tisdag 24 mars 2009

Waltz with Bashir


Isöndags gick jag på det charmiga Folkets bio för att se Ari Folman's "Waltz with Bashir". Det skulle vara en svår film, sa de. En film om kriget mellan Libanon och Israel 1982.


Jag kan inte mycket om kriget i Libanon. Jag ju nykommen. Ändå är det som att jag minns mig att det pratades mycket om Beirut när jag var liten. Även nu när jag hör ordet "Beirut" tänker jag på bomber. En titt på Libanons historia på Wikipedia klargör endast att det är en jäkla soppa. Precis som alla konflikter.


Det var en svår film. Så fruktansvärt välgjord. Den grävde sig in, jag kan inte riktigt sluta tänka på den. Men det var en sak som störde mig med filmen, som jag inte förstår meningen med: mitt under kriget och belägring kommer en porrfilmsscen. Som var alldeles för lång för att kunna riktigt motiveras, som jag gärna hade sluppit. "Waltz with Bashir" är inte en lång film. Därför kunde jag inte förstå den onödigt långa visningen av kuk och fitta, in ut in ut, på tyska.


Jag tänkte på kvinnornas roll i filmen. Som mödrar. Som ouppnåeliga i form av en flickvän som lämnat huvudkaraktären. Som drömfigurer, sexiga enorma amazoner som hämtar drömmande pojkar när de inte orkar med skräcken. Som knullobjekt. Som gråtande, skrikande, i upplösningstillstånd. Alla dessa kvinnor som skriker och gråter i krig! Det är vår roll att symbolisera krigets fasor. Om vi inte grät över våra förluster, skulle man då förstå krig som lika omänskligt?


Jag skulle önska att kvinnor fick sluta maktlöst gråta och skrika i krig. Jag önskar vi fick makten att hindra krig, makten att styra mer över våra öden!


söndag 22 mars 2009

Medealand

Var jag och såg idag. Redan de gamla grekerna hade fattat att det här med kärlek, barn och kvinnoförtryck inte går ihop.

Medealand är Sara Stridsbergs  nyskrivna pjäs av Euripides tragedi. Och den var vacker, grov, äkta, hemsk och riktigt riktigt bra. Den handlar om Medea (spelad av Noomi Rapace) som blivit lämnad av Jason (spelad av Shanti Roney), med sina två barn, hennes hjärta är sönderslaget och hon har inte längre ett medborgarskap. Hon hade lämnat allt för denne Jason. Nu finner hon sig alltså lämnad och utan precis allt. Hon vill skriva in sig, få vård, men eftersom hon blivit utvisad efter skilsmässan är det omöjligt. Medea kräver hämnd, hon vill att för att citera Håkan är "att se som i slowmotion se när du går sönder inuti så som jag gjorde" (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger). Hon försöker allt för att få tillbaka sitt gamla liv, knullar med kungen, knullar med Jason som tycker att "de ska älska en sista gång" men tillslut ser hon ingen annan utväg än att mörda Jasons nya brud (prinsessan), kungen och till sist, eftersom hon förstår att om hon tar sitt liv så är det ändå Jason som "vinner", även ta livet av deras gemensamma barn. Hon mördar dem, Akilles och Tiger. Hon får sin hämnd.

Och min reaktion är ledsenhet, deppighet, nerstämdhet när jag går därifrån. Pjäsen kryper mig inpå bara skinnet och jag kan inte skaka av mig känslan av tragedi. Jag ställer mig frågor:
-Hur många på-gränsen-till Medeor har vi där ute? I senaste numret av Bang redogörs för en artikel om att det just finns ett sånt utnyttjande av flyktingkvinnor som inte erkänns vård eller medborgarskap för att mannen tar ut skilsmässa innan de två åren som krävs för att hon också ska få sitt medborgarskap. Det vill säga, kvinnan är fortfarande totalt beroende av mannen för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
- Kärlekskraften, hur stark är den egentligen? Visst är det någon feministisk teoretiker som sagt att vad hon kallar "kärlekskraften" bibehåller det patriarkala och ojämställda samhället? (googla på kärlekskraft!) (Se den här artikeln ur Arbetaren t.ex). Vad är vi beredda att göra för kärleken? Medea dödar sina egna barn, och skakar om oss i det som vi tror är det allra heligaste: moderskapet. Moderskapet är inte bara vackert, fint och putinuttigt.

fredag 20 mars 2009

Facebook-inlägget jag aldrig gjorde

Lyckliga småbarnsmamman (som gick i samma klass som mig genom grundskolan): Uuunderbart att det är helg! Ska ha myskväll med familjen! Äääälskar mina små!

Lyckliga småbarnsmammans kompis:
Va mysigt!

Lyckliga småbarnsmamman:
Jaa! Vi håller på och målar om i lillans rum också, det bli såååå fint!

Lyckliga småbarnsmammans kompis:
Åå va kul! I vilken färg?

Lyckliga småbarnsmamman:
Rosa såklart! :)

Jag:
*Gör kräktecken*

tisdag 17 mars 2009

Minns ni den där äcklige gubben Per Ström som man mest kunde förlöjliga för att han kom ut med en bok om att allt är "feminismens fel" men där man...

ganska snabbt insåg att han inte förstått ett skit av vad feminism är? (Världens längsta rubrik?)

Den här (pdf) texten skriven av den här snubben är en snabb lektion i Per Ströms allra största misstag. Han har alltså gått igenom hela texten och lagt till lite kommentarer här och där för att förklara hur Per Ström har fel. Helt okej gjort och ett bra initiativ. Synd bara att vi inte kommit längre där män som Per Ström överhuvudtaget tillåts komma till tals i den feministiska debatten.

Nåt annat jag vill berätta om:
Jag är dålig på att säga ifrån. Det finns en kollega på jobbet som är supersexistisk. Han använder kön som förklaring till allting:

Jag säger: "Oj, nu står jag visst lite i vägen här i köket, jag kanske ska vänta lite".
Han säger: "Typiskt kvinnor att stå handfallna i köket" (?)

Idag står han och tittar över min axel och tittar på min skärm som visar en undersökning som i korthet säger att män är mer positivt inställda till kärnkraft än kvinnor. 
"Ja det säger sig själv", säger han. "Ju mer insatt man är, desto mer positiv är man till kärnkraft". (Som om män skulle vara mer insatta? Kvinnor är de som är insatta for fucks sake!)

Och vad gör jag? Jag säger ingenting i båda fallen. Jag skulle vilja ha en lista med fraser att ta till varje gång (minst en gång per dag, ovan är bara exempel) det kommer något sexistiskt ur hans mun. Var hittar jag en sån?

fredag 13 mars 2009

Hade lite tråkigt och ändrade lite här som ni ser, ta bort/ändra vad ni vill, jag hade lite kul i alla fall!

Förresten, angående det du sagt Kerstin om att alla män bara strävar efter att göra alla fittor till sina, tänkte jag att det också passade in hur fint som helst i mitt senaste inlägg...

(feministiskt) Porr på er!

Omskärelse och prostution

Var på förläsning i går, ämnet var kvinnlig omskärelse (som man nu visst ska kalla det nu, kvinnlig könssstympning är bara för pk och omodernt radikalfeministikt). Det var en jätteintressant föreläsning! En antropolog berättade om sin forskning kring en folkgrupp i västra Afrika där man utför klitoridektomi, alltså ett ingrepp där en del av eller hela klitoris skärs bort.

Det intressanta men föreläsningen var dels hur västerländska föreställningar om sexualitet genomlyser arbetet med att lobba emot dessa ingrepp istället för att grundas i en förståelse av kvinnornas egna erfarenheter och anledningar till att behålla traditionen, vilket ofta fick som konsekvens att dessa kampanjer misslyckas och får motsatt effekt: kvinnorna i denna folkgrupp håller ännu hårdare på traditionen att skära i sina döttrar. Däremot menade föreläsaren att männen i byn, särskilt de yngre, var emot omskärelsen.

Och det är ju frågan som är den mest intressanta: varför fortsätter kvinnor att utsätta sina döttrar för detta ingrepp? Varför kämpar de för att behålla en smärtsam och (enligt oss) förnedrande tradition? Svaret, menar jag, är enkelt. Det handlar som alltid om makt.

Kvinnorna i denna by som föreläsaren gjort sitt fältarbete ville alltså behålla omskärelsen, men inte männen. I sammanhanget var det viktigt att förstå vad kvinnorna fick ut av att bli omskurna, och vilken samhällelig status de åtnjöt. Kvinnorna i den här samhället har praktisk taget ingen makt. De har inte makt över sina kroppar (männen bestämmer om de ska ha sex) de har inte juridisk makt, inte politisk makt, de har inte makt över sina barn (som tillhör mannen), det praktiserades månggifte vilket ofta resulterade i orättvisa där en hustru och hennes barn fick mer resurser, de har inte rätt att röra sig fritt utan att fråga sina män om lov. Helt enkelt ett genompatriarkaliskt samhälle. Den prestige de åtnjöt var endast som mödrar (inte minst till söner, svärmödrar hade mycket att säga till om) och hustrur.

Att bli dektomiserad innebar att kvinnan fick tillgång till en initiationsrit som pågick i flera dagar. Det var fest, inga män fick vara med, kvinnan hade under denna tid rätt att ta sig en älskare. Denna korta tid av befrielse verkade vara hett eftertraktat av kvinnorna.

Det som upprörde mig var att männen verkade vilja stoppa omskärelse av helt egoistiska skäl. Att älska med en kvinna som fortfarande hade klitoris skulle ge dem större njutning och dessutom ännu högre bevisa sin manlighet inför andra män. Kvinnans njuting fanns inte ens att prata om, den var inte intressant. Dessutom sökte männen att hindra kvinnorna från att få sin initiationsrit eftersom att dom då kunde skaffa sig älskare och fick röra sig fritt utan att först fråga om lov.

Fan, vad är det för äcklig psykologisk process som får dem som redan är maktfullkomliga att vilja ytterligare reducera den lilla makt som de praktiskt taget maktlösa har??? Det är ju fullt mycket mer begriplig att de som har lite makt griper efter småsmulor, eftersom lite makt är mer än inget. När jag kommenterade det här till föreläsaren svarade hon "jo men kvinnorna är inte helt maktlösa, de kan ju röra sig om de får lov, många män är ju snälla och låter sina kvinnor göra mycket på egen hand..."

Vaffan! Makt är inte makt om den sker på mäns villkor, om den är given ifall män är snälla nog!

Självklart hade vi en "det är synd om männen också" -man i klassen... han bara: "bla bla bla män vill ju inte att kvinnor ska måsta gå igenom det här..." Nä, för att de ser en chans att ytterligare utöka sin redan fullkomliga makt över kvinnor!
"bla bla bla män blir ju också omsksurna det är jättehemskt...." Jag kan hålla med om att det är hemskt att vuxna utför detta mot barn (pojkar) men jag anser att man inte bör bortse från att ingreppen får helt olika sexuella konsekvenser för kvinnor och män. Är inte merparten av USA:s manliga befolkning omskuren? Har merparten av Usas manliga befolkning sexuella problem pga av detta?

Sen kommer snubben in på nåt helt absurt i sitt korståg för att rädda mannen: "bla bla bla jamen man kan ju se att det finns fler prostituerade män än kvinnor..."
Vaffan! Hur kom den diskussionen in i bilden?? Jag blev förbannad och frustade: "Men vilka är det som KÖPER sex, det är ju män, vaffan det är klart att folk säljer sex, det är ju för att andra är villiga att betala för det, och det är ju det som är den stora frågan, hur fan kan det komma sig att män tycker det är ok att köpa kroppar???"

Kommer gärna tillbaka till prostitutionsfrågan en annan gång. Nu har jag träningsvärk i skrivfingrarna.

söndag 8 mars 2009

Going nuts

Jag tror jag håller på att bli tokig. På riktigt. Jag är så jävla sur och cynisk idag att jag fantiserar om att skaffa automatvapen och meja ner alla män. Inget särskilt har hänt egentligen. Det är bara 8:e mars. Jag läser SCUM och får upp bilder i huvudet om ett annat samhälle. 

Jag är less, uttråkad och trött på att hela tiden kämpa. Jag orkar fan inte. Och jag har en ens en man nära inpå mig. Just idag är alla män hemska. Alla. Inklusive alla vackra, fina, förstående, "feministiska" män. För de fattar inte heller ett skit. De spelar bara vackra, förstående och feminister för att få fitta. Så krasst är det.

Alltså, att jag är sur på männen kan jag ta. Det är jag from time to time, helt i sin ordning. Men idag är jag även sur på alla kvinnor. Vilken skam, denna 8:e mars. Jag är sur på alla kvinnor som spelar med i spelet. Sur på alla kvinnor som inte fattar systerskap. Sur på alla kvinnor som fastnat i konsumshetsen, sur på alla kvinnor som trampar ner andra kvinnor, sur på alla kvinnor som går patriarkatets ärenden så att säga. Och jag förstår ju att jag egentligen är sur på mig själv. Sur på min feminism. Den är ful. Jag går patriarkatets ärenden hela jävla tiden att jag har fått klippkort, snart har jag sparat ihop till en gratis omgång. Genom att vara sur på alla kvinnor är jag den största boven. 

lördag 28 februari 2009

Heey!

Idag hände en rolig grej. Jag ska få komma på arbetsinterjvu! Till ett extrajobb på ett stort, opersonligt café som tar sjuka överpriser och betalar skitlöner, så det var inte det som var det roliga, utan det här:

Jag är svårt bakfull och ligger i sängen och mysbakisfiser. Telefonen ringer, jag slänger en blodsprängd blick på displayen. "Privée" står det, alltså är det syrran, vilken av någon anledning har osynligt nummer. Hon och jag ska gå och se en film i morn så jag tänkte att hon vill väl fråga nåt om det. Bestämmer mig för att busa lite. Skrovlar till rösten å det grövsta och svarar men varulvsröst: "hallåååååååå........?" Varpå en pigg och ljus röst svarar "Ja Hej jag heter X, jag ringer från café X, vi har ju fått in ditt cv och undrar om du kan komma på arbetsintervju på måndag?" och efter en liten paus: "du kanske trodde det var en annan som ringde?"

HA HA HA grymt kul var det. Inte just då, men så här i efterhand.

onsdag 4 februari 2009

Tom blick

Vad gör heltidsarbete, 9-5, med oss egentligen? Jag insåg idag, när jag traskade hem som vanligt efter jobbet, alldeles för sent, att jag är en av alla dem som står där vid övergångsstället med en totalt tom blick. Tom blick= tomt i huvudet. (Jag är väldigt glad över att jag inte åker tunnelbana, man kan bli deprimerad för mindre).
Jag undrar - var det bara så här? Är det här allt? 
Det här är inte min idé av liv. Ett levande liv.

På mitt jobb är alla borgare. Det ska tydligen nyanställas, vet ni varifrån? Jo, från den här  liberala tankesmedjan som kan terroristförklaras.  Och de är uppriktigt glada över att få in "nytt blod". Ha, ha. Jag vill skratta dem rakt upp i ansiktet. Men det gör jag inte, tyvärr. 






tisdag 3 februari 2009

Hälsa alla kärleksgudar att jag är ledsen att jag är en sån bitterfitta

Skrev till Monseiur idag att jag ansåg hans agerande inte bara var fegt, utan direkt omoget. Avslutade med ett dräpande ciao. Borde kanske inte ha gjort det. Jag fick ont i magen.

Vad är det som gör att jag vill skydda från det han i ärlighetens namn förtjänar att höra? Hur lösa konflikten mellan henne som bara vill kapa på mitten (för gud vet jag kan. Jag kan drypa gift ur djupet av min bitterfitta) och henne som bara vill servera detta slut lika smidigt för honom som en conversesula glider på hal is?

Och hur ska jag undvika att känna att allt förmodligen är mitt fel när jag inte förtjänar, verkligen inte! att känna så?

Kära vänner! Skammen ligger, som vanligt i heterorelatiner, hos mig! Reducerad till en kulturell stereotyp föll jag djupt dans l'amour under den ack så utslitna parollen "detta är annorlunda, på riktigt!". Jag är ändå för gullig. Fräls mig från kärleken, nån.

Jag längtar till jag återigen ler och skrattar åt min dumhet. Men bitterfitta kommer jag alltid vara.

(borde kanske inte skrivit detta inlägg. Fick lite ont i magen)

onsdag 28 januari 2009

Trasig titt på tv

När jag tidigare bodde ensam hade jag inte, som ni vet, en tv. Jag ville helt enkelt inte. Numera bor jag ju under andra förhållanden, och finner tv:n i köket alltsomoftast på. Så jag tittar. Dagens utbud påminde mig om varför jag hyste aversion mot dumburken. Under morgonkaffet visas ett program på franska, från Marseille, vilket självklart får mig att skärpa uppmärksamheten. Ganska intressant, om en ung tjej. Så i eftertexterna, samma tjej med armen kring sin polare, tittar in i kameran och säger: "om ni kommer till Frankrike, se till att inte ha på er för korta kjolar."

Nehej, ok. Påminns om något av det som kändes så obekvämt med att bo i det landet.

Senare, vid lunch: Doktor Phil. Ok, jag får skylla mig själv, borde veta bättre. En kvinna frågar; varför kan jag inte behålla en kille? varför säger de på anställningsintervjuer att jag är "för mycket"? Hon berättar att hon är framåt, självständig, hon för sig med stolthet och och tar för sig. På dansgolvet väntar hon inte på att en man ska bjuda upp henne och hon tar sin plats, armbågar när någon man ev. tafsar och invaderar hennes dansutrymme. Varpå Dr Phil säger att han inte har svårt att förstå varför hon har problem att träffa män, och det ska han säga henne direkt efter reklamen.
Jag gick, innan han hann säga åt henne att ingå i ett spel där kvinnor ska vara timida och försiktiga, där man inte ska ta plats och där man ska tolerera kränkningar mot ens fysiska integritet på dansgolv och andra utrymmen.

Det hade varit lite för jobbigt för mig att se.

lördag 24 januari 2009

Obama rocks

USA:s president Barack Obama har fattat beslut om att amerikanska biståndsorganisationer i utlandet ska kunna få statliga bidrag, även om de sysslar med abortrådgivning. Därmed rivs Bush-administrationens gamla regel upp.

Detta hittade jag på tt idag. Säger bara, JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

lördag 17 januari 2009

Kerstin dejtar

Kerstin har gett dig ut i dejtingdjungeln. Och fy fan vad där ser ut. Igår träffade jag en dejt för andra gången. Vi var ute och drack öl även denna gång. Precis innan stängningsdags råkade min dejts kavajknapp fastna i ölglaset och som en följd av detta hamnade hans öl på hans byxor. Klockan var bara 12 och vi ville egentligen inte avsluta kvällen, så när han föreslog att vi skulle hem till honom och fortsätta kvällen där tackade jag ja. Väl där så diskuterar vi mitt efternamn, han får för sig att googla mig varför min uppsats i genusvetenskap dyker upp. Jag får frågan: "Är du feminist?" "Ja", svarar jag. "Ok" får jag till svar.
Mitt under  myspyshånglet på soffan öppnar han mina byxor, drar ner mina trosor och kollar efter om jag har hår "därnere". Jag frågar vad fan han håller på med, han svarar:
"Jag skulle bara kolla om du var en riktig feminist. Och det var du ju".
Och sen tittar han bort med avsmak. Och fortsätter: "Nej, men alltså, det är ju okej...men..."

Som om jag skulle behöva få ett godkännande av honom för att jag inte har rakat bort mitt könshår? Jag vill bara träffa en man som ser feminism som en fråga om mänskliga rättigheter, inte en fråga om könshår. Ska det vara så jävla svårt? Se slutade kvällen med att han ringer polisen för att hans granne har en fest. Och det enda han irriterar sig på är att tjejen har släpat hem ett gäng killar, att hon är desperat. Inte att klockan är tre på morgonen och de låter som fan. Men det är en helt annan historia.

lördag 29 november 2008

Yo girls, det är jag. Har varit frånvarande, samlar massor med empiri för fortsatta funderingar kring könen. Det är bara för antropologiskt intressant att befinna sig där jag befinner mig just nu. Skriv gärna vad ni får för funderingar kring denna observation...

En kvinna träffar en man på en fest. Han uppvaktar henne och försöker mycket snart kyssa henne. Hon är egentligen inte speciellt intresserad av honom, men njuter av hans uppmärksamhet. Hon finner honom något för uppmärksam på henne, nästan lite jobbig och inte minst något för kort. De byter nummer men hon tänker att hon inte kommer ringa. Så går dagarna, och han ringer inte. De träffas som hastigast på stan och han verkar inte längre speciellt intresserad. Hon tänker på honom mer och mer. Hon börjar diskutera honom med sina väninnor och frågar sig om han inte ändå var ganska attraktiv. De träffas ännu en gång på en fest och när hon för syn på honom känner hon nervositet. Han hälsar och utbyter några artighetsfraser, varpå han senare talar resten av kvällen med en annan kvinna. Hon har honom ständigt i ögonvrån, försöker umgås och ha roligt men större delen av hennes uppmärksamhet går till honom. Så går några vänner tillsammans genom staden vid kvällens slut. Han är med och hon känner att hon skulle vilja att han frågade henne om hon skulle vilja följa honom hem. Vid hans port blir det hon som tillslut frågar, och hon följer honom in med en underlig känsla av förlust; det var ju han som skulle åtrå henne. De har samlag, kort och hetsigt. Hon är aldrig i närheten av en orgasm. Hon förklarar senare för sina väninnor att det berodde på att de båda druckit för mycket. Han ringer inte heller efter detta. När hon går ut på kvällarna hoppas hon på att de ska mötas och ser efter honom på de barer hon och hennes vänner besöker. Hon börjar dock bli irriterad på hans beteende och tänker att hon bör sluta tänka på honom. Så träffas de på stan, han är vänlig och uppmärksam, de dricker kaffe och han presenterar henne för sina vänner. De har en väldigt trevlig stund och hon känner sig lycklig. Nästa gång de träffas är de på ytterligare en fest. Han är mycket berusad, och ber henne följa honom in till badrummet. Därinne har de ett kort samlag, hon kommer inte. Hon talar om för honom att han var bra, varpå hans telefon ringer. Han berättar att det är en kvinna som vill ha sex med honom. De går ut i lägenheten igen, deras vänner verkar generade och nästan oroliga. Han gör sig klar att gå, hon undrar var han ska, vad han ska göra. Han svarar undvikande, drar på sig sin jacka och lämnar festen. Hennes vänner fångar henne genast, frågar hur hon mår. Hon säger, att det känns ok för henne om han inte är förälskad. Det hon vill är att han ska åtrå henne så starkt att han inte kan vilja något annat än detta, och inte med någon annan än henne.

Alltid lika stor kärlek till er
puss

söndag 9 november 2008

Tänk om man tänkte så här:

Som Blondinbella gör om kvotering! (Och hennes läsare)
Vad enkelt allt skulle bli! Heja Norge som lagstiftat om kvotering!
Jag tycker att det är intressant att kvotering verkar ses som ett sånt stort hot. Att det liksom blir fel i samhället om man säger att en styrelse eller en utbildning ska vara jämnt könsfördelat. Vad är det som är så hotfullt med det?

Och det här med kompetens, vad är det som säger att det blir bättre om vi utgår från den när den ändå är en manligt könskodad kompetens som eftersöks? Och det är endast när vi pratar om att kvinnor ska in som vi diskuterar kompetens, det tas helt för självklart att ALLA männen som sitter i styrelserna nu är kompetenta och inte alls invalda pga kön.

Och så fanns det väl rapporter om att en ökad jämställdhet ger ökad lönsamhet? Har alla glömt bort denna fakta när man talar om kvotering?

Så här skriver Schyman om ämnet. (i september)