måndag 8 juni 2009

Marknadsanpassning och ångestsåskastning

Sommaren är här, med uteserveringar, tågluff i Europa, dans under bar stjärnhimmel, picknickar, hav och salt, hångel och billigt rosévin. Eller hur var det nu?

Jag är arbetslös. Och på bloggosfären läser jag inlägg av folk i samma situation som jag. Hur djävligt det suger att ännu en gång jobba på det där vårdjobbet som betalar mindre än ett soc-bidrag. Hur djävligt det suger att sitta tre timmar på arbetsförmedlingen för att bara registrera sig. Hur överdjävligt det suger att be om pengar från mamma och pappa när man börjar närma sig 30-sträcket. Hur man tänker att snart får ni lägga in mig på psyket, jag klarar inte ångesten.

När vi utbildade oss tillsammans, hade vi framtidsdrömmar? Vi tänkte alla att det skulle ordna sig va? Och njöt över att tillsammans utforska världen med våra nya genusglasögon. Jag har alltid vetat att det skulle ordna sig för er! Hur skulle det kunna göra annat? Ni är de smartaste, mest analysbegåvade, hårt arbetande tjejer jag någonsin träffat. Och ni ska veta att jag pöser över som en överjäst deg i stolthet över hur det faktiskt ordnat sig för er, hur arbetsgivarna har kommit till er och erkänt er kompetens!

Så kommer förstås min stora skam. För mig har det inte ordnat sig. För mig är jobberbjudandena lika vanliga som femlingfödslar, stjärnfall och jämställda heteroförhållanden. Det äckligaste är hur det gräver på självkänslan. Den där frätande tanken att det inte ordnar sig för mig. För jag kanske inte är det som mamma och pappa sa, fin bra och duktig. Skräcken att jag inte är som ni.

Jag och H, som är typ världens smartaste tjej och som tills nyligen satt i samma sits som jag, talade om hur likt arbetssökning är dejting. Man får se till att vara attraktiv så man får napp, sen kommer dom där uttjatade replikerna: ”Tyvärr, vi har gått vidare med en annan sökanden”, ”Vi söker någon med en annan profil”, ”Det är inte dig det är fel på, det är mig…”. Liknanden är onekligen skrattretande.

Men det är bara att bryta ihop och börja om, som Per Elofsson sa va? För det är inte sant att jag inte är attraktiv. Varken på arbetsmarknad eller köttmarknad eller whatever. Det är bara lite tungt just nu.

fredag 8 maj 2009

Den svåra diskussionen

Igår kom jag från seminariet i genuskursen och var så ledsen, jag ringde dig Bea och försökte förklara vad som upprört mig, kanske lyckades jag inte och jag känner att jag måste försöka bena ut vad som var problemet, för det var det första jag tänkte på när jag vaknade och jag mår fortfarande dåligt över det.

Vi pratade om boken "Berättelsen om O" av Pauline Régane (psesudonym) vilken är en erotisk klassiker från 50-talet. Bref, historien behandlar en kvinna som underkastar sig sig att bli piskad, våldagen och ägd av sin och andra män och även finner glädje och njutning i denna behandling. Jag hade svårt att läsa boken. Kanske är det för att jag har haft ont i kroppen på senaste tiden som gav en extra udd till motviljan inför tanken att uthärda svår misshandel och tortyr, och för vad? För kärleken, för friheten i att vara totalt maktlös, att vara ägd? Finns det inte ett element av total ansvarslöshet i detta som lockar, och är det inte en extrem beskrivning av den normativa kärleken där kvinnor älskar genom att underordna sig, sätta andras behov före sina egna, acceptera en passiv roll i ett spel? Vem är ett offer i ett spel där man varje dag väljer sin passivitet?

Diskussionen blev svår när vi pratade om hur boken skulle mottagits om de sexuella elementen i boken togs bort, skulle det inte vara en ren beskrivning av tortyr? Nu är den en "erotisk klassiker". Två tjejer i gruppen ansåg att man inte kan skilja våldet från sexet. Att den fria viljan existerar så tydligt att boken inte är jobbig överhuvudtaget. Att vi inte kan döma när hon fått valet, att vi inte kan prata om accepterad sexualitet och oacceptabel sexualitet. Jag undrade trots allt, vad gör vi med en sexualitet som denna i en värld där vi strävar efter jämställdhet? Många ville prata normaliseringsprocess och problemet med den fria viljan och det blev en riktig debatt, nästan hätsk stämning.

Jag tror dråpslaget kom när dessa två tjejer, unga snygga coola och queera, upprörs och menar att man på samma sätt pratade om homosexualitet för några år sedan. Jag sitter alltså på motsatt sida om dessa coola tjejer och känner mig så hjälplöst omodern och förtvivlad över tanken på att allt ska accepteras där den fria viljan hävdas...

Jag förföljde dem ut, jag skäms men jag vill bli omtyckt av dessa tjejer, vill övertyga dem att de inte förstått när de säger att feminismen skapar av alla kvinnor offer och alla män förövare. En av dem säger, att det finns förmodligen ett problem med tjejer som skulle önska att be deras killar dra dem i håret när de har sex men inte vågar för att bli betraktade som horor. Allt jag tänker på då är alla förhållanden, världen över, där kvinnor förnedras, missshandlas och våldtas av mannen som är deras pojkvänner och älskande. Och hur dessa tjejers argumentation skulle kunna tolkas som att all den feministiska kampen mot detta faktum är förtryckande i sig efter som att den förnekar den fria vilja, olika sexuella uttryck och offergör kvinnor.

Allt för en bok som bara är en fantasi... du sa beatrix att vi försöker hjälpa människor som skär sig. Tjejen som inte vågar uttrycka sina machochistiska önskningar i sängen önskar inte bli slagen på käften när hon dricker sitt morgonkaffe.

Jag är rädd för motsättningar mellan "klassiskt skolade feminister" och moderna, queera kvinnor. Jag är rädd för deras relativisering och jag är rädd för att själv vara omodern och förbjuda, skapa gränser, döma. Och jag vet inte hur jag ska lösa det. Allt jag vet att jag tog en ställning igår och jag känner inte att det var fel.

onsdag 6 maj 2009

Ett icke-inlägg

Ville bara skriva något mer upplyftande, i kontrast till det senaste alstret. Kanske hävda lite åsikter eftersom att det är det man bör göra när man har en blogg. Men va fan. Var inte tanken att vi skulle vara bitterfittiga när vi startade bloggen som ingen, inte ens vi, läser? för ibland är det svårt att inte va sur.
Men saken är att jag inte ens är speciellt sur. Så det här blev inte ett inlägg om nånting.

Eller ok jag har en åsikt. Det är synd om små medelklassflickor utanför arbets- och bostadsmarknaden.

Och hör sen.

måndag 20 april 2009

Anti-ode till köttet

Vad vill du?

Jag ger dig mat, bra mat, jag stoppar inte i dig vad som helst. Aldrig kött, massor med frukt varje dag. Jag till och med proppar dig full med vitaminer, järn och annat shit så att du ska bli nöjd.

Ändå är du bara trött hela tiden ändå. Trött, trött trött. Orkar knappt nånting. Inga kläder jag prövar på dig passar. Du är bara för mycket!

Jag försöker röra på dig. Går promenader i parken, andas frisk luft, cyklar till skolan och överallt och ändå är du bara svag, svag. Ont har du ofta också. I knäna, i fotleden, tårna. Knaprar piller för det så du ska lägga av. Du är bara stel ändå.

Varje gång jag försöker njuta av dig fuckar du upp. Du kan inte ha sex, då bara svider du och får svampinfektioner och bakterieobalans och annat skit. Jag hatar dig för det. Jag vill ju bara ha lite skönt.

Därinne har du visst cellförändringar också. Fan vad jobbig du är.

Jag gillar att dansa med dig. Visst gör det ont med det kan du ta. Det är nästan enda gången jag känner att vi två är ett.

Säg vad du vill, kroppdjävel? Ibland känner jag att jag inte orkar med dig.

fredag 3 april 2009

"... och du skall bli given en son..."

Läser Faiza Guène, tjejen från förortens Paris (och då menar jag inte de fina förorterna) som 2006 publicerade sin bok "Kiffe Kiffe demain". Den blev en jättesuccé och Guène har fått bli något av en ambassadör för 2:a generationens invandrare i Frankrike. Nu ska inte detta inlägget handla om hur kul det är att unga kvinnor med arabisk härkomst tar plats på den franska kulturscenen, utan om det faktum att pappan till bokens protagonist lämnar henne och hennes mamma eftersom att mamman inte kunde ge honom en son.

"Typiskt uttryck för patriarkal kultur" kan vi bräka och känna och sjukt jämställda. Men det fick mig tänka på något jag läste häromdagen, något som skar till i hjärnan så där. Något som irriterar.

Det började med Zlatan och hans uttalande om att "Män får män" efter att hans andra son fötts, jaha tänkte jag och undrade om hans sambo har skägg, adamsäpple och kanske ett par pungkulor, det var ju intressant. Uttalandet är så löjligt att det måste vara ett skämt, resultatet av en fäbless för provokation. Men så kommer nästa grej, Kleerup ska visst bli farsa och säger sig hoppas på en son i en intervju. Här började det bli lite mindre kul.

Så idag läser jag en intervju men Alex Shulman i välkänd modeblaska, att han också hoppas på en son "som kan föra hans namn vidare". Herr Schulman måste verkligen tro att det är omöjligt att döttrar kan föra namn vidare, vilket händer hela tiden.

Jag tycker det är djävligt provocerande att önska sig pojkar i stället för flickor och jag är djävligt irriterad på att vi verkar ha ett samhällsklimat där denna önskan är Ok att yttra hur som helst, typ som om det handlade om att hellre vilja ha lasagne än blodpudding till lunch.

Yttring av patriarkal kultur, någon?

tisdag 24 mars 2009

Waltz with Bashir


Isöndags gick jag på det charmiga Folkets bio för att se Ari Folman's "Waltz with Bashir". Det skulle vara en svår film, sa de. En film om kriget mellan Libanon och Israel 1982.


Jag kan inte mycket om kriget i Libanon. Jag ju nykommen. Ändå är det som att jag minns mig att det pratades mycket om Beirut när jag var liten. Även nu när jag hör ordet "Beirut" tänker jag på bomber. En titt på Libanons historia på Wikipedia klargör endast att det är en jäkla soppa. Precis som alla konflikter.


Det var en svår film. Så fruktansvärt välgjord. Den grävde sig in, jag kan inte riktigt sluta tänka på den. Men det var en sak som störde mig med filmen, som jag inte förstår meningen med: mitt under kriget och belägring kommer en porrfilmsscen. Som var alldeles för lång för att kunna riktigt motiveras, som jag gärna hade sluppit. "Waltz with Bashir" är inte en lång film. Därför kunde jag inte förstå den onödigt långa visningen av kuk och fitta, in ut in ut, på tyska.


Jag tänkte på kvinnornas roll i filmen. Som mödrar. Som ouppnåeliga i form av en flickvän som lämnat huvudkaraktären. Som drömfigurer, sexiga enorma amazoner som hämtar drömmande pojkar när de inte orkar med skräcken. Som knullobjekt. Som gråtande, skrikande, i upplösningstillstånd. Alla dessa kvinnor som skriker och gråter i krig! Det är vår roll att symbolisera krigets fasor. Om vi inte grät över våra förluster, skulle man då förstå krig som lika omänskligt?


Jag skulle önska att kvinnor fick sluta maktlöst gråta och skrika i krig. Jag önskar vi fick makten att hindra krig, makten att styra mer över våra öden!


söndag 22 mars 2009

Medealand

Var jag och såg idag. Redan de gamla grekerna hade fattat att det här med kärlek, barn och kvinnoförtryck inte går ihop.

Medealand är Sara Stridsbergs  nyskrivna pjäs av Euripides tragedi. Och den var vacker, grov, äkta, hemsk och riktigt riktigt bra. Den handlar om Medea (spelad av Noomi Rapace) som blivit lämnad av Jason (spelad av Shanti Roney), med sina två barn, hennes hjärta är sönderslaget och hon har inte längre ett medborgarskap. Hon hade lämnat allt för denne Jason. Nu finner hon sig alltså lämnad och utan precis allt. Hon vill skriva in sig, få vård, men eftersom hon blivit utvisad efter skilsmässan är det omöjligt. Medea kräver hämnd, hon vill att för att citera Håkan är "att se som i slowmotion se när du går sönder inuti så som jag gjorde" (Kärlek är ett brev skickat tusen gånger). Hon försöker allt för att få tillbaka sitt gamla liv, knullar med kungen, knullar med Jason som tycker att "de ska älska en sista gång" men tillslut ser hon ingen annan utväg än att mörda Jasons nya brud (prinsessan), kungen och till sist, eftersom hon förstår att om hon tar sitt liv så är det ändå Jason som "vinner", även ta livet av deras gemensamma barn. Hon mördar dem, Akilles och Tiger. Hon får sin hämnd.

Och min reaktion är ledsenhet, deppighet, nerstämdhet när jag går därifrån. Pjäsen kryper mig inpå bara skinnet och jag kan inte skaka av mig känslan av tragedi. Jag ställer mig frågor:
-Hur många på-gränsen-till Medeor har vi där ute? I senaste numret av Bang redogörs för en artikel om att det just finns ett sånt utnyttjande av flyktingkvinnor som inte erkänns vård eller medborgarskap för att mannen tar ut skilsmässa innan de två åren som krävs för att hon också ska få sitt medborgarskap. Det vill säga, kvinnan är fortfarande totalt beroende av mannen för att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.
- Kärlekskraften, hur stark är den egentligen? Visst är det någon feministisk teoretiker som sagt att vad hon kallar "kärlekskraften" bibehåller det patriarkala och ojämställda samhället? (googla på kärlekskraft!) (Se den här artikeln ur Arbetaren t.ex). Vad är vi beredda att göra för kärleken? Medea dödar sina egna barn, och skakar om oss i det som vi tror är det allra heligaste: moderskapet. Moderskapet är inte bara vackert, fint och putinuttigt.

fredag 20 mars 2009

Facebook-inlägget jag aldrig gjorde

Lyckliga småbarnsmamman (som gick i samma klass som mig genom grundskolan): Uuunderbart att det är helg! Ska ha myskväll med familjen! Äääälskar mina små!

Lyckliga småbarnsmammans kompis:
Va mysigt!

Lyckliga småbarnsmamman:
Jaa! Vi håller på och målar om i lillans rum också, det bli såååå fint!

Lyckliga småbarnsmammans kompis:
Åå va kul! I vilken färg?

Lyckliga småbarnsmamman:
Rosa såklart! :)

Jag:
*Gör kräktecken*

tisdag 17 mars 2009

Minns ni den där äcklige gubben Per Ström som man mest kunde förlöjliga för att han kom ut med en bok om att allt är "feminismens fel" men där man...

ganska snabbt insåg att han inte förstått ett skit av vad feminism är? (Världens längsta rubrik?)

Den här (pdf) texten skriven av den här snubben är en snabb lektion i Per Ströms allra största misstag. Han har alltså gått igenom hela texten och lagt till lite kommentarer här och där för att förklara hur Per Ström har fel. Helt okej gjort och ett bra initiativ. Synd bara att vi inte kommit längre där män som Per Ström överhuvudtaget tillåts komma till tals i den feministiska debatten.

Nåt annat jag vill berätta om:
Jag är dålig på att säga ifrån. Det finns en kollega på jobbet som är supersexistisk. Han använder kön som förklaring till allting:

Jag säger: "Oj, nu står jag visst lite i vägen här i köket, jag kanske ska vänta lite".
Han säger: "Typiskt kvinnor att stå handfallna i köket" (?)

Idag står han och tittar över min axel och tittar på min skärm som visar en undersökning som i korthet säger att män är mer positivt inställda till kärnkraft än kvinnor. 
"Ja det säger sig själv", säger han. "Ju mer insatt man är, desto mer positiv är man till kärnkraft". (Som om män skulle vara mer insatta? Kvinnor är de som är insatta for fucks sake!)

Och vad gör jag? Jag säger ingenting i båda fallen. Jag skulle vilja ha en lista med fraser att ta till varje gång (minst en gång per dag, ovan är bara exempel) det kommer något sexistiskt ur hans mun. Var hittar jag en sån?

fredag 13 mars 2009

Hade lite tråkigt och ändrade lite här som ni ser, ta bort/ändra vad ni vill, jag hade lite kul i alla fall!

Förresten, angående det du sagt Kerstin om att alla män bara strävar efter att göra alla fittor till sina, tänkte jag att det också passade in hur fint som helst i mitt senaste inlägg...

(feministiskt) Porr på er!

Omskärelse och prostution

Var på förläsning i går, ämnet var kvinnlig omskärelse (som man nu visst ska kalla det nu, kvinnlig könssstympning är bara för pk och omodernt radikalfeministikt). Det var en jätteintressant föreläsning! En antropolog berättade om sin forskning kring en folkgrupp i västra Afrika där man utför klitoridektomi, alltså ett ingrepp där en del av eller hela klitoris skärs bort.

Det intressanta men föreläsningen var dels hur västerländska föreställningar om sexualitet genomlyser arbetet med att lobba emot dessa ingrepp istället för att grundas i en förståelse av kvinnornas egna erfarenheter och anledningar till att behålla traditionen, vilket ofta fick som konsekvens att dessa kampanjer misslyckas och får motsatt effekt: kvinnorna i denna folkgrupp håller ännu hårdare på traditionen att skära i sina döttrar. Däremot menade föreläsaren att männen i byn, särskilt de yngre, var emot omskärelsen.

Och det är ju frågan som är den mest intressanta: varför fortsätter kvinnor att utsätta sina döttrar för detta ingrepp? Varför kämpar de för att behålla en smärtsam och (enligt oss) förnedrande tradition? Svaret, menar jag, är enkelt. Det handlar som alltid om makt.

Kvinnorna i denna by som föreläsaren gjort sitt fältarbete ville alltså behålla omskärelsen, men inte männen. I sammanhanget var det viktigt att förstå vad kvinnorna fick ut av att bli omskurna, och vilken samhällelig status de åtnjöt. Kvinnorna i den här samhället har praktisk taget ingen makt. De har inte makt över sina kroppar (männen bestämmer om de ska ha sex) de har inte juridisk makt, inte politisk makt, de har inte makt över sina barn (som tillhör mannen), det praktiserades månggifte vilket ofta resulterade i orättvisa där en hustru och hennes barn fick mer resurser, de har inte rätt att röra sig fritt utan att fråga sina män om lov. Helt enkelt ett genompatriarkaliskt samhälle. Den prestige de åtnjöt var endast som mödrar (inte minst till söner, svärmödrar hade mycket att säga till om) och hustrur.

Att bli dektomiserad innebar att kvinnan fick tillgång till en initiationsrit som pågick i flera dagar. Det var fest, inga män fick vara med, kvinnan hade under denna tid rätt att ta sig en älskare. Denna korta tid av befrielse verkade vara hett eftertraktat av kvinnorna.

Det som upprörde mig var att männen verkade vilja stoppa omskärelse av helt egoistiska skäl. Att älska med en kvinna som fortfarande hade klitoris skulle ge dem större njutning och dessutom ännu högre bevisa sin manlighet inför andra män. Kvinnans njuting fanns inte ens att prata om, den var inte intressant. Dessutom sökte männen att hindra kvinnorna från att få sin initiationsrit eftersom att dom då kunde skaffa sig älskare och fick röra sig fritt utan att först fråga om lov.

Fan, vad är det för äcklig psykologisk process som får dem som redan är maktfullkomliga att vilja ytterligare reducera den lilla makt som de praktiskt taget maktlösa har??? Det är ju fullt mycket mer begriplig att de som har lite makt griper efter småsmulor, eftersom lite makt är mer än inget. När jag kommenterade det här till föreläsaren svarade hon "jo men kvinnorna är inte helt maktlösa, de kan ju röra sig om de får lov, många män är ju snälla och låter sina kvinnor göra mycket på egen hand..."

Vaffan! Makt är inte makt om den sker på mäns villkor, om den är given ifall män är snälla nog!

Självklart hade vi en "det är synd om männen också" -man i klassen... han bara: "bla bla bla män vill ju inte att kvinnor ska måsta gå igenom det här..." Nä, för att de ser en chans att ytterligare utöka sin redan fullkomliga makt över kvinnor!
"bla bla bla män blir ju också omsksurna det är jättehemskt...." Jag kan hålla med om att det är hemskt att vuxna utför detta mot barn (pojkar) men jag anser att man inte bör bortse från att ingreppen får helt olika sexuella konsekvenser för kvinnor och män. Är inte merparten av USA:s manliga befolkning omskuren? Har merparten av Usas manliga befolkning sexuella problem pga av detta?

Sen kommer snubben in på nåt helt absurt i sitt korståg för att rädda mannen: "bla bla bla jamen man kan ju se att det finns fler prostituerade män än kvinnor..."
Vaffan! Hur kom den diskussionen in i bilden?? Jag blev förbannad och frustade: "Men vilka är det som KÖPER sex, det är ju män, vaffan det är klart att folk säljer sex, det är ju för att andra är villiga att betala för det, och det är ju det som är den stora frågan, hur fan kan det komma sig att män tycker det är ok att köpa kroppar???"

Kommer gärna tillbaka till prostitutionsfrågan en annan gång. Nu har jag träningsvärk i skrivfingrarna.

söndag 8 mars 2009

Going nuts

Jag tror jag håller på att bli tokig. På riktigt. Jag är så jävla sur och cynisk idag att jag fantiserar om att skaffa automatvapen och meja ner alla män. Inget särskilt har hänt egentligen. Det är bara 8:e mars. Jag läser SCUM och får upp bilder i huvudet om ett annat samhälle. 

Jag är less, uttråkad och trött på att hela tiden kämpa. Jag orkar fan inte. Och jag har en ens en man nära inpå mig. Just idag är alla män hemska. Alla. Inklusive alla vackra, fina, förstående, "feministiska" män. För de fattar inte heller ett skit. De spelar bara vackra, förstående och feminister för att få fitta. Så krasst är det.

Alltså, att jag är sur på männen kan jag ta. Det är jag from time to time, helt i sin ordning. Men idag är jag även sur på alla kvinnor. Vilken skam, denna 8:e mars. Jag är sur på alla kvinnor som spelar med i spelet. Sur på alla kvinnor som inte fattar systerskap. Sur på alla kvinnor som fastnat i konsumshetsen, sur på alla kvinnor som trampar ner andra kvinnor, sur på alla kvinnor som går patriarkatets ärenden så att säga. Och jag förstår ju att jag egentligen är sur på mig själv. Sur på min feminism. Den är ful. Jag går patriarkatets ärenden hela jävla tiden att jag har fått klippkort, snart har jag sparat ihop till en gratis omgång. Genom att vara sur på alla kvinnor är jag den största boven. 

lördag 28 februari 2009

Heey!

Idag hände en rolig grej. Jag ska få komma på arbetsinterjvu! Till ett extrajobb på ett stort, opersonligt café som tar sjuka överpriser och betalar skitlöner, så det var inte det som var det roliga, utan det här:

Jag är svårt bakfull och ligger i sängen och mysbakisfiser. Telefonen ringer, jag slänger en blodsprängd blick på displayen. "Privée" står det, alltså är det syrran, vilken av någon anledning har osynligt nummer. Hon och jag ska gå och se en film i morn så jag tänkte att hon vill väl fråga nåt om det. Bestämmer mig för att busa lite. Skrovlar till rösten å det grövsta och svarar men varulvsröst: "hallåååååååå........?" Varpå en pigg och ljus röst svarar "Ja Hej jag heter X, jag ringer från café X, vi har ju fått in ditt cv och undrar om du kan komma på arbetsintervju på måndag?" och efter en liten paus: "du kanske trodde det var en annan som ringde?"

HA HA HA grymt kul var det. Inte just då, men så här i efterhand.

onsdag 4 februari 2009

Tom blick

Vad gör heltidsarbete, 9-5, med oss egentligen? Jag insåg idag, när jag traskade hem som vanligt efter jobbet, alldeles för sent, att jag är en av alla dem som står där vid övergångsstället med en totalt tom blick. Tom blick= tomt i huvudet. (Jag är väldigt glad över att jag inte åker tunnelbana, man kan bli deprimerad för mindre).
Jag undrar - var det bara så här? Är det här allt? 
Det här är inte min idé av liv. Ett levande liv.

På mitt jobb är alla borgare. Det ska tydligen nyanställas, vet ni varifrån? Jo, från den här  liberala tankesmedjan som kan terroristförklaras.  Och de är uppriktigt glada över att få in "nytt blod". Ha, ha. Jag vill skratta dem rakt upp i ansiktet. Men det gör jag inte, tyvärr. 






tisdag 3 februari 2009

Hälsa alla kärleksgudar att jag är ledsen att jag är en sån bitterfitta

Skrev till Monseiur idag att jag ansåg hans agerande inte bara var fegt, utan direkt omoget. Avslutade med ett dräpande ciao. Borde kanske inte ha gjort det. Jag fick ont i magen.

Vad är det som gör att jag vill skydda från det han i ärlighetens namn förtjänar att höra? Hur lösa konflikten mellan henne som bara vill kapa på mitten (för gud vet jag kan. Jag kan drypa gift ur djupet av min bitterfitta) och henne som bara vill servera detta slut lika smidigt för honom som en conversesula glider på hal is?

Och hur ska jag undvika att känna att allt förmodligen är mitt fel när jag inte förtjänar, verkligen inte! att känna så?

Kära vänner! Skammen ligger, som vanligt i heterorelatiner, hos mig! Reducerad till en kulturell stereotyp föll jag djupt dans l'amour under den ack så utslitna parollen "detta är annorlunda, på riktigt!". Jag är ändå för gullig. Fräls mig från kärleken, nån.

Jag längtar till jag återigen ler och skrattar åt min dumhet. Men bitterfitta kommer jag alltid vara.

(borde kanske inte skrivit detta inlägg. Fick lite ont i magen)