I en period i mitt liv var jag helt insnöad på en slags böcker vilka jag måste skriva om för att förhoppningsvis kunna vidarebefodra den sötma de spred i min föreställningsvärld - för er som älskar att drömma er bort i en roman då och då. De är alla skrivna av kvinnor och utspelar sig i den amerikanska södern någon gång i en tidsålder då vita och svarta inte möttes utom i form av tjäntefolk - herrskap, då flickorna aldrig skulle komma på tanken att bära byxor och då männen bar kostym, läderportfölj och hatt - något paradoxal flyktort för en vänstervriden feminist kan tänkas, vad associerar man inte södern med annat än inavel, ku klux klan och en vidrig dialekt - men faktum är att denna landsända producerat litteratur av den finaste underhållningskvalité man kan tänka sig, litteratur jag älskat ända sedan jag öppnade första sidan av Purpurfärgen som 12-åring.
Jag påmindes om allt detta när jag nyligen öppnade en tegelsten vid namn Den lille vännen av Donna Tartt (säg inget, jag har bara kommit runt 150 s än) och återigen lät mig förföras av en värld där den lilla protaginisten är allt annat än ljuvt feminin (vem kan glömma Idgies raseriutbrott på Ruths misshandlande make i Fried green tomatoes; "If you ever so much as touch Ruthie again, I'll kill you! You bastard!"), där fäder heter något så ljuvligt söderskt som Dix (självklart frånvarande, det stora undantaget är Atticus i To kill a mockingbird) och där Tupeloträdens långa skuggor kantar tomtgränserna i de rikare, vita stadsdelarna.
I ett samhälle där orättvisorna finns lika tydliga och väldefinierade som vilken del av bussen man får sitta på och vilka framtidsutsikter du kan räkna med som flicka (mor, hushållerska, lärarinna) finns det så många tillfällen till motstånd. Den samtid jag lever i själv har så subtila mönster av makt. Hur ska jag komma åt det som är fel när jag inte kan nå glappet mellan mig själv som individ och den struktur som upprätthåller den orättvisa fördelningen av makt och inflytande? Hur fan kommer man åt något slags ANSVAR?
När jag läser dessa böcker kan jag föreställa mig hur det var att ta på sig ett par byxor som förbjuden handling, att förälska sig i en svart man, att förälska sig i en kvinna. Fram för allt är det all humor i denna litteratur, det finns så sjukt mycket värme! Kanske är värme tydligare i en kall omgivning. Kanske är jag bara en hopplös romantiker. Fint det. Jag behövde det så sabla mycket när jag växte upp, lära känna dessa flickor som var som jag ville vara. Jag tror inte jag kan förmedla hur underbara dessa böcker är, ni får läsa dom.
Amerikansk söderlitteratur jag älskat:
The colour purple, Alice Walker
The sectret life of bees, Sue Monk Kidd
To kill a mockingbird, Harper Lee
Fried green tomatoes at the whistle stop café, Fannie Flagg
till viss del ingår även Gone with the wind, Margaret Mitchell
Amerikansk söderlitteratur jag inte gillade på samma sätt:
Ya-yaflickornas gudomliga hemligheter, Rebecca Wells
Jag vet varför burfågeln sjunger, Maya Angelou
