onsdag 16 december 2009

I skuggan av värmen

Något som jag ibland tänker på är de varningtexter som utfärdas på kärleken, inte minst från feministiskt håll. Susanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" lärde den andra vågens feminister att det vi ser som vårt ultimata egna val och privata sfär dryper av könsmaktsstrukturer. Toni Morrison kallar drömmen om den romantiska kärleken för det mest destruktiva kraft som existerat, och för oss tredje generationens feminister satte Karin Holmberg den slutgiltiga spiken i kistan för tron på tvåsamhetens kärlekssymbios med "Det kallas kärlek". Men ändå.

Jag drabbas ibland av en häftig och irrationell skräck att äkta kärlek existerar, bara inte för mig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Irrationell, för att jag vet vad som krävs av arbete och uppoffring som följer med äkta commitment.

Irrationell, för att jag är så ung men räds ändå av tanken att det är förbi. Alla längtar vi kanske efter att bli beskrivna som "God's answer to Job".

Jag tänker att något blivigt väldigt fel när människors längtan för kärlek blir skuldbelagt. Inte minst som feminist är föreningen av medvetande av strukturer och ett heterosexuellt kärleksliv utmanande. Jag tror visserligen inte att det någonsin varit någons, inklusive de författare jag nämnde ovan, intention att skuldbelägga. Det är spännande på samma sätt som skrämmande att visa hur vi som individer med fria val upptäcker oss existera i komplexa vävar av normer, förväntningar och strukturer vilka grävt sig ned i själva kroppen, så som de gjorde. Plötsligt finner man sig vara en kärleksproletär genom vilkens ansträngningar hela förhållandet vilar på, medan den andra tar detta helt igenom för givet.

Möjligen kan detta stycke, vilket jag helt fräckt har lånat och klippt samman ur Neonbibeln illustrera: "Du har hittat den känslige killen som kunde allt om litteratur och popmusik. Allt du drömde om som frustrerad tonåring är plötsligt ditt. Och här gör du en skrämmande upptäckt: Den känslige killen visade sig vara en självupptagen och manschauvinistisk gråtrunkare. Du är så fruktansvärt olycklig, och du kan inte ens sätta fingret på varför".

Läste också en seriestripp ur Nemi (som jag vanligtvis inte gillar). Hon bakar pepparkakor och upptäcker att hennes pepparkaksgumma smält in i pepparkaksgubben i ugnen med resultatet att gubbens huvud blivit enormt. Art imitates life, liksom.

Jag tänker på hur kärleken ofta drabbar en på samma sätt som en sjukdom - en förkylning, exempelvis. Plötsligt gör den intåg och man vet från första stund. Det är helt galet! Det känns som att man inte har något val. Man måste släppa in sjukdomen, och det är naturligtvis alltid fruktansvärt skrämmande - och i förlängningen modigt. Modigt eftersom att den andre alltid strävar efter att se ens innersta, det som man arbetssamt byggt upp murar kring under lång tid.

Även om denna min syn på kärlek verkar nattsvart, menade jag ju också tidigare att jag tror på äkta kärlek. Detta är till stor del mina vänners fel. En av mina bästa vänner förklarade att första gången hon mötte sin sambo tänkte hon: "Men hej? är det nu vi ska träffas?" Hon menade att om de inte träffats då hade de varit tvugna att mötas en annan gång. Detta och liknande exempel på att finna detta obenämnbara, denna som är dén som, fuckar naturligtvis med all misströstan mitt kalla cynikerhjärta kan uppbåda.

Sara Lidman skrev att det finns en fiendskap mellan mannen och kvinnan som man inte ska ta lätt på. Men någon gång kan man få syn på en vän däribland fienderna. Den vännen ska man ta, och älska.

Och jag förstod precis vad de menade, Sara och min vän. Tanken är ganska trösterik.

6 kommentarer:

Kerstin sa...

WORD!

Kristina sa...

Mycket trösterikt. Ungefär som: http://www.youtube.com/watch?v=5ucN4DActxA

Anna Tholl sa...

Åh Kristina. Alltid det klockrena youtube-klippet.

Kerstin sa...

Ok, lite mer än bara "word" har jag nog att säga om detta ämne. Jag, som du undrar allt som oftast om mitt kärlekståg har gått för längesen och jag var inte ens i närheten av perrongen. Nu när man är lite äldre, lite visare (?) men också lite mer vidbränd är kärlek det som tar upp det största tomrummet (hos mig iaf). Jag pendlar också mellan hoppet och det nattsvarta och ibland blir jag riktigt sur och irriterad över de som försöker övertyga mig om att "riktig kärlek" kommer att hitta dig. (Var förresten på poetry slam och lyssnade på en annan cyniker: kolla upp Alexander bengtsson). När man tänker "riktig kärlek" då tänker jag att man har en sån där hollywood-happily-ever-after-kälek-ala-bonde-söker-fru-thilde-och-stefan och då börjar jag misströsta på riktigt. För jag kan tänka mig att sänka mina standarder och faktiskt bli glad över en kärleksvän som inte är ALLT och THE ONE. Jag tror förresten det är osunt att all den önskan läggs i en enda person. Fatta vad den har att leva upp till.

Fast även jag älskar att hollywood-drömma och skulle nog bli lycklig med den där vännen bland fienden.

Anna Tholl sa...

Jag är också alltigenom skeptiskt till varje bild av den ende i betydelsen av att denna person ska vara allt för dig, och du allt för denne. Kanske tror jag att någon kan vara en av de viktigaste man har.

Och då finns det ingen anledning att sänka standarden, tänker jag.

Kerstin sa...

Oh, yes! Jag menar inte sänka min standarder som i att jag inte ska ha allt, utan bara att EN person inte har detta allt. Kanske handlar mer om att förstå detta och mer försöka leva efter bell hooks för mig klassiska men ack så svåra devis: kärleken är det kärleken gör.