My heart belongs to daddy

Pappa och syrran, 1972

I dessa tider när pappor utmålas som farliga för barn går helt naturligt mina tankar till papparollen och de representationer av fäder jag mött i kulturen. Jag bestämde mig helt enkelt för att samla några av mina favoriter av de daddys som finns där ute.

Därför att historier om pappor berör. Detta är tydligt i vår vardag där böcker som Mig äger ingen och liknande historier kring fadersskap, inte sällan en fader-dotterrelation, får ett sånt enorm genomslag. Relationen till pappa rör upp känslor av skuld, ömhet, tacksamhet, bitterhet och en kärlek stor som oceaner. Detta har blivit tydligt inte minst genom Kerstins inlägg kring relationen till sin pappa i denna blogg och de kommentarer av igenkänning de gett upphov till.

Vi älskar våra pappor. De kommer i alla former och färger, De gör misstag och behandlar oss ibland illa. De älskar oss så mycket att vi inte vet hur vi ska hantera all den tacksamheten som vi känner gentemot dem. De är våra hjältar och de suraste gubbjävlar vi vet. Han är Pappa. Ibland sörjer vi honom så mycket att vi inte vet hur vi ska uttrycka det.

Ett axplock av berömda fäder genom historien:

Rhett Butler
Rhett och Scarlett fick tillsammans flickan Bonnie, uppkallad av sydstaternas blåa bonnie flag av sin pappa. Rhett tar med sin dotter på ridturer genom stan, han slutar dricka för hennes skull, han umgås så mycket med henne att folket i staden muttrar att han inte beter sig som en riktig man. Varje kväll nattar han Bonnie och tänder hennes nattlampa för att hon inte ska få mardrömmar. En natt låter hennes elaka guvernant somna in utan nattlampa, flickan vaknar skrikande och guvernanten får en redig utskällning av Rhett som frågar henne hur hon skulle känna om hon hade ett monster som satt på hennes bröst?? När Bonnie dör i en olycka är det tydligt att karaktären Rhett också försvinner, han är inte längre densamma.

Charlie Chaplin i The Kid
Charlie tar hand om en kidnappad pojke som jagas av socialtjänsten. I en scen när pojken förs bort i en lastbil efter vilken Chaplin springer med det sorgligaste ansiktsuttrycket i filmhistorien är nog att krossa hjärtat på vem som helst.

Mattis
Ronjas pappa som skriker att han inte vet vad han gör om dottern trillar den i djävulsgapet är den mest känsliga och kärleksfulla skildringen av en pappa-dotterrelation jag vet. Mattis ifrånsäger sig sin dotter i en raseriutbrott då han är mer barn själv än vad han är vuxen, och de båda är nära att gå under av sorg när de tror att de inte längre älskar varandra. Mitt hjärta går i tusen bitar varje gång jag ser filmen och den tjurskalliga, store tjockisen till pappa som Mattis är. Jag älskar hur han alltid ger Ronja så mycket frihet att gå ut helt oskyddad i skogen trots sin skräck för att förlora henne. En allegori över föräldraskapet om något.

Mufasa
Lejonkungen som dör för att rädda sin lille son. Tårarna sprutar på mig varje gång jag ser scenen med den döde pappan. Föräldraskap när det ställs på sin spets, need I say more?

Det finns så många fler exempel. Will Smith i The pursuit of happiness och Mark Wahlberg i Peter Jackson's nya film The lovely bones, till exempel. Självklart finns det också representationer av föräldraskap där pappan är ett sadistiskt svin, inte lämpad för att ha barn överhuvud taget. Men att säga att pappor är farliga för sina barn, helt urskillningslöst och onyanserat... jag saknar ord.

Så vad med min egen pappa? Min tjockmagade, mustachprydde gubbe, min pappa som tog mig med i sin lastbil till Stockholm och gick på Gröna Lund med mig, min tjockskallige gruffare som ibland driver mig till vansinne med att allt för ofta sakna tålamod, som kan vara så trög att han inte fattar att han kan göra fel ibland ("Jag har gjort det här i 40 år...")? Min stora björn till pappa som aldrig låtit mig förstå att jag inte kan göra vissa saker för att jag är flicka, som att meka med bilen eller fiska de största gäddorna? Min gamle pappa som viskande viftar sina nävar mot sina hemligaste svampställen och fnissar som en liten pojke när vi hittar kantarellgömmorna? Min pappa som jag kunde bråka med så tårarna sprutade och jag skrek "DJÄVLA GUBBE!" när jag hade mina svåraste pubertetsutbrott? Min pappa som i timmar körde med sin trögfattade dotter så hon kunde få körkort? Min gubbfarsa som ALLTID, ALLTID ställer upp för mig, vad det än handlar om, även om han måste gruffa om det först?

Jag minns när min pappa skulle hjälpa mig flytta, bar alldeles för mycket ("Jag har burit flyttkartonger i 40 år..."), snubblar i trappen och bryter axeln. Med snor och tårar sprutandes körde jag honom till akuten och grät som en fontän för min pappa, min lilla pappa han såg så gammal ut när han låg där och hade ont, och jag insåg att en dag, snart ska han dö, och det var mer än jag orkade med att tänka på.

Ja han, ja, Pappa. Han som är den snällaste, gubbtrögaste gubben i världen? Kärlek blir ett futtigt ord när jag ska beskriva den tacksamhet jag känner inför att just han blev min pappa.