Min pappa är min arbetarklassbakgrund förkroppsligad. Han finns där i kött och blod. Mitt pappakomplex är enormt. Pappa har aldrig kunnat göra fel. Pappa har aldrig gjort mig illa. Fram tills nu. Pappa är alkoholist. Det är en etikett jag nyligen satt på honom. Alla etiketter har tidigare liksom runnit av honom. När han bodde i husvagn bodde han just i husvagn, han blev aldrig "hemlös". Först när jag såg UR-dokumentärserien "Hemlös" som följde ett gäng olika hemlösa, bland annat ett gäng i Sollentuna just boende i husvagn gjorde jag kopplingen till min pappa. Att serien hette hemlös. Etiketten alkholist gör ont. Ungefär som mammas cancer. Det är en hemsk hemsk sjukdom som jag just nu inte har några verktyg för att hantera. Livets jävligheter kommer i portioner, lagoma att kunna hantera. Just nu tänker jag att jag ska våga säga till pappa att jag inte vill prata med honom när han ringer full kl 10 på morgonen. Denna önskan har jag just formulerat för mig. Och jag vet hur mycket den kommer att såra honom. Jag vet också att det är en väg till hans räddning, att jag formulerar detta. Inte för att jag kan ställa allt till rätta. Men att formulera mina egna känslor inför hans sjukdom är en tjänst jag måste göra mig själv.
Det var bara det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Åh... (mållös en stund) Man kan älska en alkoholist också. T om en hemlös. Hör din kärlek för din pappa och din hemska smärta. Du skriver riktigt bra, fortsätt med det. Och var EMO precis när det passar dig. /Viveca
Åh. Tack för din kommentar! Särskilt behövde jag få höra att man kan älska en alkoholist också. För det är precis det jag gör, gränslöst. Men kärleken till sin pappa kan göra minst lika ont, oavsett om han är sjuk eller ej. Emo ligger egentligen inte för mig, men det kan vara skönt att ta till ibland :)
Å, det kanske är banalt, men jag vill bara tipsa dig om Mia Skäringers sommarprogram från här om året. Hon pratade (bland annat) om sin relation med sin pappa och jag kände igen mig i så mycket. Precis som jag känner igen mig i vad du skriver. Idag är min pappa nykter, och för ett par veckor sedan kunde vi ha snacket om hur det var för mig när han drack. Men satan i helvete vad tyst det har varit fram till det snacket (alla höll tyst!). Himla skitalkohol, skitskam och skitdåligtsamvete.
Ja, jag ville nog bara säga var rädd om dig och du är inte ensam. Och jag kan bara hålla med Viveca här uppe, pappa är alltid pappa och man kan älska oavsett. Vilket jag tror är bra. /Sara
Åh fina. Kärleken till en pappa kan vara smärtsam. Man kan hata en pappa. Jag har funnit en slags rening, frihet, i att säga 'pappa är alkoholist'. För han är ju det.
Men min kärlek är inte ovillkorlig. Sveken är för många. Tilliten skadad. Det lilla barnet i mig har svårt att förstå, att förlåta. Lås och reglar på hjärtat. Men jag kan älska bilden av min pappa som jag önskar att han alltid hade varit. Men som vuxen kan jag ha en mer distanserad relation till min pappa: 'Jaha, där är min pappa. Han är alkoholist. Så kan det vara'.
Han är nykter nu. Det spelar stor roll. Men för barnet som har vuxit upp för länge sedan spelar det ingen roll.
Dom är många, alkoholistpapporna. Och döttrarna. Och sönerna.
Tack för tipset Sara, ska kolla upp! Jag minns att jag lyssnade på det där sommarpratet och blev irriterad, men det gällde helt andra saker (tror det handlade om moderskap). Hemskt med igenkänning, men fantastiskt att det är bra idag!
Frida, är det du my darling Frida som kommenterar detta? Vi måste prata om allt det här och allt annat, snart! Saknar dig!
Skicka en kommentar