För att förtydliga...

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag på sistone funderat mycket på glappet mellan struktur och individ, ett påstående så bajsnödigt att jag känner mig nödgad att förklara vad jag egentligen menar -

Det hela började en kväll hos en av de människor jag tycker mest om i hela världen, vi dricker lila te och äter vitt bröd, jag får denna historia berättad för mig:
En av min väns bekanta arbetar som adjunkt på en institution i gamla staden. Hon är gift med en man som är professor, han tjänar massvis med pengar och arbetar jämt, varför hon ansvarat för huvuddelen av deras barns uppfostran- dvs en rätt normal bild av det "jämställda Sverige". På hennes institution arbetar även en hel del feministiska akademiker - doktorander, docenter, lektorer och professorer som ofta diskuterar detta med henne. De uppmuntrar henne att doktorera, att disputera, att ta sin plats i den akademiska sfären, att lämna över ansvaret för barnen på sin man, "nu är det hennes tur!"
Denna kvinna känner sig varken styrkt eller uppmuntrad av det här. Tvärtom upplever hon sig nedvärderad och skuldbelagd. Detta och många andra historier av skuldbeläggande har fått två av mina vänner att fundera på att lägga ifrån sig beteckningen feminist - vilket krossade mitt hjärta och skrämde mig vettlös. Mina älskade vänner. Jag respekterar era beslut. Mitt hjärta gråter ändock.

Jag och mina vänner pratar om den liberala föreställningen att individen har förmågan att ställa sig över alla maktordningar om man bara jobbar lite hårdare. Att kvinnor skuldbeläggs för att inte vara tillräckligt jämställda eftersom att de inte är tillräckligt lika män. Hur man som tillhörande vissa kategorier, t.ex. kvinna, kommer finna sig med färre och sämre livschanser än gruppen män, globalt - och att detta är något som bör ändras på.

Så hur gör vi det? Hur ändrar vi detta?

Så läser jag Coelho Ahndoril och tänker att ingen förändring för en grupp har kommit till utan denna grupps organisering.

Under eftersnacket till No tears for queers sitter en man från Expo, tidskriften och stiftelsen som granskar den organiserade extremhögern i det här landet, han får frågan hur vi bör gå hem med det vi fått tillgodo genom att sett den här pjäsen, och han säger: organisera er. Jag blir så lättad att jag applåderar för jag vet att det är viktigt att jobba med oss själva, se vår egen maktposition i den här skitvärlden, men var tar det individuella ansvaret slut och var börjar det kollektiva?

Dessa tankegångar illustreras också av Agnes i detta inlägg på hennes blogg. Det är en vackert formulerad beskrivning av det faktum att det inte är en slump att dina vänner och ditt umgänge just är vilka de är. Du kan inte författa ditt liv, men du är inte heller ett offer för en livsström där du bara hjälplöst glider med. (För övrigt är jag inte missnöjd med vad livet ger i min väg när det gäller nya bekantskaper).

Så här beskrev en viss skäggig man detta glapp som jag försöker förstå:

"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande"

och med dessa ord lämnar min förkylda hjärna samtalet med sig självt