Avbrottet

Under intervjun känner hon hur det startar. Det börjar rinna genom henne och fylla trosorna. Det var en fantastisk intervju. Kvinnan hon talade med var intelligent, hennes berättelse bekräftade inte vad hon redan visste utan skulle förändra hennes resultat. Hennes berättelse kom med infallsvinklar som skulle komplicera förståelsen av hennes forskning, men det var hon bara nöjd med. Hon visste att uppgiften skulle bli svår men inte omöjlig. Deras samtalsinteraktion var i det närmaste perfekt. Hennes frågor hade slipats, följdfrågorna var relevanta. Kvinnan i andra änden av luren avbröt henne då och då med ytterligare information, men det var bara välkommet. Till och med deras avslut blev perfekt och utan stakningar, trots störningen från den rinnande känslan i underlivet. Efter ett gemensamt God Jul! kunde hon lägga på luren med den största känsla av tillfredsställelse. Hon såg till att spara filen på två konton innan hon lämnade sitt skrivbord, fiskade upp en tampong och ett trosskydd från väskan, gick mot toaletten.

Hon hade blött genom trosorna och strumpbyxorna. En stor, klarröd fläck hade börjat växa genom kjolen. Äcklad och samtidigt fascinerad stirrade hon några ögonblick på den cirka sex centimeter långa klump som störtat genom henne, liggandes på papperet i toalettbrunnen.

Hon spolade två gånger innan hon gick tillbaka till sitt kontor, bytte om till de träningsbyxor hon hade med i en bag, och återgick till arbetet.

Killen som visste vad manlighet var

Han har en röd t-shirt som spänner över den gymmade kroppen. Under ärmarna ringlar sig svarta tatueringar ned för armarna. Han är full, det kan man se på de halvslutna ögonen.

Jag är där med någon. Han berättar för mig att denna någon såg bögig ut. ”Hade han inte varit här med dig..!” Vid ett tillfälle riktar han näven mot munnen i en fram-och-tillbakarörelse som ska indikera avsugning? vad vet jag. Det är menat mot honom jag kom med; han som dansar och är glad. Ingen är rädd för honom. Jag skrattar nästan till, för enligt killen i den röda t-shirten är sådana män lågt på skalan? Men att just det gör honom åtråvärd för mig. Det finns ingen jag vill ha mer.

Han berättar om sin dotter. Rösten blir gäll när han vill visa hur mycket han älskar henne. Visar en bild på en söt liten tjej i vit mössa. Berättar också om hur jobbigt det kan vara, ”ibland när hon skrikit i 12 timmar, då vill man bara, man blir…” så gör han en rörelse som om han stampade ned något i golvet.

Han tar på mig. Visar hur han ”brukar smeka sin dotter i nacken”. Jag vill fly, men då är jag otrevlig. Och längst bakom; jag är rädd att han ska bli arg. Att han ska gå över linjen mellan full och intensiv till full och våldsam.

Han börjar försöka få ihop mig med en av sina vänner. Vid ett tillfälle föser han ihop oss med varsin arm i våra nackar så att pannorna nästan studsar mot varandra, hans vän blir generad; "egentligen är han riktigt smart, han jobbar som programmerare..." Jag flyr till köket.

Där stannar jag och lyssnar på en tjej som pratar om sin nyfödda dotter under resten av kvällen.

Hjernevask - en kommentar.

Jag beslöt mig för att kommentera diskussionerna kring ”Hjernevask” och Norsk forskningsråds beslut om att stoppa finansieringen till genusforskningen i Norge. Till att börja med måste jag säga att jag inte sett serien. Inlägg om något man inte sett brukar egentligen vara helt värdelösa, så jag koncentrerar mig på diskussionen kring ”ideologisk” forskning och den politiska ram forskningen påverkas av. (Däremot har en kollega till mig sett serien och menar att det finns flera anledningar till att vara kritisk. Serien behandlar visst fler områden så som ”ras”, kring vilken en mycket underlig diskussion verkar äga rum. Att endast genusvetenskapen och frågan kring kön har lyfts upp ur serien kan därför säga något om den exeptionella attack mot just denna disciplin som skett från konservativt håll).

Hela diskussionen har också fått mig att fundera över vad jag anser att jag fått av tre terminers genusvetenskap och hur det påverkar den forskning jag bedriver idag.

Jag får lätt intrycket att den forskning som anses och kritiserar för att vara ”ideologisk” är den där ojämlikhets- och orättvisefrågor undersöks. Inom sådan forskning tar ofta forskaren ställning för att dessa förhållanden är något som bör förändras. Detta brukar inom akademin kallas kritisk forskning. Exempel på detta är problemet kring att flera tusen kvinnor varje år misshandlas av en närstående man men att flera kommuner i Sverige har dålig beredskap för att hantera detta. Ett annat exempel kan vara studier som visar på det större ohälsotalet och tidigare död för människor med klassiska arbetarklassyrken jämfört med tjänstemannayrken, bl a av anledningen att de senare får bättre och snabbare vård. I sin textsamling Edgework. Critical essays on knowledge and politics diskuterar den amerikanske statsvetaren Wendy Brown frågan om värderingar i forskning. Hon talar om etik, men en etik i den mer Weberianska förståelsen; ”not a set of guidelines for action but an aim to render crisis into knowledge, to orient us in darkness”. Brown menar att kritik måste inte eller ens borde bära en fullständig politisk vision, men: “as political theory, it must affirm contestable and contingent values, values that are themselves an affirmation of this world, and this time.” Både sociologin och genusvetenskapen bör förstås som dylika politiska vetenskaper då de hanterar frågor kring människors levnadsförhållanden och villkor.

Jag började studera genusvetenskap under början av 2000-talet. Det var en tuff studietid. Jag minns att jag aldrig pluggat så hårt, knappt ens idag som doktorand. Just de höga kraven på teoretiskt och metodisk kunnande som kurserna i genusvetenskap ställde gjorde just att jag kunde tänka mig att börja doktorera. Så här i efterhand kan jag se att de slipade mig intellektuellt. När jag började andra kurser för att samla ihop min magister kände jag att jag hade ett förspång i jämförelse med mina kurskamrater. För mig var det inte ovanligt att begära avmig som student att jag skulle orientera mig i avhandlingar eller teoretiskt avancerade vetenskapliga artiklar. Jag tyckte också att andra ämnen var mindre dynamiska än genusvetenskapen. Ingen annan disciplin verkade för mig vilja drivas av en ständig inomkritisk utveckling och finslipning av metod och teori.

Många som går ut genusvetenskapen berättar om att de fått ”genusglasögon”. Detta innebär att man ser världen på ett sätt där det neutrala subjektet ”människa” aldrig mer kommer misstas för något annat än den vita, västerländska man som utgjort dess mall. Det spännande med genusvetenskapen, postkoloniala- och andra kritiska teorier är hur de förändrar givna teorier genom att addera eller problematisera kön. Ett lysande exempel är Diane Sainsburys Gendering Welfare States från 1994 där Esping Andersens berömda uppdelning av välfärdsstater problematiseras utifrån ett genusperspektiv. Genusvetenskapen gör alltså socialteori bättre; den visar på nya vinklar och problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar.

I min egen forskning möter jag människor som berättar för mig om deras arbetsliv och erfarenheter av speciella högskoleutbildningar. Mitt material som det ser ut nu öppnar för en intersektionell analys. Detta beror på hur de berättelser jag samlar in skiljer sig med avseende på kön, sexualitet, ålder och etnicitet. Kvinnor, homosexuella, de med icke-svenska namn samt yngre har helt enkelt i större grad mött situationer av trakasserier och nedvärderande behandling under sin studenttid, vilket också präglat deras upplevelser av yrkeslivet. Detta är något jag måste hantera i mitt material, och den bildning vad gäller teori och metod för att bemöta liknande frågor skulle jag inte haft i samma utsträckning om det inte vore för genusvetenskapen.

När jag hörde att Norsk Forskningsråd stoppar finansieringen till genusvetenskapen i Norge blev jag bekymrad, eftersom det verkar skett utan utvärdering, genom ett hastigt och dåligt underbyggt beslut förmodligen grundat på en uppiskad stämning av ett tv-program. Frågan vi bör ställa oss är vad detta innebär för alla social- och kulturvetenskaper som på samma sätt relaterar sin forskning till problemställningar som är politiska. Förutsättningarna för forskning förändras alltid; forskningslandskapet ser inte likadant ut idag som för 30 år sedan. Förhoppningsvis beror detta på en utveckling som gagnar forskningen själv. Vad jag menar är att ingen forskningsdisciplin någonsin bör sluta fråga sig själva varför de finns och är viktiga. Finner man inte längre svaret på det utan fortsätter genom en trög mekanism av exempelvis anställningspolitik kan man fråga sig om det är fruktsamt för god forskning. Men om dessa beslut sker på populistiska grunder får politiken legitimitetsproblem (även om jag inte inbillar mig att makten vill stödja den forskning som inte passar den egna ideologin).

Vad som dock blivit tydligt genom debatten kring hjernevask är att forskare behöver bli bättre på att formulera sig kring vad de gör och på vilka sätt det är viktigt. Anledningen till att forskare kan ha svårt att berätta om sina områden kan bero på en blandning av den ödmjukhet inför den kunskap som man själv frambringar. Ofta står man på giganters axlar och ens forskning utförs alltid inom en likartad intellektuell kontext till vilken man står i beroendeförhållande till. Det handlar också om att frågorna kring forskningens värde ofta placerar forskaren i en försvarsposition där kommunikation blir svår. Att försvara sig är något annat än att berätta och förklara. Många forskare värjer sig också mot att placeras i en situation där makten över begrepp som ”värde” eller ”relevans” är på förhand bestämt vilket tvingar denne att passivt spegla sitt arbete mot dessa bestämma definitioner utan att få resonera kring detta genom den diskurs av värde som representera av sin egen disciplin. Det ger naturligtvis en känsla av frustration och maktlöshet, vilket inte gagnar kommunikation.

Jag är för att serien visas i Sverige. Jag tror den kommer leda till intressanta diskussioner kring flera av dess tema. Inte minst tror jag den kommer kritiseras, då mitt intryck av den mediala diskussionen i Sverige oftast håller sig på en intellektuellt hederlig nivå, åtminstone om man tittar bortom SvDs ledarsidor. Det där kan verkar hårt, men det fascinerar mig att långt gående konservativa debattörer så som Johan Ingerö eller Roland Poirier Martinsson inbillar sig att de kritiserar genusvetenskapen från en ideologiskt neutral ståndpunkt (det ska bli intressant vad de t.ex har för kommentarer kring programmets rasdiskussion, om den nu stämmer som min kollega beskrivit den).

Jag vill bara avsluta med att säga till alla dem som har läst eller läser genusvetenskap: era studier har aldrig varit oviktiga eller icke-samhällsrelevanta. Det visste ni när ni började dem och det stämmer ännu. Fortsätt gå på den känslan; det var något ni ville veta och förstå mer av. Genusvetenskapen kan inte ge er hela bilden, men den kommer förhoppningsvis ge er ett kritiskt förhållningssätt till kunskap; åtminstone bör det vara dess syfte.

internetdejting

Jag har registrerat mig på en dejtingsida. Oftast brukar det visa sig i efterhand varför man just gjorde det vid denna tidpunkt, kanske behöver jag bekräftelse, kanske vill jag faktiskt hitta någon, kanske vill jag bli kär, kanske försöker jag göra det allra svåraste i att släppa en person. Oavsett, man vet oftast exakt vad man ger sig in på. En anekdot här är att jag började internetträffas ungefär samtidigt som jag började använda internet sådär i 15-års åldern. Jag och mina kompisar loggade in på aftonbladet-chatten högst upp i åhlenshuset där de hade gratis internet. Ja, alltså detta var på modemets tid. Vi loggade in där, minns inte vad de hette exakt, men det fanns olika rum och man frågade: "nån som vill chatta?" och så kunde man gå in i privata rum. Vi gick in i dessa chattar och sa att vi befann oss just där och om det var någon som ville mötas. Tror vi träffade många knäppisar så. Men också väldigt många fina som jag utbytte många och långa mail med.

Jag är alltså en veteran när det kommer till internetdejting. Och jag hatar egentligen företeelsen, eller kanske mer vad företeelsen säger om oss människor och kärleken, i tiden. Jag har tidigare skrivit om dejtingsidor som exempel på objektifierandet och människan som konsumtionsvara. Jag finner det djupt tragiskt och kan inte förstå hur mellanmänsklig interaktion har kommit att bli så långt ifrån det som är det mänskliga.

Oavsett mitt syfte med inträdet på dejtingsidan denna gång, måste jag spela med i spelets regler. Jag måste skriva i sån där varudeklaration. Rada upp mina förtjänster. Och här blir det väldigt, väldigt intressant om man tänker på frågor som den sociala representationen av en själv. Ni vet väl att dejtingsidor har skapat en levande forskning kring bl.a identiteter, interaktion och rationella respektive icke-rationella val? Artikeln "Profile as Promise: A framework for conceptualizing veracity in online dating self-presentations" (pdf) länkades på twitter ikväll och var det som fick mig att skriva detta inlägg. Vad de kommer fram till i artikeln är bland annat att dejtingprofilen man skriver fyller funktionen av en utsikt, ett löfte, en inblick i vad personen önskar skall komma. Om man har detta i huvudet när en tittar på dejtprofilsidor blir man antingen djupt misantropisk eller...ja, va fan, jag försökte hitta någon positiv effekt här, men just nu går den inte att finna i mitt huvve.

Jag tycker att Zizek har mycket vettigt att säga om detta i ca 41 sekunder:

"Because, what is love? Love is not idealization. Every true lover knows that [...] Love means that you accept a person with all its failures, stupidity, ugly points and nonetheless, the person is absolute for you".

Pust. Själva proceduren för internetdejting går emot allt detta. Jag kanske hellre ska logga in på en chatt och fråga "nån som vill chatta?" för bättre lycka.

Ps, dessutom måste man stå ut med all jävla skit, som detta: http://dejtmejl.blogg.se/

Ps 2. fan, jag registrerade mig bara för någon dag sen och har redan tröttnat.

Ekonomisk överbyggnad

På socialistiskt forum i lördags var jag på föredraget som behandlade Parecon, deltagarekonomi. Ett alternativ till marknadsekonomi och planekonomi. Jag satt mest och såg ut som ett frågetecken och tänkte elaka tankar i still med "vad gulliga ni är som tror på nånting". Även om jag många gånger beskyller vänstern för att sakna alternativ och perspektiv, så blev jag tvungen att bitschslappa mig själv och mina elaka tankar efter seminariet. 

Jag vet inte hur genomtänkt och utvecklat Parecon är, känner mig inte så jättesugen på att ta reda på det heller. Det jag dock fick med mig från seminariet var en liten, liten skymt av den ideologiska överbyggnaden. Liksom naket. När Parecon presenterat sin vision för en förändrad ekonomi kunde inte delar av publiken förstå hur en arbetsmarknad kan fungera utan den kompetetiva grunden. Folk kan inte tänka arbete utan marknad idag. Det tyckte jag var en fin behållning av detta föredrag.

Älvsborgsbron

Jag älskar broar. Dessa ljud kommer från Älvsborgsbron vid Klippan i Göteborg. Det var nästan som att bron talade.

Älvsborgsbron

Kyssar jag minns

Ibland tänker jag på dem. Vissa var som på film. Vissa ångrar jag. Vissa får mig att le tills hjärtat. Ett axplock:

1. 8 år. B.
B var min bästa kompis. Vi lekte rollspel och krig ihop med våra andra bästa kompisar M och E. Vi spelade dataspel och gjorde läxor och ritade massor med coola teckningar. B bodde bara fem minuter från mig i ett hus med tre våningar. Han hade ett akvarium med salamandrar som han matade med fluglarver, det tyckte jag var äckligt. En gång simmade två av hans salamandrar med munnarna mot varandra som om de kysstes. Vi tyckte det såg jätteroligt ut och härmade dem. Det minnet är ännu så klart, hur jag och B viftade med armarna i luften, munnarna mot varandra, som om vi var två simmande salamandrar.

2. 12 år. E
E och jag blev i hop i sexan. Det var kul, för E var snygg och bra i fotboll. Han var dessutom nästan lika lång som jag. När jag var liten tyckte jag det var det största hindret för mig att skaffa killar. E var rätt snäll. När vi varit ihop en vecka berättade han att hans killkompisar retade honom för att han inte vågat pussa mig än. Jag tog med honom till ett gömställe vid älven och lät honom pussa mig så han inte behövde skämmas. Det var trevligt, men jag misstänkte att jag var ihop med E bara för att han var poppis och jag ville vara normal tjej som hade pojkvän. När han gjorde slut någon månad senare låtsades jag vara ledsen för det var ju så man gjorde.

3. 16 år. O
O var en av mina viktigaste killkompisar. Han var inte som dom andra, han var mogen, snäll och läste böcker. Vid den här tiden hade jag ledsnat på killar som var häftiga för att de var duktiga i bollsport och börjat gilla killar som kunde spela gitarr istället. O kunde det. På en fest kysste vi varandra. Det var jättehemskt, för jag hade pojkvän som blev ledsen, men också för att det var en så hemsk kyss. Han virvlade sin tunga i min mun så jag nästan fick ont. Jag ryser faktiskt lite än när jag tänker på det. Vi är fortfarande goda vänner.

4. 27 år. J
J var min kompis bästa kompis. Vi träffades på en gemensam middag ute i stan en sommarkväll. Jag visste lite vem J var, för han hade tidigare varit ihop med systern till min kompis ex. Då hade vi faktiskt varit på samma nyårsfest, men vi hade aldrig pratat med varandra. J är väldigt snygg och väldigt lång. När middagen var över den kvällen gick vi hemåt åt samma håll. Jag fnissade lite, för vi bodde inte alls åt samma håll. När vi inte kunde gå längre ”åt samma håll” utan att det blev åt helvete fel håll stannade vi upp och pratade lite. Vi ville nog båda kyssa varandra, men vågade inte. Så åker det förbi en pytteliten bil, en sån Smart. ”En sån vill jag ha” säger han och tittar efter bilen. Då tar jag tillfället i akt, grabbar tag i hans jacka och kysser honom. Vi står där länge och kysser varandra tills tre tonåriga tjejer cyklar förbi och ropar ”OoooooooOOOOooooh!” Vi skrattade. Sen åkte han till USA i två år.

5. 29 år. Felicia och Fargo
Underbara sto. Min älskling. Bara efter några dagar var jag och Felicia vänner och hon la sin stora mule mot min kind. Jag älskade henne så mycket. Min lilla stora älghäst. I stallet hade vi en valack, Fargo, som var ganska svår. Han betedde sig dominant och skrämde mig ibland. Så en dag skulle jag ta ut honom till hagen då han stannar vid Felicias box. De två hästarna stod alldeles stilla med huvudena mot varandra, helt i andakt några minuter. Sen tittade han på mig som för att säga ”Ok, nu kan vi gå!” Efter det började jag gilla Fargo.

6. 30 år. M
M kom och hälsade på mig på vägen till Stockholm. Vi skulle på dejt och jag var lite nervös. Jag tog honom till museet för att kolla på en utställning om Sverige. Där inne fanns en filmvisning som vi satte oss vid. Det var bara vi i rummet. Filmen visade en fotbollsmatch mellan Sverige och Tyskland på 30-talet. Alla tyska spelare heilade plötsligt och jag tappar hakan fullständigt. Vi ser filmen en stund till men jag har blivit lite illa till mods och ställer mig upp. ”Ska vi gå?” frågar jag, men märker att M tappat balansen lite. Han sätter sig snabbt upp, det är nästan omärkbart. Vi går. Senare funderade jag på om han inte försökt kyssa mig men att jag inte uppfattat detta utan rest mig upp så han tappade jämvikten. Jag frågade faktiskt lite senare om det varit så. ”Nej” svarade han. Men någon vecka sedan erkände han att det varit så. Han hade bara blivit ganska generad när det hände. Då blev jag kär i M. Det var en av det finaste kysstunderna jag haft trots att det blev en icke-kyss.

Varför blogga?

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. Hur mycket jag än älskar vår blogg och resten av den smarta bloggosfären känns det ibland bara så gjort. Gammal skåpmat på något sätt. Det finns bloggar som fortfarande känns vitala. Mikael Sol's blogg eller Verklighetens Smolk exempelvis. Ibland när jag läser bloggar som de här tänker jag att det finns berättelser som är viktigare än mina. Inte för att mitt liv är oviktigt, tvärtom, men för att jag har det så bra. Att skriva var alltid en ventil för min ångest och sorg. Men jag antar att jag börjar undra varför jag skriver egentligen? Varför bloggar jag?

Jag har fortfarande sorg och ångest ibland, men ibland känner jag att jag skulle vilja pröva nya sätt att kanalisera liknande tillstånd (eller min glädje, varför inte?) i försök att politisera dem. För livet är politiskt. När jag började skriva inbillade jag mig inte att jag kunde det. Nu tycker jag att jag blivit bättre. Inte bra kanske, men bättre. Det gör mig stolt.

När vi började blogga tänkte vi aldrig på att andra än oss själva egentligen skulle läsa vad vi skrev. Det har varit fantastiskt att ändå bli lästa och få reaktioner. Samma sak på twitter. En kick varje gång. Jag tror på att bloggar kan fungera kontaktskapande på det sättet. Jag är glad för varje människa jag mött via dessa medier.

Ibland undrar jag om människor som läser oss hoppas på att vi ska kunna fylla en funktion, att vara en feministisk röst exempelvis. I ljuset av allt hat som fortfarande cirkulerar vet gudarna att det behövs. Men jag tror Kerstin håller med mig om att vi endast kunnat vara en röst i mån av den tid vi har. Bloggen var aldrig viktigare än livet.

Ibland leker jag med tanken att göra en film, måla något, skriva en bok (jag är i färd med att skriva en bok, men det är ju mitt jobb...) Inte för att det vore bättre utan för att det vore något annat. Att utvecklas, kanske? Det är ok att det bara är tankar, än så länge. Det suveräna med en blogg är att jag kan skriva ihop ett inlägg på 10 minuter på lunchen. Jag inbillar mig inte att det skulle finnas andra medium för utlopp av känslor eller tankar som fungerar så smidigt.

Kanske har jag bara en svacka i min relation till bloggen, till mitt skrivande, precis som i alla andra relationer. Kanske kommer jag inse om en tid hur mycket jag behöver den mycket mer än vad jag trott. Säkerligen kraschar mitt liv på olika sätt i framtiden. Kanske är det dags att starta en annan blogg i så fall, starta ett nytt twitterkonto? Kanske är denna det bästa jag kan få.

Det lustiga är naturligtvis att detta inlägg var kul att skriva.

Sydney

Sydney är öppna fönster mot en livlig gata full av trevliga ljud. Det är en god doft av blommor, ren luft och rökelse. Fuktig luft och skarp sol. Det är en skyline av skyskrapor mot praktfulla gamla byggnader av sten. Det är England blandat med Kina blandat med något nästan karibiskt; ekar, bambu och palmer. Sydney är lustiga fågelljud och snabbt övergående grönt ljus på övergångsställena. Ibisar på gräsmattan letar insekter med sina böjda näbbar. Det är middagar med flera framställda rätter som delas till en kanna te; pyttesmå, grillade bläckfiskar och mangos mogna som smör. Det är perfekt mogna avokado och valnötter. Sydney är små hundar överallt. Det är strandpromenader och små hus med vackert ornamenterade balkonger. Det är marknader och enorma gallerior, små restauranger överallt, träd med lila blommor, träd med rötter som husväggar. Sydney är frånvaro av nedsättande kommentarer på gatan.

Människor verkar trivas med sina liv i den här staden! Kanske är det den främsta anledning till varför jag själv trivs så bra här.

Men det är lätt att säga kanske när man ser en stad genom besökarens ögon.

Måla mig en djävla tavla.

Ibland tänker jag fortfarande att man måste vara kreativ för att bli älskad. Du värderas i första hand efter vad du gör, inte vad du säger. Och alla älskar personen på scenen. Alla identifierar sig med personen på skärmen. Alla beundrar personen bakom orden. Alla vill vara med personen som håller i penseln.

Länge kunde jag inte skapa av rädsla för att aldrig vara nog.

Sen var det som att det inte spelade nån roll längre. Vad så om jag aldrig skapade något som visade vem jag var, att jag hade en talang, hade ett budskap? Efter alla år av att önska att jag kunde vara mer stannade jag bara upp.

Vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett djävla hus på landet, skaffa mig en häst och en hund och en katt, och leva lyckligt, som jag vill utan att funderat på om det duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då hade de nog inte gjort det i alla fall. Kanske hade jag ändå aldrig blivit sedd för det hade aldrig funnits något jag att se.

Så kanske skulle det vara först då jag skulle ta upp penslarna jag la ned för så länge sen. För att jag vet att det jag skulle skapa inte skulle vara för någon annans skull. Framför allt skulle det inte utgöra grunden till varför jag skulle förtjäna att bli älskad.

November

Laakso - I can't stop

That lovin' feeling: viljan och rädslan

Jag hade inte förväntat mig det här. Förut kunde kärlek vara något jag liknat vid panik. En stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer. Nu ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnare tillstånd, inte mindre stark, men mindre vass. Vad som är annorlunda denna gång är att jag tror, inte för att jag vill tro, utan för att något inuti tror; det är en känsla som kommer från ryggen och bröstet och magen och armarna.

Ibland blir jag rädd. Han är också rädd, det vet jag. Jag tänker ibland på hur vi skulle klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Jag tänker på det och blir allt mindre rädd. Ändå är detta jobbigt att skriva. Kommer vi se tillbaka på det och skratta bittert åt hur naiva vi var?

Starkare än rädslan är ändå: Jag vill detta, jag vill att det ska vara något bra. Jag vill vara bra för honom. Därför får han mig att bli förälskad i mig själv. Därför är jag förälskad i honom. För mig verkar han så frisk. Jag är förälskad i de platser vi varit på tillsammas. Jag vill förälska mig i platser vi kommer vara på tillsammans. Jag är förälskad i min längtan efter hans kropp, hans röst, hans händer, hans kyss i tunnelbanans rulltrappa. Jag vill försöka ta hand om den känslan och vara modigare än jag varit förut.

Skriet från kontoret

Idag när jag insåg att jag felbokat en av mina intervjuer och därför missat den slog det över. En kollega gick förbi och frågade hur det var och jag bara grät. Mitt yrkesliv har börjat gå åt skogen precis som jag har oroat mig så mycket för och jag vet inte vad jag ska göra för att rätta till det.

Så jag åker till Malmö i helgen för att pussa någon på skägget. Kallar min pelargon "duktiga älskling" när den blommar igen. Lyssnar på min kollega när han säger att han imponeras av generositet och hur ovanligt det är. Ställer inte in min resa till Sydney trots att jag verkligen borde. Åker ut till stallet när jag borde sitta kvar och arbeta över.

Försöker leva för att överleva, antar jag.

Avhandlingen och pappan

Det här att jag (troligen) ska skriva en avhandling. Det är fantastiskt och alla mina drömmar besannat, om man nu kan lägga allt sånt i ett sådant projekt. Jag älskar akademin, jag känner mig hemma i akademin, det är min plats.

Den position jag nu har innebär att gå på disputationer och efterföljande disputationsfester för kollegor. Varje gång jag går på en sådan tänker jag på min egen pappa och på den enda som skrivit om upplevelsen av att komma från en arbetarklassbakgrund; Åsa Linderborg i "Mig äger ingen". Jag var på ett samtal om klass med Linderborg, Alakoski och Pascalidou för..ja, ganska länge sen nu, men där berättade Linderborg hur hon skämdes över sitt beslut att inte bjuda in sin pappa till ceremonin. I "Mig äger ingen" skriver hon:

"Det tog flera år att skriva avhandlingen och under hela tiden tänkte jag att jag skulle köpa pappa en kostym när jag blev klar, så han kunde få känna sig fin på disputationsmiddagen bland alla professorer i Uppsala universitets pampiga lokaler. Det blev ingen kostym. När allt kom omkring hade jag inte tillräckligt stor lust och heller inga pengar. Jag dedicerade avhandlingen "till alla dem som kom och gick i det Skiljebo som en gång var kampens, kärlekens och fotbollsdrömmarnas kvarter i mettallarbetarstaden Västerås" men bjöd inte ens in honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse - jag glömde bort hur bra allt var den dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle sitta där och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika.
Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja."

ÅH. Jag återkommer till hennes text kring just detta ofta. När jag senast var på disputationsmiddag och hörde en pappa hålla ett välartat tal till sin dotter rös jag och tänkte på min egen pappa. Det finns en egoistisk sorg i det hela, att min pappa aldrig kommer att vara den pappan som river ned applåder från professorer och kollegor berättandes om hur jag alltid varit en sådan som visst skulle bli doktor. Åsa Linderborg berättade att hon idag skäms över sin sin känsla över att han skulle behöva skämmas i det akademiska sällskapet. Kanske mer än vad han faktiskt hade skämts över sin position.

Om jag gör klart min avhandling och min pappa fortfarande lever ska han, med sin inte tandlösa mun för han har faktiskt fått bryggor och valt ut en guldtand längst fram, sitta på min disputationsfest bland alla utbildade och välartade människor som bland annat studerar klassmobilitet som en evig påminnelse. Inte för att han är nån slags galjonsfigur för arbetarklassen, utan för att han är min pappa.

Otrorexi

Min lillebror är nu lika gammal som jag var när jag blev ätstörd. Och han har samma fixering som jag. Det kallas ortorexi och handlar om att man lever överdrivet hälsosamt. Min lillebror är över 190 lång och väger kring 67 kg. Alla förstår att det är för lite när man ser på honom, benknotorna sticker ut på kroppens hans. Jag var nere i 53 kg på mina 180 kg på grund av samma sjukdom. Och det är så svårt att inse att det handlar om en sjukdom. Särskilt för 10 år sedan då jag var med om det. Då låg fokuset på de smala tjejerna som kräktes upp sin mat eller hetsåt. Jag sågs som helt normal, för jag både åt och tränade. En sund ung tjej, tack och lov.

Vad ingen i min omgivning förstod var min överdrivna träning i förhållande till mitt minimala och mycket beräknande matintag. Till saken hör att jag arbetade vid tidpunkten på ett gym. Ni hör ju upplägget. Jag var gyminstruktör och styrketränade 5 dagar i veckan och konditionstränade minst 3 dagar (spinning). Enligt mitt sätt att se det åt jag normalt. Jag blev aldrig så fixerad att jag vägde maten och räknade kalorier. Eller så har jag förträngt hur jag faktiskt betedde mig. Men min bild var att jag åt normalt. Jag fortsatte att äta så som jag alltid gjort. Jag var inte heller vegetarian, som jag är nu. Det var köttbullar, fiskpinnar, köttbitar, pasta, pastasåser, korv, bacon, lasagne, köttfärssås. Vanlig svennig vardagsmat, två gånger om dagen.

Eftersom det är 10 år sen kan jag se tillbaka på den perioden av mitt liv och se hur dåligt jag mådde just då. Jag visste inte vad jag skulle göra i mitt liv, jag läste intressanta kurser på universitet men förstod aldrig riktigt vad jag skulle göra med dem och vad det skulle bli av mig. Jag var kär i en kille som jag hängde med i två år, men som aldrig kallade mig för hans flickvän. Jag var arg på min mamma och min pappa, tyckte hela min livssituation just då berodde på deras fel och tillkortakommanden.

Jag gillar fortfarande att ha kontroll, det är ett personlighetsdrag jag har. Jag tror att mycket handlar om den känslan i ätstörningar, kontrollen över kroppen. På gymmet där jag jobbade fanns en fettmätare, den uppskattar hur stor procentandel av din kropp som består av fett. Jag mätte varje dag. Jag kanske bör tillägga att jag var ett benrangel. Jag har aldrig varit överviktig, så denna träning gjorde alltså extrema förändringar på min kropp väldigt snabbt. Minns ni Madonnas armar? Hon hade gigantiska biceps under en period. Det var min förebild. Jag minns hur det var sommar och jag stod upp i tunnelbanan och såg min reflektion i dörrarna när vi åkte genom en tunnel. Jag höll mig fast med en arm i taket och det enda jag såg var hur min arm var lika bullig som Madonnas. Jag var nöjd, jag njöt. I verkligheten var min fettprocent minimal (minns siffror på omkring 7 %, normalt är 15-20%). Min hy måste ha varit glåmig, håret tunt och hela jag utmattad. Och bicepsen fanns bara i mitt huvud.

Jag har inte ägnat så mycket tid åt att reflektera över denna period i mitt liv. Men den dyker upp nu när min lillebror visar alla tecken på exakt samma ätstörning. Jag kom ur hela min situation genom att flytta utomlands. Idag har jag en normal relation till träning och ätande. Jag skulle aldrig kunna leva ett liv stillasittande, men jag skulle aldrig heller kunna leva utan njutningen av fantastisk mat. Min strategi är att inte göra vare sig träning eller mat till en issue, att just inte reflektera utan mest gå på känsla och njutning. Känner jag för att lyfta de här vikterna idag? Har jag energi nog att ge mig ut på en löparrunda? Är jag sugen på chevrè eller pannkakor? Svaret är att jag inte ska bry mig om vilket svaret blir.

Standardmått

Det är när man träffar någon, om än bara för en kort period som hela en standardmått kan ställas på ändå. Eller jag borde kanske utrycka det: ställas till rätta.
Min romans under semestern är av allt att döma en typisk semesterromans. Jag fryser, längtar tillbaka till soldränkta dagar och minns hur fint allt var när hans arm var vid min midja. Det var då och där.

Men standardmåtten alltså. Semesterromansen var fylld av sånt som en tråkig tisdagsvardag självklart inte kan fyllas med. Det är fortfarande regntunga skyar, kö i mataffären och pasta till middag och frågan om man orkar ge sig ut i löparspåret efter jobbet eller om man bara ska hem och dra täcket över huvudet. Kanske kan den i bästa fall glimma till av att samtala med en god vän, laga en riktigt god maträtt eller höra en fin låt.

Men jag upplevde att han jag hade romansen med hade ett genuint intresse av att veta vem jag var. Han frågade mig om allt ifrån världshändelser till hur jag gillar mina samosas. Och han var uppriktigt intresserad av mig och mitt. Det fick mig att inse vilka kukhuvuden jag har inlett romanser med tidigare. Inte fan har de frågat mig om min dag, mina tankar om dagen eller om världen. Många snubbar har varit väldigt egenkära, aldrig tröttnat på att höra sin egen röst berätta om sitt förträffliga jobb/musikstil/teoribygge. Jag ba fattar: they weren't just that into me. Jag menar egentligen inte att mäta och jämföra, bara det att det är så påtagligt med hur jag nu vet skillnaden av att ha träffat någon som faktiskt bryr sig om mig eller någon som ser mig som ett kuttersmycke. Njutångersk upptäckt.

Jag köpte den inte.

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså icke kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.
Framför allt gällde inga ord.
Varken uttalade eller de underförstådda
ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.

Sara Lidman, Lifsens rot

Sociologisk kunskap

via http://www.smbc-comics.com/

rickshawturen

Sista kvällen, vi har ätit samosas, tittat varandra djupt i ögonen och legat i varandras armar ett par timmar. Jag ska snart åka hem, taxin är beställd. Vi tar en rickshaw och åker de guppigaste vägarna med hög fart och hög bollywoodmusik som strömmar ut i natten. Vi åker förbi hundarna, männen som står längs gatorna, palmträden, hammaren och skäran målat på väggarna, musiken håller hög takt och vi kan inte sitta stilla. Vi rör oss i baksätet i takt till musiken och ler mot varandra. Rickshawn tar sina karaktäristiska snäva högersvängar och varnar med en tuta. Vi möter män på motorcykel, vi möter andra rickshaws på den smala smala vägen fram till mitt hotell och stunden för avskedet.

Jag har aldrig förr upplevt två motsatskänslor så intensivt. Glädjen över att vara just där och just då, att känna den indiska nattens doft på väg i en rickshaw med hög musik tillsammans med en vacker människa. Samtidigt var denna tur början på resan tillbaka till min så kallade riktiga verklighet och sorgen över detta.

Le coeur brisé

I somras, när jag mådde som sämst över att blivit dumpad, diskuterade jag Kärlek med en vän som lämnat ett längre förhållande. Hon hävdade att jag valt min egen situation, att jag är singel för att jag har gjort vissa val i livet. Det var svårt att hålla med. Med färskt krossat hjärta kunde jag inte känna att jag hade min situation i mina egna händer. Hade jag fått välja, hade jag ju varit med honom. Ändå visste jag att hon hade rätt.

Ibland kan funderingarna komma hos mig också, de känns nästan utslitna. Åtminstone sliter de: Varför har jag inte fått det att hålla hittills? Det sliter som värst när man når slutsatsen att det måste vara för att jag inte kan bli älskad.

I dom stunderna är det tur att jag är älskad, på riktigt. Och har varit älskad. Av mina vänner, min familj, gamla pojkvänner. Det hjälper mig hålla sikte på hur ensidig den självpåtagna förståelsen av "Det måste vara något fel på mig" är. För lika mycket som jag inte helt valt min situation, har jag ändå gjort val som fått mig att hamna där jag är. Det kan verka som att det inte går ihop, men ändå känner jag att det är så.

Jag har haft två seriösare relationer i mitt liv. Den ena lämnade jag för att det gjorde mig inget annat än allt mer illa, det andra för att jag inte ville ha samma liv som honom, hur mycket vi än älskade varandra. Ibland tänker jag att jag kunde lika gärna varit gift, bott i en mellanstor svensk stad och med all säkerhet haft barn! Helt säkert hade jag varit lycklig. Han var den finaste av människor. Men jag träffade honom när jag var för ung. Ett år efter att vi gjort slut kom han tillbaka till mig och undrade om vi skulle försöka igen. Jag gick sönder inuti, men visste ändå att vi hade gjort rätt. Han är nu tillsammans med en annan, jag tror och hoppas han är lycklig.

Jag måste också erkänna: det har inte varit så lätt att vara tillsammans med mig. Under de senaste 10 åren har jag flyttat sju gånger, till och från olika länder, till och från olika orter i Sverige. Det har inte sällan resulterat i kraschade relationer med en person som "lämnats bakom".

När jag börjar tycka om någon idag delas min känsla mellan att vara glad och att vilja lägga benen på ryggen och springa långt långt bort. För jag är så tunnhudad: om jag blir kär och det skiter sig med även denna människa, då går jag sönder.

Sanningen är att jag säkerligen går sönder, men efter det går jag hel. Det vet jag, varje gång. Och jag fortsätter alltid vara älskad.

Man vill bli älskad för det man inte äger

M säger
jag är äldre än du, ändå känns det inte så
Anna T säger
Men det är väl bara ett år..
M säger
du sitter alltid på tronen
Anna T säger
Lägg av..
Det är ingen kamp.
M säger
sant
Anna T säger
Det är inte ovanligt att killar försöker tävla med mig...
och att de känner sig sämre. Det gör mig galen.
M säger
ha ha
du är väl så dominant?
Anna T säger
Herregud, är jag det? Jag har alltid sett det som att det handlar om deras självkänsla.
M säger
men du är ju superintellektuell
thats why
Anna T säger
Min förra kille tyckte just det - att jag var mer intellektuell - det var inte sant. Jag fattade inte varför det blev en tävling.
M säger
vänta
måste byta dator
så
Anna T säger
Salut!
M säger
you were saying..
Anna T säger
att jag inte vill vara "bättre" än de killar jag träffar - eller är det! ändå verkar de uppleva någon slags tävlingssituation.. där jag vinner.
skit.
M säger
de kanske upplever att du hävdar dig
Anna T säger
Ja, det är möjligt.
Det är inte min mening.
Men kanske gör jag det, omedvetet? ett barndomstrauma där jag bestämde mig för att vara lika bra som killarna.
eller så finns det någon slags sjuk kvarvarande föreställning om att tjejer alltid ska ödmjuka sig lite gentemot killar, och gör de inte det så anses de hävda sig?

Mama I luv U (men jag kan inte shoppa kläder med dig)

Mamma hälsade på förra veckan på min födelsedag, vi firade med rysk champagne och italiensk restaurang. Hon hade tagit med bilder från sin ungdom för att jag bett om det och tillsammans fnissade vi åt roliga bilder av hennes kompisar och släkt. På några av bilderna hade hon klistrat in träffande rubriker från dagstidningar. "Växer så det knakar. Behöver mackor. Storväxt med svank?" löd de inklistrade orden över ett foto av hennes dåvarande pojkvän med bar överkropp. Ett annat foto avslöjade att min moster hade haft en flirt med en holländare när hon var på Mallorca trots att hon då var tillsammans med den man som nu är min morbror. "Då vart det kris!" garvade mamma. Vi hade himla mysigt.

Det fina med att bli äldre är att man tillåter sig ha en annan relation till sina föräldrar än den man hade som liten. Jag vill gärna umgås med mamma och pappa som de personer de är och inte främst som de funktioner de haft i mitt liv som mina vårdnadshavare. Det är så lätt att glömma att min mamma är en egen person med egna önskningar och strävanden som inte innefattar mig. En del av varför jag bad henne ta med sig fotoalbumet från hennes ungdom var att jag ville se mer av den personen som var henne utan mig.

Men det går inte heller så lätt att bara kliva ur rollerna "förälder-barn", särskilt inte för föräldrar. Varje gång de hälsar på ska de ge mig "en slant" (vanligtvis 500kr), trots att jag har månadslön. Oftast tar jag emot den, för att slippa bråk. De verkar helt enkelt få lätt ångest av att inte få bidra till mitt välstånd. "Handla lite mat för det!" vädjar dem. Aldrig verkar min kyl vara nog fylld för mina föräldrar.

Det värsta är dock att gå till klädaffärer med min mamma. Varje gång föreslår hon mig plagg som inte är jag, ofta är dem rent ut sagt fula, och ibland har hårda ord fällts som "du har ju ingen smak!" från båda håll. Det har fått mig att fundera över betydelsen av yttre attribut för att skapa sig en bild av självet. Genom våra kläder försöker vi visa vilka vi är, och när mamma kommer med sina ofta allt för gulliga och feminina plagg som hon anser jag borde prova upplever jag ett behov av frigörelse och autonomi starkt nog att få mig att rysa. Då är jag 14 år igen. Samma sak händer när mamma rynkar på näsan inför mina ofta svarta, sobra plagg. Ryyys.

Ändå känner hon mig bäst av alla! Så när hon kommer med de gulliga plaggen, är det då en bild av mig som jag vet faktiskt skulle kunna vara jag hon erbjuder, en bild jag bara inte längre vill vara! Eller beror min irritation på att hon enbart utgår från sin egen smak och stil?

Jag misstänker ändå det sista, för nu har vi en liten konflikt om min lägenhet. Hon anser att jag behöver en bäddsoffa, vilket jag kan hålla med om, men lite visste jag att hon redan bestämt vilken soffa jag skulle ha! När jag menade att nej, just den soffan passar mig inte alls, kunde hon inte låta bli att utstöta en puff av besvikelse, ringa några timmar senare och be mig tänka på saken lite till. "Aaaarrgghhhhh!" ville jag svara men höll inne mitt 14-årsprimalskri och tackade nej igen, vänligt men bestämt.

Ändå är hon min viktigaste människa. Jag minns att jag läst i en serie av Åsa Grennvall, att hon önskade att hennes relation med hennes mamma kunde fungera bättre, men att hennes mamma endast verkade acceptera en relation ifall hon fick styra Åsas liv. Vilket naturligtvis är kränkande för en vuxen person.

Mamma, jag älskar dig och är väldigt tacksam. Vi får förlåta varandra för att vara en fjortis/ en mamma med svårt att släppa kontrollen.

Vad kan man säga om kärlek? Jag håller iaf med Zizek.

En liten replik till Roland PM

Jag håller med RPM! Låt oss prata om det! Låt oss prata om varför feminismen fortfarande behövs. Inte för att jag känner igen mig i denna beskrivning av feminismen. Men det är skribenten säkert medveten om. Hur han målar upp en bild som han sedan bränner, utan försök till reflektion kring den bildens tillförlitlighet.

Låt oss prata om makt, och vilken förståelse av makt denna text uppvisar. Jag förstår att vissa män bara vill vara ifred! De vill slippa ifrågasättas, slippa se sig själv som något annat än ett neutrum. Jag har en kollega som anser att feminismen inte borde finnas eftersom alla borde skriva under på premissen allas lika värde. Jag tror dock inte RPM har samma grund för sina påståenden. Jag tror han vill något annat - kanske att den del av makten om tolkningen som feminismen tillskansat sig (med all rätt) ska utfasas ur kampen om förståelsen. 

Låt oss därför prata om vem som skulle tjäna på att analysen av hur vårt kön omgärdar våra erfarenheter och möjligheter ifrågasätts? För att vi ofta kommer fram till att det lönar sig med penis i denna värld? Och därför behövs också politiken? Det kan inte vara en slump att denna text publicerades på den dag Sverige blev en demokrati i dess rätta bemärkelse.

Låt oss exempelvis prata om situationen för kvinnor i det område jag studerat sedan sedan min grundutbildning: konst- och kulturvärlden. Där kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig så mycket åt, vare sig man är verksam konstnär eller på annat sätt arbetande inom kulturinstitutioner, att om kön inte var del i analysen av den samma hade vi fått en svårt skev bild av dess förutsättningar. Vi hade inte förstått.

Låt oss prata om varför de värden av jämlikhet RPM själv verkar ge sken av att skriva under på inte hade kunnat utvecklas utan en historisk kvinnokamp. Låt oss därför prata, kanske ännu hellre, om humanism. Om vilket samhälle vi vill ha.

Men varför ta en diskussion där förutsättningarna har satts på en så låg nivå som texten i SvD sätter den? Låt oss istället prata om varför det behövs texter som denna på en av Sveriges största tidningar. Hur det kan vara möjligt att en intellektuell strömning som feminismen, en av de viktigaste under hela den moderna historien, kan bemötas av sån intellektuell ohederlighet? Låt oss riva upp det beslutet.

Uppdatering: Anna Laestadius Larsson sågar Roland PMs text elegant här.

Slökolla på tv

Igår slötittade jag på veckans avsnitt av Vem vet bäst? och fnissade åt programledaren Richard Olssons töntiga och därför rätt så skojiga repliker mellan utfrågningarna av deltagarna. Tävlande i sista avsnittet var två män och en kvinna, låt oss säga att de hette Lasse, Hasse och Victoria. Innan finalen ledde Victoria stort vilket hon ödmjukt förklarade berodde på att hon fått rätt frågor. Under finalen bollar Hasse och Lasse flera frågor till Victoria.

Så får hon en fråga om vilket ord som betyder väninna samtidigt betecknade prostituerad i antikens Grekland men kan inte svaret. "Det var Hetär" berättar Richard Olsson och fortsätter frejdigt: "Nu har du fått både frågor om prostituerade och lesbiska, det var spännande!" Victoria svarar inte, eftersom hon väl förstått skämtet och hur inte roligt det var. "Ja du fick ju frågan om Lesbos förut!" frejdar Richard Olsson vidare. Den korthåriga Victoria tycker fortfarande inte det är roligt. Hon stod där som ensam kvinna med Hasse och Lasse och får insinuationer av en tönt om lesbiska prostituerade.

Och jag kunde liksom inte låta bli att tänka att Gud om jag hade stått där! Då hade jag sagt till Richard att "Jaa du Richard det är ju lite som om du skulle stå här och få en massa frågor om anemiska töntar i tweed och blödande hemorrojder! Det vore liksom lika stort sammanträffande!" och lett stort.

Men det hade väl inte hänt kanske.

Längta lyckligt

Jag kan säga till min bästa vän att Jag saknar dig, jag längtar tills vi ses nästa gång! och känna glädje och sug i magen för jag vet att jag har henne. Och hennes reaktion är Jag MED och utropstecken i mängd för hon längtar också lyckligt.

Men inte till andra, där vågar jag knappt uttala det. Det får hållas inne för jag har dem inte och längtan kan bli klibbig av rädsla för förlust.

"Att du inte tog längtan ifrån mig nu när jag fått den!" tänkte Didrik lättat när han förstod att det inte var Anna-Stava som lagt lappen i hans ficka om att mötas.

Så längtan gör ont och är så sabla skön på samma gång. Glad är man att man har något att längta till.

Likgiltigheten

Jag föll tillfälligt ned i en grop, skrev bland mina anteckningar: den bästa känslan: känslan. Den värsta känslan: likgiltigheten. Ibland blir bara känslorna för mycket att hantera, att jag inget hellre önskar mig än likgiltighet. Men det är inte sant. Jag önskar mig aldrig, aldrig likgiltighet. För mig är allt ofta på allvar. Jag tänker att det är ett karaktärsdrag jag har. Kanske är det därför jag ibland känner mig som ett ufo när jag träffar nya människor, jag har svårt att hålla den där lättsamma distansen och skämta och var glad som ju är så uppskattad och nästintill förväntad umgängesform. Nej, det jag gör är att börja diskutera politik eller nåt annat allvarligt om världens händelser. Jag har aldrig sett mig som den känslomässiga, men jag har insett nu att det är exakt det jag är. Bara att jag oftast kanaliserar det känslomässiga via förnuftets rationalitet. Förnuftets rationalitet räcker en bra bit, men när det handlar om t.ex. kärlek GÅR det faktiskt inte alltid att förklara med sådana termer. Hej upptäckt.

Likgiltigheten iaf, min värsta mardröm. Jag ryser vid tanken av att vara som en död fisk i en strid ström av omvärld. Tänk att inte bry sig alls. Jag tänker att den största rädslan vi har är just att möta detta, det på något sätt "sanna" i känslan. Jag försöker att lära mig att lyfta på känsloblocket och framförallt: agera på känslan, ibland blir konsekvenserna outhärdliga, men oavsett dessa konsekvenser uppskattar jag något förbannat att jag inte är likgiltig.

Jag åkte till en östeuropeisk huvudstad själv över en långhelg nyss. För att komma ur den där gropen jag råkat falla i. Och vad fann jag om inte mer känsla. Mer allvar. Mer djup. Vilket på något outsägligt sätt puttade mig upp ur gropen. Jag får belöning för mitt stret att inte bli likgiltig. Jag gick ensam på gatorna, följde endast mitt eget begär. Mötte en helt ny stad. Läste och läste. Knausgårds min kamp del 2 berörde mig nåt så väldigt. Jag grät när jag läste förlossningsscenen. Och ni ska veta att jag inte har för vana att beröras så av böcker. Jag satt vid ett uråldrigt slott, på innergården och läste. Jag var tvungen att ta på mig solglasögonen då folk passerade, för jag ville jag låta tårarna strömma.

Och så alldeles i slutet av boken står en mening som är så sann:
"Likgiltigheten, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet."

Hur jag rös när jag läste den meningen. Och hur jag blev så himla himla glad. Så, tillbaka på spåret. Nya gropar att falla i får komma som de vill, men jag tänker aldrig nånsin önska mig likgiltighet.

Jag satt igår på tuben och inandades den lustiga, omgivande doften av andedräkt. Det regnade stålgrå spik ute och människorna såg sammanbitna ut. På sätena bredvid mig satt en mamma och hennes dotter, de grälade om något. Dottern var en cirka sexårig knut av bestämdhet. Så lös hon upp och blev glad igen, pekade på något ute i det grå.

Jag tänkte att det barnet kanske är den mammans mening med livet, men vad är i så fall meningen med det barnets liv? Är dess enda mening av växa upp och skaffa egna barn att ge sin mening åt, och så går allting runt i cirklar i evighet?

Jag drabbades av hur allting kan verka så oändligt meningslöst.

Bye Bye Kitty

DÅ händer det

När du vill det som minst, då kommer du hitta den rätta!

När du anar det minst, då kommer du hitta en man!

När du känner dig som mest tomhets skärande ensam, njaaaa då känner du dig nog inte riktigt ensam nog!

När du gråter i fosterställning för att du bara vill dö, ja då är du bara några steg från att vara desperat nog!

När du längtar som allra mest bröstsmärtande mycket, då har du nog inte längtat nog, för annars hade han ju dykt upp!

När du lyssnat på tillräckligt många Celine Dion-låtar om hur du ska hitta kärleken, då mår du nog dåligt nog!

När du känner sig som mest tjock ful och misslyckad, då borde han stått där vid din dörr!

- Eller om du är i en relation!

När han aldrig vänder huvudet från dataskärmen när du talar till honom.

När han aldrig berättar för dig hur han känner eller mår.

När han slutat ta på dig utom när ni ska ligga.

När du trodde att det inte var möjligt att känna sig mer ensam än vad du gör tillsammans med honom,

då ringer en vän och berättar att ni verkar vara det perfekta paret.

Eller så upptäcker du att du är gravid.

Vänta bara! Dina sinnesstämningar avgör allt men glöm inte att de aldrig är nog!

En dag kom det en man till mig och gav mig en blomma.
"Varsågod" sa han.
Han verkade nervös.
Jag tittade på blomman. Den var verkligen vacker.
Jag visste inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna den.
Han tittade förväntansfullt på mig.
Jag höll blomman i ett försiktigt grepp för att inte göra den illa.
"Tack" sa jag.

Han verkade besviken.
Jag vet fortfarande inte vad han ville att jag skulle ha gjort.

Böckerna och jag - en kärlekshistoria

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.

vänstern fix the world

Häromdagen började jag att titta på Yes Men fix the world. Jag såg inte hela, men nästan direkt började jag skriva ned detta. Just nu kan jag sitta här i mitt priviligerade hörn av jorden och skåda händelser som avlöser varandra som gör avtryck och intryck på mig. Det är svält i Afrikas horn, UK riots, börserna rasar, en arabisk vår, i Syrien trycks folkets strävande ner med våld, i Vitryssland ska det bli förbjudet att samlas på en plats och "göra ingenting" sedan de tysta upproren, Oslobomben och Utöyadådet. Allt det här svischar omkring i mitt huvud och jag försöker febrilt förstå och hänga med.

I Yes Men tar två män på sig att föra företags CSR-arbete och de gör det genom att bluffa ut det i offentligheten. CSR står för Corporate Social Responsibility och innebär att företag som tar detta sociala ansvar inte bara ser till sitt vinstintresse, utan också tar social och miljömässig (läs: hållbarhet) hänsyn. En brasklapp är dock att CSR snarare än att åsidosätta vinstintresset snarare gör denna modell av socialt ansvarstagande till lönsam, dvs det ekonomiska intresset är fortsatt satt i främsta rummet. I Yes Men tar männen upp Bophal-katastrofen, företaget Dow äger det som en gång var Union Carbide, som 1984 var ansvariga för ett gasläckage som dödat minst omkring 10.000 och gett ytterligare omkring en halv miljon människor skador för livet. Företaget har inte betalat ut skadestånd till befolkningen i Bophal, och det är detta Yes Men vill ställa till rätta genom CSR. Se gärna Yes Men på Svt play för hela historien.

CSR har länge varit som en nagel i mitt öga, jag blir irriterad så fort jag hör talas om det. För mig är det endast "capitalism with a conscience". CSR innebär att man erkänner att den fria marknaden många gånger överexploaterar, vilket kan få katastrofala konsekvenser inte bara i form av enskilda olyckor, utan också långsiktigt. Företaget som arbetar med CSR menar att de tar ansvar för dessa konsekvenser.  Ett socialt ansvarstagande ser inte någon motsats mellan den fria marknaden och socialt ansvarstagande, utan man ser snarare att kombinationen kan komma alla till del.

Zizek (2009) skriver:

Kapitalister ska inte bara vara maskiner för vinstgenerering: deras liv kan ha en djupare mening än så. Socialt ansvarstagande och tacksamhet har kommit att bli deras mest omhuldade motton: de är de första att erkänna att samhället behandlat dem väl genom att låta dem utveckla sina begåvningar och bygga upp rikedomar, varför det också är deras plikt att ge tillbaka något till samhället och hjälpa vanliga människor [...].Detta nya etos av globalt ansvarstagande kan därför framhålla kapitalismen som det mest effektiva instrumentet för att främja vårt gemensamma bästa. Kapitalismens grundläggande ideologiska dispositiv - vi kan kalla det 'instrumentellt förnuft', 'teknologisk exploatering', 'individuell girighet' eller vad de vill - är åtskilt från dess konkreta socioekonomiska villkor (de kapitalistiska produktionsförhållandena) och uppfattas som ett självständigt liv eller en 'existentiell' attityd, vilken bör (och kan) ersättas av en ny mer 'spirituell' hållning samtidigt som de kapitalistiska förhållandena som sådana lämnas intakta (Zizek 2009:41).

Kapitalets oförtröttliga kameleontbeteende och anpassningsförmåga får mig att undra kring vad det är som slutligen kommer att få detta system på fall, om det nånsin kommer på fall. Börserna rasar, kriserna avlöper varandra. Eurokostymen passar inte and so on and so on. Bauman, som jag hade förmånen att lyssna till i veckan på Södra Teatern kallar det "dagens interregnum", dagens utmaningar har vi ännu inga lösningar på. De tre största utmaningarna Bauman identifierade som avgörande var 1) separationen mellan makten och politiken 2) migration och immigration samt 3) klimathotet. Jag kan tycka att Baumas analys saknade substans och jag blev besviken då han liknade dagens situation med att vi alla satt på ett plan utan riktning och färd, utan pilot. Bauman menar att vi står handfallna, att vi saknar aktörskap (agency). Jag uppfattade som att han inte kunde identifiera någon hegemonisk ideologi, och inte heller kunde identifiera dagens klassbaserade konflikter. I ett kort svar på en fråga refererade han till dagens prekariat (jämför också Butler i denna fråga), där gemensam utsatthet över och mellan klasserna formar en ny sorts allians som jag dock inte uppfattade att den kunde erbjuda en grund för någon typ av förändring. Vi går inte samman mot kapitalets intressen för att vi just är så fragmentiserade. Jag har svårt att svälja den världsbilden, jag vill visst mena att det finns grund för koalitioner och jag vill särskilt mena att den förhärskande ideologin som sitter vid rodret i vårt plan visst har en riktning och färd. Kapitalackumulering kallas det.

Just nu är jag fed up med analyser, som ska sätta ord på de skeendena vi i nuläget går igenom. Jag vill inte ha ord, vad jag vill ha är visioner och lösningar. Och det kan ju tyckas förmätet plus att denna text saknar exakt allt det jag efterfrågar, men är det bara jag som känner att kritiken av den fria marknaden nu går som på automatik? Alla händelser i omvärlden som får mitt hjärta att fladdra, men ändå att tro på förändring - vad händer av dem? Vilket blir resultatet? Jag undrar såklart var vänstern är idag. Om Bauman tycker att marknadens fundamentalism är att likna vid en saknad pilot, varför är inte vänstern där och tar över rodret? Hör jag en gång till hur IMF ska "rädda" ett land genom privatiseringar vill jag skjuta mig. Jag vill höra om DEMO-fucking KRATI. Det sista jag vill höra är en vänster vurma för det sociala ansvarstagandet, med intakta kapitalistiska förtecken. Plz.

Bokbord

Varje år avslutas Stockholms Kulturfestival med världens längsta bokbord. Just nu pågår kulturfestivalen och jag blev med ens dragen tillbaka ett år i tiden, vid förra året. Mammas cancer som briserade familjen och vårt välmående. Mamma önskade läsa Per-Anders Fogelströms bokserie om Stockholm och jag tog denna önskan på allra största allvar. Ni vet, som om hennes liv hängde på om jag fick tag på dessa böcker. Jag tänker att det nog är ett bra sätt att förskjuta sådant, som en cancersjukdom, man inte har någon kontroll över alls, till att få det att handla om saker man kan kontrollera. Jag kunde köpa böckerna. Jag letade i varje back, varje ställ. När det spöregnade var jag den enda som stod klistrad kvar och försökte att tyda den tunna plasten försäljarna lade över sina böcker. Mamma önskade också att se filmen Andarnas hus, som faktiskt inte finns på dvd längre, utan endast som vhs. Och jag sökte frenetiskt efter den filmen. Jag ringde på varenda blocketannons, skrev mail till återförsäljare, ringde sommarstängda bibliotek. Till sist lade någon ut den på tradera och jag lade ett groteskt högt bud för en vhs-film. Glädjen i mammas ögon när jag kom med beskedet om att jag hittat böckerna och filmerna gick inte att ta miste på. Hon lös i ögonen. Och det var allt värt mitt i denna mörka tid.

Då visste jag att det var helt fel...

När du skrev JAAAAAAAAAAAAA efter att jag frågat om jag redan berättat att en av mina nya vänners pappa var min mammas ungdomskärlek. För du visste inte att det betydde något för mig, hur mycket jag hört om denna kärlekshistoria nog för att känna hur speciellt och roligt sammanträffande det var. För att vi inte känt varandra speciellt lång tid och du ändå är tillräckligt nonchalant för att inte anstränga dig att vara trevlig. För att det hade varit så lätt för dig att säga "Ja, du har berättat det, men då var du lite full. Det var kul att höra".

För att jag vet att jag inte är stark. Det är så lätt att inte vara snäll mot mig. En gång svalde jag och svalde allt mer eskalerande otrevligheter tills han kunde klampa över hela min vilja och min kropp. Kanske är jag känslig men det känns som att jag VET.

WTF P3?

Mornarna spenderas gärna lyssnandes på radio, dock oftast inte P3 eftersom de envisas med att spela eurodisco i mina morgontrötta öron. Igår var ett undantag, och där i morgonstudion skojades det om lite udda nyheter. Exemplet igår var en man som kommit hem och upptäckt en uppenbarligen berusad, naken kvinna sovandes i sin säng, förmodligen borttappad från den fest som pågick i lägenheten bredvid.

Så vad gör killen? jo, han gör som alla normala människor: han ber den främmande personen i hans säng att gå. När hon vägrar ringer han polisen som får hämta den överförfriskade tjejen och förmodligen valla henne hem. Och vad skojas det då om i radiostudion? Jo att det var väl en gnällig jävel den killen var! Bou hou hou liksom, du har en naken tjej i din säng och du ringer polisen??

Trots lite skoj om Julian Assange efteråt, tack P3 för att ni befäster att killar bör vara vandrande ståkukar som vill penetrera allt kvinnligt som inte rör sig, och om de inte vill det ska de minsann känna sig fåniga!

Skit ner er, hur ironiska ni än är.

Manskramen som lugnar hysterikan eller - har jag sett det förut?

Hon är den unga konstnärskvinnan med blek hy. Han är den äldre mannen med den perfekt stärkta skjortan. Han ser på henne med en bister min när hon tar ännu ett glas vodka.

Bräckligt sticker hennes ryggrad ut under huden när hon böjer sig över sitt glas. Gästerna i den eleganta salen har redan börjat stirra på henne i förfäran. Hon är en kvinna som börjat tappa kontrollen.

När hon dansar smeker hennes långa, tuperade hår hennes bleka armar och rygg. Hennes klänning åker upp i glipor och avslöjar små födelsemärken på hennes hud, prickar likt markerade huvudstäder på en karta.

Hon vägrar sluta dansa. Hon trotsar männen som försöker förmå henne att sätta sig ned igen. Hon måste fortsätta dansa, måste nå förnedringens botten.

Då ställer han sig upp. Alla verkar hålla andan, salen stannar upp. Hon kämpar emot först. Men så kapitulerar hon. Han stryker hennes ostyriga hår ur hennes ögon. Hon vilar i hans armar.

Låt oss kalla det manskramen som lugnar hysterikan. Det känns som att jag har sett det förut.

C'est n'est pas frihet ni autonomi

Jag har länge irriterat mig på begreppet "öppna förhållanden", inte minst sedan jag en gång själv hade en kort relation med en kille som ville ha detta. Jag bad honom mer eller mindre att dra dit pepparn. I min vänskapskrets aktualiseras detta ibland, och nu senast har jag varit tvungen att fundera på det igen. Vad som främst irriterar mig dock är att detta allra oftast förknippas med och praktiseras av vänsterfolk och gärna feminister, eftersom jag anser att det finna goda grunder att kritisera öppna förhållanden från vänster-feministisk ståndpunkt. Jag kommer här redogöra för hur jag istället för progressivitet i "öppna förhållanden" ser starka kopplingar till en laissez-faire liberal ideologi och ekonomi - vilket jag tänker göra genom en jämförelse med förändringar i arbetsmarknaden i västvärlden de senaste 30 åren.

Låt mig först säga: Jag förstår väl människors oro inför att förvandlas till heteronormativa spektakel. Förhållanden kan i sina sämsta fall vara svårt uteslutande och normerande på depressiva sätt. Men att finna lösningar på detta genom att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i) anser jag är att inte bara kasta ut barnet med badvattnet utan i värsta fall även sig själv och sin integritet. Relationer är alltid överenskommelser, och ingen kan egentligen äga någon annan. På så sätt är alla relationer "fria". Men att hävda att parrelationer kväver människor är att förvirra dem med sätten man organiserar, utövar och handlar i en relation. Jag är medveten om att vissa kanske blir sårade av min analys, samt gärna vill framhäva att de känner till massor med öppna relationer som fungerar. Detta var inte fallet med mig, och jag är inte den enda. Därför behövs liknande analyser. Pga av min egen de flesta av mina vänners sexualitet kommer jag fokusera på man-kvinnarelationer i denna text.



Voilà en liten filosofi kring kärlek jag har att tacka en smart vän för: det fina med att vara singel är att man är fri. Det fina med att vara ihop är att man har trygghet. Det bästa man kan sträva efter i en relation är att finna den sortens trygghet som gör att man känner sig fri. Det sämsta man kan göra är att erbjuda sin partner samtidig otrygghet och ofrihet, vilket jag anser att min "kille" gjorde genom att "erbjuda" mig öppet förhållande. Jag menar att den känsla av ledsnad jag upplevde (som en vän nu upplever) kan beskrivas som en slags kärlekens anomi: en avtagande tro på framtiden som en punkt att ge mening i nuet.


Jag läste nyss i en bok (Igelkottens elegans) att utan en bild av vår framtid kan vi inte heller skapa oss en meningsfull nutid. Nutiden har som funktion att inte bara njuta av utan även bygga fundament för vår framtid. Anomin kan förstås som en stark oro förknippad med självständighet - när det är kopplat till otrygghet blir det utan tvekan svårare att projicera en bild av sin framtid. Precis denna sortens anomi är enligt sociologerna Boltanski och Chiapello (2007) en framträdande karaktäristik i en ny slags arbetsmarknad. I arbetslivet kan vi se strukturella förändringar som skildrar en väg mot en globaliserad och individualiserad arbetsmarknad där kraven på en flexibel, välutbildad arbetsstyrka har ökat. Vi kan se en process mot ett arbetsliv med korttidsanställningar, frilansuppdrag, projektanställningar, lägre löner och svårigheter att skilja arbete från fritid. Boltanski & Chiapello (2007) hävdar att dagens kapitalism, förstås som möjligheten att erhålla kapital genom ekonomisk investering, är vid god hälsa. Samhällen däremot, är i sämre skick. I samtliga OECD-länderna ökar arbetslösheten. En nedgång i lön är uppenbar, liksom en försämring av levnadsförhållandena. Detta drabbar först och främst de arbetslösa och det ökande antalet deltidsarbetande, men en klar ökning av känslor av otrygghet är nu uppenbart för alla som hotas med förlusten av arbete.


Häri ligger min koppling till s.k "öppna förhållanden". Det jag finner intressant är hur Boltanski & Chiapello definierar uppkomsten av nya former av förtryck genom vad de kallar "imposed autonomy". Människor förväntas ge sig själva till sitt arbete, vilket instrumentaliserar dem i deras mest specifikt mänskliga dimension. Kapitalismen har approprierat begreppet "autonomi" och presenterar den inte som ett val men som om det krävdes av människor. Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet. Därför, när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den. I linje med Boltanski & Chiapellos argumentation kan detta förstås som ett nytt sätt att utöva förtryck. Jag menar med hela mitt hjärta att äkta frihet förutsätter viss sorts trygghet, i arbetslivet som i kärlekslivet. Och häri ligger grunden för min skarpaste kritik av öppna förhållanden: att beskriva dessa arbets-/kärleksvillkor som "fria" menar jag kan ses som en ideologisk formation vilken fungerar som ett sätt att utöva makt, presenterad som autonomi eller frihet:

Liberalismen är beroende av hittills okänd bestämning av subjekten för maktutövandet som aktiva i sin egen styrning (...) Den är beroende av existensen av fria individer, och den försöker gestalta och reglera denna frihet i en social form (...) (Rose 1993:49).

Vad tycker ni? Skäll på mig, håll inte med mig, håll med mig, nyansera om ni vill. Men som feminist och vänsterorienterad har jag fått nog av att så få kritiserar villkoren på mer grundläggande sätt.


Källor:
Boltanski, Luc & Chiapello, Eve (2007) The new spirit of capitalism. New York; Verso

Rose, Nicholas (1993) Politisk styrning, auktoritet och expertis i den avancerade liberalismen‖. In Hultqvist, Kenneth & Peterson, Kenneth (1995) Foucault. Stockholm; HLS Förlag.

Uppdatering: Martin Halldin på Vi som aldrig sa sexist svarar på detta inlägg här!

Uppdatering 2: Lisa Magnusson tar även upp denna text en krönika om äktenskapet, vilket jag blev något förvånad över men naturligtvis inte borde blivit. Jag svarar möjligen lite senare här, men känner lite att diskussionen blir intressantare ju mer den sprider sig hellre än att jag riskerar gå för mycket i försvar eller upprepa mig.

Historien om morfarn

Jag hörde en historia i sommar som stannade i mig. När min väns mormor dog sörjde hennes morfar ordlöst. Bara någon månad innan hade hans barnbarn fötts, en liten flicka. Varje gång hennes familj hälsade på morfarn tog han det lilla spädbarnet, satte sig i sin fåtölj och höll henne. Ljudlöst kunde tårarna trilla ned för hans kinder. Jag fick se ett foto där han höll flickan. Hans ansikte var slappt och uttryckslöst av sorg. Flickan visade sig vara en väldigt snällt spädbarn, hon grät sällan och somnade alltid i sin morfars famn.

Idag är hon tio år och hälsar fortfarande på sin morfar. Då blir hon liten igen, drar sina nu långa ben under sig och sitter i hans famn, tysta tillsammans som när hon tog honom genom sorgen.

Tid att vila i några bilder

Det var mitt livs första semester. Jag minns att jag tittade ut mot järnvägen från syrrans altan och kände hur vågor av tacksamhet och lättnad rullade genom mig för att jag inte längre behöver söka de förnedrande sommarjobben; överhettade caféer med elaka chefer, ändlösa dagar bakom en kassa, de fulla gästerna på puben och deras händer. Tacksamheten är nästan lika stark som den jag då hade inför att faktiskt ha ett jobb.

Jag tänkte mig den äventyrlig. Jag skulle göra saker, resa dit jag inte varit än. Till min samtidiga lätta besvikelse och glädje blev det inte så. Den blev en månad lång tid att slappna av. Tid att bara vila. Kanske behövde jag det. Ändå önskar jag någonstans att jag hade gjort den där resan till dit jag ännu inte varit.

En annan gång.

Pappa

Min pappa är min arbetarklassbakgrund förkroppsligad. Han finns där i kött och blod. Mitt pappakomplex är enormt. Pappa har aldrig kunnat göra fel. Pappa har aldrig gjort mig illa. Fram tills nu. Pappa är alkoholist. Det är en etikett jag nyligen satt på honom. Alla etiketter har tidigare liksom runnit av honom. När han bodde i husvagn bodde han just i husvagn, han blev aldrig "hemlös". Först när jag såg UR-dokumentärserien "Hemlös" som följde ett gäng olika hemlösa, bland annat ett gäng i Sollentuna just boende i husvagn gjorde jag kopplingen till min pappa. Att serien hette hemlös. Etiketten alkholist gör ont. Ungefär som mammas cancer. Det är en hemsk hemsk sjukdom som jag just nu inte har några verktyg för att hantera. Livets jävligheter kommer i portioner, lagoma att kunna hantera. Just nu tänker jag att jag ska våga säga till pappa att jag inte vill prata med honom när han ringer full kl 10 på morgonen. Denna önskan har jag just formulerat för mig. Och jag vet hur mycket den kommer att såra honom. Jag vet också att det är en väg till hans räddning, att jag formulerar detta. Inte för att jag kan ställa allt till rätta. Men att formulera mina egna känslor inför hans sjukdom är en tjänst jag måste göra mig själv.

Det var bara det.

Flytten och kärleken - ett drama i en akt.

Vaknar i min nya lägenhet och känner stark lycka. Jag har fått tag på drömlägenheten. Stora, vackra rum med högt i tak. Ett charmigt kök fullt med praktiska luckor. Stuckatur och dubbeldörr, innanför citykärnan. Jag är så mycket Madde här som man kan bli när jag glider genom mina rum.

Att flytta är visserligen alltid en pärs, men jag undrar om inte denna tog priset. Jag rekryterade först min bror att hjälpa mig. Han fick ryggskott och drog till Rhodos i stället. Ena av mina BFF började jobba och kunde inte komma. Syrran var i Spanien. I panik fick jag därför be människor jag egentligen inte känt speciellt länge om hjälp, samt E... som alla sa ja.

Så dagen börjar med att konstatera att min ena flytthjälp är så bakis att hon knappt kan gå. Det var iofs rätt kul, men sedan upptäcker vi att bilen inte fungerar. Paniken börjar krypa på när jag inser att ingen annan bil går att frambringa. Tjejen på macken menar att alla hyrbilar i stan verkar bokade. Precis när jag är på väg att ringa pappa bara för att gråta som det barn jag kände mig som kommer hon tillbaka: hon har fixat en lastbil, ringt runt och bokat om. Vi kan flytta! Dyrare än vad jag planerat, men det är oväsentligt. Åker och hämtar lastbilen, bärandet av pinaler kan börja. Då hörs en knall. Gudarna har bestämt sig för att skämta med mig aprilo - under hela flytten spöregnar det, blixtrar lyser upp den grå himlen. Åskan slår ut halva stans strömförsörjning. Vi kan för några paniska ögonblick inte komma in på innergården som idiotiskt nog endast öppnar sig med portkod, tills någon kommer och öppnar.

Så denna flytt innehöll därmed:
- en ickesamarbetsvillig bil
- en gravt bakfull flytthjälp
- en glad men tillika bakfull flytthjälp
- en BFF
- en tystlåten, vacker man
- ett krossat hjärta
- ett åskoväder
- en sabla massa tur

Nu lever jag bland kartonger och berg med tidningspapper. Men när jag vaknar känner jag främst inte lycka pga att min lägenhet är vacker, inte ens pga att den är min- 2ahandsstressen är slut - utan främst för att det finns människor som finns där när man behöver. Jag är så beroende. Och det är alldeles underbart.

Tack!

Nu ska jag köpa en blomsterkvast till tjejen på macken som räddade min flytt.

So shoot me Svenskt Näringsliv

Igår blossade debatten kring Svenskt näringsliv och dess syn på konstnärliga och humanistiska utbildningar upp. Jag har som de flesta andra (journalister) inte läst rapporten, så dessa funderingar ska förstås ur kontexten av vad jag läst om debatten och dess ramar.

Som en av dem som läst fristående kurser i samhällsvetenskap och humaniora träffade naturligtvis debatten rätt i solar plexus. Jag var medveten om det karriäridiotiska i att välja en sådan examen, och levde också något år i svår otrygghet vad gällde anställningar. Men jag hade ett mål i sikte - drömjobbet - och efter en del nej fick jag ja. Trots detta kommer jag aldrig bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft vad gäller exportkraften i världen. Mina ambitioner var större än så.

Samma dag som uttalandena från SN bildades gruppen "Jag bidrar till samhällsnyttan - oavsett vad Svenskt Näringsliv säger" på facebook. Jag gillade, men ångrade mig i samma sekund. Jag hade hoppats på ett ifrågasättande av begreppet "samhällsnytta" och dess kolonialisering av ett gäng pajasar på SN - istället såg jag ett accepterande av deras definition, med tillägget att man vill tillhöra denna definition. Jag också! Jag bidrar också till tillväxt! Därför ogillade jag lika snabbt.

För vad jag upprörs av, och säkert flera med mig, är en slags kapitalistisk bolsjevism som präglar samtalstonen från näringslivet. Känner du dig konstnärlig lilla vän? Tyvärr, då bidrar du inte till samhällsnyttan så som vi tagit makten att definiera den. Ditt liv och dina aspirationer med det är inte viktiga för det här samhället. Dina intressen borde vara underordnade statens vilja. Man blir anarka för mindre.

Andra är mer konspirationsteoretiska. SN vill inte ha kritiskt tänkande människor. En vän till mig som bor i Chicago menar att de konservativa i USA är "hell bent" på att slopa alla anslag till humanistiska utbildningar med klarspråk om det ideologiska syftet; stoppa all utbildning som de anser är "vänstervriden" (läs exempelvis här).



Det handlar inte om att jag inte hoppas på något sätt kunna bidra till det samhälle jag tillhör. Jag vill bidra till kunskapsutvecklingen och utbildning. Men där man accepterar en grupps definition av samhällsnytta kan man inte annat än ängsligt spegla sig i denna definition och undra om man räcker till. Vad jag önskade av debatten var en strid om värderingarna. Istället för att låta Svenskt Näringsliv ta positionen som dem som sitter med förståelsen av hur "samhällsnytta" ska gå till och istället ställa frågorna till dem: Hur tänker ni anställa och ge vidareutbildning till dessa människor som skaffar sig dessa utbildningar? Hur tänker ni implementera en långsiktigare förståelse av kunskap, bildning och samhällsnytta i er verksamhet? Hur kan ni bidra till ett hållbarare samhälle? Vilket samhällsnytta bidrar ni med, utifrån ett perspektiv kring hållbarhet och bildning?

Jag provocerad av hur vi ger makt till liknande organisationer genom att ta försvarsställningar. Därför avslutar jag med att citera Rasmus Fleischers tweet från igår:

Att försvara humaniora mot angrepp från Svenskt Näringsliv = irrväg. Kompromisslös attack mot arbetslinjen = rätt väg.

Uppdatering: Rodeo_Const säger det än bättre!

Skönhet och attraktivitet - qu'est-ce que c'est?

”I helgen attraherades jag av en ful kille” skrev jag på Twitter idag, ”och har sedan dess kontemplerat över meningen av attraktion”. Inte förrän jag fick svaret ”borde du inte också fundera på begreppet ful?” som jag insåg det löjliga i min tweet. För självklart borde jag det. Vad menade jag med att killen jag attraherades av var ful? Ful enligt vilken skala av skönhet? Ful enligt vems ideal?

Det finns en hård sida inom mig som svarar: det är enklare än att skönheten sitter i betraktarens öga. Hur mycket vi än förstår den sociala, rumsliga och tidsliga konstruktionen av skönhet sitter förståelsen av den ideala skönheten djupare i oss än bara på huden. Kanske skulle Bourdieus habitusbegrepp kunna användas här. Vi vet att vissa ”objektivt” är vackra, andra inte. Dessa människor behandlas bättre än andra genom deras liv. Vi vet att även om det finns de som inte håller med oss i våra åsikter om skönhet, kan vi inte bara enkelt vifta bort en hegemonisk skönhetsförståelse genom att hävda dess beroende av enskilda personer. Så vad var det som gjorde killen jag träffade ful, och hur relaterar det till något mer än bara mina egna åsikter?

Låt oss kalla honom Wes. Wes är amerikan, kommer från ett intellektuellt, judiskt medelklasshem i en medelstor stad i staten New York. Wes studerade socialantropologi och har påbörjat sin tredje år som phd i urban teori. Han sportar ett skägg och glasögon som för tankarna till Trotskij. Hans långa och gängliga kropp med för stora händer och fötter får honom att se mycket ung ut, som om han fortfarande inte lämnat puberteten. Han bär rutiga skjortor som avslöjar en något underlig, fyrkantig kroppsform. Wes mun är mycket röd och något för stor för hans ansikte. Han skrattar ofta.

Det första som får mig att börja fästa uppmärksamheten vid honom är att han säger något smart. Genom en referens till Jonathans Swifts ”Ett anspråklöst förslag” lyckas han skämta på ett sätt som borde vara pretentiöst men blir endast endast otvunget. Jag märker att jag lyssnar intensivt på hans berättelser om de fältstudier han gjort i Mexico city. Han är intelligent, han har intelligent humor. Mest av allt verkar han inte berätta något eller göra något för att få andras gillande. Jag såg honom på dansgolvet och fascinerades av hur annorlunda han var, hur cool han lyckades vara i sin egenhet. Han intresserar sig för andras arbeten, parerar vackert andras sätt att framhäva sina berättelser på ett sätt som avslöjar deras vilja till godkännande. När vi andra går hem går han vidare. Han har sömnproblem och går runt i staden på nätterna istället för att sova. Han verkar obekymrad. Jag tittade en stund efter honom och insåg att jag tyckte han var intressant. Jag ville veta mer om honom.

Dagen efteråt befann vi oss på samma plenariediskussion och han satt två rader snett framför mig. Jag ser att han börjar gå igenom foton han tagit kvällen innan och raderar dem han inte tyckte blev bra, eller inte ville ha kvar av någon anledning. Han har tagit ett foto av mig och raderar det inte. Jag blir glad. Då inser jag att jag är attraherad av Wes.


Så attraktion för mig betyder alltså intresse? En människa som är genuint intressant. Som verkar inte behöva någons gillande eller godkännande. Som ler och skrattar ändå. Som är intelligent och har en smakfull humor. Kan Wes då vara ful? Det är uppenbart att han aldrig skulle passa in i någon slags idealbild av skönhet. Men ändå? Wes har vackra händer. Han har vacker, solbränd hy. Han har vackert hår och jämna tänder. Han ser ung och frisk och stark ut. Ändå vet jag att han är ful.

Skönheten är en så passiv egenskap. Att vara attraktiv är något helt annat, något som beror på personen, dennes karaktär. Jag skulle vilja att människor attraherades av mig för att de fann mig intressant. Vad gäller män är det likadant. Att någon vill ha en för att man har bröst och fitta är så tomt och intetsägande. Det utelämnar min person. Det utelämnar mig. Jag har legat med män bara för att de var vackra. Kände de sig lika passiviserade så som jag kan känna mig ibland?

Det borde finnas gym för personligheten.

(Så vad hände med Wes? Han är tillbaka i USA. Innan han åkte följde han med mig hem, vi satt och spelade musik till kl tre (Palpitation, My little pony). Pratade skit. Innan han gick försökte han kyssa mig godnatt, men han var antingen för blyg eller för full, för kyssen hamnade någonstans vid min mungipa. Hans andedräkt luktade starkt av alkohol och egenrullade cigaretter.)