Så här i juletider blir jag trots allt som ett tindrande barn. Jag sätter helt sonika en Pluto-lapp över mina sorger och besvär som ylar likt en hund mot månen i natten. Eller mot skönsjungande jullåtar. För att komma i rätt stämning tar jag fram mina julkarameller i form av fina kärleksuttryck och kör dem ett par omgångar i mitt huvud. Här är några från idag:
Tanken på...
-när mamma/pappa kommer och möter en och ger en jättekram.
-när ett passionerat sajko överraskar mig med ett besök vid Karl Marx grav i London för några vårar sen (insert valfritt flin/hånskratt).
-när det liksom bubblar till lite inombords när man hånglar.
-när mina mina fina vänner säger att de längtar efter mig.
-när en liten fransman för 100 år sen sprang efter mig och frågar "I know my english is very bad, but can I kiss you?"
-när Håkan sjunger: "Och när jag blir för full för att sjunga, ska vi promenera hem, i gbg-regn".
-när jag, jättefull, kl 04 på natten bestämmer mig för att åka till Verbier med en främling dagen därpå.
-när jag står med en fin bröddeg och är alldeles mjölig i håret.
-när jag kollar på Notting Hill och hjärtat svämmar över.
*Ja, precis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag ska också göra det, plocka fram lite fina tankar.
(Min morgon har annars bestått i att glo på granen (som innehåller typ 1000 kryp, lyssna på grannens bebis som skriker, undra när 10-åringen ska vakna och undra varför inte 15-åringen ringde igår som vi bestämt.)
Det är mitt bästa trick! Funkar alltid. Jag var den enda personen med ett leende i den stora matvarubutiken alldeles nyss, tack vare lite goda tankar.
God jul!
Jag och Eve längtar efter dig!
Och jag längtar mig galen efter er!
Skicka en kommentar