torsdag 29 oktober 2009

Coco och ambivalensen

Igår gick jag och såg Coco - livet före Chanel, filmen av Anne Fontaine med allas indieälskling Audrey Tatou. Jag tyckte om den, men det är nog ordet ambivalens som bäst beskriver min känsla för filmen och hela fenomenet med Coco Chanel bäst.

Bref: Coco Chanel kom från de lägsta samhällsförhållandena och klättrade sig upp till framgång mha sin talang, egensinnighet och inte minst beskydd av rika mecenater och älskare. Filmens huvuddel utspelar sig på det slott där hon mer eller mindre ockuperar ett rum och våldgästar den rike man hon mött som kabarésångerska. Till en början utspelar sig de förnedrande scener som kommer till följd av de maktobalanser situationen bjuder - mellan henne som fattig kvinna och han som rik man. Han förnedrar henne genom att låta henne äta bland tjänstefolket och gömmer henne för sina rika vänner. Han tvingar sig på henne när han är full. När han försöker skicka tillbaka henne till det trasiga liv hon kom från vägrar hon och undanmanövrerar hans uteslutningsmetoder för att tillslut utgöra en naturlig del av hans entourage av rikt folk och kända skådespelerskor. Motvilligt bestämmer jag mig för att beundra Coco's förvånande förmåga att placera sig själv utanför alla hierarkier - i förhållande till män eller överklassen - genom vad jag tolkar som en outgrundlig, tjockskallig vägran att förstå sig själv som värd något annat än det bästa.

Men jag kan inte förstå hur hennes rike man vänder från att vilja bli av med henne till att bli förälskad och beroende av hennes närvaro? Var det gentlemannen i honom? Cynikern i mig säger att det inte är möjligt. Det spelar ingen roll hur vacker hon var, tron att kvinnors skönhet och kärlek ska nedmontera alla maktbalanser av vidrighet mellan könen är en chimär gjord för att vi kvinnor ska bli idioter. Askungehistorier existerar inte.

Audrey Tatou är som vanligt helt förtrollande. Hennes Coco är både känslokall och driven och i stunder mycket känslosam. Och ruskigt smal. Jag har pratat med vänner om den förödande Audrey-effekten. Efter att sett en film med henne vill man inget annat än att flytta till Paris. Och banta.

I en av mina akademiska uppsatser försökte jag mig på en beskrivning av förhållandet mellan kvinnors känsla för och förståelse av sina kroppar kopplade till kläder. Min slutsats var att kläders betydelse för representationen av självet inte kan tas för givet. Coco Chanel "befriade" sekelskiftets kvinnor från korsetter, tunga hattar, metervis med tyg och fåniga klänningar i skira färger och ersatte dem med lediga kläder inspirerade av mansplagg och den nya tiden. Hon tog plats i en modevärld som tidigare varit strikt mansdominerat - jag läste i ett repotage att hon menade att män inte ska klä kvinnor eftersom att de föraktar dem - så underbart cyniskt och självklart helt korrekt analys för sin tid. Detta var naturligtvis en revolution - samtidigt hade hon aldrig hade fått sina chanser om det inte varit det ekonomiska och känslomässiga stöd hon fått av rika män. Att klädbranchen har en kvinnlig förebild i Chanel är både upplyftande och något att fundera på. Kläder och mode speglar den tid vi befinner oss i, och jag beundrar hennes förakt för Dior's "the new look" som i efterkrigstiden ville återigen pressa ned kvinnor i timglasfiguren. Men finns det inte risker i detta vad som kan verka en väg till makt för kvinnor genom våra utseenden och ytor? Icke heller att förglömma Chanel's nazistiska period vilket allvarligt borde skada den respekt hon åtnjuter.

Jag står ofta villrådig inför den ambivalens jag känner inför kläder. Jag känner mig ofta "empowered" av det jag tar på mig. Jag älskar känslan av att ta på mig de kläder jag ärvt av min mamma och syster. Hur kan man förneka det symbolvärde och förkroppsligande av den kärlek och respekt jag känner för dem genom att bära deras kläder? Hur jag beundrar och verkligen inspireras av en kreativ stil. Det kan verkligen vara ljuvligt. Men är det inte endast en sida av myntet? Faktum är att jag känner mig befriad nu när jag inte har råd att köpa mer kläder, följa nåt sabla mode. Dessutom måste man vara blind och iq-befriad om man inte ser den koppling av ohälsa till mode och kläder som följer med en hets, en statusjakt, ett vidrigt kroppsideal, sättet kläder markerar och så tydligt visar oss de skiktningar som existerar i vårt samhälle. Oscar Wilde menade att det enda som är intressant med människan är hennes yta. Ibland känns detta påstående otäckt sant.

Det finns så mycket att säga om det här. Nästa film blir Young Victoria. I love my job.

3 kommentarer:

Tanja Suhinina sa...

Skitbra krönika på temat

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/karolina-ramqvist-alla-tjatar-om-det-revolutionerande-som-coco-chanel-skapade-1.976084

Anna Tholl sa...

Tack för the tips!

Anna Tholl sa...

Nåt som fått mig att fundera på samma tema är reklamskyltarna från visst modeföretag med en modebloggare som skyltdocka. Företaget visade tidigare kläder på arkitekter vilket verka betyda att vi på allvar ska likställa dem och förstå "modebloggare" som ett yrke. Så vad är problemet med att lyfta fram unga kvinnors väg till framgång utifrån deras egna intressen på detta sätt? Går vi inte efter en manlig norm kring arbete när vi ifrågasätter modebloggandets seriositet?

Men vad i verklig makt och inflytande ger egentligen modebloggandet? är det inte så tillåtet och upphaussat för att det leder tjejer in i beteenden och drömmar vilka fasthåller dem vid den extrema feminitetens sfär? För trots att mode- och skönhetsföretagen talar emancipationens språk "because you're worth it" är de normer för feminimt beteende de och modebloggarna lär ut ändå helt ouppnåeliga för flertalet kvinnor. Därmed lär vi oss att våra "misslyckanden" endast beror på oss själva.

Den finns ingen kontroll så fullständig som den som bevarar ett intryck av frihet, sa Rousseau. Och jag undrar om vi inte lärde oss ett skit av andra vågens feminism.

Eh ja. Allmänt svamlande skylls på uttråkande arbetsuppgifter.