Den 30 september 2009

Det är samma tanke när jag vaknar som innan jag somnar: Vad ska jag göra? Hur ska jag klara det här? Jag är så trött på att vara trött, på att vara fattig, trött på att vara lika onödig som ett mänskligt svar på blindtarmen, trött på att ha dåligt samvete över att jag mår skit i en värld där det finns så många som har det djävligt mycket värre än jag. Det finns stunder då jag mår bra, men de är endast undantag i ett ständigt grubblande kring varför jag egentligen finns, vad ska allt egentligen ska vara bra för? Men jag går i alla fall upp. Duschar sittandes eftersom att min hyresvärd hänges tvätt över badkaret.

Visste ni att existensminimum ligger på 3680kr för ensamstående i Sverige år 2009? När jag betalat hyran har jag runt 800kr kvar att leva på för det aktivitetsstöd jag får från försäkringskassan nu när jag praktiserar. Jag visste att ersättningen skulle bli låg. Vad tänkte jag egentligen? Jag tänkte inte alls. Som vanligt gick jag in i det med eyes wide shut. Jag ville bara inte vara arbetslös, ville inte plugga en termin till och öka på min enorma studieskuld som jag kommer få fortsätta betala av när jag ligger på sjukhemmet som gammal pensionär. Jag var på arbetsintervju igår som personlig assistent hos en tjej som ville att jag skulle jobba hos henne varje lördag och söndag, varje helg. Och jag går därifrån och vet att jag aldrig kommer orka jobba sju dagar i veckan, men hur kan jag tacka nej när jag befinner mig i den situation jag är i? Jag tror jag har sökt runt 12-13 extrajobb sedan början på september. Det här är det enda som hört av sig.

Jag sitter i telefon med försäkringskassan och i morgon ska jag ringa socialkontoret för att höra om möjligheten till socialbidrag. Eftersom att jag bor inneboende har jag inte rätt till bostadsbidrag. Jag skäms. Men varför? Varför ska jag skämmas? För att jag känner att jag inte har rätt till det, för att jag är en bortskämd djävla bracka som inte ska klaga?

Jag går till bio Roy för att se en film kring hedersvåld och hbt-frågor, Sämre än djur. Den kommer visas på SVT den 4/10 och antagligen kommer den skapa debatt kring tolerans, homofobi och rasism. I foajén köper jag en macka och tänker på priset, hur jag måste snåla. jag läser Camino och blir betryckt över något, hur man måste vara så medveten, man ska inte bara vara bildad, trendig, smal, insatt i samhällsfrågor och engagerad alla slags orättvisor, man ska också vara oerhört ekomedveten och bara vilja äta biodynamisk mat och baka surdeg. Kanske var det när Linda Nyberg steg in som det blev så absurt, människan är helt perfekt stylad och har stencoola kläder och jag tänker igen att jag är glad att jag inte bor i Stockholm och försöker hänga med i nån slags kultursfär, jag skulle gå under.

Filmen följdes av en paneldebatt och jag sitter som vanligt med frågor jag aldrig skulle våga ställa. Linda Nyberg ställer ledande frågor i stil med visst var det så du tänkte? och jag blir irriterad. Jag tyckte om filmen. Den gav min någon slags insikt kring tankemekanismer i en hederskultur. Den visade på ett naket sätt det absurda i att man kan sakna och älska sin familj som vill döda en för att man är homosexuell. Jag försöker förstå. Hur ett samhälle utan socialt trygghetssystem lämnar familjen som enda trygghet, varpå denna instiution blir basen för dess uppbyggnad, hur du därför föds in i ett system där din samhällsroll är dig redan given och ditt kön avgör denna roll. Du är till för detta system, helt och fullt, det är inte till för dig. Där för måste du utplånas om du vill vara något annat. Att vara homosexuell blir inte privat, det är en revolt mot ett bestämt sätt att leva vilken ligger utanför din makt att påverka.

Alla tänker samma sak. Hur kritiserar man ett sätt att leva, att tänka, utan att vara bigott? SD har väl som vana att kritsera muslimer för homofobi trots att de själva har en syn på familj och kvinnan som är helt bananas, hur kan man missa den berömda bjälken i ögat på ett sånt sätt? Hur visar vi andra att man vill ta det på allvar utan att kränka? Utan att stereotypisera?

Någon lägger en kommentar kring alla homofober i Norrland.

Jag går och lägger mig nu.

Ingo, queer i sjöfarten och politiktrams

Detta har varit en dag av spännande möten. Jag fick efter lunch privilegiet att stifta bekantskap med Sjöfartmuseets nya publikfångare Ingo, en jättehummer som fångades här utanför i Kattegatt nånstans. Han verkade vara den tysta, inbundna typen. De där jätteklorna verkade rätt jobbiga bara. Kanske funkar de bra på hummerbrudar?

Lite hårda fakta: alla museer här i staden har som kulturpolitiskt mål att ge museilektioner till skolungdomar, Sjöfartsmuseet har som exempel som mål att nå 600 klasser per år. Och skåda vad de erbjuder som exempel på lektioner:

- Frizon, i en tid då kärnfamiljen var ett ideal fann homosexuella män en frihet till sjöss på Svenska Amerika Liniens fartyg
- Den osynliga historien, om tjejerna till sjöss
- Queerfiskar, om gravida hanar, dominanta honor och transsexuella brunnäbbor
- Svenska slavar, om den svenska slavhandeln på 1600-talet och 1700-talet

Sånt här gör mig så lycklig över att bo i ett land som Sverige. Dessa lektioner är resultatet av ett samarbete med Hbt-festivalen och inte minst en engagerad, nytänkande och ambitiös personal. Nu får jag veta att kulturnämnden beslutat att Sjöfartsmuseet ska spara 250000 kr nästa år. För att uppnå detta ska museet inte göra några "extra satsningar på hbt och genus". Politikerdravel. Hur hade dom tänkt att just detta skulle spara pengar? De behöver inte extra genuspedagoger på Sjöfartsmuseet eftersom de redan har kompetent personal. De nya satsningarna förnyar och fräschar upp en annars stel och ärligt talat rätt tråkig historia kring relationen havet - människan. Att hitta nytänk är helt vitaliserande för museets framtid och genus och hbt-frågan kan verkligen vara del i detta för att locka nya besökare. Men nej. Inte enligt betongrövarna i nämnden.

Jag är i alla fall glad att de finns. En stads kulturutbud är självklart politiskt.

Lördagsskratt

Testa att läsa Linna Johanssons blogg (länkad vid sidan av) och sen direkt efter Alex Schulmans pappablogg (ej länkad). Är det bara inte helt fantastiskt?

Hittat

Det här hittade jag bland mina kaosartade anteckningar:

Du skriver vykortssvar,
vardagsord,
meningstorr.
Du håller på att falla ur kärlek
till mig

Distansförhållanden funkar inte, croyez-en ma vieille experience. När man börjar skriva dikter om skiten är man illa ute.

Sänder massor med kärlek till er mina finor.
Puss

Lektion i förnedring 2

Jag har en praktikanttjänst på en statlig förvaltning här i staden. Nu är det ju så här att vi lever i en världsekonomi med en inneboende logik av att krascha lite nu och då likt en Zeppelinare på speed, varför lilla jag och andra likt mig som tagit sina fina examens kan titta sig i månen efter en anställning och tillika förmåner. Liksom vadå? Vi 80-talister verkar tro att jobb och förstahandskontrakt på en lägenhet skulle vara nåt för alla, HA HA HA! Jävla utopiker. I fall tänkte jag berätta lite om hur det gick till att få den här praktiken och hur allt runt om kring det fått mig att ogenerat smida planer på bombnedsläpp över vissa statliga instanser.

Denna praktik var en lösning på vadfanskajaggöra ialla fall ett halvår och förhoppningsvis har jag efter detta halvår skaffat mig några slags kontakter eller ett lite mer vässat cv så att jag kan konkurrera med alla andra stackars djävlar där ute som tröttnat på att extraarbeta inom vården. Så jag knallade iväg till förvaltningen jag är på nu, berättade om mig själv osv och frågade om de kunde tänka sig att ta mig som praktikant. De skulle tänka på saken sa de, och eftersom att de inte såg helt äcklade ut av min existens fortsatte jag knallandet till arbetsförmedlingen för att be om ersättning för denna eventuella praktik. "Fint", sa de och gav mig ett papper med massor av krångligheter för min praktikplats att skriva på, "du kan räkna med ungerfär 250kr om dagen". "Shit" tänkte jag och såg framför mig nudlar på middagsbordet varje dag framöver, men gick självklart med på det, hey det är ju mer än ingenting.

Så kommer jag till förvaltningen igen, utrustad med argument till tänderna om varför de bör ge mig praktiken, fy fan nu ska det säljas tänkte jag. Så sker miraklet. De är jätteglada att jag vill praktisera hos dem, säger de. De visar mig ett skrivbord med en dator som jag ska få jobba vid. Jag får gå runt och hälsa och alla ler mot mig. I köket finns kaffe och frukt att ta av varje dag. "Välkommen den första då!" säger de och skakar min hand. "Tack" sväljer jag och försöker dölja att jag är nära på att börja böla av tacksamhet.

Så: iväg med alla papper till arbetsförmedlingen, det tog lite lång tid eftersom att alla som skulle skriva på, fackrepresentanten, platschefen och fan och hans moster hade semester. Men det åkte iväg i alla fall och jag började! Mycket möten, mycket nya ansikten, kaffe och kaka, jag stormtrivdes. Nästan som ett riktigt jobb! Helt otroligt. Fem år på universitetet, skulle det verkligen liksom... löna sig???

Så kom det. Tant från arbetsförmedlingen ringer. "Du har ju skrivit att du börjat den första, men papprena kom ju in den andra, du får inte börja innan vi tagit beslut, du är inte försäkrad, dessutom är dina arbetsuppgifter alldeles för oberoende av handledare!" Jag blir bestört. "Jag visste inte det", sa jag lite för högt och lite för gällt som jag alltid gör när jag är upprörd, "jag hoppas ni tar det här beslutet så fort som möjligt" SNÄLLA! ville jag tillägga. Det mest förnedrande var mailet de skickade. I VERSALER skäller de på mig för att jag börjat för tidigt. Jag kände mig som ett småbarn som får bannor av läraren.

Tillslut fick jag mina pengar. 175kr om dagen får jag. Från den nionde, vilket betyder att jag arbetat en vecka utan lön. Tack för det, arbetsförmedlingen. Back to the bliss of arbeta extra inom vården.

Jag kan förstå deras inställning, de vill inte att arbetsgivare utnyttjar praktikanter. Men jag har ingen inkomstförsäkring, jag har ingen a-kassa och jag har en enorm skuld till CSN. Vad i hela friden ville de? att jag skulle vara arbetslös? Aaaarrggh. Desstuom såg jag att de beviljar praktikanter till caféer här i stan. What? Som rutinerad cafébrud vet jag att man för i h-vete inte behöver en praktikant i ett café, snacka om utnyttjande! Anställ, goddammit!

Sånt här får mig att förstå Hulken.

Förövrigt är jag medveten om alla därute utan utbildning som måste konkurrera med såna som mig i dessa kristider. Min ångest kvarstår dock.

Sur-, bitter-, tråkighets-, cyniska-, mörkerfeminismen

Den har jag drabbats av. Allt är svart, svårt, negativt, hemskt, farligt, jobbigt, tråkigt, fult, och äckligt. Och det är inte roligt att känna så inför sin feminism. Hur ska jag bli en happy feminist igen? Roskaskimrande? Bejakande? Glädjefylld? Tillåtande? Skrattande feminist, har ni hört nåt så tokigt!

Liberalismen

Jag är så sjukt trött på liberalismen och den liberalistiska ideologin (särskilt idag) som förpestar våra hjärnor och vår föreställningsvärld. Att liberalismen är särskilt stark nu, under krisen, känns väl igen från när kapitalismen tog över vår värld. Men att den fortfarande hänger kvar och lurar oss fortfarande, jag förstår det inte. En av de grundläggande utgångspunkterna i (ny-)liberalismens ideologi är att inte förstå att (kris-)fenomen har nån relation till (makt-) motsättningarna i samhället eller bristerna i det kapitalistiska systemet - utan att krisen beror på den politik som för fram en stark stat som "lägger sig i medborgarnas liv". Senast exempel på det är väl Maud Olofssons avsägande av politisk vilja att göra något åt snedfördelningen inom näringslivet genom att inte förespråka kvotering, eller ens önska en lika fördelning ("det där får styrelserna sköta själva") eller Hägglunds: "vi lyssnar på vanligt folks problem som de diskuterar kring köksbordet så som jobbet, fritiden, barnen, de äldre, maten" utan en tanke på att det är just hans förda politik som bestämmer hur dessa uppräknade saker ska te sig.

För att komma ut som gammelmarxist så tänker jag mig att man är jväligt duktig på att beskylla regeringars misslyckande med arbetslösheten, kriminaliteten, ungdomsproblemen, orättvisor osv osv istället för att angrpia marknadsekonomins inneboende kurs (i brist på bättre ord, ni fattar vad jag menar?) mot sådana fenomen.

Hur kan man se staten och politiken skild från den ekonomiska strukuren?

Prisad vare...nåt...

Nä, hörrni: "det är inte mitt fel att världen består av obildade idioter". Så känns det efter att ha läst hemmafrudebatten och hägglund-borgströms inlägg i veckan. Och på det idag: DN:s "fem punkter för jämställdhet" som är totalt världsfrånvänd: "Sverige måste bli bättre på att känna igen det systematiska förtrycket mot kvinnor i vissa delar av världen och se det som ett fullgott skäl för asyl".

Vi kan ju börja med att förstå att talibanerna lever och frodas gott I SVERIGE. (Ni fattar vad jag menar? Inte att vi ska skicka hem en massa folk, utan att faktiskt vanliga jävla vita heterosexuella medelåldersmannen är en taliban. Bra, då fick jag det uträtt, ifall någon skulle missförstå),

Jag orkar knappt börja. Jag vill nog inte heller. Jag är på väg ut, ska gå och rösta i kyrkovalet (det är nu ni ska häpna). Ja, jag är en av dem som fortfarande är med i kyrkan. Jag är nog den enda jag känner som fortfarande är med. För mig är det enkelt: jag ser det som välgörenhet. Inte för att blanda in den gamla dojjan Durkan som pratade om ett samhälles splittring kontra självmorden (kort sagt: människor gillar att tro, det får dem att må bättre, hence: de begår inte självmord. Funktionalistiskt och bra, som jag gillar det). Många människor mår alltså bra av att kyrkan finns. Men ja, jag vet, jag bidrar till bla bla bla dåliga saker och skit och elände och dessutom gamla förtryckarinstitutioner. Och vem fan tror på Gud nuförtin'? Jag tror inte ens på "nåt". Men jag tror på människor. Och det är sexigt att betala skatt.

Lektion i förnedring.

1. Ring ex under feberrus. Stamma att du inte riktigt vet varför du ringer. Skratta lite för högt och lite för gällt när han säger något som är lite lustigt - typ så att fönsterrutorna spricker. Erkänn att du saknar honom. Be om ursäkt. Lägg på med klump i magen och låt tysta ovärdiga tårar trilla ned på din av hårsprej och nattdregel fläckiga kudde. Kom inte ihåg hur du för en vecka sedan lättad och med huvudet högt tänkte "bättre att vara utan honom än att vara med honom och må skit". Inse det infernaliska i att du måste acceptera att den du vill ha inte vill ha dig.

Tänk den befängda tanken att "JAG KOMMER ALDRIG MER TRÄFFA NÅN. JAG KOMMER ALDRIG MER FÅ LIGGA. UUUÄÄÄÄHHHHHH".

Lösning 1.
Åk hem till syster som pumpar dig full med rödvin och godis.
Hör av dig till vänner som bjuder dig till dem och berättar för dig att du är en underbar och fin människa och jo, du kommer visst få ligga igen.

Allt kommer kännas bättre redan i morgon.

För att förtydliga...

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag på sistone funderat mycket på glappet mellan struktur och individ, ett påstående så bajsnödigt att jag känner mig nödgad att förklara vad jag egentligen menar -

Det hela började en kväll hos en av de människor jag tycker mest om i hela världen, vi dricker lila te och äter vitt bröd, jag får denna historia berättad för mig:
En av min väns bekanta arbetar som adjunkt på en institution i gamla staden. Hon är gift med en man som är professor, han tjänar massvis med pengar och arbetar jämt, varför hon ansvarat för huvuddelen av deras barns uppfostran- dvs en rätt normal bild av det "jämställda Sverige". På hennes institution arbetar även en hel del feministiska akademiker - doktorander, docenter, lektorer och professorer som ofta diskuterar detta med henne. De uppmuntrar henne att doktorera, att disputera, att ta sin plats i den akademiska sfären, att lämna över ansvaret för barnen på sin man, "nu är det hennes tur!"
Denna kvinna känner sig varken styrkt eller uppmuntrad av det här. Tvärtom upplever hon sig nedvärderad och skuldbelagd. Detta och många andra historier av skuldbeläggande har fått två av mina vänner att fundera på att lägga ifrån sig beteckningen feminist - vilket krossade mitt hjärta och skrämde mig vettlös. Mina älskade vänner. Jag respekterar era beslut. Mitt hjärta gråter ändock.

Jag och mina vänner pratar om den liberala föreställningen att individen har förmågan att ställa sig över alla maktordningar om man bara jobbar lite hårdare. Att kvinnor skuldbeläggs för att inte vara tillräckligt jämställda eftersom att de inte är tillräckligt lika män. Hur man som tillhörande vissa kategorier, t.ex. kvinna, kommer finna sig med färre och sämre livschanser än gruppen män, globalt - och att detta är något som bör ändras på.

Så hur gör vi det? Hur ändrar vi detta?

Så läser jag Coelho Ahndoril och tänker att ingen förändring för en grupp har kommit till utan denna grupps organisering.

Under eftersnacket till No tears for queers sitter en man från Expo, tidskriften och stiftelsen som granskar den organiserade extremhögern i det här landet, han får frågan hur vi bör gå hem med det vi fått tillgodo genom att sett den här pjäsen, och han säger: organisera er. Jag blir så lättad att jag applåderar för jag vet att det är viktigt att jobba med oss själva, se vår egen maktposition i den här skitvärlden, men var tar det individuella ansvaret slut och var börjar det kollektiva?

Dessa tankegångar illustreras också av Agnes i detta inlägg på hennes blogg. Det är en vackert formulerad beskrivning av det faktum att det inte är en slump att dina vänner och ditt umgänge just är vilka de är. Du kan inte författa ditt liv, men du är inte heller ett offer för en livsström där du bara hjälplöst glider med. (För övrigt är jag inte missnöjd med vad livet ger i min väg när det gäller nya bekantskaper).

Så här beskrev en viss skäggig man detta glapp som jag försöker förstå:

"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande"

och med dessa ord lämnar min förkylda hjärna samtalet med sig självt

Obekvämt minne

Kommer ni ihåg när vi (nästan) alla var samlade i go:teborg (kunde inte låta bli!) i somras? När vi ramlade den dåliga gatan fram första kvällen och drack öl på nån bar. Lara Craft började prata med de som satt breve eller så var det tvärtom. Iaf. Kommer ni ihåg vad de snackade om? Killen var nån slags teatersnubbe som skulle sätta upp nåt med genusperspektiv (oh vilken fin och bra kille!) och Lara Craft gick på som bara Lara Craft kan göra. Dissikerade varje ord snubben sa, ställde relevanta frågor, sa åt killen att hon ville prata till punkt, såg till att han lyssnade, sa jävligt smarta saker. Helt enkelt grym! Hon tog plats, hon var sig själv, pratade om någonting hon tyckte var viktigt och gjorde det klart för honom att hon hade en åsikt.

Och vet ni vad jag kände under hela samtalet? Obekvämhet. Jag var lite halvmed i samtalet, men satt ändå och skruvade på mig. Tänkte att "nu räcker det med genussnack Lara Craft, för om du vill ligga med den här snubben har då gått way over gränsen för vad han tål". Inte för att målet var att ligga, men kanske mer var att ha ett trevligt samtal. Men förstår ni den osannolika tanken, egentligen? Hur absurt det är? Den gången den tanken inte finns, då har vi fan ett jämställt samhälle.

ligg med en feminist!

Tänkte tipsa om lite "rolig" läsning från Slitz.

Tror ni det gäller manliga feminister också? För här har vi en feministtjej som jävligt gärna vill ligga (tänkte sluta där men fortsättningen är:) med en manlig feminist. Bara nångång liksom, för att få se och känna hur det är. Tror det skulle vara roligt. Men så tänker jag, hoppsan hejsan, det här händer visst aldrig mig (att han säger:) (undrar varför?):

"– …och det är könsmaktsbalansen i samhället som gör att det finns en underklass, det är en agenda som drivs medvetet av patriarkatet…

– Precis, precis… det är för jävligt, är vad det är (bruden skakar förstående på huvudet).
– …och det är därför det måste lagstiftas om att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser och i riksdagen, eftersom de har kvinnliga egenskaper…
– Exakt, precis… Vill du ha en drink till?
– Nej. Enligt queerteorin…"

Eller är det nån som har något förslag?

Inga tårar för konstingar och lösryckt huvudbry

Jag är sjuk. Nej, inte svininfluensan. Bara en förkylning som spränger min skalle och får minsta steg i att starta igång en slagborr innanför tinningen. Det lustiga är att när man berättar för folk att man är sjuk spänner de blicken i en och bara... "är det svinisen?". Precis på samma sätt som alla som har ett kulturintresse något utöver Idol funderar över deras icke-vara som Göran H:s "vanliga människor". Gävla Göran. Kan inte karln bara hamna under 4%-strecket?

Igår gick jag på teater och bölade min skalle i bitar till No tears for queers. Efteråt följde en paneldiskussion men jag orkade inte. Jag pallar inte våld, det är för nära, alldeles för lite långt ifrån. Men får ni chansen, gå och se den. Boken är bra men teatern gräver sig djupare under huden.

Skulle vilja rekommendera en alldeles ljuvlig bok av Alexandra Coelho Ahndoril, Mäster. Jag behöver påminnas om de privilegier jag inte haft om inte människor kämpat för dem. Tänker att jag saknar en liknande bok om kvinnokampen, när kvinnor började organisera sig för att tillskansa de rättigheter de var förnekade som människor. Jag har svårt att förstå att jag inte hade haft rösträtt om jag levat för 100 år sedan. Jag tänker mycket nu överhuvudtaget på organisation och förändring, på glappet mellan individ och struktur.

Förresten, ni inser att vi kommer ha ett främlingfientligt parti med rötter i den nyfascistiska rörelsen i riksdagen om ingen görs nu, va?

De Ofrivilliga

Jag var och såg Ruben Östlunds film De ofrivilliga idag och såg just att filmen kommer bli Sveriges Oscarsbidrag för bästa utländska film. Grattis Ruben! Jag var och såg dig när du pratade inför ett fullsatt Pustervik om hur filmen kom till och vilka ambitioner du har i ditt filmskapande. Det var trevligt. Du har ett trevligt skägg. Jag minns att jag vände mig om och skådade den kvinnliga publiken, detta var en förhandsvisning för lärare i grundskolan, och kunde inte hindra ett styng av harm inför bilden av dig som Konstnären framför dessa moderliga kvinnor som ooooade och aaaade inför ditt geni. Förlåt min bitterfitta.

Jag mådde så djävla dåligt efter att jag sett filmen. Jag cyklade hem med en otäck känsla av att alla människor jag mötte, denna vackra höstkväll med sin nedåtgående sol, var onda och kapabla till ont. Känslan liknade den jag övermannades av efter att läst Processen då ångesten framkallade näranog hallucinationer av att träden lutade sig mot mig, att mörket var mörkare än vanligt osv. På så sätt är det en bra film. Den trängde sig in i huden. Men jag kunde inte riktigt släppa tanken på misantropin, för mig var det en film om våld, hot, anklagelser och övergrepp. Det lustiga är ändå att jag tror att det var busschauffören som framkallade de intensivaste olustkänslorna hos mig, å dessa satans jobbiga människor!

Se där. Det är min egen misantropi som är orsaken till att jag känner sånt obehag över filmen. Detta oresonsliga, orättvisa människoförakt. För jag vill inte vara en kall cyniker, jag vill inte hata! Men ibland är det så skönt. Det är hemskt.

Min kompis ombad mig att fundera över vem jag var i filmen. Hon själv identifierade sig med tjejen i bussen. Å vad jag önskar att jag var lärarinnan! Den enda i filmen som inte gör att man går hem och börjar planera en schoolshooting. Pang med näven i bordet bara! Tyvärr tror jag, att jag åtminstone var, för en så där 10 år sedan, den andra tjejen i bussen; hon guiden. Som lyssnar artigt på en helt oresonligt korkad man med mmmmanden och nickanden, som svarar på frågan vad man vill göra med något extremt dumt som ”A jag vill LEVA, liksom. Fara ut och resa med en kompis”. Inte heller vill jag vara flickvännen som inte kan låta bli att skratta åt sin pojkvän som försöker förstå att hans vän just sodomerat honom. Och mannen med fyrverkeriet. Så mycket min pappa att jag börjar jämra mig i ett ”å neeeeej”. Jag kommer ihåg när jag fortfarande bodde hemma och en dag hör min pappa vråla ”AAAAAAAAAJ!!!”, springer dit och inser att han huggit av sig halva stortån, hur jag fick lov att bli riktigt förbannad för att få iväg honom till akuten, bara ”NU KOMMER DU DIN TRÖGA DJÄVLA GUBBE INNAN JAG SLÄPAR DIG TILL BILEN FATTAR DU DET?!?!”. Med tårarna sprutandes.

Å Ruben. Jag önskar dig lycka till. Men jag måste nog se tusen feel good-filmer innan jag orkar se din nästa film.

Amerikansk söderromantik och kvinnolitteratur

I en period i mitt liv var jag helt insnöad på en slags böcker vilka jag måste skriva om för att förhoppningsvis kunna vidarebefodra den sötma de spred i min föreställningsvärld - för er som älskar att drömma er bort i en roman då och då. De är alla skrivna av kvinnor och utspelar sig i den amerikanska södern någon gång i en tidsålder då vita och svarta inte möttes utom i form av tjäntefolk - herrskap, då flickorna aldrig skulle komma på tanken att bära byxor och då männen bar kostym, läderportfölj och hatt - något paradoxal flyktort för en vänstervriden feminist kan tänkas, vad associerar man inte södern med annat än inavel, ku klux klan och en vidrig dialekt - men faktum är att denna landsända producerat litteratur av den finaste underhållningskvalité man kan tänka sig, litteratur jag älskat ända sedan jag öppnade första sidan av Purpurfärgen som 12-åring.

Jag påmindes om allt detta när jag nyligen öppnade en tegelsten vid namn Den lille vännen av Donna Tartt (säg inget, jag har bara kommit runt 150 s än) och återigen lät mig förföras av en värld där den lilla protaginisten är allt annat än ljuvt feminin (vem kan glömma Idgies raseriutbrott på Ruths misshandlande make i Fried green tomatoes; "If you ever so much as touch Ruthie again, I'll kill you! You bastard!"), där fäder heter något så ljuvligt söderskt som Dix (självklart frånvarande, det stora undantaget är Atticus i To kill a mockingbird) och där Tupeloträdens långa skuggor kantar tomtgränserna i de rikare, vita stadsdelarna.

I ett samhälle där orättvisorna finns lika tydliga och väldefinierade som vilken del av bussen man får sitta på och vilka framtidsutsikter du kan räkna med som flicka (mor, hushållerska, lärarinna) finns det så många tillfällen till motstånd. Den samtid jag lever i själv har så subtila mönster av makt. Hur ska jag komma åt det som är fel när jag inte kan nå glappet mellan mig själv som individ och den struktur som upprätthåller den orättvisa fördelningen av makt och inflytande? Hur fan kommer man åt något slags ANSVAR?

När jag läser dessa böcker kan jag föreställa mig hur det var att ta på sig ett par byxor som förbjuden handling, att förälska sig i en svart man, att förälska sig i en kvinna. Fram för allt är det all humor i denna litteratur, det finns så sjukt mycket värme! Kanske är värme tydligare i en kall omgivning. Kanske är jag bara en hopplös romantiker. Fint det. Jag behövde det så sabla mycket när jag växte upp, lära känna dessa flickor som var som jag ville vara. Jag tror inte jag kan förmedla hur underbara dessa böcker är, ni får läsa dom.

Amerikansk söderlitteratur jag älskat:

The colour purple, Alice Walker
The sectret life of bees, Sue Monk Kidd
To kill a mockingbird, Harper Lee
Fried green tomatoes at the whistle stop café, Fannie Flagg

till viss del ingår även Gone with the wind, Margaret Mitchell

Amerikansk söderlitteratur jag inte gillade på samma sätt:

Ya-yaflickornas gudomliga hemligheter, Rebecca Wells
Jag vet varför burfågeln sjunger, Maya Angelou

Heartbreak weekend

I helgen har jag haft heartbreaks. Det kan sammanfattas så här:

My man just left me, what do you know, easy come, easy go.

Tack Kristina!

La nervosité dans mon corps

Jag ska snart på arbetsintervju. Och nervositeten har kletat en våt fläck i bröstkorgen. Jag fick reda på det alltför sent pga ett missförstånd (hur svårt är det att stava min mail rätt?? VA?!) varför jag inte har kunnat förbereda mig särskilt väl. Dessutom sov jag som en röv under tågresan upp till den gamla staden. De fysiologiska förändringarna vid stundande prestationer är rätt faschinerande. Jag blir torr i munnen. Jag skojar inte, jag har mitt eget, orala sahara i käften. Sen börjar min nedre region röra på sig. Som ett brev på posten produceras en illaluktande gas. Till och med mitt svett börjar lukta surräv. Allt för att rasera det uns av professionalitet jag hoppats kunna uppbåda.

Sen förvandlas jag till Mr Bean också när jag ska prestera. Jag tappar pennor och snubblar på mina egna fötter. Skulle inte förvåna mig om jag missar stolen när jag ska sätta mig.

Åh, kropp. Måste du vara så närvarande? Åh, nervositet och rädsla. Måste ni påverka köttet?

Önska mig lycka till!

Glitterfittor som glitterfittor...

det finns tydligen två av oss. Och det är en annan blogg som också heter glitterfittorna.blogg.se (tänker inte länka dit). Men det är alltså vi som är vi och de som är de.
Så att ni vet.

God Help The Girl

Lyssna på!

"Här finns ju ingen han!"

Jag har världens bästa jobb. Jag går och tittar på barnkultur för att granska det ur ett genusperspektiv. Glamour is back in the life of Miss Lee! Jag är så lycklig, samtidigt som de allestädes tviveltankarna ofta gör entré... typ hurihelveteskajaggöradetta?

Igår hade jag priviligeriet att närvara vid en teaterföreställning på stadens bibliotek, Askungen. Närvarande fanns där omkring 50 barn och 10 vuxna. De fyra skådespelarna, två män och två kvinnor, bar varsin färg på sin scenklädsel: blå, röd, guld och silver. Rollerna är många och olika och varje skådespelare innehar flera. De iscensätts m.h.a. mindre ändringar i klädseln och utseende, så som en hatt, kjol eller ett lösskägg. Barnen har inga problem att följa med i rollbytena. Pjäsen är interaktiv till sin publik och skådespelarna ber barnen att bua när elaka personer kommer på scenen och sjunga med i sångerna. Kärlekskänslor hälsas med ogillande av flera barn, främst pojkarna.

Pjäsen är mycket rolig och har många dråpliga scener. Barnen är väldigt engagerade i pjäsen. Ibland hoppar dem nästan upp ur stolarna av upphetsning och särskilt när något klandervärt pågår på scenen blir barnen upprörda och buar. Askungens elaka systrar framkallar mest avsky. Samtidigt skrattar barnen som de buar vilket tyder på att de skiljer på scenen som föreställning och ”verkligheten”. Detta illustreras extra tydligt i en scen med de elaka styvsystrarna och Askungen. De två systrarna spelas av män medan Askungen spelas av en kvinna. Styvsystern säger något elakt till sin syster och anklagar Askungen. ”Vem var det som sa det?” frågar de barnen. ”HAN!” skriker de. ”Vilken han, här finns ju ingen han!” säger skådespelaren som spelar den ena styvsystern.

Händelsen tyder på att barnen har en tydlig förståelse av att de bevittnar ett skådespel med aktörer. När de svarar på frågan svarar de skådespelaren, mannen, och inte hans rollfigur styvsystern. Frågan kan ställas om barnen inte levde sig in i pjäsen? Detta behöver nödvändigtvis inte vara så. Möjligen ville de gärna vara till tjänst och ”rätta till” oförättelsen mot Askungen, alltså svarar de ”han” för att undanröja förvirring då det står en kvinna och en man på scenen, varav en är oskyldigt anklagad. Det pågick alltså en växelverkan mellan inlevelse i pjäsens handling och en uppfattning och scenen som skådespeleri. Men de intressanta är att de inte spelar med och av hänsyn till skådespelaren kallar honom "hon". Vill man fråga barn får man vara beredd på svaret, antar jag.

Detta fick mig att undra: Skulle pjäsen funka med en manlig askungen? Förmodligen skulle detta ”störa” för mycket då barnen är högst medvetna om scenen som ”icke-verklighet”. När det gäller män i kvinnokläder påminns jag alltid av det högre värderandet av det manliga, illustrerat genom det minde problem det innebär för kvinnor att ikläda sig manskläder i kontrast till män i kvinnokläder. De sistnämnda blir farsartade och nästintill löjeväckande. Jag tänker mig att pojkar kan tänka sig att lika lite identifiera sig med kvinnliga egenskaper som flickor kan tänka sig identifiera sig med Papphammar. Lite obekvämt tänker jag också på hur styvmamman och styvsystrarna samt Askungen representerar dikotomin ”den goda/ dåliga kvinnan, där den dåliga utmärks av egoism, fåfänga, en aktiv sexualitet men framför allt ett oattraktivt yttre, medan Askungen representerar skönhet, lojalitet, vänlighet, uppoffran och kampvilja i en underdog-situation.

Sitter flickorna som jag och skäms för de sidor inom sig med vilka de identifierar sig med de elaka styvsystrarna, den oattraktiva delen som inte får prinsen utan avhuggna tår, och hoppas på att de ska ha tillräckligt med Askungens egenskaper för att få sin prins? Eller har de större förmåga att skilja sitt eget jag från pjäsens karaktärer?

I hope so. Gudarna ska veta att jag inte gjorde det som liten. Jag förstod så väl att världen var befolkad av fina och fula flickor, båda kategorierna är fan förnedrande, men hur skulle man undkomma dom? Jag blev helt enkelt en bitterfitta.

När ska vi lära flickor att skita i Prinsjäveln?

Narcissism

Jag dansar. En gång i veckan går jag till ett rum på studiefrämjandet tillsammans med kanske 10 andra tjejer. Böjer och bänder på kroppen, vickar på höfterna, rör armarna graciöst. Allting framför en spegel - jag älskar det. Men idag kom jag på varför jag egentligen är där. Jag försöker lära mig att titta på mig själv, min kropp, mina rörelser, granska mig själv jävligt noga, följa varje steg jag tar i den där spegeln längst fram. Och det är är skitjobbigt tycker jag, men samtidigt lite kittlande, liksom lite spännande. Många gånger vänder jag bort blicken. Vill egentligen inte se. Vet att jag inte ser stolt ut. Utan snarare tafatt, obekväm och liten. Försöker titta även fast jag vet att det inte är perfekt - varken rörelsen eller magen. Men det är det jag måste försöka leva med. Lära mig. Jag behöver lite mer narcissism i mitt liv. Det är fan på tiden. Dags att börja älska sig själv. Och dansen är ett sätt att nå dit.

Min systers svada

Utdrag ur systers munsvada 1:

Vi försöker parkera i centrala stan, ser en familj som är på väg att sätta sig i sin bil för att lämna en plats. Vi placerar oss på ett uppenbart vi-vill-ta-platsen-när-ni-kört-ut-sätt. Ändå tar det tid. Min syster:
"Ååå, vi behöver inte skynda oss, vi stressar aldrig, vi har varit ute och skogmullat med våra barn Tindra och Sindra och nu ska vi mata dom med barkbröd som jag jäst själv i vårt kollektivkök... och den här kjolen har jag broderat själv med linfröinoljat garn odlat av självständiga arbetare i främre peruanien..." Varpå hon vänder sig till mig: "Det värsta är ju att det är exakt så du vill va!!" Jag svarar inte för jag är för upptagen att frusta i en skrattattack.

Utdrag 2: reklam för ansiktskräm avbryter efterlängtad film. Andie McDowell: "To regenerate my skin I need this new cream from..." min syster: "To regenerate my life I need a good, hard dick! which is hard to find." Andie: "because you're wort it" min syster: "you aint worth NOTHIN'... BITCH".

Återigen frustande skrattattack.

Min familj är så ljuvligt dysfunktionell.

Ett tjyvinlägg

Universitetsbiblioteket, kl snart tre, tjyvbloggande på arbetstid ej utan skam. Cyklande i hällregn till nya rummet med matkassar, svärandes och nästan gråtandes kånka dem uppför trappen. Igår sprang jag i slottsskogen för jag hade ångest. Prettoångest, lämnadångest, tjockångest. Jag har aldrig känt mig så lite som mig själv som när jag skumpade min kropp längs med änderna och alla de feta maskarna som krälar upp ur gräsmattorna.

Läser Linda Skugge igen. Å vad jag tyckte om Linda Skugge! Kommer ni ihåg henne? Hennes beslut att inte längre kalla sig feminist och bli moderat var nästan som ett svek in på huden, så mycket kan en skribent inverka på ens liv.

Mina kissar, älskade fittfinor, jag saknar er. Det är bara med er jag kan prata om mig själv utan att känna att jag har emotionell inkontinens. Jag bara skvätter känslor på folk. Det får mig att känna mig nästan äcklig. Jag är så glad att jag har er i mitt liv.

à la prochaine

Manlig bekräftelse

I min på väg att bli sjuk-yra funderar jag över manlig bekräftelse. Eller alltså, det är något som jag funderat på ett tag. Jag önskar mig ett mer okomplicerat förhållande till manlig bekräftelse. Som det är nu blir jag mest skrämd, äcklad och/eller nervös av män som vill bekräfta mig. Och vaddå bekräfta förresten? Varför i helvete ska jag behöva en MAN som bekräftar mig? Bekräftar vad? Min existens? News-flash: jag finns ändå. Som kvinna. Jag lovar. Jag är lika mycket kvinna utan manlig bekräftelse. Bara lite mer störande.

Oj, ok, ni ser, jag blir arg bara jag tänker på det. Det är hemskt att jag önskar mig överslätande strategier för att lära mig att handskas med mäns behov av att bekräfta mig. Jag tänker mig att bekräftande är något önskvärt och fint, så länge vi lever i ett schysst samhälle. Jag tolkar bara in hemskheter i bekräftelsen, och det gör jag sedan jag blev feminist. Innan hade jag inga problem med manlig bekräftelse - jag tyckte bara att det kändes roligt att få mäns uppskattning. Kanske är det för att jag får för lite av den nu när jag inte är 18 och skitsnygg och skitfull på krogen varje helg (10 år senare, fortfarande på krogen skitfull, så jag tror vi fokuserar på åldern där va) som har gjort mig till en bitterfitta alternativt 5-åring som säger: "jaha, men tänk om jag inte vill ha den då?" Precis som man sa för att krama ur den sista känslan av makt på dagis när någon snodde ens favoritkudde.

Tänk om jag visst vill ha den, men på mina villkor?