Verksamhetsberättelse - livet. Mars 2009

Jag insåg igår, när jag såg tillbaka på hur det här året varit, att en händelse vilken borde varit en av de tyngsta (lik en bläckfläck i kalendern av min tid) istället har sjunkit och nästintill blivit osynligt i mitt minne. Som en människa vilken landar i något mjukt och låter kroppen sjunka ned finns det undangömt i huvudet. I mars dog J. Han hängde sig i rummet på andra sidan korridoren och hittades inte förrän fyra dagar senare.

Så mycket blev obetydligt och underligt förstärkt. Vi som delat hans korridor och kök samlades ofta för att bara sitta och vara tysta tillsammans. Han bästa vän kom till oss och grät högt, hon bankade nävarna i bordet, men ingen tyckte det var obehagligt eller skrämmande. Vissa av oss hade inte känt varandra mer än några månader. Vi kom från olika håll i världen, ändå blev beröring något självklart. Händer blev till för att hållas. Små ljuslyktor brann ständigt utanför J:s dörr och jag minns en dag då tre av oss satte oss ned mitt emot, vi satt där länge och var bara tysta.

På hans begravning samlades hundratals personer. Sorgen fyllde hela lokalen och gjorde oss alla till ett, på något vis.

Jag vet att det låter underligt, men jag minns tiden efter J:s död som något fint. När det verkligen gällde fanns alla till för varandra. Det var en tid av uppriktiga och oförfalskade känslor, och jag uppskattade det. Det var en tid för tystnad. När vi sörjer finns inte längre någon etikett, ingen osäkerhet. All omsorg kom naturligt. Det var så mycket som blev oviktigt, och det var befriande.

Allt gick mot normalitet igen ganska snart. Tiden skruvades upp igen.

I bland blir man så trött på ord, skrev en vän till mig en gång. Jag längtar så mycket hem nu! Där beröring får ersätta ord. Jag är så vansinnigt trött.