Hjälp!

Denna text hamnade i fanzinet Sibirien. Den är alltså resultatet av en förfrågan likt vad som skulle kunnat vara min arbetssituation ifall jag livnärde mig på skrivandet. Jag har alltid varit rädd att jag skulle börja kompromissa med stil och form om jag någonsin fick uppdrag. Därför vet jag inte vad jag ska känna inför den här texten. Nu handlar det visserligen inte om DN - utan om något viktigare, en förfrågan från en vän som jag respekterar. Inläggets titel var zinet's tema.

"Som liten var jag i huvudsak rädd för en sak. Att jag inte skulle vara omtyckt. I efterhand verkar det så absurt.

Idag kan man lugnt säga att rädslorna är annorlunda. Kommer det ordna sig? Hur ska jag kunna betala min hyra? Hur ska jag undvika lukta svett nu när min deo är slut och jag inte har råd att köpa en ny? Dagboksidorna är fullklottrade med arbetslöshetens ångest.

Den situation av relativt armod jag hamnat i har fått mig att fundera en del över begreppet trygghet. I en krönika i Expressen (10/8-09) menar Elisabeth Höglund att folkhemmet har skuld i att vi svenskar alltid skyller våra problem på andra än oss själva. Vi klarar inte att ”ta oss i kragen”. Det är lustigt att det ofta är dem med ett stabilt ekonomiskt och kulturellt kapital som badmouthar andras behov av grundläggande trygghet.

När min vän berättade att hon inte fått ett av alla de otaliga jobb hon fått komma på intervju på började vi diskutera parallellerna till dejtinglivet. Att bli nobbad av en arbetsplats är inte mycket annorlunda än att bli nobbad av en dejt. ”Tyvärr, men efter närmare eftertanke fanns någon annan...” ”Det är inte du, det är vi, dvs organisationen...”. Känslan av att befinna sig som singel på köttmarknaden är inte heller annorlunda än den att vara arbetslös på arbetsmarknaden. Den är ofta djävligt vidrig med tanke på urvalet.

Jag tänker att allt i grunden handlar om hur vi förstår oss själva som människor. Tillåt mig exemplifiera en dylik socio-pessimistisk slutsats. I år kommer tusentals avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare att omförhandlas. Facken uttrycker oro för trenden där företag, exempelvis klädkedjan Urban Outfitters, sparkar personal och återinför dem genom olika bemanningsföretag. Om detta blir norm har vi en arbetsmarknad där arbetare säljer sin arbetskraft utan att få tillbaka den trygghet som kollektivavtalen ger. I en sådan situation kan man dra paralleller mellan arbetsmarknad och prostitution.

Hur man pratar om något avgör också hur man kan handla. I vissa slutna kretsar kan det vara normalt att tala om att man köper prostituerade. Sexköp existerar naturligtvis även mer eller mindre öppet, skillnaden är att man inte talar öppet om det. Människan artikuleras inte officiellt som en handelsvara, möjligen mycket tack vare lagstiftningen. Jag menar att de förnyade avtalen kring arbetsmarknaden handlar om samma sak; definitionen av människovärdet på en marknad. När vi definierar människan efter marknaden skapar vi också utrymme för att handla som om vi vore handelsvaror, arbetstagare som prostituerade.

Vad händer med människovärdet i ett samhälle där vi alla lever i otryggheten att vara beroende av marknaden? För över hundra år sedan formulerades teorier om alienation, om människan som enbart behovsinriktad i ett ekonomiskt system där vi fungerar som handelsvaror. Vi behöver en samtida vänsterrörelse som presenterar verkliga alternativ. Som inte endast påpekar vad som håller på att gå åt helvete men erbjuder förslag till något annat.

Kampen om benämningen av verkligheten börjar kanske i forum liknande det här. Vi är inte och bör aldrig förstå varandra som handelsvaror. Våra behov av trygghet bör inte behöva ifrågasättas av dem som redan har det. Jag kan vara rädd för en sådan utveckling. Rädslorna jag har nu är kanske annorlunda än de jag har som liten. Men de kan definitivt vara mer skrämmande".