måndag 7 september 2009

Narcissism

Jag dansar. En gång i veckan går jag till ett rum på studiefrämjandet tillsammans med kanske 10 andra tjejer. Böjer och bänder på kroppen, vickar på höfterna, rör armarna graciöst. Allting framför en spegel - jag älskar det. Men idag kom jag på varför jag egentligen är där. Jag försöker lära mig att titta på mig själv, min kropp, mina rörelser, granska mig själv jävligt noga, följa varje steg jag tar i den där spegeln längst fram. Och det är är skitjobbigt tycker jag, men samtidigt lite kittlande, liksom lite spännande. Många gånger vänder jag bort blicken. Vill egentligen inte se. Vet att jag inte ser stolt ut. Utan snarare tafatt, obekväm och liten. Försöker titta även fast jag vet att det inte är perfekt - varken rörelsen eller magen. Men det är det jag måste försöka leva med. Lära mig. Jag behöver lite mer narcissism i mitt liv. Det är fan på tiden. Dags att börja älska sig själv. Och dansen är ett sätt att nå dit.

3 kommentarer:

Mi Sli sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mi Sli sa...

Right on girl! Alla är vackra när de dansar. Inte minst du. Jag hävdar bestämt att jag räddades av dansen. För då hade kroppen en annan funktion än att vara vacker för andra, istället kunde jag använda den för att fullfölja en koreografi eller rörelse, det var så mycket mer meningsfullt. Dans is the shit!

Kerstin sa...

Fast alltså - jag stelnar och blir till en fucking vaxdocka när läraren säger: "exakt så, bara lite mjukare och mer graciöst". Jag blir aldrig graciös. Jag är en stel jävel som försöker dansa. Men det är roligt!