Jag ska snart på arbetsintervju. Och nervositeten har kletat en våt fläck i bröstkorgen. Jag fick reda på det alltför sent pga ett missförstånd (hur svårt är det att stava min mail rätt?? VA?!) varför jag inte har kunnat förbereda mig särskilt väl. Dessutom sov jag som en röv under tågresan upp till den gamla staden. De fysiologiska förändringarna vid stundande prestationer är rätt faschinerande. Jag blir torr i munnen. Jag skojar inte, jag har mitt eget, orala sahara i käften. Sen börjar min nedre region röra på sig. Som ett brev på posten produceras en illaluktande gas. Till och med mitt svett börjar lukta surräv. Allt för att rasera det uns av professionalitet jag hoppats kunna uppbåda.
Sen förvandlas jag till Mr Bean också när jag ska prestera. Jag tappar pennor och snubblar på mina egna fötter. Skulle inte förvåna mig om jag missar stolen när jag ska sätta mig.
Åh, kropp. Måste du vara så närvarande? Åh, nervositet och rädsla. Måste ni påverka köttet?
Önska mig lycka till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lycka till!
Tack! Jag lyckades snubbla på min portfölj när jag skulle ut. Annars tror jag inga större missöden inträffade.
Du gjorde säkert storstilat intryck!
Det roliga var också när jag skulle möta dem... jag hade gått in i fel rum och upptäckte det när jag såg de tre männen som skulle intervjua mig runda hörnet i slutet av den korridor jag befann mig i. "SHIT" tänkte jag och sprang efter dem. När mina klackar nervöst klicketiklicketiklickade mot golvet och de tre vände sig om för att skåda min nervösa uppsyn tänkte jag... "ljudet av klackar i korridoren - en genusanalys av kvinnors och mäns relationer i rekryteringsprocessen".
Skicka en kommentar