Som barn hatade jag på samma sätt leksaksföretagens försök att porträttera världen som en pannkakssmet av lycka och välgång. Jag visste att livet inte var så. Livet kunde vara fult och hårt. Det var allt annat än solsken och jämlikhet. Även om jag visste att jag var ett lyckligt barn, att jag hade allt jag kunde önska, verkade alltid livets mörka färger framträda för mig i skarpare konturer än det glättiga, solskensaktiga.
Än idag har jag starkast minnen av böcker, filmer, serier, musik och konst som inte försökte dölja svärtan. Skrämd, tacksam och tagen av dessa kulturella uttryck slukade jag böcker som Den långa färden, Hur gick det sen?, Brisby och Nihms hemlighet, Ronja Rövardotter... Jag minns hur jag elva år läste Edith Södergran och fick som en elektrisk stöt. Jag läste keltiska myter och bibeln, jag sökte berättelser om död för att bekräfta, ja vadå? Livets verklighet, kanske.
I en artikel nyligen publicerad i SvD menar författaren att danska och norska barnböcker inte räds svåra ämnen medan svenska barnböcker är långt mer ängsliga inför det svåra. I Norge finns också generösa stöd för barnbokspublicering vilket ger större konstnärlig frihet jämfört med bästsäljarmentaliteten i Sverige. Förläggare verkar förvånas när barn dras till ämnen som död och separation, vilket i sig gör mig förvånad. Har de glömt hur det var att vara barn?
Jag var inte ett deprimerat barn. Men vuxenvärldens försök att dölja de mörka konturerna runt världen fick mig att ana att vuxna ansåg att barn var dumma i huvudet. Jag menar inte att vuxna bör putta barn mot avgrunden. Jag minns hur jag som mycket liten såg en scen ur "Alien 2" och blev så rädd att nånting smällde till i huvudet på mig. Jag insåg då att jag inte behövde veta allt, inte än. Men jag önskade att vuxna, istället för att låtsas om att det allt det mörka inte fanns (varför det framträdde än mer skrämmande då det kikade fram bakom kulisserna) kunde hålla oss i handen när vi mötte det.
"Kanske behöver barn rentav det farliga som utmanar rädslan". Jag är ännu tacksam för författare och konstnärer som ex. Tove Jansson som inte behandlade barn, hur ska jag säga? mindervärdigt.
4 kommentarer:
Någotsånär på temat: http://bastjustnu.blogspot.com/2010/02/dagens-normkritik-100211.html
Jag kan inte annat än hålla med dina favoritböcker. Dom var bland mina med. Sen läste jag en mängd med sagor - samlingsvolymer av Lang - där bland annat de ryska folksagorna inte direkt slutade lyckligt alla gånger.... på samma sätt ganska tryggt, i mina ögon eftersom livet inte alltid verkade vare sig rättvist, lyckligt eller enkelt när jag tittade på vuxna.
Att "skydda" barn är väl på ett sätt bra, det är bara det att det kanske är bättre att erkänna att det finns otäcka saker därute men att tillsammans kan man vara starka och övervinna sådan saker? (eller hur man nu ska säga det. Som du säger om att hålla handen och erkänna det otäcka)
Agnes: Jag minns din text och känner också att våra funderingar kring vuxenvärldens förståelse av barn/ungdomar ibland ter sig så skev i barns/ungas ögon, eftersom den värld de vill gestalta i konst inte stämmer överens med vår egen. Samtidigt finns där kulturella uttryck där vi känner igen oss själva, vilka verkar mindre "nedlåtande" mot våra erfarenheter.
Chall: Tack för litteraturtips! Frågan är, när vi själva blir föräldrar (kanske har du barn), hur kommer vi hantera det mörka själva? Jag kommer i alla fall läsa "Pappan och havet" med största säkerhet!
Anna: Om jag får barn tror jag nog att det blir svårt att hålla dom borta från det mörka... ^^ Har lite för mycket "realism"/pessimism i mig tror jag. Mina syskonbarn och gudbarn har jag läst en del sagor med, och vi har haft bra diskussioner om "elaka saker" och "händelser som man inte alltid vill vara med om". Jag hoppas att dom inte skadats av det - men det tror jag inte....
Min filosofi är lite "ta ut trollen i solen så spricker dom" ;)
Skicka en kommentar