tisdag 15 september 2009

De Ofrivilliga

Jag var och såg Ruben Östlunds film De ofrivilliga idag och såg just att filmen kommer bli Sveriges Oscarsbidrag för bästa utländska film. Grattis Ruben! Jag var och såg dig när du pratade inför ett fullsatt Pustervik om hur filmen kom till och vilka ambitioner du har i ditt filmskapande. Det var trevligt. Du har ett trevligt skägg. Jag minns att jag vände mig om och skådade den kvinnliga publiken, detta var en förhandsvisning för lärare i grundskolan, och kunde inte hindra ett styng av harm inför bilden av dig som Konstnären framför dessa moderliga kvinnor som ooooade och aaaade inför ditt geni. Förlåt min bitterfitta.

Jag mådde så djävla dåligt efter att jag sett filmen. Jag cyklade hem med en otäck känsla av att alla människor jag mötte, denna vackra höstkväll med sin nedåtgående sol, var onda och kapabla till ont. Känslan liknade den jag övermannades av efter att läst Processen då ångesten framkallade näranog hallucinationer av att träden lutade sig mot mig, att mörket var mörkare än vanligt osv. På så sätt är det en bra film. Den trängde sig in i huden. Men jag kunde inte riktigt släppa tanken på misantropin, för mig var det en film om våld, hot, anklagelser och övergrepp. Det lustiga är ändå att jag tror att det var busschauffören som framkallade de intensivaste olustkänslorna hos mig, å dessa satans jobbiga människor!

Se där. Det är min egen misantropi som är orsaken till att jag känner sånt obehag över filmen. Detta oresonsliga, orättvisa människoförakt. För jag vill inte vara en kall cyniker, jag vill inte hata! Men ibland är det så skönt. Det är hemskt.

Min kompis ombad mig att fundera över vem jag var i filmen. Hon själv identifierade sig med tjejen i bussen. Å vad jag önskar att jag var lärarinnan! Den enda i filmen som inte gör att man går hem och börjar planera en schoolshooting. Pang med näven i bordet bara! Tyvärr tror jag, att jag åtminstone var, för en så där 10 år sedan, den andra tjejen i bussen; hon guiden. Som lyssnar artigt på en helt oresonligt korkad man med mmmmanden och nickanden, som svarar på frågan vad man vill göra med något extremt dumt som ”A jag vill LEVA, liksom. Fara ut och resa med en kompis”. Inte heller vill jag vara flickvännen som inte kan låta bli att skratta åt sin pojkvän som försöker förstå att hans vän just sodomerat honom. Och mannen med fyrverkeriet. Så mycket min pappa att jag börjar jämra mig i ett ”å neeeeej”. Jag kommer ihåg när jag fortfarande bodde hemma och en dag hör min pappa vråla ”AAAAAAAAAJ!!!”, springer dit och inser att han huggit av sig halva stortån, hur jag fick lov att bli riktigt förbannad för att få iväg honom till akuten, bara ”NU KOMMER DU DIN TRÖGA DJÄVLA GUBBE INNAN JAG SLÄPAR DIG TILL BILEN FATTAR DU DET?!?!”. Med tårarna sprutandes.

Å Ruben. Jag önskar dig lycka till. Men jag måste nog se tusen feel good-filmer innan jag orkar se din nästa film.

5 kommentarer:

Kristina, tjejen i bussen sa...

Såhär tror jag om människans ondska: människan är sin egen varg. Av alla vidrigheter vi åstadkommer är vi vidrigast mot oss själva. Och här är filmens karaktärer så jävla på pricken. Dom backstabbar sig själva och sen gör dom det igen. No dignity. Precis som vi. Gud, jag får själslig klåda när jag ser henne flacka med blicken. Hon är jag.

Agnes sa...

Jag har inte sett den än. Varför har jag inte det? Idiotiskt.

Kristina sa...

Skärpning!

Mi Sli sa...

Kafka-känslan ramar nog in mitt intryck bäst. Alla reaktioner verkar så absurda! Man GÖR inte så där! alla begrepp om rätt och fel är uppåner, ändå är situationerna så mänskliga! Det är så lätt att sitta i biomörket och säga: "så där hade jag aldrig handlat". Men det hade jag kanske visst.

Jag får själslig klåda vid tanken.

Kerstin sa...

Åh, ja. Jag kände igen mig jättemycket i filmen, mest över att jag gång på gång förundras över hur människor beter sig (obs! inkl mig själv!). Och filmen fångar många av de situationer när man saker och ting går åt helvete, man vet vad man BORDE göra, men gör det bara inte.
Jag kände igen mig själv i tonårsflickorna framför datorn! Då hade jag som mest ångest och ville knappt titta på filmen. Usch vad dåligt jag mådde då. Samtidigt som det var roligt - man kunde asgarva åt dem. Och kanske åt sig själv.