Träffade vännerna i fredags på snart nedlagda favoriten på dåliga gatan. Vi talade om två recensioner i DN som var hur roliga som helst, men av helt olika anledningar:
I den första av Mårten Blomkvist får sig "Avatar" en släng av den postkoloniala kängan och helt rätt det. För att lägga nödvändigt grädde på tårtan skulle jag kunna addera en kritik av filmens heterosexuella drivkraft där "hjältens känslor för den vackra kvinnan leder honom till de rätta handlingarna". Tillåt mig småspy. Hur många gånger får ett tema upprepas innan det blir så strömlinjeformat att det inte ens tilltalar chick-litgenerationen (dvs jag)? Jag antar att James Cameron aldrig läst filmteori, för då hade han snubblat över den feministiska kritiken av just detta, att kvinnor i film sällan är skapare av mening utan istället ofta bärare av mening i egenskap av vad hon framkallar hos den manliga hjälten. Varför inte bara göra en film där hjälten klubbar tjejen med en påk och släpar henne till grottan?
Men den absolut mest humoristiska är recensionen av "Det vita bandet". Recensenten Johan Croneman har fått helt hybris och gråtrunkar sitt sårade ego i fullfläkt textform. Det roligaste är i slutet när han menar att de elaka kommenterarna på hans blogg "står på andra sidan", han själv representerar då godheten får man anta. Jag kan inte säga att jag genom hans recension förstår nånting av filmen eller varför han gett den ett gott betyg annat än att den möjligen fått honom att känna kampvilja i sin eget, personliga vendetta. Jag kan liksom se honom sitta i biomörket med tårögd blick och bara... "ja, det är precis som för mig! Ondska! Godhet!"
Det är jättejobbigt att få elaka kommentarer. Men lite elakt önskar jag nästan att det inte slutade. Johan Croneman verkar skriva så roliga recensioner då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Hahahahaha, jo det va ju så att verkligheten är roligare än dikten. Ingen komiker hade kunnat hitta på Croneman.
Kristina, lova att du aldrig låter mig komma undan med liknande bristande självdistans!
Hehehhe..hehe. Amen okej då. Då ska jag dra i nödbromsen. But I really don't see it coming.
Oj, snacka om att övertolka en film (Avatar) som man uppenbarligen inte ens har sett...
Hjältens känslor för "den vackra kvinnan" har exakt nada att göra med motiveringen för hans handlingar. Sällan har en kärlekshistoria varit så nertonad, snudd på obefintlig i en berättelse.
Men men, vill man måla fan på väggen så gör gör man det.
Ett av helt ointressanta människors mest framträdande manér är att beskylla andra för att "övertolka" och "måla fan på väggen".
Formuleringen, naturligtvis tillspetsad, togs ur en bildbyline ur GP. Tolkningen var därmed inte speciellt konstig. Jag har aldrig utgett mig för att sett eller ens egentligen kommentera Avatar utan snarare filmer vilka spelar på gamla och grå könsroller.
Men jag är naturligtvis ledsen om jag sårat några känslor hos fans av animerad sci fi- film. Måste kännas jobbigt, nu när så många tycker den är så häftig och allting.
Själv ser jag hellre det vita bandet flera gånger om.
Det är lustigt att de mest konservativa föreställningarna om kön hittas i just sci-fi-filmen. När animationer och farkoster har hittats på till tidernas dyraste film är fantasin slut. Bakom mina 3D-glasögon kan jag fortfarande inte vara mig själv. Patriarkatet är tydligen naturlag på alla planeter.
Skicka en kommentar