Aniara

Försök till räddning genom tankeflykt

och överglidningar från dröm till dröm

blev ofta vår metod. 

Med ena benet dränkt i känslosvall

det andra med sitt stöd i känslodöd

vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv men glömde vara.

Jag reste alltet runt men glömde att fara -

ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinson, 18

Relativismrage

Ok, det blev att jag skriver om #prataomdet ändå, för idag läste jag något som faktiskt gjorde mig riktigt fly förbannad. När processen kring prataomdet drog igång kände jag viss oro. Jag var rädd att berättelserna skulle misskrediteras, förminskas, baktalas och användas i fel syften. Istället har en mängd modiga människor kommit fram och skrivit om deras upplevelser från en mängd olika horisonter. Och det är något stort i det, och vackert.

Så läser jag Johan Lundbergs frågande inlägg på Axess och jobbar upp en ordentlig rage. För i ljuset av de otaliga berättelser om övergrepp, sorg och känslor av att inte bli respekterad framstår Lundbergs text inte som något annat än mördande relativism. "Jag kan i ärlighetens namn inte tänka mig någonting värre än ett samhälle där man aldrig hamnar i problematiska gråzoner" menar Lundberg, och trivialiserar därmed dessa erfarenheter till några händelser av "Hoppsan! det blev visst lite fel!".

För att svara på hans fråga, om vad det är vi måste prata om, handlar detta om att se något större än våra egna erfarenheter. Jag längtar efter smarta analyser om vad denna rörelse säger om vår samtid och vår förståelse av sex, kroppslig integritet och makt. Möjligen kommer jag försöka mig på detta själv när allt lagt sig till rätta för att erhålla tillräcklig distans. Jag tror inte att gråzonerna någonsin kommer förintas, och kanske är det inte det vi bör sträva efter. Men att tala om dem innebär en förutsättning för förändring.

Människans fria vilja inbegriper möjligen hennes rätt att agera på ett för henne själv ofördelaktigt och dumdristigt sätt, menar Lundberg, vilket innebär att han har allt rätt att uttrycka sig. Däremot funderar jag på att i fortsättningen istället för toalettpapper inhandla tidningen Axess.

The politiskt prat. Om vikten av motsättningar.

Jag tänker inte skriva om #prataomdet, eftersom många andra redan gjort det så bra. Dock kan jag säga att hela händelseförloppet påminner mig om hur verkligheten alltid överträffar dikten. Jag är rörd över att se en rörelse ta form utifrån människors verklighet och erfarenheter.

Jag skulle istället vilja, i ljuset av uppgifter om trojanska hästar och berättelser om det "nya arbetarpartiet" diskutera frågor om politiska motsättningar.

Jag har vänner som inte har samma politiska åskådning som jag. Det betyder oftast att vi delar ungefär samma uppfattningar om vilken sorts värld vi vill ha, men skiljer oss i föreställningar om hur detta ska gå till eller vilka företrädare som pekar ut vägen mot den sortens värld. Det här har inte alltid varit lätt. Många gånger har jag oroat mig för vår vänskap, för min egen naivitet, för det hårdnackade i mig. Dock väger den oron lätt mot vad dessa vänskaper ger mig; en värdig plattform för granskningen av mina egna föreställningar kring politiskt handlande och tänkande. Utan dem vore jag mycket fattigare i min politiska fantasi.

Därför skulle jag vilja på samma gång avdramatisera och återdramatisera den politiska motsättningen. Jag är tacksam för att det existerar en politisk motpol (om den är intelligent och inte Omg! Omg! Kommunister! det vill säga). Den enda gången jag känner uppgivenhet inför den politiska situationen är när jag känner en avsaknad av smarta, insiktsfulla debattörer från vänsterhåll. Allt jag behöver då är att påminna mig om att de finns, nu som historiskt.

Vad som blivit tydligare i den politiska debatten är hur infiltreringen och övertagandet av begrepp uppstått som politisk metod. Vi bevittnar nu feminister, etiska vegetarianer och miljövänner representera den politiska högern. Det var enklare förr, eller hur? Vad den borgerliga politiken insåg var att de, för att vinna kampen om den politiska diskursen (och naturligtvis makten) måste adoptera vänsterns frågor, språk och helst: dess företrädare. Detta handlar naturligtvis också om hårdare maktutövanden; så som att strypa tillgångarna till medel för samhällskritik genom kulturtidskrifterna och att hota kultur- och vetenskapssektorns relativa autonomi genom "push-and-pull" mot marknaden. En vän fick en förfrågan att hitta kvinnor från vänsterhållet att ställa frågor till kring kvinnors överrepresentation inom det vänstra väljarfältet. Hon rekommenderade mig, eftersom jag var "politisk nörd" (en kärlekfull komplimang enligt mig). Jag har länge undrat hur jag ska svara om jag mottar ett mail med förfrågan att fundera kring varför fler kvinnor röstar vänster än höger. Allt jag kan säga kommer väl då också användas emot den sida av det politiska fältet jag valt (och att dessutom försöka tala för den kvinnliga delen av befolkningen riskerar ju alltid att resultera i generaliserande magplask).

Andra människor kan vara mina politiska motståndare, vilket är en motståndshandling jag värderar. Dock att detta aldrig får betyda att jag har rätt att behandla dessa människor med något annat än respekt. En människa är inte sin politik, hon är en människa, precis som hon inte är sitt arbete, utan människa. Det är det paradoxala som gör det ibland förvirrande att vara vän med någon ur det motsatta politiska fältet, men det borde inte vara det. Jag kan bara ibland känna att vi riskerar något med att betona den politiska samstämmigheten, även om jag kan ha mycket gemensamt med andra i sakfrågor, eftersom det verkar få som underlig effekt att urlaka främst de vänstra alternativen. Detta tror jag beror på att vänsterföreträdare lärt sig dygden av reflexivitet, vilket är bra.

Men vi får inte glömma att vi har en plats i den offentliga debatten vi inte behöver be om ursäkt för.

Volkstraining

I veckan släpade jag, äntligen efter tre veckors envis förkylning, min slappa lekamen till träningshallen. Redan vid påsnörningen av sneakerserna började en sakta oro sprida sig i magtrakten. Jag skulle nämligen gå på gympa.

Ledarna visade sig vara två medelålders damer i rödvita spandex och svettband. Skojfriskt hejade de på alla, placerade sig i mitten av den ring av folkmassa som bildats och började lyfta armar och ben i takt till musiken. Detta orsakade huden på deras underarmar att lojt svänga i otakt. Den ena ledarens rumpa uppvisade genom det tajta träningstyget gropar värdiga att konkurrera med månens landskap. Med den största olust svängde jag med armarna i takt till hoppsansa-stegen. Människomassan följde hurtigt efter i de enkla koreografierna, ackompanjerade till någon slags blandning av schlager och dansbandsmelodi. När vi stretchar till en populärhiphopversion av Bach vill jag gråta av vämjelse.

Hur ovan är jag inte att inte träna framför en spegel! Under min uppväxt drillade jag min kropp i balett och fridans. Detta att vi alla skulle göra alla rörelser tillsammans genom ringformationen var det som initalt orsakade min olust. Jag misstänker min misantropiska sida. För att se vilka rörelser som var rätt kunde jag inte längre studera mig själv, istället fick jag spegla mig i andra. Ledarna ger ibland upp djuriska skrin vilka de förväntade sig att deltagarna skulle härma. "ÄR NI VARMA!?!" ryade de och upprepade frågan ännu högre när vi inte tillfredsställande högt nog svarat ja. Jag kommer på mig själv att aldrig öppna mina armar utöver andra position. Vid övningen då vi hoppar runt på ett ben spotar jag vant för att hålla balansen. Jag inser att i detta sammanhang är det mina intränade dansrörelser som blir löjliga.

Vid timmens slut är jag svettig och anfådd. Långsamt har jag börjat glömma allt som är fult och ovant i den masspsykosen som gympan till en början gav intrycket av att vara. Kroppen är lycklig över att få tröttas ut. Jag börjar känna den välbekanta extasen av att ge sitt allt tills man nästan trillar ihop. Människorna runt omkring mig är inte fula. Det är alla åldrar, kvinnor och män, korta och långa, mörka och ljusa. De liknar inte modemagasinens glossiga modeller. Men de är vackra ändå. Och fanns det inte nånting vackert i att vi alla kom samman, att vi enskilt men ändå tillsammans åstadkom någonting? Att alla var med, på något sätt, på samma villkor.

När jag går hem efter en lång dusch och ett oerhört skönt bastubesök inser jag att Friskis & Svettis är den sista resten av folkhemmet.

Operation kräfta

Mamma opereras på måndag, hjärtat i halsgropen. Nedräkning pågår. Sedan cancerbeskedet i somras är allt förändrat. Jag ser tillbaka på en kaosartad sommar, chockfasen med tårarna, tårarna som aldrig slutade, som inte kunde stoppas. Som kom när som helst och var som helst. Jag minns hur jag ett par gånger tog cykeln och bara cyklade framåt, till ställen jag aldrig varit på förut. För att det var det enda som kunde lindra den krypande känslan i kroppen, känslan av att vara på väg nånstans och känslan av utmattning efteråt. Efter chockfasen kom troligen sorgfasen, tårarna var allomstädes närvarande, men de rullade nu med insikter om att min mamma troligen kommer att dö för tidigt. Dö. För. Tidigt. Döden, döden, döden. Tanken på stegen till psykakuten som lindrade. Psyket har ändå en märklig funktion i att portionera ut livets jävligheter i lagom, bearable doser. Idag: acceptansen. Nödvändigheten i att ha ett liv igen, skulden och skammen över s.k bortslösade år, bortslösat liv är borta. Insikten om att de där åren utgjort mitt liv.

På socialistiskt forum talade Barbara Ehrenreich om hur genomträngande ideologin är om positivt tänkande, efter att hon själv diagnosticerats med bröstcancer. Hon möttes av hållningen att cancern kan tolkas som någonting bra, till och med en gåva, en möjlighet. Och om hon nånsin skulle bli frisk var det bästa hon kunde göra en attitydförändring. Jag minns mammas ord efter läkaren kommenterat att hon är ”tuff”; börjar jag oroa mig, är det kört för mig. Och jag minns min frustration över att tuffheten bara är en chimär som hon måste upprätthålla för att orka ta sig igenom det. Jag minns också min frustration över att mamma aldrig klagade, aldrig överdrev, aldrig krävde. Även om det här obligatoriska positiva tänkandet aldrig har fått samma genomslag som i livin’ your dream-USA:t, finns det ändå spår av den här också. Självhjälpsböckerna står inte högt i kurs hos litteraturkritiker och välutbildade och medvetna kan fnissa åt de påbjudna lösningarna i form av affirmationer eller listor på saker som man är bra på. 

Ideologin positivt tänkande är ändå något som vi förhåller oss till, i arbetslivet, i sjukvården, i kärlekslivet, vill jag mena. Och nej, det är inget fel på positivt tänkande. En är inte dum om en försöker vara positiv, snarare är det illusionen av vad det positiva tänkandet leder till, att det ses som lösningen på allehanda problem som är det läskiga. Idén om att du med dina tankar kan förändra dina livsvillkor. Om mamma tänker att hon blir frisk så blir hon det. Nej, sån jävla smörja. Det handlar inte om hennes attityd, det handlar om benhårda medicinska fakta, är cancern operabel? I vilket stadium befinner den sig i? Kan den avlägsnas kirurgiskt, osv? Det är elakt att lägga det ansvaret på individen som befinner sig i dessa situationer. Jag menar inte att vara negativ, det positiva tänkandet står inte i motsats till det negativa tänkandet, då det inte är uppburen av en ideologi på samma sätt. Att säga till personer som lever under prekära förhållanden att deras situation sitter i skallen är ett uttryck för en social kontroll av tacksamma subjekt. Subjekt med positiva tankar som ska uppmärksammas av den vänliga osynliga handen. Gör inget, en lösning kommer snart, bara du fortsätter att vara positiv.

Mardrömmen

Ok, allt jag tänkt om Assange-fallet sammanfattas snyggt här. Igår chockades jag svårt av twitterhatet mot tjejen som anklagat honom. Varför är jag så naiv? Skyller mina föräldrar på allt för trygg barndom. För mycket grädde, pannkakor och fluffiga kaniner, liksom.

Jag drömde mardrömmar inatt om att jag var hon. Hon verkar så lik mig! Hon kunde varit jag.

Idag chockades jag av att min chef menade att jag och de kollegor som tagit upp frågan om varför genusperspektivet betraktas som en "partikulär inriktning" som utförs bäst på annat håll, "medverkar till att förstöra den kollegiala stämningen" och att det "borde göras något åt att vi gör det".

Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Vill ömsomt grina, ömsomt boxa sönder en sandsäck. Suck.

Våld som lika och olika

Förra veckan följde jag en debatt kring hederskultur som utbröt på Newsmill, vilken jag velat skriva om men inte vetat hur. Det finns however några aspekter av debatten jag invänt mot och funderat kring rimligheten i, som jag gärna vill diskutera. Jag såg att Niklas skrivit om saken, och hans tankar liknar mina, om än något annorlunda formulerade.

Det jag funderat på är förståelsen av hederskultur som något som andra har och hur begreppet "mäns våld mot kvinnor" därför blivit en "svensk" företeelse. Det verkar som att skillnaderna dem emellan skulle vara att hedersvåld skadar både kvinnor och män, är sanktionerad i en kultur och därför kan förstås som en kollektiv handling till skillnad från mäns våld mot kvinnor, vilken är ett "individuellt" våld. Jag funderar helt enkelt hur rimlig föreståelsen av dessa två våldsföreteelser är och vilka konsekvenser som kommer av dessa förståelser. Tyvärr var jag förkyld förra veckan och upplevde en slags underlig hjärnfeber, varför jag istället publicerade ett inlägg om trevliga par med exempelvis fluffiga djur som gosar med varandra, ni vet ibland orkar man inte mer än så...

I alla fall, jag började tänka mycket på detta i höstas då jag såg filmen Sämre än djur. Där berättar två unga människor om hur de tvingats bryta med sina familjer då de kom ut som homosexuella. De kom båda från muslimska hem och hade blivit utsatta för hot och våld. Vad som slog mig under den filmen som ett piskrapp, eftersom jag underskattat den förståelsen innan, var hur underordnad individen var den sammanhållna kollektivet av familj och härkomst, vilket resulterade i en totalitär social kontroll över den enskilde. Du som individ växer upp med förväntningar på dig att reproducera din sociala roll till en sån grad att det naturliga blir att dina individuella preferenser bör underordnas normerna. Bryter du mot detta blir våldet en nödvändighet. Det slog mig också hur dessa normer understöddes av myter och okunskap (tydligast blev föreställningen att alla djur är heterosexuella). Jag grät när jag såg de två unga personerna längta efter och sakna sina familjer som de älskade mycket trots att de utsatt dem för hot och kränkningar.

I miljöer där individen bör underordna sig kollektivet, kan vi likt Durkheim's teori om självmordet under former av extrem social kontroll möjligen kalla detta våld för altruistiskt våld, där handlingarna ses som en uppoffring till något högre.

Vad gäller förståelsen av "mäns våld mot kvinnor" som inte isolerade handlingar utförda av individer isärkopplade från en mer övergripande struktur, är detta ett klassisk feministiskt teorem. Att denna förståelse nu går ifrågasätts som istället, ska vi säga egoistiskt våld, gör mig mycket fundersam. Vilka konsekvenser kommer av att vi förstår detta våldet som isolerade handlingar?

Jag menar att vi inte bör förstå dessa former av våld som identiska. Snarare handlar det om skillnader vi inte kan reducera till varandra. Men att hävda att mäns våld mot kvinnor inte skulle vara en företeelse dålig för män, det har jag svårt att se. Och att hedersvåld skulle vara fullständigt sanktionerad av alla inom en social enklav, det vittnar mångas berättelser är en sanning med modifikation.

Jag tänker att som alltid har vi svårt att få perspektiv på det som är oss för nära. Risken med att reproducera bilden att ett slags våld är strukturellt och det andra individuellt är att vi förstår "den andra" delen av världen, den vi inte tillhör, som innehavare av monopolet "oupplysta värden", vilket riskerar bli trångsynt.

Vad jag vill se av debatten nu är vad vi föreställer oss kan göras åt problemet, för det är ett stort problem. Hur kan vi angripa dessa former av grova kränkningar av individen, av kvinnor (för det handlar trots allt till stor del om kvinnor som utsätts, även om detta inte är legio)? Förstår vi våldet som isolerat behöver vi inte heller diskutera vilka normer vi reproducerar som i sina extrema former kan leda till stark kontroll och våld. Den relation jag var i där jag blev utsatt för våld, var inte våldsam i sig. I det stora hela var den "normal", och jag fick höra hur glad jag borde vara som hade en kille som var så uppmärksam på mig. Vad som inte syntes förrän det var försent, var att den uppmärksamheten alla tyckte var så gullig, långsamt gled över i kontroll. Jag märkte aldrig skiftet. Att jag senare kände igen mig så pass mycket i andras berättelser om våldsamma relationer att det var som att se mig i en spegel, gör mig också mycket tveksam till en berättelse om våldet som individuellt.

Och som den romantiske anhängare av upplysningsprojektet jag är, tänker jag att lösningen och angreppet är kunskap. Kunskap, att få dela sina erfarenheter, stöd, en varm försäkran mot att det inte finns en skam i att ha varit utsatt, hjälp att komma vidare, tala, tala, tala.

Och där i vad jag ser som metoderna att eliminera våldet ser jag vad som finns gemensamt.

Favoritpar. Några högst subjektiva val utan inbördes ordning.

Bortvalda män och den tillsynes linjära utvecklingen

Jag plockade nyss upp en ny antologi; Framtiden är nu - KulturSverige 2040 (redigerad av Tobias Nielsén och Sven Nilsson) där Bo Rothstein medverkar med en text om framtidens familj och arbete. Från hans text känner jag igen en del antifeministisk tematik vilken jag velat beröra tidigare, även om jag samtidigt velat undvika frågan av rädsla för troll. Det är frågan om framtiden för de unga män som idag kommer ur traditionell arbetarklass vilka till skillnad från unga kvinnor (dessa preciseras inte) inte skaffar sig utbildning och därför möter vad man kan utläsa en dystrare framtid till mötes. Jag vill poängtera att jag inte etiketterar Bo Rothstein som antifeminist (även om han varit fokus för viss debatt) utan vad jag menar är att samma fråga som han reser i denna text har jag sett i vissa antifeministiska forum. Det är dem om att lågutbildade män riskerar bli förlorare i två avseenden: de står sårbara på arbetsmarknaden och, som en följd av att kvinnor med utbildning som preferens undviker lågutbildade män, även kommer vara utan partners. Rothtstein nämner också trenden att högutbildade kvinnor har svårt att finna manliga partners, men av någon anledning ligger fokus på männen och frågan varför kvinnor ratar lågutbildade män utan att beröra frågan ifall det kan vara så att lågutbildade män väljer bort kvinnor med högre utbildning och varför det i så fall skulle vara så.

Rothstein menar att vi inte kan veta hur framtiden kommer bli för dessa unga män, men skriver att "det finns goda skäl till att tro att det blir ett tämligen "bökigt" samhälle att leva i" (där jag först felläste "bögigt" vilket var synnerligen humoristiskt). Rothstein menar att vi i framtiden kommer ha en annan förståelse för andra samlevnadsformer än den traditionellt heterosexuella, vilket jag tycker är en intressant synpunkt och tror på samma sätt att detta kommer vara vanligare i en framtid då vi kvinnor och män inte vill ha varandra, om man ska tro Rothstein.

Det som likt ett eksem irriterar med antifeministiska texter kring samma ämne är att "det är fördjävligt att (högutbildade) kvinnor inte bryr sig om det här". Nu tror jag verkligen inte att det är sant, men är det inte lite som att hävda att arbetarklassmän bör debattera och kämpa för det orättvisa i högutbildade kvinnors brist på villiga manliga partners? Jag har aldrig sett den debatten föras, vilket jag kan tänka mig beror på att den är för dum. Andra människor finns inte till för att vara tillgängliga för mig. De kan bara välja mig om de finner det gott så, oavsett om denna inställning är resultatet av en strukturell trend och inte vad man kan tro vara individuell preferens. Och någonstans, djupare kan jag känna att där ligger den passivt-aggressiva undermeningen om att kvinnor bör vara tillgängliga för män. Risken med texter som Rothsteins är att en mytbild av att kvinnor sitter på den sexuella makten att välja och vraka bland längtande män reproduceras. Och bara lite nyfiket: var i denna debatt finns arbetarklasskvinnorna?

Som så ofta kan vi bara förstå det här i termer av system, där de positioner vi förvärvar utifrån hur tillgängliga de är skapar olika mönster av handlingar. Kvinnors högre deltagande i högre utbildningar kan förstås på samma sätt som andra historiskt underordnade grupper som försökt spela med i spelet. För att kunna säkra sin position som människa i en värld där man tilldelats en annan position, så som den av praktiskt taget endast värdefulla i relation till någon annan, så som en man och barn, har utbildning framträtt som den bästa vägen till självständighet och självförverkligande.

I kontrast till Bo Rothsteins linjära tes att vi i framtiden kommer ha en högutbildad, kvinnlig elit som tar över landets prestigefulla poster, finns andra teorier av makt. Bourdieu menade att grupper placerade i dominerande positioner är beroende av de med lägre position för att behålla sina positioner i en relationell kontext. Därför kan kapital så som utbildning förlora sitt värde och inte längre fungera som en avgränsning för deras högre status om grupper med lägre status får tillgänglighet till dem. Man brukar lite skämtsamt inom feminismen kalla detta att "allt som kvinnor rör vid förvandlas till bajs" när man refererar till fenomen som sänkta löner för ett yrke som helhet som resultat av ökad andel kvinnliga anställda. I ljuset av detta ska det bli intressant att se vad som händer med utbildningsvärdet som helhet i framtiden. Som kontrast kan man också peka universitetsvärldens hierarki, där ökade antal kvinnliga disputerade inte har resulterat i samma ökande antal kvinnliga professorer. Maktutvecklingen är på intet sätt linjär.

I samma antologi, passande placerad efter Rothsteins text, skriver Vanja Hermele aspekter av makt som hindrar kulturvärlden från att bli jämställd. Hon påminner oss om kvinnomaktsutredningen som för 15 år sedan fastslog myten om det jämställda Sverige. Denna utredning kring arbetslivets Sverige menade att manligt kön var viktigare än både meriter och utbildning och statuerade tragikomiskt att kvinnor kunde bättre tjäna på att byta kön än att gå på universitetet.

Slutsatsen jag vill komma fram till blir den om myten om den linjära utvecklingen som grund för förståelse av framtiden. Den olika betydelse de båda debattörerna ger denna slutsats är minst sagt intressant.

Om pengars värde eller jag börjar fanimej grina.

Europa måste vara konkurrenskraftigt. Därför bör fackförbundens makt minska för att göra arbetsmarknaden mer flexibel, fick jag höra på radio igår kväll. Och det är ju så att man skrattar. Och grinar lite. För vad som uppenbart ligger inskrivet i dessa debattörers värderingar är pengars värde som inskrivet i själva pengarna. Allt som räknas är att man har mest. Enligt dessa debattörers specifika version av globaliseringsagendan vilken endast fokuserar på tävling och konkurrens snarare än kooperation verkar världen mycket osäker och får många att känna oro och osäkerhet. Det är så lätt att denna känsla av instabilitet får oss att ängsligt undra om nyliberalerna har rätt. Om vi måste konkurrensutsätta oss. Må lite sämre. Ha det lite sämre än de med makten för att nå en stabil ekonomi. Som om ekonomin hade ett egenvärde i sig.

Men pengar, eller makt, har inget värde i sig. De kan endast förstås som ett medel för ett mål, inte ett mål i sig. Jag tror inte att vi någonsin kan, eller ens bör sträva efter en helt jämlik värld. Men att kämpa för att nå så långt vi kan komma för att alla ska ha det så bra som möjligt, visst låter det utopiskt! bör alltid vara målet för all politisk och ekonomisk utveckling.

Jag vill gråta när krafter som menar att jämlikhet och stabilitet, globalt och lokalt, är underordnat doktrinen om ekonomins primat. När alternativa tankar om en global, progressiv politik ämnad att utrota fattigdom och djupa klyftor i syfte att skapa en annan värld, en bättre värld där vi inte söndrar och härskar, där vi kämpar för att att inte förstöra vår natur och våra resurser i kampen om vem som har mest pengar när den dör, när dessa förståelser av politik utmanövreras som "extrema".

Så förlåt mig då om jag låter som en djävla Martin Luther King. Men jag blir så förbannad och ledsen.

Went to Ireland - bought the Taoiseach*

Likt Bolognaprocessens identitetspolitiska mål att beblanda européerna och öka känslan för ett europeiskt "vi" åkte jag som utbytesstudent till Dublin hösten 2007 för att läsa fristående kurser på Arts and Humanities, Trinity College. Jag måste erkänna att jag hade ganska romantiska drömmar om Irland innan jag åkte. Den gröna ön. En fascinerade historia. En accent som charmant vibrerar mina hörselben. Och så vidare.

Innan 2007 förtäljdes historien om "den keltiska tigerekonomin" i den svenska dagspressen. Irland som hade delat den ekonomiska jumboplatsen tillsammans med Portugal i Europa verkade tidigare befolkats av litet annat än ett gäng lantisar med rutiga kepsar och fårskockar. Nu växte ekonomin så det knakade, med hjälp av den liberalisering av ekonomin som landet infört, där i bland en mycket liten beskattning av företag vilket lockade den multinationella jätten Dell att etablera sig utanför Dublin. När jag landade i stan hösten 2007 hade företaget byggt en enorm datorfabrik med tillhörande arbetarbostäder där ingenjörerna vackert kunde vandra 100 m från arbetsplats till hemmet. Jag minns att jag rös när jag såg huskomplexen.

Dublin växte också, och blev rikare. Delar av Dublin, det vill säga. För resultatet av tigerekonomin verkade inte fördelats över stadens befolkning i någon slags "nedsippringslogik", istället svällde nu enorma luxuösa hus fram i stadsdelar som mer och mer inhängnades. Fastighetspriserna i Dublin hade blivit vansinniga. I det rätt fattiga området jag bodde i; Rathmines, höll lägenheterna mycket dålig standard men var mycket dyra. Jag betalade över 5000 kr i månaden för ett slitet studentrum, vilket jag hade råd med tack vare ett Erasmus-stipendium. Rathmines gränsade mot ett område med slottsliknande huskomplex som inbjöd till nackspärr för att se topparna på deras tak. Dessa hus gick ofta på över 20 miljoner kronor. Samtidigt i den andra delen var jag tvungen att varje morgon kryssa mellan spyorna och de rökande tonårsmammorna i fleecedräkt på min väg mot universitetet. Snabbmatsstånden bjöd på "battered marsbars" och pubarna bjöd på lustig Guinessreklam. Det fanns områden i Dublin jag undvek, inte minst i norra Dublin, pga risken att bli rånad.

Jag minns att jag redan då tänkte att ett land som bygger en stor del av sin ekonomi på ett företag riskerar en hel del. Jag undrade hur långsiktig den ekonomiska planeringen egentligen var, och när allt skulle gå åt fanders. Nu verkar den keltiska tigern onekligen vara utrotningshotad. Problemet verkar ligga i en regering som döljer sin inkompetens för befolkningen, men också, så som jag upptäckte under valrörelsen 2007, avsaknaden av ett vänsteralternativ. En starkare opposition hade möjligen kunnat peka på riskerna med att hantera ekonomin så som den utförts hittills.

Den största kritiken, som i all utveckling, blir ifrågasättandet av att ett lands ekonomi inte är sammanvävd med en allmän utveckling. Ett land där klyftorna ökar, där välstånd endast berör den procent av befolkningen som redan har det gott ställt, är det ett rikt land? Hur hänger detta samman med det sammanbrott av ekonomin vi ser nu i Irland?

Jag längtar tillbaka, för de irländare jag mötte, för deras underbara humor, för att ön var så fantastiskt vacker som myten berättar. Det ska bli spännande att följa denna del av EU:s ekonomiska historia.

*Taoiseach= irländska för "statsminister". Uttalas ungefär som "t-shirt".

Berg

Jag älskar berg. Här kommer mina favoriter, utan inbördes ordning:

Sjugurdsjöpiggen, Norge. 

Där satt jag och och mitt knä och njöt av den fina utsikten. Bubblare: Gjende, Bukkelaegret, äh fan hela Jotunheimen.

Les Dents du Midi, Schweiz

Det här är den första bilden jag tar av bergen, året är 2003 och jag fotar med min mobil från tåget på väg upp.

Varkala cliff i Kerala, Indien.

Utsikt över Trento, Italien.

Lac léman med lite franska toppar i bakgrunden. Långt där bakom är Mont Blanc som man ser ibland.

Verkligheten revisited

Med Mona Sahlins avgång pratar politikerna i rutan om förnyelse, journalister och andra tyckare pratar om socialdemokratins kris. Debatten tyckts kretsa kring socialdemokratins misslyckande i att förhålla sig till den s.k. nya verkligheten. Jag hänger inte med i problembeskrivningen. När ska denna verklighet ha överrumplat oss? Förra valet? Det här valet? Igår? Idag?

Jag ser inte att verkligheten ser särskilt annorlunda ut. Arbetarklassen går fortfarande till sina jobb. Klassen är i hög grad feminiserad och etnifierad, männen på fabriksgolvet tjänar bra och allt bättre i takt med högerpolitiken. Att appellera till arbetare handlar dock inte bara om ekonomiska villkor. Vi kan prata om löner och det ökande plånbokstänkandet där enkla identitetspolitiska poäng kan plockas, men om positionen arbetare endast definieras utifrån den ekonomiska positionen så borde ju allt vara frid och fröjd med en högerregering, också för vänstermänniskor?

Samtidigt som denna verklighet sägs ha ändrats radikalt, vilket tydligen också helt gått förbi normal- och överbegåvade sossar i detta land, har högerregeringen stulit vänsterns projekt och begrepp och gjort dem till sina. Arbete, rättvisa, jämlikhet. Att (höger-)ledarsidor och diverse proffstyckare vill se en högersväng förvånar mig inte, vad som däremot förvånar mig är avsaknaden att misstänksamheten kring krav som dessa. I vilka ärenden vill man se en s-högersväng?

Jag är uppriktigt ledsen över Sahlins avgång. Jag, som alltid tidigare röstat på vänstern röstade på s i det här valet. Det hade aldrig hänt om Sahlin inte var partiledare, eller att hotet om sd:s intåg i riksdagen var stor (tji fick jag ändå) eller för den delen att en stark socialdemokrati var nödvändig. Jag röstade s, trots att jag tidigare i år (1:a maj) stod och sjöng på kafe 44 om sossar som luktar skit. Typ radikal och glad. Om sossarna behövde förnyelse så var det i mina ögon Sahlin som stod för den. Jag vet inte om socialdemokratin i Sverige kommer gå samma öde till mötes som brittiska labour och den tredje vägen. Jag förstår kraven på en socialdemokrati som måste nöja en allt bredare medelklass, men det gör mig så jävla ledsen i ögat. Jag röstade på s i min övertygelse om att de i grunden är ett arbetarparti. Kalla mig lurad, kalla mig naiv men för mig har socialdemokratin aldrig varit ett champagnesocialistiskt projekt.

När jag var i Kiruna här om veckan var jag på museum som visade foton ur stadens historia. Bilder på möten där människor samlats utan för folkets hus, med banderoller som krävde arbetstidsreglering (8 h arbetsdag) och allmän rösträtt. Det var bilder som vittnade om storstrejken 1909, människor som väntade på August Palms första besök. Bilder på män som arbetade i gruvan, rallarmän som lade malmbanan. Jag blev tårögd när jag tittade på alla bilder.

Hur förändrad är verkligheten egentligen?
Min pappa ska snart ska byta ut båda höfterna p.g.a ett tungt kroppsarbete i hela sitt 57-åriga liv. Min mamma har redan bytt ut sina ryggkotor p.g.a tunga lyft inom vården. Förstår ni? KROPPSARBETE. De har aldrig nånsin varit på väg någon annanstans bland alla s.k skitjobb som jag eller ni nånsin har innehaft och det är de inte ensamma om. Om socialdemokratin vänder kappan efter högervindarna kommer bilden ovan utgöra en rest av en gammal tid och i framtiden kommer människor gapandes fråga om solidaritet, socialism och omfördelningspolitik verkligen någon gång funnits.

Uppdatering:
Efter Zizeks föredrag i tisdags på södra teatern och efter att ha läst en kommande text av densamme menar jag att mina nostalgiska återblickar till August Palm, storstrejker och arbetare handlar om att hitta tillbaka till verkligheten. I texten som länkas ovan använder Zizek Stalins liknelse för socialistisk kamp i början av 1900-talet med bergbestigning:

han inte talar om att sänka tempot på framskridandet [...] utan om att klättra ned till utgångspunkten: det gäller att börja från början, inte från den avsats som man uppnått i ett tidigare försök

Dagens handflata i fejs eller matte, hö hö

Läste den här artikeln i Norrköpings tidningar. Slog min handflata i fejjan, som Gustav skulle sagt.

Detta för att jag läste artikeln i tidningens pappersversion, där ett exempel på hur detta "ungdomliga språk" kan se ut. Läsaren informeras att:

Ungdomarna i UF-företaget Easy Math bytt ut det klassiska exemplet med äpplena mot något de tror elever minns bättre: "Patrick Jönsson hade 200 kondomer men efter en het kväll hade gummistrumpornas antal sjunkit med 12 procent. Hur många kondomer gjorde kåtbocken av med?"

Är det här en ok representation av unga killars sexualiet? Hur väl riktar sig det här till unga tjejer? Är det ens menat att vara roligt?

Om det är fallet, tror jag att man grovt underskattat gymnasieungdomars humor. Höhö, hähä, liksom.

*dör*

(www.lottastrad.se)

Saknaden och tyngden

Varje kväll när jag kommer hem till min tillsynes överdimensionerade lägenhet försöker jag inte gå under av min saknad. En månad från att ha flyttat ifrån och rummen ekar. Jag vistas aldrig i mitt vardagsrum.

Efter första lönen kom konsumtionen. Och med den åts en del av timmarna upp. Jag behövde saker, tyckte jag, och kom hem dag efter dag med grälla plastpåsar fulla med gardiner, lampsladdar, nya skärbrädor, krukväxter och tavelpluggar. Sen var allt upphängd, monterat, uppskruvat och placerat. Då gick jag till matlagningen. Kassarna som kånkades hem innehåll nu istället matlagningsyoghurt, kikärtor, färsk basilika, osaltat smör och mandlar. Trehundra matlådor inlagda i frysen senare och ensamheten sipprade in.

Min lägenhet är för tyst. Jag hör inga andra människor. Inte deras spolanden, steg över parketten, inte strilandet från deras duschar. Jag har en fläkt som ylar när det blåser.

Jag saknar er så mycket att jag tror jag går sönder.

Känslan för Smilla

Det var egentligen inte meningen att jag skulle läsa igenom Peter Høeg's Fröken Smillas känsla för snö igen. Jag plockade bara upp den för att ha något att läsa i sängen, så som jag alltid gör, i helgen då jag bott hos syrran. Som alltid sögs jag in i handlingen och kunde inte dyka upp igen förrän sista sidan var läst.


Varför älskar jag Fröken Smillas känsla för snö? Jag läste boken första gången som tonåring och visste att den skulle få en speciell plats plats i mitt inre bibliotek. Jag läste den igen några år senare under en kurs i modern litteratur och förvånades över att den betraktats som en deckarroman. Naturligtvis kan den läsas som det. Jag hade så starkt förknippat berättelsen med porträttet av huvudkaraktären och dess postkoloniala drag att jag inte lagt vikt vid den aspekten. Möjligen har detta att göra med att jag främst tänker på bokens första del - Staden - när jag tänker på Fröken Smillas känsla för snö.

Jag har tidigare skrivit om beskrivningarna av Mekanikerns matlagning och min fascination inför de matematiska uträkningarna av isbildning. Omärkligt kan boken göra sig påmind hos mig i olika sammanhang.

Det var porträttet av Smilla som fångade mig, och fortfarande fångar mig, mest. Men varför blir jag aldrig mätt på Smilla? Egentligen är hon inte speciellt trevlig. Precis som Mersault, min andra stora litterära hjälte, har hon faktiskt nästintill asociala drag som gör henne trubbig. Efter att återigen läst bokens andra del - Isen- ser jag tydligare de delar av Smilla som egentligen inte är vackra: hon är våldsam, kall och beräknande. Jag mindes att det var något stort i att en kvinna kunde porträtteras av en man på detta sättet. Att vi kan känna varandra så väl. Samtidigt blir det tydligt: hennes maskulina sidor vägs upp av hennes känslor för pojken och mekanikern. Samt hennes fåfänga för kläder. Jag minns diskussionen kring en samlagsscen jag hade med min lärare i litteraturvetenskap: han hade doktorerat på Ivar Lo Johanssons författarskap och hade en bild på en bister Majakovskij uppsatt på sin dörr. Han tyckte inte om den. Jag visste precis vilken han menade. Samma scen beskrivs i en passage i Anja Snellman's Rädslans geografi.

Men vad som fängslar mig med de båda karaktärerna, Smilla och Mersault, är deras reaktioner på händelser i deras omgivning, och deras värdighet i hur de hanterar förlust. Mersault är en mördare, det är det ingen tvekan om. Ändå har jag alltid funnit hans dom absurd, eftersom den verkar baseras i högre grad på hans förmodade kyla inför sin mors död än för handlingen att skjuta araben i sig. Smilla går till botten med Esajas död till avgrundens gräns. Den som säger att ingen av dom älskade har fel.

Jag älskar båda karaktärerna av olika och samma anledning. Båda finns i mig. Ändå förstår jag dem inte. Jag längtar efter den sortens frihet Mersault ger uttryck för och en del av mig önskar jag kunde vara mer som Smilla.

Anonymously, me

Jag vill återkoppla till dessa rader som Agnes skrev i en debattartikel i Aftonbladet kring en antologi hon medverkar i:

Internet synliggör den mänsklighet som inte får plats i finrummen, det är skamlöshetens och bekännelsernas sanna forum. Det kan medföra mycket ont, vilket de många turerna kring bloggmobbning, näthat och känslokalla forum påvisat.

Men när man diskuterar vad anonymiteten gör med oss i form av ansvarslöshet och mobbmentalitet tenderar man att glömma bort att anonymiteten också erbjuder en helt annan sorts ärlighet, som främst blir möjlig just när man inte kan ställas till svars i egen person. Det är ett tillstånd som visar andra sidor av människan, sidor som är riktiga men filtreras bort i en vardaglig social samvaro, helt enkelt för att få vågar stå bakom dem med sitt eget namn.

En text med det egna namnets signatur blir ofrånkomligen mer självmedvetet tillrättalagd än den utan. Därför är internet fortfarande oöverträffat när det gäller genuint ärliga skildringar av inte bara sexfantasier utan också sorg, ångest, drömmar, ensamhet och andra tankar och känslor vi ofta skäms för. Att visa upp sin oförställda mänsklighet i offentligheten medför risker som mycket få är villiga att ta.

När vi är anonyma inför varandra behöver vi inte låtsas att vi gör något viktigt, läsvärt eller konstnärligt, i stället kan vi erkänna att vi bara uttrycker oss. De tillgjorda konsterna uppstår först när vi är blottade och rädda för granskningen. Anonymiteten är en förutsättning för att vissa delar av människospektrat ska kunna komma till uttryck. På internet tillåts vi stå utan skam i vår mest nakna mänsklighet, med våra rädslor likväl som våra fantasier.

När vi startade Glitterfittorna valde vi att göra det under pseudonym. Detta handlar om precis det som Agnes beskriver ovan. Jag skriver inte under mitt riktiga namn för att jag inte önskar att stå för det jag publicerar på denna blogg. Tvärtom vet många om vem jag är, min medverkan här är inget jag försöker hemliggöra. Ändå är anonymiteten viktig. Den påminner om att mina erfarenheter, mina minnen, känslor, tankar och händelser inte helt och hållet är mina. De är också andras att förhoppningsvis känna igen sig i, känna motstånd till, vilja nyansera eller ta till sig som man väljer. Jag hade inte kunnat skriva om jag inte gjorde det som Anna T, för min pseudonym gör mig så mycket ärligare och tillåter mina texter vara naknare, så som Agnes beskriver. Vi är så mycket på internet. Men vad vi aldrig är är helt och hållet oss själva, snarare den bild vi hoppas vi kan projicera. Jag säger inte att denna blogg uttrycker mitt hela jag, det tror jag inget medium kan, men jag menar ändå att anonymiteten gör det lite mera möjligt.

Därför hoppas jag att de sätt jag försöker beskriva mina upplevelser av att finnas till är det som blir viktigt, inte min person i sig. Jag antar att jag bara ville säga det. Våra mailadresser finns här, om någon skulle vilja kontakta oss som personer, med frågor av privat karaktär.

Erfarenheter från terapifåtöljen

Jag går i terapi. Det är nästan med skälvande fingrar på tangentbordet jag avslöjar detta. Och jag anser det vara psykosomatiskt för den tid vi lever i. En tid där att psykiska sjukdomar förknippas med skam och marginalisering, avvikande, utanförskap, konstig, onormal. En tid där sökande människor måste ha ett slags alibi,  i de extrema fallen en incesthistoria eller en mamma som slog en, i bagaget för att anses vara berättigad till samhällets hjälp. Jag är inte psykiskt sjuk. Jag har inte en depression, jag lider inte av ångest, jag har ingen bokstavskombination. Jag är nog som vem som helst. Och eftersom jag varken har tvångssyndrom, depression eller några andra fysiska åkommor av mitt psykiska (friska) tillstånd började jag gå i terapi den dagen jag själv fick råd att bekosta det privat (dvs när jag slutade leva på csn-pengar). Det har nu gått ungefär ett och ett halvt år sedan jag började.

När jag sökte mig fram till min terapiform, den psykodynamiska, hade jag ägnat ett par veckor åt att ta reda på olika inriktningar och vad de gick ut på. Jag frågade en kompis som läste psykologi, läste någon bok och nån artikel. Hade egentligen inte så stor koll alls förstår jag nu i efterhand. Jag förstod dock att den mycket omhuldade kbt:n inte var något för mig. Mina frågor handlade inte om hur jag kunde ändra specifikt beteendemönster, utan snarare hur mina beteendemönster kunde ha skapats och vad de betydde. Eftersom jag inte provat kbt kan jag inte heller uttala mig om dess brister, utan endast från en oinsatt hobbyintressent. Jag vet att socialstyrelsens riktlinjer om behandling vid ångest och depression var KBT, något som orsakade debatt i media och slutligen sköts rekommendationerna upp efter massiv kritik om jag är rätt uppdaterad.

På onsdagar gymmar jag på jobbet över lunchen, jag brukar podcasta ett P1-program, antingen nya vågen eller filosofiska rummet. I onsdags lyssnade jag på filosofiska rummet om psykoanalys. Alla bitar som föll på plats efter det programmet har gjort mig alldeles perplex. Det första som förvånar mig är att det krävdes ett radioprogram av det slaget som fick mig att inse vad det var jag höll på med, vad mina misstankar om terapi överhuvudtaget grundar sig i och varför den psykoanalytiska traditionen tilltalar mig, mer om detta nedan. Jag vet att den inbjudna panelen är part i sak, men jag tyckte att diskussionen höll en väldigt hög och analytiskt resonerande nivå.

Jag satt där tillplattad, krumbuktad eller stark med rak rygg fast i gymmaskinernas grepp och ville skrika ut "JA! JA! JA! Precis så!" mest hela tiden medan jag lyssnade på programmet. Men vad är psykoanalys? Nåt med Freud va? 1800-tal typ. Psyket och drömmar och en jävla massa komplex? Och ja, jag tror att det är allt ovan. Grundläggande kan vi hävda att det finns olika teorier om människan och hennes psyke varav psykoanalysen är ett förslag, en teori, som i sig har flera förgreningar. En snabböverblick kan man få på wiki, men jag vet inte hur tillförlitlig den är. Svenska psykoanalytiska föreningen har en längre introduktion här. Eller så lyssnar ni bara på programmet.

Så vad är det jag håller på med?

I första rummet skulle jag säga att jag tar hand om mitt subjekt, lär mig känna det.

Ur programmet:

[...]den psykoanalytiska behandlingstraditionen handlar om att genom samtal och självkännedom inte skapa ett mer funktionellt objekt av människan, utan snarare försöka utveckla ett subjekt som förmår lösa sina inre konflikter [...]

Psykoanalys sysslar med mening, vad symptomen har för mening för individen och att fördjupa sig i den meningen och utforska den, vilket är vägen till någon form av frigörelse från t.ex symptom eller hämmande livsmönster.

Mina misstankar om terapi?

Jag har tänkt att det har med min arbetarklassbakgrund att göra, att man inte pjoskar sig. Sitta där i nån fåtölj och prata om själslivet när man kan vara nyttig. Eller vara full. Inte fundera så mycket, livet är som det är och vi är dömda till tidens gång. Vi har vår plats och ska inte hålla på att hålla på. Men eftersom jag också gjort/gör en klassresa kan jag tillåta mig själv att fundera på själslivet. Jag har tid över, jag kan läsa intellektuella böcker, förhålla mig till olika idétraditioner. Jag behöver inte gå upp kl 6 varje morgon, jag behöver inte böja min rygg för att torka någon annan i rumpan eller bära tunga stenblock från en plats till en annan. Jag har nått den positionen där jag t.o.m kan teoretisera kring min klassresa. Även om det är lika delar mig själv och min skepticism är jag också ett barn av min tid. Jag har vuxit upp i ett individualiserat samhälle, var och en för sig. I en tid där makten utövas på kroppen, på människan (jmf Foucaults biomakt),  inpassningsbara och "funktionella objekt" har varit nödvändigt för den samhällsutveckling vi har idag, den disciplinerade människan. Subjektet som inte ska få (ha?) tid att reflektera över sin situation. Rädslan över massans kritiska punkt, kvinnors medvetandehöjande diskussioner på 1970-talet avfärdades som vänsterflum just för att, tror jag, den (politiska) sprängkraft som ligger där i. Att bli enskilda subjekt kräver sitt samhälle och sin människa.

Min bild av terapi, innan jag själv påbörjade den, var också starkt influerad av vad jag tror är den allmängiltiga bilden av vad vi människor ska bli, ska vara (objektet): vi ska gå att fixa, att laga, det finns enkla lösningar. Blooper: det gör det inte. De första gångerna i terapifåtöljen satt jag otåligt och väntade på "men ge mig en hemuppgift då" alternativt "men säg vad jag ska göra istället". Min skrynklare höll sig tyst. Jag fick tydligen fortsätta att prata. Många gånger blev jag arg på den här terapiformen, åh så många gånger jag har tänkt:
att jag kastar pengar i sjön,
att det inte ger något,
att jag har samtal med min skrynklare som jag lika gärna hade kunnat haft med en kompis,
att det jag tar upp är så oviktigt
att jag inte förstår varför jag slösar 45 minuter på dravel eller ältande.

Jag är dock glad över mina misstankar, de har hållit mig väldigt aktiv och kanske är de en del i omvårdnaden av mitt subjekt. Idag förstår jag mer vad min terapiform egentligen handlar om. Jag brukar säga att jag möts av insikter om mig själv på min terapi. Den ger mig inga  egentliga svar för det finns det inga. Och det är små små enkla saker (som det omedvetna enligt den psykoanalytiska idetraditonen bearbetar, jag brukar inte tänka i termer av det omedvetna och medvetna, inte än iaf) som ploppar upp och får mig att främst förstå men också att tänka efter, känna efter, förhålla mig till och kanske i slutändan reagera på ett annat sätt.

Ur programmet:

[...] även små saker som att, vad vet jag, komma konstant 5 minuter försent till sin analystimme, det ligger väldigt dramatiskt innehåll i det där [...]

Ett exempel på en insikt som ploppade upp i mig var just detta, det lilla, som fick stora konsekvenser. Jag cyklade till min sista terapitimme innan sommaruppehållet och kände mig väldigt arg, irriterad och nästan aggressiv. Cyklade som en galning, snabbt. Svor åt andra trafikanter. Kände just under cykelturen, mer än nånsin förut, att det verkligen var slöseri att gå i terapi. Att jag borde sluta. När jag kom fram uttryckte jag denna ilska och irritation. Och det kan synas som en simpel slutsats, men jag kom fram till att min irritation byggde egentligen på att bli övergiven, att bli lämnad över sommaren. Ja, av min terapeut. Och jag såg ett mönster i hur jag har tidigare alltid förekommit övergivenheten och lämnaden genom att alltid, alltid, alltid lämna först så att jag inte försätter mig i den sårbara situationen.

Vad är det som tilltalar mig?

Teorin om människan. För ja, psykoanalysen är inte bara en behandlingsmetod, den implicerar en människosyn som jag kan sympatisera med:

Ur programmet:

Det är en teori som förmår tänka människan som både språklig, kulturell varelse och som kropp, med känslor, begär och defekter. Idag så polariserar man gärna mellan de här, antingen handlar det om biologi  eller så handlar det bara om kulturella eller språkliga konstruktioner som påverkar människan och determinerar hennes sätt att bete sig på eller vara på eller hennes identitet.

Nu när jag ser tillbaka på min process att välja terapiform försöker jag intala mig att jag hade nån slags kunskap om denna terapiform, att jag kryssade rätt bland de snåriga terapiformerna skulle alltså ha att göra med min intelligens Jag vet inte, men jag sympatiserar med människosynen där människan inte blir ett objekt, som ska pådyvlas evidensbaserade metoder (fan vad jag hatar det ordet) som kan mätas i olika typer effektstorlekar i randomiserade studier för att sedan metaanalyseras och komma fram till poolade effektorlekar av en viss behandlingsform, färdig att applicera på den trasiga människan.

Efter programmet som jag lyssnade på i onsdags slutade jag att skämmas för min terapi, därav det här inlägget. Fortsättning följer kanske.

Bostadens status

Jag såg debatt om hemlöshet i tisdags och blev uppjagad, som vanligt. Bostadspolitik ligger mig varmt om hjärtat. Bostaden är en sån grundläggande del av våra liv och i mina kretsar diskuteras den så gott som dagligen. Jag har nästan aldrig varit med om att jag INTE diskuterat var och hur jag bor när jag träffar en ny bekantskap. I Stockholm är första frågan var bor du? Ibland följt av nyfikenhet kring eventuella attribut i förhållande till läget, typ balkong, utsikt, nära till systemet/affär, gym, dagis, trafik/tysthet, bageri eller vad människor nu verkar tycka är bra att ha nära hemmet. Den absolut vanligaste följdfrågan är dock och hur fick du den? Alternativt är det en bostadsrätt eller hyresrätt?. Om Ribbling skulle få frågan i sin hyfsspalt tror jag hon skulle anse frågan om hur man bor samt upplåtelseform närma sig det privata. Kanske? Jag vet inte.

Människor är otroligt nyfikna på hur andra människor bor och framförallt hur de har löst sin boendesituation. Jag förstår att detta i mångt och mycket kan vara ett storstadsfenomen, och att det finns inte bara skillnader mellan olika typer av bostadsmarknader utan också ett åldersdifferentierat problem. Mina 20+nånting-år börjar dock sina och min bostadssituation är fortfarande intressant för bekantskaper. Detta förhållande tror jag inte kommer ha förändrats inom de närmsta 10 åren.

Hur och var man bor är ett till synes genomskinligt, artigt och luftigt samtalsämne som med lätthet kan dryftas med människor man just lärt känna. Jag tror dock inte att frågan om bostadens beskaffenhet inte enbart ställd för att stilla nyfikenhet, utan för att det framförallt är en väldigt tydlig statusmarkör. Det är ofint att folk vad de tjänar, men genom att ta reda på hur de bor vet vi plötsligt massor. Kanske för att hur/var vi bor alltmer avgörs av klasstillhörighet. Den enskildes boendesituation avgörs av och kommer fortsätta att avgöras tillgång till olika typer av resurser (läs: kapital, kontakter, kunskap etc.) snarare än behov.

Intresset för hur och var vi bor är inte konstigt, ett hem är inte samma sak som en bostad. En hemlös saknar främst bostad, men också hem. Hela inredningshysterin sedan mitten av 1990-talet med diverse inredningsprogram på tv som ska tyda ut människors själ och sedan reflektera detta i sk personliga möbler och attiraljer är bara ett tecken på bostadens statusmarkerande värde. Hemmet ska idag spegla vem man är. Mina bilder på kylskåpet är inte slumpmässiga, inte heller mitt ärvda och egenmålade bord, osv. Inredningstrenden kallades i mitten av 90-talet för cocooning, idag skulle jag snarare förhålla mig till det enligt Baumans teoribygge om konsumtionsliv. Bostadens känslighet för status blev också med all önskvärd tydlighet uppmärksammad genom den numera klassiska DN-artikeln Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva.

Status, framgång, välmående, lycka är attribut många vill bli förknippade med. Att nå dit handlar om distinktion, vi manifesterar detta bl.a. genom att visa vad vi konsumerat. Om bostaden då har blivit en handelsvara som på vilken marknad som helst är det inte konstigt att den fylls med status. Perspektivet är dock tydligt välmående västerländsk och medelklassigt i en kontext där man kan tala om boendekarriärer. När statusmarkörerna ”sipprar ned” till pöbeln skaffar sig överheten nya saker att leka med, enkelt uttryckt. Och jag tycker det blir riktigt läskigt när det handlar om så grundläggande behov som bostad, Bauman igen: I ett konsumtionssamhälle är det framförallt en persons otillräcklighet som konsument som leder till social degradering och inre exil (Bauman 2009 citerad ur Werne 2010). Bostaden som välfärdstatens marknadsvara och den bostadspolitiska debatten har avstannat sen den stora omläggningen i början av 1990-talet. Kanske är det effekterna av den förda politiken vi nu ser, de som debatterades i Debatt? Hemlöshetens omfattning är fortfarande svårgreppbar eftersom inga mätningar har gjorts sedan 2005, men som programmet uppmärksammade; idag ser vi nya grupper som är exkluderade från bostadsmarknaden, unga "vanliga" människor, inte missbrukarn eller den psykiskt sjuke. Hur som, jag anser att det saknas forskning kring detta och det saknas framförallt en koppling mellan ingångarna och utgångarna på bostadsmarknaden. Om det är snårigt, svårt och trögt att överhuvudtaget få en bostad är utgången som att gå direkt i fängelse utan att passera gå.

Carrie. Revisited.

Jag har spenderat dagarna med att försöka bota "flytta-till-ny-stad-ensamheten" med det enda som faktiskt kan komma i närheten av vännerna: kvalitetsserierna. Har tröskat SATC s.1 och förlustat mig i hur sabla bra det var, hur djävla dåligt det blev (ja, har sett båda filmerna) och hur snygga de var utan märkesidiotin. Jag har noterat hur min inställning till Carries förhållande till Big irriterar mig en hel del mer idag än vad det gjorde förut, vilket jag tolkat något självgott som att jag måste fått högre självkänsla. Hennes problem är ju uppenbarligen the lack there of, och om jag då tidigare identifierade mig med henne istället för att som nu utropa "Ah men geeee dig!!" så popcornfnaset flyger över tangentbordet måste det ju ha sin grund i något.


Så inser jag något. När det gäller relationer har jag inte förändrats en sekund. Som så många andra smarta och självständiga tjejer (ja, jag anser mig vara del i den skaran, i vilken jag förövrigt sällar ung. 95% av alla tjejer jag möter) förvandlas jag till en dallrande hög av osäkerhet och ältande analyser så snart jag fallit för någon. Då är alla vuxenpoäng borta med vinden och det eviga stadiet av 14 år gör entré. Betrakta t.ex denna händelse i somras:

Way out west. Ni vet, stövletter och noga kammad mittbena. Han var här och det var kompisen med, båda sov i min lilla etta. Jag var glad. När vi gick över de sanka gräsmattorna mot Linnéscenen höll jag honom i handen. Hans vänner var här också, en stund möter han upp dem och jag och vännen ser en annan konsert. Vännen träffar någon annan vän, och jag passar på att gå på toaletten, försöker hitta honom igen. Han i öltältet, jag noterar var han sitter. Köper en öl. Nej, en cider var det. Går dit han är.

Han ser mig inte. Jag står bakom honom med ett plastglas cider i handen och han vänder sig inte om. Någon av hans vänner ler urskuldande mot mig och plötsligt vet jag - han önskar att jag inte kommit. Kvar står jag, en idiot. Plötsligt verkar mängden dryck i mitt glas enormt. Jag får inte gå ut ur området om jag inte dricker upp det, och allt jag vill är att gå därifrån, komma bort. Jag känner hur kroppen rodnar. Precis när tårarna börjat bränna i ögonen över min skam vänder han sig om. "Jag ska precis gå", säger jag, mumlar något om vännen som jag vill hitta igen. "Då går jag med dig" säger han. Och jag protesterar att han kan stanna med sina vänner, vi ses ändå snart, och jag hinner tänka hur vi ska kunna sova i samma säng, när han ställer sig upp och säger igen: "jag vill gå med dig." Så tog han bort min skam, skammen över att inte vara älskad.

Och jag slutar aldrig känna rädsla över att jag gör fel. Ibland när vi talat över telefon kan jag slå min handflata i fejjan över att skrattat lite för hysteriskt, eller någon liknande incident.

Och tankarna att ingen kan tycka om mig så osäker som jag är blir aldrig äldre än 14 år.

Min tröst att är, att till skillnad från fjortistiden, kan jag faktiskt upptäcka allt det absurda i allt jag just försökt beskriva, betrakta det - och skratta.

Kvinnan som talar om maskulinitet

Det finns många gånger jag tänkt att jag är glad att jag inte är man. För även om det ofta har varit en förnedrande aktivitet att försöka förhålla sig till någon slags hegemonisk feminitet, slipper jag i alla fall den svaghetsföraktande maskuliniteten.

Män och manlighet har varit på debattapeten i någon vecka, och en av de intressantaste inläggen (vilken summerar många andra) är den här. Speciellt de här meningarna gav mig mycket igenkänning:

Jag är emellertid ganska mätt på att nästan enbart höra kvinnor berätta för mig hur män är och hur mansrollen bör förändras eftersom fokuset då oftast ligger på konsekvenserna för kvinnor och inte för männen själva. Kvinnor behöver inte avhålla sig från att prata om det, men vissa berättelser kräver att man själv upplevt det man uttalar sig om.

På samma sätt känner jag alltid skepsis inför män som berättar för mig hur kvinnorollen bör vara, eftersom jag alltid slås av en känsla av att de har någon baktanke som endast tjänar till deras eget syfte. Därför skulle jag verkligen som man känna ett enormt behov av andra mäns berättelser om vad det är att vara människa i en samtid som kräver att man på olika sätt anpassar sig till mansrollen, hur illa eller väl man nu än klär i den. Jag kommer i det här inlägget fortsätta diskutera och vädra de tankar jag har om mansrollen, även om jag är kvinna, även om det är självklart så att jag intresserar mig av frågan i egenskap av att vara kvinna, men allt vad nu det ska innebära.

Förra veckan streamade jag ett avsnitt av Skavlan där Susanne Bier var på besök för att prata om sin nya film. However, innan hennes entré talade man om föräldraskap och om föräldrar "aktvitetar ihjäl" sina barn i den goda viljan att vara de bästa man kan vara för dem. Diskussionen hade föregåtts av en manlig journalists bildreportage där han gick på babysim, babysång och babysalsa med sitt barn. Så kommer Susanne in. Hon uttrycker avståndstagande mot detta att en man ska vara på det här sättet med sina barn. Hon säger att hon tycker det är osexigt, att män inte ska behöva vara kvinnor, allt medan hon skrattar under det att resten av gästerna ler och skruvar lite obekvämt på sig.

Det första jag tänker är att hon är helt ute och cyklar bananas. Jag tycker egenskapen "god förälder" är en vansinnigt attraktiv egenskap hos män. Det tyder på mognad, empati, omsorg och ansvarstagande. Min andra tanke är: varför i helskotta ska män bry sig om kvinnor tycker det är sexigt om de umgås med sina barn eller inte? Varför ska de behöva oroa sig för den bedömningen?? Jag hoppas att de inte gör det. För det tredje: det handlar för fanken inte om att män ska bli kvinnor. Det handlar om att mansrollen måste få expandera att innehålla "vara förälder, umgås med barn". Varför skulle inte det vara självklart?

Jag skrev tidigare om dokumentären "Ångrarna" och hur vacker jag tyckte den var. Det som stannat hos mig efteråt var främst det starka intrycket Orlando gjorde på mig, mannen som opererade sig för att bli kvinna, mötte mannen i sitt liv och gifte sig med honom, som efter sin skilsmässa bestämde sig för att operera sig igen för att aldrig ljuga om vem han var. Han hade tillslut funnit ro i den han var och accepterat sig själv; varken som man eller kvinna, utan något där emellan som inte fanns utrymme för när han varit yngre. Och det fick mig av någon anledning känna mig så stolt. Han var den han var, kvinnan i mannen, mannen i kvinnan. Han hade hittat sig själv där någonstans.

För det är verkar också vara den frågan som är svårast av alla, och som det verkar finnas rädsla för, fortfarande. Kvinnan och mannen i oss.

Krig är en sån annan företeelse som sätter frågan på sin spets. Jag har nyss läst en skildring av hur Sovjet slussade miljontals män i en meninglös slakt där de inte ens gavs identitetsbrickor. De var inget annat än kött menade att dö. Visserligen slog Rysslands armé de nazistiska armén, men vem är vinnare i ett krig där man uppskattar ha förlorat 25 miljoner medborgare? Tydligt var i alla fall de appeller till manlighet som användes för att motivera dessa unga män att gå med i kriget. Deserterade du var du en kvinna. Värre än döden. Din familj skulle straffas och du skulle vara för evigt hånad.

Och jag tänker att det säger så mycket om hur enormt stark denna sociala norm är och hur vi hellre möter döden än riskerar än att bli alienerade från vårt sociala sammanhang,
vår omgivning. På samma sätt som Orlando visste att han skulle bli om han levde ut sina feminina sidor, sin homosexualitet på 60-talet. Varför logiken i att istället bli kvinna blir uppenbar.

"Mansrollen är så här stor" sa en barndomsvän till mig en gång, och höll upp två fingrar med några millimeters luft emellan. För hans skull (inte bara för min egen, för visst har jag som kvinna mycket att vinna på det) önskar jag det avståndet kan öka med åtminstone några centimeter. Drömmen, antar jag, är att det inte ens ska spela roll.

Uppdatering: Här är ännu ett intressant inlägg i frågan!

Godnatt, krya på er

Jag hade länge vetat om pappas operation. Jag var glad att han skulle göra den. Förstorad aorta! Vad bra att de hittade det i tid! Nu kommer allt att gå bra, sen kan han få den där ryggoperationen han behöver så mycket. Men hjärtat först, alltså! Bra det!

Han ringde mig dagen innan. En idiotisk tanke om att det kunde vara sista gången jag hörde hans röst skärpte min hörsel för hur han talade, hans speciella tonregister. Jag blev arg på mig själv för att jag försökte lägga det på minnet.

På kvällen för operationen försökte jag arbeta. Men telefonen låg vid datorn som ett utropstecken, ett minne om vad som hände. Bara den inte ringde. Så länge den inte ringde var allt bra. Den ringde. Mamma gråtandes, något hade gått fel, ett kranskärl hade lossnat och pappa hade åkt in på operation igen.

Då kände jag hur något föll inom mig och gick i bitar. Hulkandes vandrade jag fram och tillbaka i mitt lilla korridorsrum, hundra mil från det operationsbord där min pappa låg och blödde. Under underliga frossbrytningar var jag tvungen att erkänna hur rädd jag varit, hur mycket jag gömt undan rädslan bakom mina glättiga "allt kommer bli bra!". Jag var den ensammaste, mest vilsna inför insikten att jag kunde förlora honom. Jag visste att om han dör, då förlorar jag förståndet.

Någon timme senare ringde mamma. Allt verkade ha gått bra. Senare, mitt i natten, ringer min bror. Med rösten sprucken av gråt kunde han bekräfta: allt hade gått bra.

Idag har mamma och syrran varit och hälsat på honom. Han hade verkat åldrats 20 år på en natt, men han satt upp. Skäll fick han för att han skrämt oss så mycket. Lätt förvirrad av drogerna hade han önskat att de skulle krya på sig när de började klä på sig för att gå.

-Hejdå då pappa, vi ses imorgon.
-Ja godnatt!

hade han svarat, gubben, mitt på dagen.

Den ofrivillige antropologen

Varje gång jag reser, låt det vara till Danmark eller Frankrike eller andra världsdelar och platser far far away, tvingas jag alltid till ett tillstånd av antropologism i det avseendet att det alltid är den förändrade situationen för mig som kvinna som skapar de största kulturkrockarna, missförstånden och lustiga och olustiga möten med andra (män). Det här tillståndet av närmast kulturell chock påminner mig ofta om hur konstruerade de sociala koderna för könen är.

Här listar jag några exempel på interaktion som ofta orsakar förvirring (och irritation):

- Han betalar. Inte ens då min franske pojkvän inte hade pengar då han betalade sin svindyra universitetsutbildning var det på tal att jag skulle betala. Jag bad, skrattade, påpekade det absurda (jag har ju för faaaan pengar) men icke. Den enda gång jag tjatade till mig att få betala blev det dålig stämning. Jag insåg att rationella argument var lönlösa eftersom konventionen inte baserade sig på rationella anledningar.

- Han öppnar dörrar. Vilket är rätt trevligt, ända tills du öppnar dörrar för honom. Då infinner sig en lätt pinsam situation som påminner dig om att öppnandet av dörrarna inte egentligen handlar om artighet, utan är en ritualiserad handling menar att upprätthålla skillnaden mellan könen. När du öppnar dörren för honom i tron att ni är jämlikar kan du istället snällt få flytta på dig för att ritualen kan göras igen på rätt sätt. Till allas genans.

- Han hälsar olika på kvinnor och män. Jag har en vän som rest mycket i Ryssland, där män i en samling endast tar andra män i hand och ignorerar kvinnor. Vilket lämnar en känsla av att inte finnas till. (Visste ni förresten att kvinnor dricker öl ur sugrör i St. Petersburg? Min vän trodde inte sina eyes när hennes öl kom in. Hon sket i sugröret. Att vara utlänning lämnar visst utrymme till excentritet.)

- Han tilltalar dig på gatan på ett nedlåtande sätt. I Frankrike kastade en man en sedel på mig efter att påpekat att mina ben var läckra. För att visa vad han tyckte jag var värd, antar jag. Jag upplevde överhuvudtaget att gatans lag där i högre grad liknade djungelns. En gång väste en man åt mig att han skulle spöa mig. Eftersom jag vid tillfället inte förstod franska antog jag han sa något sexistiskt, fnös åt honom och gick iväg. Jag bara "skit ner dig". Så här i efterhand tror jag min reaktion kan ha räddat mig.

- Han förstår inte nej. I Frankrike upptäckte jag och mina vänner att våra nej till inviter inte respekterades eftersom vi inte visste hur man säger nej. Har ni tänkt på sättet man inte säger "nej" rätt upp och ned i Sverige? Istället lindar vi in nejet i en massa "det var vänligt, men jag är inte intresserad, tack för komplimangen, det var snällt". Vilket av fransmännen tolkade som "Ja, kanske!". Vi lärde oss av fransyskorna att vara mer "Casse-toi!"



Kanske har ni fler exempel? Det jag ofta tänker på när jag kommer hem, är att alla dessa olika konvenanser och regler gör mig också medveten om hur de också finns hemma. Skillnaden här är egentligen att vi döljer dem bättre. Ibland har jag känsla av en skenjämlikhet. Ibland tänker jag att vi kommit skitlångt. Jag vet inte.