Kalla mig bortskämt bitterfittebarn. Jag ville inte ha dessa djävla klappar. Ok, lite glad blev jag över den där hudkrämen jag fick av mamma, men det är för att jag har en krokodils hudkvalité. Men jag ville inte ha det där sista-minuten-köpet-på-överskottsbolaget-tekanna-i-plast-och-halsduk-med-rosa-glitter. Jag ville inte ha en pocketdeckare. Jag ville inte ha den djävla juicepressen.
Allt jag ville ha var en liten insamling så jag kan köpa en danskurs i vår.
Själens nöd i ett överflöd. Djävla i-landsproblematik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag förstår helt hur du känner det!!!
Hela julen har blivit ett enda jippo, där butikerna är de stora vinnarna!!! & varför kämpa livet ur sig, bara för att man "måste" ge något ( vad som helst, bara det blir något!)
Sällan lyssnar folk på vad man egentligen "drömer" om eller vilka intressen man har!!!
För många finns inte ens känslan av glädjen att ge, utan man letar utan minsta tanke på personen!
Jag tror det var bättre förr, när människor inte hade så mycket pengar, det inte fanns så överdrivet stort utbud!
De inte bara de köpte, de "skapade " egenhändigt personliga gåvor, inte av tvång, utan av glädjen att få ge!!!
Absolut. Hur många gånger har man faktiskt känt att, shit, det här behövde jag verkligen! på julafton? Och hur fint vore inte det att kunna ge något som man visste andra verkligen skulle uppskatta? istället för de där strumpyxorna för 49.90 som var det enda man hade råd med.
Jag ska övertala familjen att skita i det nästa år. Om de inte ger mig ett halvårs lektioner i modern dans, då.
Skicka en kommentar