min bibel nämnde aldrig att Abraham var inte bara judarnas patriark men också muslimernas.

Jag lärde mig alltså att jag inte förstått hela bilden av den kristna kulturhistorien. Vad mer vet jag inte om den historia jag växte upp med?

Förnedringen i fallet eller FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL

Jag föll i helgen. Av en häst. Sen grät jag: stora, varma tårar. Och funderade över förnedringens natur.

Det är nånting som är så förödmjukande med att bli avkastad av en häst. Att köra en snabb bil är möjligen adrenalinframkallande. Kanske detsamma att åka kite, slänga sig nedför en bergvägg med endast ett snöre kopplat till fötterna, bestiga ett berg eller dyka på havsbotten. Men ingenting av det innebär att du måste förhålla dig till en annan levande varelse när du söker dina kickar, en varelse med sina egna tankar, känslor och logiker. När jag i helgen landade med ett högljutt duns med höften först och skrapade upp skinnet på armen mot paddockens grus hade jag blivit förkastad av någon. Hela handlingen var ett "icke-godkänd".

Man vill ju så gärna vara vän med hästen. Men för att kunna vara vän måste man först bevisa sig vara den som bestämmer. Det var den uppgiften jag kände att jag misslyckats med i helgen, och därför grät jag arga tårar. FAN OCKSÅ HÄSTJÄKEL.

Hästmänniskor måste leva med ständiga förödmjukelser men aldrig tappa kärleken. För hästar kräver en kombination av bestämdhet, tydlighet och styrka parat med outsinlig mjukhet, vänlighet och rättvisa. Ibland krävs det till och med att man blir lite förbannad, utan att någonsin tappa fattningen. Jag hade misslyckats med denna kombination i helgen, därför grät jag ledsna tårar. Man vill vara den bästa för någon, samtidigt som man är den som har kommandot. Jag kunde inte vara den personen för den hästen, istället blev jag någon den måste den känt obehag inför. Jag var ratad i mina högsta önskningar och mina ärligaste ambitioner.

När jag var liten och följde syrran till stallet utvecklade jag en paranoid känsla att det var något fel på mig. Hästarna knuffade mig, bet mig och stämplande mig. Stallet var en våldsam plats. Och det verkade som att bara jag hade problem - alltså måste det vara något med mig som hästarna hatade. Det var en fruktansvärd känsla. Hade jag vänt blicken ett ögonblick från min självcentrerade osäkerhet hade jag insett att detta var saker som hände alla, men den klaustrofobiska känslan av att vara negativt utvald var för stark. Från den positionen framstod andra hästtjejer som lysande supermänniskor. Jag slutade rida ganska snart.

Som vuxen har jag lagt av mig självcentreringen. Och med den stigande självkänslan kom också envisheten. När man inte tar sig själv på så stort allvar är det också svårare att känna sig förödmjukad. Erfarenheten från helgen visar att jag inte är immun mot känslor av förnedring. Men jag kan skratta åt det idag! Gud vad jag garvat åt synen på mig själv käkandes grus. Jag pratade med en kompis som berättade om olika sätt att falla från en häst. Uppenbarligen gjorde jag "grävskopan". Jag har ännu inte gjort "Frimärket" - när man kastas av mot ridhusväggen och glider ned med armarna och fötterna som ett X. Skillnaden idag är också att jag vill förstå. Varför gick det fel? Vad hände som fick den hästen bli så avvisande? Vad kan jag göra annorlunda nästa gång?

Så jag ska upp på hästryggen igen, gärna samma häst när jag får tillfälle. Alla hästmänniskor som blivit avkastade och förnedrade är mina förebilder. Alla som vill göra om - göra rätt.

Grustaget och vårdcentralen

Jag tänker på Sara Lidman igen, och hennes Jernbanan. Eposet som skildrar statens resursexploatering av Norrland vid sekelskiftet, där fattiga folk arbetade ryggarna krokiga och skogsbolagen tjänade storkovan.

Jag tänker på det när jag läser om utförsäljningen av allmännyttan, av vårdcentraler, hur våra gemensamma tillgångar behandlas som vilka varor som helst på en marknad. I Sara Lidmans böcker kommer den efterlängtade jernbanan till Norra Sverige, och med den de stora skogsbolagen. Historiens huvudperson Didrik medlar mellan en fattig bonde och en affärsman. Bonden har nämligen i sin ägo ett grustag som behövs för att skaffa råvarorna för att bygga banan. Didrik försöker få bolaget att ge bonden åtminstone 2000 riksdaler, då kan han ju köpa sig en ko, bli kvitt sina skulder, börja ett nytt liv för sin familj. Njäe, säger bolagets man, 900 daler kan han få för gruset, och så blir det. Bonden är fattig och skuldsatt.

Bolaget tar senare ut grus ur taget till ett värde av 200000 riksdaler om året.

Är det inte samma sak som händer idag? Borde vi inte kalla det vid sitt rätta namn?

EXPLOATERING

Bloggtips!

Jag måste tipsa om den här tumblrn av Megan Amram! Jag skrattade mig igenom varje inlägg, inte minst den senaste om Ayn Rand som relationsrådgivare.

Enjoy!

Fattigdomen

Vi talar om fattigdom igen. Många skulle säga att det är bra. Rädda barnens årliga barnfattigdomsrapport har blivit mer och mer uppmärksammad för varje år. Vi använder oss av det relativa fattigdomsbegreppet, dvs vi har dragit en linje där vi delar upp befolkningen: de under denna linje har inte resurser nog. Effekterna av denna resursbrist vet vi av forskningen, dels ser vi till den enskilda människans lidande och individuella effekter av ohälsa och en omöjlighet att forma sitt livsprojekt. Vi kan också se till samhällets lidande av en större ojämlikhet i ökade oönskade sociala problem i förvisso omdebatterad forskning av exempelvis Wilkinson och Pickett eller Marmot.

I grova drag har det utvecklats två strategier för att minska ojämlikhet och fattigdom om man jämför vår svenska socialpolitiska strategi mot andra modeller. Det går att diskutera huruvida den svenska modellen, den som en gång byggde på universella lösningar, når upp till sitt namn idag, bland annat för att ersättningsnivåerna från a-kassan sjunkit drastiskt. Den universella modellens motsats är den behovsprövade strategin, d.v.s. våra omfördelande resurser ska enbart inriktas på de som har det sämst ställt. Självklart är det i grunden ideologiska skäl snarare än ekonomiska som avgör vilken modell som anses mer effektiv. För att utvärdera modellerna brukar en tala om ”träffsäkerheten” eller ”precisionen” av strategin, dvs kan vi verkligen nå och förbättra de fattigas situation? Argumenten från ekonomiskt håll brukar oftast lyda att sociala transfereringar har negativa effekter på utbudet av arbetskraft. Ni känner igen det – bidragslinjen som Reinfeldt kallar det, som lustigt nog står som motsats till arbetslinjen i hens värld (parentes: finns väldigt intressant forskning om arbetsmotivation). Ökade utgifter på generella välfärdslösningar antas systematiskt gynna de bäst ställda, man antar att de som redan har mycket får ännu mer och de fattiga lämnas därhän. Jag tycker mig se tendenser av denna svartmålande bild från högern idag, särskilt när Reinfeldt har sagt att vi i första hand bör lita på vår närmaste familj och vårt sociala kontaktnät och inte på ersättning från våra socialförsäkringssystem om vi blir arbetslösa, för att just öka precisionen. Har en andra möjligheter att bli försörjd ska dessa uttömmas innan en kan utnyttja (som i ordets värsta bemärkelse) våra skyddsnät. Vad jag tycker har blivit osynligt i debatt om fattigdom och omfördelning, och det skrämmer mig, för det är häri hela problematiken ligger, är grunden för intressegemenskap i generella välfärdsstatslösningar. Alla behöver utbildning, vi kanske behöver vård, vi kanske någon gång blir arbetslösa. Fint, vi ordnar gemensamma institutionella lösningar för detta! Att alla får nytta av den förda socialpolitiken är vår grund. Med privatiseringar och riskkapitalbolag som äter upp våra gemensamma lösningar är det inte konstigt att denna intressegemenskap har slagits sönder. Vaddå? Jag kan ju KÖPA mig bättre vård, tänker medelklassen. Koalitionen mellan medelklassen, de som har råd med privata (marknads-) lösningar och arbetarklassen är bruten. Därför kommer det också åsikter som att: om socialpolitikens mål är att minska fattigdom är det ett slöseri med resurser att ha universella program som också ger ersättning till de som inte är fattiga. Den åsikten har dock motbevisats genom gedigen komparativ forskning; välfärdsstater som har generella åtgärdsprogram är oftast förbundna med större jämlikhet, även kallat omfördelningsparadoxen. Att ta från de rika och ge till de fattiga har alltså lägre omfördelningseffekt än att ta från ”alla” och ge till ”alla” (skälen till detta: proportionell beskattning och nominella bidrag eller bidrag med tak, vi behöver inte gå in på detaljer här). Korpi och Palme (1993 s 148) har uttryckt det såhär: ”Om vi ska ta från de rika för att ge åt de fattiga släpper de rika helt enkelt inte ifrån sig särskilt stora belopp”.

Därför blir jag oroad när vi pratar fattigdom, särskilt när de gemensamma lösningarna lyser med sin frånvaro. Hugh Heclo uttryckte saken; det bästa sättet att hjälpa de fattiga är att inte tala om dem, dvs att inte utforma åtgärdsprogram speciellt riktade till dem. Jag talar gärna om fattigdom, men inte på villkoret att avskilja medborgare i ”de fattiga”, som om de vore annorlunda beskaffade än resten av befolkningen och därför inte är värda likabehandling.