Oh, the irony

Jag och K köper biljetter till Litt-fest och är riktigt nöjda, åker dit tidigt nog för att erhålla drinkbiljett, ställer oss i lokalen och bevittnar performance. Människorna är svartklädda precis som vi och håller likadana vinmuggar med remsor av fastklistrad text. Någon spelar upp ljud som låter som när man felaktigt ställer in en radiokanal. Samtidigt gräver sig ett skrik (som möjligen ska vara ångestfyllt) flera gånger ut i lokalen, som del i showen. Åh, då älskar jag att jag är där med K, den minst pretentiösa människa i världen, för hon förstår varför jag börjar skratta och vad det skrattet betyder. Så säger hon vad som ska bli kvällens citat: Jag känner mig så djävla Göran Hägglund inför det här. För att citera Anders: Älsk.

För något år sedan var jag på konstfestival i gamla staden, gick på spelning där scenen hade byggts om för att likna ett café med en flygel och slagverk som del i dekoren; två män kommer ut och börjar slå på instrumenten, bam bam bam bam. Jag kände bara avstånd, för verket var förmodligen meningen att vara ironiskt, jag vet inte! En manifestation att man vet att man vet, det går inte att förklara självgodheten i ironin ibland. Det värsta, utom att inte erkänna någots existens, är att se det och vara självgod över det.

Jag och K träffar människor vi vet en del om men inte känner. Vi känner samma fascination och tvekan inför uppdelningen av den riktiga och den interaktiva världen. Jag och K får medsmugglad öl som vi dricker på toaletten där den mest bisarra affisch jag någonsin sett hänger. Så börjar spelningen. Vi dras närmare, och så är det där, äntligen! Det är så djävla bra, jag tittar på K och ser att vi är av samma åsikt. Ibland är det endast konserter som kan ge liknande kickar av av pur lycka.



Dansgolvet spelar ironiska hits och för några ögonblick blir vi de svartklädda tjejerna som står brevid. Det är så lätt att vara ironisk! Det är en skymf mot all bra musik som skulle kunna spelas. Vi fantiserar om tiden att sätta sig in i och leta upp musik för att bannlysa alla ironiska dansgolv till den del av infernot de förtjänar.

När vi åker hem är jag ändå nöjd med kvällen, där fanns den goda spelningen, där fanns möten, där fanns det goda samtalet. Mer än gott så.